Existentialism & investeringar

Efter en av mina aktieföreläsningar med elever och kollegor hamnade jag i en diskussion kring hur man ofta upplever detta kval, denna "ångest" över att investera; Vad skall jag välja? Hur mycket? Skall jag sälja och, i sådan fall, hur mycket? Vad tycker du? Implicit finns alltid en sorts "kan inte någon annan ta beslutet åt mig"-mening som aldrig uttalas.



"Jag söker Gud! Jag söker Gud!" - Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? - så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!" - Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. "Jag kommer för tidigt", sade han så, "min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor - och ändå har de själva begått den!" - Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?" (Den glada vetenskapen,  2002 s 134-135).

Nej, nu fuskade du. Ta dig tid och läs ovan långa utdrag från början till slut. Sluta skumma igenom. Ta dig tiden och läs det.

Hur många är vi inte som söker en röst, en vägvisare, en Vergilius då vi investerar? Ömsom letar vi efter konfirmation - bias - för våra föreställningar, ömsom dess antonymer men kanske främst efter att någon säger; "gör si, sedan så". Detta gäller inte bara investeringar, utan även i allt och inget: "Jag funderar på den tröjan. Men passar jag i den? Undrar vad Kalle tycker. Bäst jag skickar ett mms." eller "Skall jag välja en Caesarsallad eller en Biff Rydberg? Hmm...Vad tycker du, hjärtat? Caesar eller Rydberg?" Jag vet att du redan har förstått poängen, men hur ofta har du ej sett tillika hört när kollegan förgrymmat sig över vad de skall laga till middag denna tisdagskväll: "Har du några tips?" och sedan slänger man ur sig "Köttbullar...." och innan du hunnit lägga till "... av älgfärs som serveras med palsternackapuré, rårörda lingon samt en härlig brunsås ", så har denne tackat dig likt du bringat denne såväl myra som rökelse och guld. 

Människan är växelvis en stark varelse, växelvis en svag sådan. Hur går detta ihop sig? Min slutsats, som jag många gånger agiterat för, är att hon är bekväm. Så länge hon ej är nödgad att fatta ett beslut, låter hon det antingen vänta eller på att någon annan tar det åt henne. Att observera och sedan reflektera över detta i olika situationer skänker inte så sällan ett skratt. Dock upplever jag det lika ofta fastna i min halsgrop, då jag utgår från att jag, omedvetet, agerar likt dessa ovetandes informanter.

Ju mer kunskap, desto mer tvivel. Ju mer tvivel, desto starkare kval. Detta såväl innan som efter ett beslutsfattande...

Vad är det som gör oss så svaga när det kommer till beslutsfattande? Varför känner jag än mer obehagskänslor än lättnads- och förnöjelsedito innan jag trycker på "köp" eller "sälj"? Jag kan enbart finna ett ord för detta, vilket bottnar i den ism jag både beundrar och föraktar. Ingalunda är det en som ej går att fly från. Inte då du väl har upptäckt samt insett att den är den enda rätta. Jag talar om känslan "ångest" och dess religion, "existentialism".

“God is dead. God remains dead. And we have killed him. How shall we comfort ourselves, the murderers of all murderers? What was holiest and mightiest of all that the world has yet owned has bled to death under our knives: who will wipe this blood off us? What water is there for us to clean ourselves? What festivals of atonement, what sacred games shall we have to invent? Is not the greatness of this deed too great for us? Must we ourselves not become gods simply to appear worthy of it?” (F. Nietzsche)

"God is dead. God remians dead. And we have killed him", är kända ord ur ett längre citat av Friedrich Nietzsche, vars filosofi kan sägas få inspiration från Descartes och dennes "Cogito ergo sum". Citatet av Decartes, vilket myntades under renässansens senare del, vilket var den epok då människan och kyrkan började diskutera de skilsmässotankar som den förstnämnda yrkade på (ringen kring fingret ryktes ej av ordentligt förrän dryga hundra år senare, då upplysningen trädde fram. Därefter, kring anno 1850, kom ovan nämnda Nietzsche och smälte denna ring så att äktenskapet aldrig mer skulle kunna reinkarneras). Tidigare hade gud alltid varit den som människan vände sig till; ty det var denne som var Skaparen. Konstigt vore om denne ej visste vad du skulle äta till tisdagsmiddag...

