I landet där Jante är lag och all sorts form av kommunicerad självsäkerhet och självförtroende är belagt med straff såsom stegling eller total exkludering är det alltid kontroversiellt att på något som helst sätt hävda sig. Jag kommer ihåg hur jag för länge sedan läste ett utlåtande från Warre B: ”I always knew I was going to be rich. I don’t think I ever doubted it for a minute” och slogs av hur lik jag var honom i den där stenhårda tron på sig själv och att man, en dag och förr eller senare, ska lyckas. Jag liksom visste det. Det var aldrig ”om”, utan mer ”när”.
Jag menar i detta inlägg inte något speciellt, såsom mina böcker eller min portfölj, utan mer generellt – jag visste att jag skulle klara lärarutbildningen. Jag visste att jag skulle lyckas bygga mig en bra pengamaskin. Jag visste att jag på något sätt skulle få publicera en bok. Med mera. Jag tror vi är många som känner samma, men ytterst få av oss säger något. Istället håller vi det för oss själva. Varför? Kanske för att vi inte vill dela med oss. Kanske för att vi inte vill – eller orkar – möta diskussionen om att ”kom int’ här och tro att du är nån”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar