Investerar du av egen (fri) vilja?

"Käre Gud spelar inte tärning" A. Einstein

För cirka två veckor sedan tog jag en position i ett företag som heter eWork. Förvisso såg jag att kursen hade ökat mycket på kort tid och begrundade om jag kanske borde avvakta på en eventuell dipp. Innan jag köpte hade jag en mental kamp i den lilla hjärna jag förärats med: köper du för att du vill eller för att du vill? Du har redan flera bolag och har tidigare sagt därtill skrivit  till dig själv att du först bör öka/intaga en slutposition i dessa innan nya inköp görs. Det finns många olika bolag därute och trots allt fint du läser om dem kan man inte äga dem alla (dock bör en eloge ges till Jason, f.d. ”Dividend mantra”, för hans ansträngningar). Vill du verkligen detta, frågade jag mig innan jag lät höger pekfinger trycka på vänster musknapp.

Vi har alla en upplevelse av att vi är fria i vårt agerande; vi väljer vad vi säger; vi väljer vad vi gör. Vi kan välja att agera på våra impulser eller välja att inte leva ut dem… eller?

Med utgångspunkt i detta har många filosofer, sedan antikens dagar var det moderna, stött och blött om vi verkligen är fria i vårt agerande, dvs. om vi har en fri vilja. Är vi verkligen så fria som vi upplever oss vara? Vissa går så långt att de hävdar att vår upplevelse av inflytande över vårt agerande är en mental efterkonstruktion av ett handlande som var oundvikligt eller rent av förutbestämt. Därmed menar de att du inte kunnat göra något annat i denna stund än att läsa just denna text (jag hoppas innerligt att du läser denna text för att du vill och inget annat).

Den fria viljan kan definieras som möjligheten att man hade kunnat agera annorlunda. Det minst sagt intressanta problemet tar sin utgångspunkt i att vi lever i en determinerad värld, dvs. en värld där naturen är orsaksbestämd och att den fria vilja enbart är en illusion. Ett äpple faller inte till marken därför att det bestämt sig för att lämna grenen, utan på grund av en komplex mängd av orsak kontra verkan. Således hade äpplet ingen dold (och egen) agenda då det föll och landade på Isaac Newtons huvud, viket fick till följd att han ”upptäckte” gravitationens kraft. Leucippus och hans elev, Democritus, kan sägas vara de första att introducera och förespråka determinism under sina levnadstider kring 400-talet f. kr. Enligt dem gällde följande tes:

"Nothing occurs at random, but everything for a reason and by necessity" (Fragment 569 - from Fr. 2 Actius I, 25, 4)

Vad som får ett äpple att falla vid en exakt tidpunkt är alltför komplext för en människa att räkna ut, då variablerna är för oss omöjliga att identifiera tillika intaga (likaså känns det som att vi har andra, mer viktigare saker, att lägga krut på). Detta till trots är de flesta överens om att om vi kände till alla förutsättningar skulle vi kunna räkna ut exakt när äpplet skulle falla. Äpplets öde är därmed determinerat.

Begreppet ”förutbestämt” är något som ofta förekommer i dessa diskussioner, ofta tänkt som synonymt med determinerat. Man kanske säger att det därför är förutbestämt när äpplet kommer att falla. Dock är detta fel, då denna term mer antyder att någon (Gud, Allah, Buddha, Putin etc.) på förhand har bestämt när så ska ske. Var det Gud som bestämde att äpplet skulle landa på Isaac Newtons huvud och därmed ge honom den där "aha"-insikten om gravitationens kraft? Detta är i regel inte vad som menas när vi använder nämnda begrepp men rent grammatiskt blir det en motsats mellan den ord- och meningslydelse som uppstår.

Naturen är alltså determinerad(?). Den går teoretiskt att förutsäga om man känner till alla parametrar. Detta gäller även till exempel fysikaliska eller ekonomiska system (även om det sistnämnda är mer svårare att förutsäga, vilket många av oss väl känner till). Har man t.ex. kunskap om en projektils utgångshastighet, utgångsriktning, form, vindens styrka, luftfuktighet, höjd över havet osv. kan man avgöra exakt var den kommer att landa.

Med allt ovan redovisade som utgångspunkt blir det intressant att ställa följande fråga: Varför skulle människan skilja sig från de grundläggande förutsättningar som verkar gälla för allt annat i universum? Skulle vi och vår hjärna inte lyda under samma orsak kontra verkan som allt annat? Vi är ju trots allt uppbyggda av samma materia. Och om så är fallet, torde inte alla kunna utnyttja detta och vår, förvisso i många fall, fina värld vara än ännu bättre.

Det finns många filosofer som stångat sig blodiga beträffande frågan huruvida vi har en fri vilja eller ej och, vilket ofta är fallet, lyser svaren med sin frånvaro på bekostnad av fler eller ännu fler djupdykningar i nuvarande. Ovan har vi fått läsa om determinism kontra ”den fria viljan”. Att tillägga i diskussionen är att det finns en aurea mediocritas á la Aristoteles – kompatibilism. Förespråkare för denna är flera men en av de främsta, vem vi tidigare nämnt i flera inlägg, är Thomas Hobbes, som hävdar att determinism förenlig med ”fri vilja”. I sitt alster "Of Liberty and Necessity" skriver han:

"When first a man has an appetite or will to something, to which immediately before he had no appetite nor will, the cause of his will is not the will itself, but something else not in his own disposing. So that whereas it is out of controversy that of voluntary actions the will is the necessary cause, and by this which is said the will is also caused by other things whereof it disposes not, it follows that voluntary actions have all of them necessary causes and therefore are necessitated." (S. 30)

Varje gång du tar ett beslut om något fattar du detta utifrån tidigare erfarenheter och de aktuella förutsättningarna. Tänk dig en "laplaces demon", en hypotetisk varelse, som har kännedom om varje partikel och varje händelse i universum och har förmåga att analysera allt detta (jmfr. Marwin i "Liftarens guide till Galaxen"). Borde då inte denna varelse, med hundra procent inblick i hur din hjärna ser ut och fungerar, kunna räkna ut vilket beslut du kommer att fatta i nästa stund? Det är intressanta frågeställningar som väcks och förvisso kan man ställa sig frågan vad det spelar för roll om vi faktiskt har en fri vilja eller ej. Så länge vi har upplevelsen av en fri vilja flyter allt på som vanligt i vilket fall. Detta är i och för sig helt sant, men om det inte finns någon fri vilja skulle detta få oerhörda konsekvenser, bland annat för moralen - för rätt och fel.

Etik och moral handlar i grund och botten om att välja rätt eller fel. Handlingar som bryter mot vår etik varierar från olämpligt (till exempel att ladda ner en torrent e.d.) till grovt kriminellt (mord, våldtäkt etc.). Förbrytare får sedan sitt straff baserat på hur mycket de bröt mot lagen och förordningen, som i sin tur är baserad på vår uppfattning av etik och moral (rätt och fel). Läs den sista meningen ännu en gång; våra lagar grundar sig på vår uppfattning om rätt och fel. Våra uppfattningar i sin tur grundar sig på...ja, determinism eller "fri vilja"?! Jag låter det vara osagt och låter dig läsa vidare.

Dock, om våra handlingar är determinerade betyder det att en brottsling aldrig hade kunnat agera annorlunda. Personen hade lika mycket påverkan på sin handling som äpplet som faller från trädet eller som personen som köper H&M. Hur kan man då motivera att brottslingen ska straffas samt vad dennes straff skall vara? 

Efter att, i en viss hast kan tilläggas, ha läst Thomas Pinks bok, Kort om fri vilja, är jag mer vilsen i mina tankar och åsikter om huruvida den fria viljan existerar eller ej. Därutöver tillkommer en variabel jag ej ännu diskuterat, en av en mera icke-kausal natur -   slumpen (eller ödet, om du föredrar detta mer mytiska ord).

Slump används för att beskriva en oförutsägbarhet  som vanligen beror på en eller flera okända orsaker. Man skiljer mellan deterministisk slump och indeterministisk slump. Den deterministiska slumpen beror på våra hjärnors oförmåga att sortera vissa händelser eller våra instruments oförmåga att mäta tillräckligt noggrant. Motsatsen, den indeterministiska slumpen, är ett erkännande att slumpen är en faktor inbyggd i naturlagarna.

