Jag minns det som igår… eller förresten, då det är en sanning med en inte så lite modifikation. Jag blir hjälpt av att minnas hur det var igår med hjälp av mina anteckningar och journaler. Genom att läsa vad jag skrev 2011, 2015 och 2020 blir jag påmind om vilka känslor, tankar och iakttagelser jag gjorde. Vidare inser jag, med all ödmjukhet inför mig själv och min (o)förmåga att kunna värdera mig själv, att jag har utvecklats – förhoppningsvis till det bättre.
Ingen kris är den andra lik, även om människan gärna vill ha det så. Hon vill ha samma mönster och samma strukturer, för då kostar det ingen energi för att försöka sig på att förstå. Varför vi är hårdkodade likt detta har jag flera gånger återkommit till – minimal utveckling sedan vår tid på savannen för cirka 30 000 år sedan där mat/kost och därmed energi var en bristvara. Hjärnan, som blott väger 1,5 kilo men står för cirka 25 procent av all vår energiförbrukning, kräver mycket energi. I tider då energi ej fanns vid varje gathörn kom den med (de tusentals och åter tusentals) åren att lära sig: ”Sök minimal insats och ansträngning men till högsta, bästa och möjliga avkastning.”