Det var till Skaparen som vi vände oss i tider med kval, ångest och tvivel. Fascinerande var att  svaret, vilket (den katolske) prästen så duktigt förmedlade, ofta var detsamma; be, lev efter bibeln, köp ett avlatsbrev, betala ditt kyrkotionde och klipp dig, så skall allt gå bra skall du se. Det var så mycket enklare för, då människan hade avsagt sig bestämmanderätten. Likt vi levde i ett kommunistiskt land var tiderna då det härliga feodalsamhället rådde de bästa av världar (förlåt för min parafrasering av Candide). Att som bonde veta att det var "sova, slava, skita, äta, sova twenty-four-seven" som gällde var inget annat än en ynnest. Inga grubblerier om vad som skulle dineras krävdes, ty det var bröd, ost och gröt. Några el-avtal, pensionsval, försäkringsval et cetera var inget som denne bekymrade sig över (vilket iof är logiskt, då de ej existerade. Dock hoppas jag att den där omtalade poängen framkommer).

"Anxiety is the dizziness of freedom" (S. Kierkegaard)

Vi spolar fram tiden, för med handen på hjärtat kan händelseförloppet beskrivas mycket kort: sedan 1500-talet och framåt ökade människans jakt och suktande efter kunskap och upplysning, medan kärleken till kyrkan tappade lika mycket. När Gud sedan blev halshuggen likt Ludvig XVI av Nietzsche, stod hon helt plötsligt där; ensam. Med sin ångest. Sitt tvivel. Sina kval. I efterhand kanske det finns många som ångrar detta Idus Martiae, för vad har vi fått? Människor som inte ens vet om de skall ta vatten före eller efter att tandkrämen har placerats på tandborsten; människor som inte kan bestämma sig för vilket av av pizzerians sextiofem alternativ som skall väljas; människor som tar ett kort på sig själva och frågar: "Ser jag tjock ut i den här", där det väntade svaret är "Nej, kära du. Självfallet inte" och det korrekta är "Vad f*n tror du!?"

"Handen på hjärtat nu, älskling; ser jag tjock ut i den här?"

För att ej svänga iväg för mycket i mitt raljerande kommer jag, ånyo, återkomma till inlägget essens och kopplingen till nutid och alla val i allmänhet, men investeringar i synnerhet. Ovan har konstaterats att människan, med Guds död, fick valfrihet. Detta var något som hon länge tjatat om, vilket inte minst framkommer under den franska revolutionen. Här kom människan att skrika "Liberté, ègalité och fraternité", där begreppet, och dess betydelse, "demokrati" var införstått och implicit införlivat. Vad hände därefter? Jag tror alla kan berättelsen, men kungen förlorade huvudet och revolutionens ledarfigurer kom ömsom att få leda, ömsom att själva tappa sitt kära huvud. Folket skrek efter valfrihet men när de fick denna, önskade de inget annat än att återgå till "det gamla hederliga". Detta är en, av många, anledningar till varför man sedan tillsätter Napoleon, som visar sig bli enväldig - något som man ej ville ha, för man ville ju ha val... men ändå hyller man denne och det envälde som kom att införas; ty Frankrike växte. Sedan kom bakslagen och helt plötsligt var det ej lika roligt med envälde och brist på valfrihet.