"Käre Gud spelar inte tärning"

Visst var det en slump att den bosnisk-serbiske nationalisten Gavrilo Princip den 28 juni 1914 svängde in på fel gata i Sarajevo? Och visst var det därmed en slump att han kunde skjuta Österrike-Ungerns tronarvinge Franz Ferdinand, vars chaufför också hade svängt fel? Och en följd av slumpen måste väl också kallas slump, dvs. en slumpslump (är nog beredd att söka patent på det ordet)? Ändå gnager oron -  "Der liebe Gott würfelt nicht", käre Gud kastar inte tärning, som Albert Einstein sa.

Vi har lärt oss att den newtonska mekanikens regler obönhörligt bestämmer vår vardag och ligger till grund för nästan all vetenskap. I den mån vi har tagit till oss den moderna kvantfysiken och dess tes om osäkerhet i atomernas värld är det som en anteckning i kunskapens marginal. Så, i vår makroskopiska(!) värld, finns slumpen, egentligen? Skulle inte också - i teorin - Gavrilo Princips ödesdigra förehavanden den där junidagen 1914 kunna ha förutsetts, in i detalj? Skulle inte Marwin, "The paranoid Android", kunnat ha hindrat detta? Likaså, om ekonomi skall betraktas som en vetenskap, vilket vi tidigare diskuterat i "Är nationalekonomi en vetenskap?"; borde då inte allt inom denna kunna "förutses"? 

Så, låt oss återvända till mitt köp av eWork innan jag spinner vidare på denna diskussion, som jag med glädje annars skulle ha fortsatt med in på småtimmarna. Jag hade aldrig hört talas om bolaget innan jag fick äran att läsa om det på Gustavs blogg (rekommenderar er som aldrig besökt hans sida att göra bot - ni finner honom i "min blogglista"). Därefter läste jag Aktieingenjörens samt Vägen-Till-Frihets ord om diskuterade bolag. Utöver detta förde jag också en givande diskussion med Gustav samt Långsiktig Investering, vilka jag vill tacka. Dock, var det en slump att jag skulle läsa om bolaget just nu och sedan köpa just då, för att sedan se bolaget gå upp med 15 %? Var det min (fria) vilja som fick mig att gå in på Gustavs sida eller var det redan förutbestämt? Är det determinerat att jag skall skriva detta inlägg utifrån de upplevelser jag har och har anskaffat mig i syfte att "upplysa" dig? Var det förutbestämt att jag skulle investera i Vardia och förlora en ansenlig summa för att sedan författa regler för mig själv såsom "bara investera i bolag som visar vinst och har en stabil vinst- tillika utdelningshistorik"? Eller var det kanske bara en slump?

Tydligen spelar ej Gud tärning men... gör du det? Reflektera kring ditt (investerar)liv, din portföljd, dina resultat, mål, förhoppningar, analyser e.d. utifrån determinism kontra "fri" vilja, förutbestämmelse samt slump. Är tärningen kastad eller håller du den hårt i handen? Eller, är din övertygelse/tro att det är din vilja egentligen en illusion? 

En fransk allegori - Den falska tryggheten

"Nous pouvions à peine rêver de construire une nouvelle muraille de Chine en France, parce qu'il serait devenu trop cher. Au lieu de cela, nous avons prévu des moyens puissants et flexibles pour organiser la défense, sur la base des deux principes à utiliser le terrain à la pleine et de créer une ligne de tir continu partout." André Maginot (10 december, 1929)

När jag analyserar bolag vrider jag och vänder på varenda rapport, värderar varje stavelse, letar upp insatta personer i ledningen och förärar dem med ett besök samt med ett meddelande som de ej kan...förlåt. Det händer igen; vinets kraft ger mina fingrar ett eget liv likt Orwells djur på den legendariska djurfarmen. Vi försöker igen. Jag analyserar allt jag kan komma över, diskuterar med mina blogg- och twitterbekanta och skapar mig allt efter som en uppfattning. När jag väl kommer till ett beslut tror jag mig(!) ha tänkt på precis allt; bolaget har den kassan, det kassaflödet, denna kundbas nu och denna om X år etc. samt att om Y händer använder bolaget Z och skulle, mot förmodan, M inträffa kommer troligtvis bolaget att svara med N etc. (för er som undrar varför vi använder "X" inom matematiken rekommenderar jag detta). Således känns planen solid att inte ens de fruktade titanerna kan rubba den. Men sedan händer det... ... ... det oväntade. Det som jag inte alls, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig, för chansen, möjligheten, var så... "omöjlig".

