Den ointelligenta spararen?

Att vi som verkar inom den ekonomiska bloggosfären tillika twittervärlden är medvetna om vikten av att ha koll på sin privatekonomi är det nog ingen som motsäger sig. Vetskapen om antalet inkomster måste slå utgifter om en buffert, ett investerande e.d. skall kunna byggas är lika självklart som att man först tar gurkan och sedan pastejen på mackan - och inte tvärtom.

Det är lätt att bli färgblind om man mer ofta än sällan enbart läser/vistas bland ovan nämnda twitter- och bloggosfärflöde, då en sparkvot under 50 procent är att betrakta som onormalt, vilket det till allra högsta grad inte är. Inom bloggosfären får man läsa om spartips, såsom att köpa storpack, hamstra och bunkra när tillfälle ges et cetera. Att läsa sådana tips/tankar i valfri aftonblaska hör mer till ovanligheterna (bortsett från januari, då alla skall tipsa om hur man överlever "fattigmånaden") och om detta är bra eller dåligt är inte mitt syfte att diskutera i detta inlägg. Jag vill/kan endast konstatera att det finns en tydlig diskrepans mellan de texter och dess innehåll som jag läser inom bloggosfären och de texter tillika innehåll som jag läser i DN, DI och SVD.

"[...]en fis i rymden; en piss i Mississippi(floden) i det stora hela[...]"

Att spara; att hushålla med resurser, såsom pengar, mat eller dylikt, är något som man skulle kunna tro att människan är mästare på; hur skulle vi annars ha kunnat överlevt alla utmaningar som ställts i vår väg? Fortunas översyn? Moirerna? Frågan är högst relevant då man skulle kunna tro att sparande och förmåga att hamstra för sämre tider ligger i våra grundläggande instinkter, jämte mat, sömn, fortplantning samt skydd/tak över huvudet. Förvisso ryms mat inom "förmåga att hamstra (mat)", men då vi för flera tusen år sedan var jägare var det inte likt idag att vi hade kylskåp, frysar, skafferier et cetera, utan när vi slutligen lyckades fälla en mammut eller en sabeltandad tiger var det inget snack om saken: ät, ät allt och ät det nu, för vem vet när vi nästa gång får föda? Överlag gällde samma resonemang för insamlande av sådant som bär, rötter och annat ätbart. Vi hade, och har än idag, en gen som inte kan säga nej (Burnham, 2001).

Just detta, att använda/konsumera allt på en gång, tillhörde således vår överlevnadsinstinkt. Vem vågade spara på kött e.d. med vetskapen om att det kunde riskera att bli dåligt innan det hade inmundigats? Handen på hjärtat; ingen kan väl föreställa sig Herman Hedning "spara" på sin middag? Nej, det var ät så mycket du kan när du har möjlighet. Någon 5:2, pointsräkning e.d. förekom inte, om någon nu skulle tro det.

Detta, att konsumera då du har tillgång tillika möjlighet till det, är något som sitter fast i vår ryggmärg. Då det "bara" har gått cirka 50 000 år sedan släktet homo tillkom; år är som att betrakta som en sekund; en fis i rymden; en piss i Mississippi(floden) i det stora hela, är kroppens, sinnets och genernas utveckling knappt påbörjad.

"[...]högsta önskan är att semestra vid Ullared och få vara med i Lyxfällan[...]"

Slutsatsen som står att finna i denna insikt är att vi, Chansar Mest borträknat, som skriver om ekonomi, sparande, att hushålla och planera kring det mesta i allmänhet, men ekonomi i synnerhet, är annorlunda; en anomali,. Ty det normala är att konsumera allt och detta snabbt. Om detta kommer att ändras är en fråga som är så hypotetisk att den inte ens bör ges plats i våra hårt arbetande hjärnor, men det intressanta i resonemanget är att det är svårt att se om det är vi, de (ekonomiskt) medvetna, som kommer att bli evolutionens vinnare eller tvärtom. Trots att det går mot allt sunt förnuft och logik tycks mindre välbeställda och "icke-medvetna" ta lån högre än Snoop Dog på marijuana, spendera och handla på kredit, "räntefria" avbetalningar, handla likt det ej vore någon morgondag et cetera och när skiten sedan träffar fläkten är det de som har sparat som, på ett eller ett annat sätt, får stå för notan. Jag tror inte en sådan fåraktig tillika korkad fråga såsom höjd skatt på sparande behöver tas upp ännu en gång?

Denna kunskap om att en av människans grundgener säger till oss att prioritera konsumtion före sparande väcker två tankar inom mig. Undertecknad har i över två års tid sagt till sig själv att det är dags att utöka krigskassan och att investera för ett något mindre belopp envar månad. Med handen på hjärtat har det gått sisådär. Eller, för att tala klarspråk, det har inte alls gått. Jag har idag exakt samma krigskassa, i likvider räknat, som för två år sedan. Detta gör att jag rent procentuellt har mindre än för två år sedan...

"[...]Historien säger: konsumera[...]"

Den andra tanken som väcks inom mig är om jag bör ställa mig själv frågan: bör jag bli mindre ekonomiskt medveten, konsumera mer och sluta bry mig om en eventuell morgondag, då historien, i alla fall den svenska, visar att jag bör klara mig skapligt oavsett? Är det jag, som är medveten om vikten att spara/hushålla, som är den mindre intelligenta, eller är det de vars högsta önskan är att semestra vid Ullared och få vara med i Lyxfällan?

Historien säger: konsumera. Mitt (intelligenta?) sinne säger: hushåll och var försiktig med dina resurser. För mig är förvisso "Kung för en dag" en trallvänlig låt, men att den nu helt plötsligt får en helt annan innebörd, då Uggla de facto, säkerligen omedvetet skall tilläggas, har så "rätt" att inte ens kol-14metoden kan motsätta det, får mig att tvivla på mig själv. Är jag en ointelligent sparare?