Ständigt dessa val...ständigt dessa kval(?)

"We are our choices" J. P. Sartre

För flera år sedan bestämde sig en amerikansk tidningsredaktör som heter Jennifer Niesslein för att reda ut alla brister i hennes liv. Genom att bara använda de råd som finns i en stapel av självhjälpsböcker satte hon igång ett omfattande ”renoveringsarbete”; gå ner i vikt, bli en bättre partner och förälder och allmänt odla en mer fridfull syn på tillvaron. Efter två års försök fann hon att hon var mindre nöjd, inte mer, och började lida av panikattacker.

I boken Tyranny of Choice, där ovan anekdot är återberättad, har till det yttre utseendet av en självhjälpsmanual. Den är skriven på en tydlig tillika användarvänlig prosa och är kort nog att läsas klart under en (sön)dag. Den tillgriper den udda generaliseringen för att hålla sin argumentation på rätt spår men det är där likheterna med andra självhjälpsböcker e.d. slutar.

Renata Salecl, en slovensk sociolog, förlöjligar tanken att en uppsättning tips i en bok, än mindre en hel marknad av böcker som erbjuder radikalt motstridiga tips, kan göra oss lyckligare. Författaren kastar ett öga över den kultur som har gett upphov till självhjälpsböcker (de existerade såtidigt som på 1700-talet) och pekar finger åt ideologin om flervalsmöjligheter, som hon tror är roten av det moderna missnöjet, och den industri som har vuxit upp kring den, t.ex. terapi, fler som lider av depression, bekymmer som hindrar dem i deras vardag etc.

"Idén med att välja vem vi vill vara och det outtalade `måstet` att `bli dig själv/vara dig själv` har börjat arbeta mot oss och gör oss mer ängsliga samt bekymrade istället för att ge oss mer frihet", skriver hon.

I ett samhälle inriktad på individen, som domineras av konsumtion och kändisskap, blir vi ständigt uppmanade att välja ett bättre liv för oss själva. Den falska insikten om att varje val vi ställs inför är av liv och död samt det extrema utbud som existerar leder till att individer drabbas av förödande ångest och panik. Många försöker överlåta till andra att göra valen, och därav har självhjälpsböcker, psykologer, terapi etc. fått en rejäl uppsving. Det tragikomiska i det hela är att tillfredsställelsen med att, eventuellt med hjälp, ha tagit ett beslut utifrån olika val inte håller länge, då nya, av individen upplevda mer viktiga, dito ständigt kommer i dess väg. Vill du ha kaffe? Vilken sort? Från vilket land? Ekologisk? Rostad? Halvrostad? Fair trade? Med mjölk? Ska den vara skummad? Fetthalt? etc. Om du är psykolog men för tillfället är arbetslös kanske du kan finna ett par kunder i valfri kö på Starbucks eller Espressohouse under morgonens kaffe-rusnings-trafik?

Salecl lägger fram flera därtill tydliga diagram över hur denna konsumtions- och valhets har haft på våra liv; våra relationer; föräldraskap och mentala hälsa. Hon menar att det kapitalistiska samhället använder ideologin om individens valfrihet för att hålla hjulen i rörelse men också för att skydda sin blotta existens: om vi är insvepta i våra egna privata önskningar har vi inte tid att tänka på och att välja ett nytt, förbättrat sätt att strukturera samhället på.

Efter att ha smält några lärdomar från lacansk psykoanalys (riktigt intressant att läsa vidare om!) erbjuder författarinnan några tips och idéer på de sista sidorna. Det är inte den typ av råd som kommer att garantera dig omedelbar lycka, (ve och skam) men genom att gjuta ett klart ljus på våra valmättade liv kan det lindra lite av en smygande oro.

OMX och världens börser har börjat 2016 med mycket turbulens tillika volatilitet. För de som har kyla och vet att korrektioner, och eventuella "ras", händer med jämna mellanrum är det inte frågan om att sälja, utan mer om att köpa och när. Skall jag öka i befintliga eller ta in nya bolag? Ska jag köpa allt nu eller sprida mina inköp? Ska jag exponera mig mot utländska marknader? Kommer Kina att klara sig? Vad gör bloggrannen X och bloggrannen Y? Skall jag följa dem? Varför? Varför inte?

Forskning visar att valmöjligheter är bra och sunt, men att det kommer till en gräns där hjärnan och vår kognitiva kapacitet blir överbelastad; vi klarar helt enkelt inte av att ta in, analysera och värdera dem alla. Personligen finner jag det roligt ändock "jobbigt" att gå in i en delikatessbutik på jakt efter en god ost. Likaså tror jag att för den medvetna konsumenten av schampo, som en dag bestämmer sig för att testa ett nytt märke i sin favoritbutik Tesco i England, snabbt ändrar sig då hen upptäcker att de 91 olika sorterna blir "to much" att analysera och jämföra. Likaså kanske det blir för mycket för den medelsvensson som en fredag bestämmer sig för att den där tacon förvisso är god men något tjatig att varje fredag förtära och istället beger sig till sin favoritpizzeria med inställningen att idag skall jag inte ta den vanliga kebabpizza utan testa något nytt av alla de 70 olika alternativen...

I sin bok The Paradox of Choice (denna har jag ej läst, utan enbart googlat om den samt sett nedan video) skriver Barry Schwartz: 

"But beware of choice overload: it can make you question the decisions you make before you even make them, it can set you up for unrealistiticly high expectations, and it can make you blame yourself for any and all failures"

Vidare kommer forskaren fram till att val mer desillusionerar därjämte försvårar än underlättar. Han vågar gå så långt och hävdar att det ibland till och med tyranniserar vår vardag. Faktum att flera val är bra tror jag få ifrågasätter, men fler val behöver per automatik inte vara ekvivalent med att "more is better".

Om ni känner igen namnet kan det bero på att ni tidigare har läst om honom i mitt inlägg om "The way we think about work is broken"

Även en annan känd psykolog och beteendevetare, Daniel McFadden, är inne på samma linje som ovan nämnda. Han skriver bland annat att:

"Risk of misperception and miscalculation, of understanding the available alternatives, of misreading one´s own tastes, of yielding to a moment's whim and regretting it afterwards combined with the stress of information acquisition [...] problem"

Således kommer vi fram till att för få och för många val kan (och ofta gör) leda till en vilsenhet, osäkerhet samt en missämja med sig själv, sina värderingar, önskningar och känslor. Det verkar som att "lagom är bäst", men alla vi som bor i Sverige vet att "lagom" aldrig kan infinna sig, för oavsett om det är varm eller kallt eller alldeles lagom är det faktiskt aldrig "lagom"; ty, människan är aldrig nöjd, då nöjdheten enbart varar i en tusendels sekund.

Under januaris två första veckor upplevde jag aldrig någon panik eller rädsla. Jag har läst tillräckligt mycket för att veta ovan skriva samt att det bästa för dem som investerar långsiktigt, med en horisont på +10 år, handlar om att vara nettoköpare - inte säljare - som vill/ska köpa billigt. Dock kunde jag stundtals uppleva en viss ambivalens kring om jag skulle fortsätta öka i mina befintliga innehav eller om jag skulle ta in fler sådana eller avvakta med att köpa. Förvisso gick det aldrig så långt som till panikattacker och ångest (i alla fall inte på ett medvetet plan), men ändå var det lite "jobbigt" att strida med sina inre och, minst sagt, spretiga viljor när många av de bolag man har på bevakningslistan helst plötsligt sjönk i kurspris.

Jag valde dels att diskutera med mina kära bloggrannar, twittervänner samt läsa mina tidigare anteckningar. Därutöver var jag noga med att tänka följande tanke: "Du behöver inte göra något; vare sig köpa eller öka. Du är redan `inne` i de innehav du äger och behöver inte pressa dig på något sätt. Se detta som ett smörgåsbord där du inte måste äta, utan bara om du verkligen är sugen."

Hur upplever du alla de valmöjligheter vi ställs inför såväl inom börsvärden som i det allmänna livet? Har du upplevt valmöjligheter som jobbigt eller finner du dem enbart befrämjande?  Stoppar du huvudet under kudden á la en struts och/eller låter du andra ta besluten åt dig?