Efter Versaillesfreden 1918, i vilken Frankrike, England och USA slöt ett fredsföredrag med Tyskland, trodde många att nämnda fred var här för att stanna. Visst såg det till en början ut att bli som så; i USA började det "glada tjugotalet" att råda; FN bildades, Flemming lägger fram penicillinet, Sverige inför lika och jämställd rösträtt (vilket grämer mig, då jag alltid förespråkat och än idag gör det på jobbet, till mina kvinnliga kollegors förtret, sann grekisk demokrati. Tillägg: jag är den enda mannen i mitt arbetsrum) etc. Dock skulle denna glädje tillika illusion om människans kapabillitet att hålla sig från vapen och tankar på suveränitet och makt att grusas likt Vattenfalls s.k. "investeringar" i landet Bratwurst.

Även om ingen av de allierade litade på landet Bratwurst...förlåt, Tyskland, samt såg faran med denna mustaschprydda tillika skrikiga och gnälliga man, vars gastrointestinala besvär med lätthet skulle kunna "out-farta" såväl Michael Moore som Peter Grifin, gjorde de föga till en början. Det var först i slutet av 1920-talet som det började bli någorlunda mer "walk" av det väl språkade "talk" bland Europas regeringar. Trots att 1928 blev ett fiaskoval för nazisterna i Tyskland påbörjade fransmännen att bygga upp ett försvararverk med inspiration från kinesiska muren - Maginotlinjen. Dock bör betonas att det var allt ifrån en "mur" i dess egentliga mening som konstruerades, då Frankrikes ekonomi, mer eller mindre, under denna tid var att jämföra med Joakim von Ankas släkting, Kalle Anka.

"[...] Vi kommer aldrig mer att överraskas av ett anfall från tyskarnas sida [...]"

Anledningen till bygget, där underjordiska bunkrar, kanoner, kommunikationslinjer med eldriva tåg, kaserner, kök, livsmedelslager etc. försattes i en enorm kedja, var att man ville skydda landet från att så lättsamt, á la WW1, och med svansen mellan benen bli invaderat från sin östliga granne samt att man började frukta den facisistiska frammarschen ledd av Italiens premiärminister Mussolini. Man lade all energi, fokus och koncentration mot den sydöstliga gränsen. Under parollen "Vi kommer aldrig mer att överraskas av ett anfall från tyskarnas sida" började franska ingenjörer och militärer att bygga denna linje av försvarsverk, som sträckte sig mellan Luxemburg i norr och Schweiz i söder.

Ett av de största forten som byggdes hette Hackenberg. Det ligger vid staden Veckring i Lorraine nära den tyska gränsen. Fästningsverket bestod av 17 bunkrar som var förbundna via en cirka 10 kilometer lång tunnel. Fullt bemannat kunde fortet hysa 1200 soldater som levde så långt som 30 meter under mark­ytan. När hela försvarslinjen var fullt bemannad rymde den 22.000 soldater! Ovanför mark byggde grodlårsälskarna kanontorn av stål och bunkrar med skottgluggar för kulsprutor och gevär. Kanonerna kunde sänkas för att skyd­das och höjas igen under strid. De störs­ta­ kanonerna hade kapacitet att täcka en front på ungefär 15 kilometer.

"[...]Fransmännen ansåg att Maginotlinjen var ogenomtränglig, likt jag själv med mina analyser av företag.[...]"

I naturen mellan de 58 forten grävde sappörer djupa diken, anlade pyramidformade betongklossar och drog taggtråd. Tanken var att en tysk anfallstrupp skulle tvingas stanna upp vid hindren och därefter mejas ned från kanontornen och skottgluggarna (jmf. inledningsscenen i "Saving Private Ryan"). Ovan jord skyddades byggnaderna av 3,5 meter tjocka stål- och betongmurar. De underjordiska forten var utrustade med elektricitet, telefonlinjer, rinnande vatten och ammunitionslager så att manskapet kunde hålla ställningarna. Därtill var bunkrarna utrustade med sinnrika lufttrycksapparater. De höll det atmosfäriska trycket något högre i bunkrarna än utanför, vilket skulle förhindra att gas trängde in.

Fransmännen ansåg att Maginotlinjen var ogenomtränglig, likt jag själv med mina analyser av företag. Dock fick de istället uppleva en käftsmäll som heter duga, för när Nazityskland invaderade Frankrike i maj 1940 körde de tyska trupperna helt enkelt runt det oerhört kostsamma försvarsverket. De tyska generalerna hade utarbetat en helt ny militär taktik baserad på snabbgående stridsvagnar, lastbilar, motorcyklar och startbombplan - blitzkrieg.