"We are our choices" (J. P. Sartre)

Ännu en gång svävar jag ut. Skärpning. Jag vill nu koppla valfriheten till 1900-talet och den modernistiska eran, i vilken bland annat futurism, surrealism och existentialism kom att skapas. Grunden i existentialismen är att människan grundar sig själv genom sina handlingar; hon är vad hon gör sig själv till. Sartre, Kirkegaard, Camus, Beauvoir är bara några få bland många som kom att skriva tillika verka inom denna ism. När man t.ex. läser Sartres "Muren" eller "Existentialismen är en humansim", eller, för den delen, Camus' "Främlingen" slås man av att människan ömsom saknar en inbygd mening, såsom lev väl och helga Gud så kommer du bli belönad (i livet efter detta), ömsom har ångest över detta. Ångestens svärd hugger inte bara en, utan två gånger; det första mot valet innan det görs - är det rätt? Skall jag köpa? Eller skall jag avvakta? Kanske sjunker kursen lite till; det andra hugget på ångesten efter att valet har gjorts - gjorde jag rätt? Skulle jag inte ha avvaktat istället? Jag borde kanske ha köpt istället för att avvakta.

För att bara göra det klara än klarare och visa hur existentialism syns i det vardagliga livet handlar det om ansvar; individens skyldighet att välja och sedan leva med detta. Skall jag studera på universitet? Vad skall jag studera? Tänk om jag väljer fel? Tänk om jag kommer ångra mig? Tänk om...

Lite axplock hämtade från både höger, vänster, upp och ned om detta, minst sagt, fascinerande ämne.
Arbetet - När valfriheten leder till ofrihet
SvD - Ingen blir lyckligare av maximal valfrihet
Futurity.org - Why anxious brains have trouble choosing
Psychologytoday.com - The Anxiety of Freedom

Som framkommer är människan, till såväl medicinfabrikörer som psykologer nöje, fast i detta ångesthjul. Vad skall människan då göra för att bekämpa och, om det är möjligt, bli kvitt detta ok?
Här finns inga för alla fungerande svar, utan envar är utlämnad att själv finna bästa botmedel.
När det kommer till investeringar försöker jag att dissekera mina tankar tillika känslor (jag skriver "känslor", för dessa finns alltid närvarande. Sedan är det en annan fråga om man väljer att följa dem. Detsamma kan appliceras på tankar).

1. När "ångesten" infaller, fråga dig själv "varför?" - dissekera den!

2. Ifrågasätt de tankar som anfaller från alla håll och möt dessa med frågor såsom vad alternativet är. Kommer alternativet att leda till samma tillika önskade resultat fast med mindre ångest? Är svaret "ja - go for it. Är svaret "nej", ja, vad har du (ångest)kval över?

4. Inse att din "ångest" är något som är medfött och att det kräver ansträngning samt träning att förlikas med den. Istället för att bekämpa den, kan du istället acceptera den. Du behöver ej följa den, utan titta på den och se vad för positivt som den kan ge dig.

Utklipp från "mIljonär innan 30" och dennes inlägg den 3/1-2018.

När du fört en adekvat diskussion med dig själv om detta, bör du återknyta till syftet. Ovan redogjorde jag för att vi föds utan en mening och det är upp till envar att skaffa sig en sådan. Varför investerar du - vad är ditt syfte? Är det för att trygga din ekonomiska situation? För att det är roligt? För att du gillar "kicken"? För att leva på utdelningar? När du hela tiden återkopplar till syftet kommer ditt agerande vid dina kvalfyllda beslutsstunder blir mer lätta att bearbeta.

Men samtidigt kan du ju alltid vända andra kinden till, för, om vi ändå någon gång skall dö, varför kosta på sig att tvivla och lida dessa kval? Kanske lika bra att blunda, kasta pilen och låta tiden ha sin gilla gång (och under denna leva likt en epikuré). Om du väljer detta förfarande, kan det motsatta sägas; om vi nu ändå skall dö, varför då inte göra det bästa av situationen istället för att "chansa"? Och låt oss ej gå in på hur det blir när du även börjar tvivla på ditt syfte...

Som framkommer är glaset både halvfullt och halvtomt. Friheten att välja investeringar kommer ej gratis, då det ej finns några gratisluncher. Priset du får betala är tvivel och ångest... Kanske är indexfonder alternativt investmentbolag en gyllene medelväg?