Tyskarna anföll först genom det skogklädda bergsområdet Ardennerna­ i Belgien och trängde därefter in i Frankrike norr om Maginotlinjen. Detta­ överrumplade fransmännen, som såg Ardennerna som en naturlig barriär. Vägarna där var smala och primitiva och de franska generalerna ansåg att det otillgängliga området var helt olämpligt för ett större angrepp. 

Den 10 maj 1940 anföll Hitlers styrkor Belgien, stannade och tryckte i sig ett par våfflor tillsammans med luxuös choklad och sedan, på bara ett par dagar, fortsatte de genom Ardennerna, norr om Maginotlinjen, och in i Frankrike, vars armé, regering och folk blev tagna på den omdiskuterade likväl kända sängen. Här omringade de samt besegrade, med en sockerkick inte ens Morgan Spurlock uppnådde under sitt experiment, den ena franska hären efter den andra. Den tyska blixtoffensiven bröt igenom Maginotlinjen utan vidare motstånd; ty bara ett fåtal strider utspelades vid några bunkrar. I slutet­ av juni 1940 kapitulerade fortens besättning, liksom resten av Frankrike, varpå Philippe Pétain höll ett vemodig och hjärtslitande tal till sin befolkning:

"A l'appel de M. le président de la République, j'assume à partir d'aujourd'hui la direction du gouvernement de la France. Sûr de l'affection de notre admirable armée, qui lutte avec un héroïsme digne de ses longues traditions militaires contre un ennemi supérieur en nombre et en armes, sûr que par sa magnifique résistance elle a rempli son devoir vis-à-vis de nos alliés, sûr de l'appui des anciens combattants que j'ai eu la fierté de commander, sûr de la confiance du peuple tout entier, je fais à la France le don de ma personne pour atténuer son malheur." (För video, se här)

Nådens år 2015, den andra mars, fick även jag den tråkiga upplevelsen att hålla ett (inre) tal likt ovan. Likt de falskt övertygade fransmännen trodde jag mig har bunkrat upp för varje eventuell händelse men, som i fallet med många saker här i världen, hade jag missat en sak som var så oväntad... så okänd tillika "omöjlig" att jag aldrig ens övervägt denna utgång. Att döma av mina kära bloggkollegor, b.la. annat Ägamintid, Aktiefokus, Aktieingenjören m.fl., hade ingen av dem heller sett detta komma. Tillsammans stod vi i skyttegraven denna måndagsmorgon, vissa av oss med mer mod att hålla ut en någorlunda längre tid, medan jag själv valde att släppa mitt MAS 36, hissa den vita flaggan och överlämna allt - det tråkiga var att min försäkring inte täckte denna förlust... ("haha"?).

Att analysera är inget enkelt jobb och att försöka förutse allt är en uppgift inte ens moirerna, de grekiska ödesgudinnorna (här vackert gestaltade, om än ej lika vackra som själva gestaltningen), kan förutse allt. Jämför gärna med ovan länk, då de de facto förutspår fel för Hades om Herkules. Förvisso har historien exempel på när siare faktiskt har haft rätt, men likt de s.k. "oraklen" på såväl bloggar som på börssnack, som har "skådat" framtiden, litar jag mer på Bill-"I did not have sexual relations with that woman"-Clinton oavsett ämne.

"[...] Vem hade trott att Britney och Justin skulle gå skilda vägar?! [...]"

Ska man då undvika att analysera bolag, ösa in sina hårt förvärvade slantar och bara "hoppas på det bästa"? Nej, men man ska heller inte tro sig ha tänkt och förutsätt allt, för är det något historien (oj, vad vi ekonomi- och börsintreserade älskar "historia") har lärt oss är det att precis vad som helst kan hända; vem i USA hade, för bara 50 år sedan, trott att de skulle ha en afroamerikansk president idag? Vem hade trott att vi skulle kunna resa i rymden? Vem hade trott att vi, efter det hemska första världskriget skulle ge oss ut i ett nytt igen, och det bara tjugo år efter att det första avslutats? Vem hade trott att Britney och Justin skulle gå skilda vägar?!

Det finns flera lärdomar att lära och förvisso kan man alltid använda argumentet "... om +10 år kommer detta visa sig vara en kanoninvestering", men då det argumentet är utlämnat till så många faktorer vi ej ens kan föreställa oss är en bra läxa att inte lägga alla äggen i en och samma korg. Därutöver att alltid, trots att man tro sig vara klar och nöjd, intaga ett kritiskt förhållningssätt till allt man ser, läser och hör om de bolag man har och de analyser man har gjort. Det mänskliga psyket är fantastiskt på många sätt och vis men det har en defekt(?) att alltid eftersträva att tolka i det bästa för den önskning, vilja, längtan individen har. Således luras vårt undermedvetna med vårt "rationella" jag. 

Ytterligare en läxa, som mer än väl framkommer här; att "ta rygg" på personer kan absolut vara en bra sak att göra om man anser sig känna en stor tillit till dem samt anser sig själv inte ha förmågan att analysera i samma utsträckning, men kom ihåg att även de bästa (jmfr. ovan nämnda tre bloggare, vilka jag personligen håller riktigt högt och beundrar) kan missa det "omöjliga". Slutligen, vilket är det jag håller högst, är att erkänna följande för sig själv: jag vet vad jag vet och vad jag inte vet. När såväl Paul Simon sjunger detta och Aktiefokus (Kenny) skriver ett inlägg om det kan det inte vara annat än sanning!

 "[...] innan man vet ordet av ser ligger man antingen i vattnet tillsammans med en vacker jänta [...]"

Kom ihåg, att det är när man tror sig sitta i sin bunker; sin ointagliga och otänkbara fästning, som det, med stort "D", händer och innan man vet ordet av ligger man antingen i vattnet tillsammans med en vacker jänta, vars lilafärgade läppar mumlar "Jack. Jack. Jack!" gång på gång eller så ligger enbart kroppen och ditt huvud hänger i handen på en blodsuktande Djingis Khan, vars blickar riktar sig ut mot kinesiska bördiga risodlingar. Och då, när detta äger rum, är det försent; ty livets är inget datorspel. Det finns ingen save-fil att återgå till. Visst kan man applicera trial & error, men det kan enbart sluta på ett sätt...och då man förvisso kan ansöka om en nyemission från såväl bank som nära och kära försvinner även den möjligheten tids nog, då du redan vid besök nummer två kommer få höra både det ena och andra då dina läppar formar "Please, Sir, I won't some more". Märk, och märk väl - Agamemnon hade förvisso sin Akilles, men denne hade också sin häl...

Det finns otaliga blogginlägg av lika många bloggare som har behandlat det tema som här har diskuterats. Gör si, undvik så, drabbas ej av gudarnas sjukdom "hybris" etc. Vilka läxor har du lärt dig och hur fick du känna av dess smärta? Har du byggt upp en mur som du i en, falsk, övertygelse litat blint på? Sitter du just nu kvar med din läxa i knäet och hoppas att den bara "mystiskt" skall försvinna? Hur har du hanterat dina felinvesteringar - strutsstrategin? Bit-ihop- och kom-igen-strategin? 

Den ekonomiska människans fall(?)

Ui=ui(ci)+αuj(cj) 

Homo oeconomicus, karikerad som en rationell egoist som lever i ett "hobbesianskt" naturtillstånd, har länge präglat andra vetenskapers bild av nationalekonomin. Tack vare beteendeekonomin utmanas nu detta intryck. Experiment visar att många människor uppvisar ett betydande mått av altruism, dvs. de utför handlingar som ger andra individer fördelar trots att de är kostsamma för dem själva. 

Att homo oeconomicus är kontroversiell är nog föga förvånande för någon. Ytterst handlar det om den mänskliga naturen och vad som driver människan till handling. Debatten förs mellan dem som menar att människan präglas av välvilja mot sin nästa och dem som bestämt hävdar motsatsen – hon är egoistisk!

Brittiska filosofer som hertigen Anthony Ashley-Cooper Shaftesbury och David Hume ansåg att människan har en naturlig böjelse för välvilja - altruism. Deras landsman Bernard de Mandeville menade att dygden i själva verket bygger på själviskhet á la Joakim Von Anka. Enligt denne kan samhället anses grundat på att varje individ ser till sina egna intressen. Även Thomas Hobbes brukar förknippas med denna människosyn. Enligt denna engelska filosof leder det, i naturtillståndet, otyglade egenintresset till ett allas krig mot alla där vinnaren är ingen och förloraren...ja, alla.

Humes' teori om moraliska känslor kom att vidareutvecklas av den moderna nationalekonomins fader, Adam Smith, vars verk, The Health of Nations, alla med ekonomiintresse bör läsa och som vi tidigare diskuterat i The Way We Think About Work Is Broken. Smith tillmätte moraliska känslor och handlingar stor vikt i mänskligt beteende och ägnade dessa en subtil analys i Theory of Moral Sentiments. I detta och flera andra verk menade nationalekonomen att altruism och rättvisetänkande spelar en viktig roll i många marknadsinteraktioner: de möjliggör tillit, upprepad interaktion och därmed materiella vinster. Dock, i nationalekonomiska kretsar, är Smith mest känd för att ha hävdat att samhället bäst bevaras, såväl ekonomiskt som socialt, av egenintresset, en åsikt som tydliggörs i Wealth of Nations. 

Även om nationalekonomin inte uteslutit att nyttomaximerande individer värderar andra saker än den egna nyttan har den i praktiken antagit att endast egenintresset driver människan. Dock finns det i dag ett starkt vägande skäl som talar för att nationalekonomin bör uppdatera detta antagande. Någorlunda "ny" empirisk forskning, b.la. Camerer (2003), Fong (2004) och Fehr & Fischbacher (2003), avslöjar att det inte på ett tillfredställande sätt förmår beskriva verkligheten. I diverse ekonomiska experiment visar det sig att många deltagare, helt anonymt och i icke-upprepade spel, väljer att skänka bort betydande belopp till sina motspelare (obs! detta gäller ej undertecknad, som ömsom försöker smussla pengar i monopol, ömsom att manipulera sina motspelare i "Settlers", "Risk" e.d. brädspel). Detta beteende (inte mitt utan den nya empiriska forskningens funna beteende) går inte att förklara utifrån neoklassisk teori om den ekonomiska människan och tyder på att mänskligt beteende i många fall präglas av ett icke obetydligt mått av altruism - halleluja!

Om vi tillåter oss lämna den ekonomiska sfären för en kort stund - håll ut, jag lovar ett stunden blir kort - och istället beger oss in i en känd mans texter, tankar och åsikter; Charles Darwin och dennes evolutionsteori. Enligt denna teori överlever den starka på den svagas bekostnad och även om nämnda sade sig vara medveten om att altruismen flödar kring honom likt den mytomspunna "kraften", vars krigare tituleras antingen Jedi eller Sith, kunde han inte låta bli att ifrågasätta dess existens enligt hans chockerande evolutionsteori. Varför skulle det naturliga urvalet stödja samt/eller favorisera ett beteende som kunde leda oss till en position där vår överlevnadschans var mindre? 

"He who was ready to sacrifice his life, as many a savage has been, rather than betray his comrades, would often leave no offspring to inherit his noble nature." C. Darwin

Utifrån ovan framställda fakta, av vilken jag blev mer och mer häpen att finna samt ta del av, framstår  Johan Frostgårds nyutkomna bok Den ekonomiska människans fall som en riktigt "pageturner". Verket är tvärvetenskapligt, där nationalekonomi korsas med evolutionslära. Även om han i klartext inte skriver att nationalekonomi ger utrymme för ett kvacksalveri värre än ovan nämnda ankas kvackande framgår det subtilt och mer implicit. Skulle detta kvackande accepteras inom andra vetenskaper? Tveksamt, vilket vi tidigare diskuterat i inlägget Är nationalekonomi en vetenskap?.

Det som vi diskuterade där, och som stärks i Frostgårds alster, är att nationalekonomi i mångt och mycket är färgat av politiskt färgade teorier och antaganden.

Det är framför allt två antaganden som Frostegård, med hjälp av Darwins evolutionslära, tar heder och ära av. Den ena är teorin om den egennyttomaximerande ekonomiska människan: att vi som individer handlar ekonomiskt rationellt med egennyttan för ögonen. Den bär på viss sanning, men måste kompletteras med en allmännyttig altruism, som också utgör en del av vårt evolutionära arv. Altruismen, att vi hjälper varandra utan att för den skull räkna in en personlig vinning, kan finnas programmerad i våra gener. Det kan också vara en del av det sociala arvet i form av memer. Begreppet memer, som introducerades av evolutionsbiologen och författaren till Den själviska genen, Richard Dawkins, kan enklast beskrivas som en form av sociala motsvarigheter till gener. De beteenden och ageranden som både människor och djur medvetet och omedvetet kopierar av varandra. Idén är att dessa memers styrning av våra ageranden kan vara nog så kraftfulla som gener för hur vi agerar.

"A mem is an idea, behavior, or style that spreads from person to person within a culture" R. Dawkins

En ekonomisk teori som enkom bygger på idén om den ekonomiska människan är helt enkelt ute på så djupt vatten att den i bästa fall blir meningslös, i värsta fall farlig. Tanken, att om alla bara maximerar sin egen nytta i sund konkurrens gynnar det i förlängningen alla, är oklanderlig förfaller för mig som fel, ty i evolutionen finns ingen lag som säger att det som gynnar individen också gynnar gruppen!

"[...] paternalistisk altruism, dvs. en välvilja präglad av en "förmyndarattityd gentemot enskilda individer, grupper, statsmakter etc. [...]"

Ämnet är verkligen intressant och envar kan bara gå till sig själv. Är du den egocentriske urarten personifierad (jfr. Ebenezer Scrooge), där allt enbart ska gå till dig själv? Eller är du mer som en Robin Hood, där altruismens krafter genomsyrar dig likt "the force"? Själv skänker jag en summa till Childhood Foundation varje månad och försöker alltid göra gott för andra, men visst, med handen på hjärtat tänker jag nog väldigt egocentriskt vad gäller min ekonomi... eller, mer korrekt, jag är mer paternalistisk i min altruism. Var går gränsen för egoism/egenorienterad och altruism i dess sanna form? Är jag att betrakta som en egoist tills jag skänker allt jag inte behöver för att överleva; tills jag ägnar all ledig tid till volontärarbete e.d.?

Frostegård kommer fram till intressanta poänger även om jag anser att han aldrig lyckas slå huvudet på spiken. Förvisso får han brädan att sitta, men den sitter inte lika fast som han försöker få det att framstå som. Jag anser att många frågor kvarstår att besvara. Exempelvis behöver vi vidare kunskap om var gränsen mellan själviskt och altruistiskt beteende går och hur viktiga dessa olika förklaringsmodeller är. Sådan kunskap är inte minst viktig då effektiva incitamentsstrukturer ska designas för att få människor att bidra till olika verksamheter (blodgivning, skänka till olika hjälporganisationer såsom barncancerfonden, agera korrekt i brädspelsomgångar etc.). I detta avseende vore det också önskvärt att få veta mer om hur vanligt förekommande ”ren” altruism är i förhållande till paternalistisk altruism, dvs. en välvilja präglad av en "förmyndarattityd gentemot enskilda individer, grupper, statsmakter etc."

Paternalistisk altruism är ett mycket intressant begrepp och Robert A. Pollak hävdar att den kan beräknas genom en formel; Ui=ui(ci)+αuj(cj), där  givarens (f ) nytta, U, beror av egen: konsumtion, C; den nytta mottagaren (b) får av sin konsumtion, u (c); men också direkt av mottagarens konsumtion, c. (tillägg: det är inte bara du som känner att du fattar max 50% av denna formel trots 10 omläsningar).

Nationalekonomins nymornade intresse för ett altruistiskt beteende innebär icke desto mindre ett viktigt steg i rätt riktning. Dock är frågan om, och i sådana fall hur, homo economicus ska bli mer lik, och i slutändan, assimileras med homo sapiens.

Då jag förutsätter att en majoritet (alla?) som läser min blogg, om än i varierad grad, kan sägas tillhöra släktet "homo economicus" är det intressant att höra om du är altruistisk av dig och till vilken grad du anser dig vara det? Har du reflekterat över din (i synnerhet ekonomiska) personlighet i dessa termer och jämförelser? Hör ovan framlagda fakta om altruismens vara/icke vara hemma i den ekonomiska vetenskapen? Var går gränsen på altruism, givmild och egocentrisk? Om vi även skall lägga på lagret "religion" framstår nog 98 % av jordens befolkning som altruismens motsats, då en majoritet av världens religioner framhäver givandet som en essentiell del av livet.

"Lycklig den som tar sig an den svage, honom skall Herren rädda på olyckans dag.” (Psalm 41:1)