Om anekdoter

"Regular medicine have antidotes; alternative medicine has anecdote" Frank Coffman

Jag har tidigare skrivit att människan är smart, människor är dumma. Jag håller detta för sant då människan, detta däggdjur som av mer tur än Darwins logik, lyckats etablera sig som det främsta på den välkända näringskedjan. I det refererade inlägget nämnde jag flera orsaker till varför jag håller denna fakta för sann och ett syfte med detta inlägg, om än mer implicit än explicit, är att framhäva denna. 

Förr i världen var anekdoter människans sätt att lära sig hantera miljön. Om någon i gruppen åt en viss växt och blev sjuk så berättades detta vidare inom gruppen och folk slutade äta av växten. Mer bevis än så behövdes inte, även om sjukdomen i själva verket skulle kunna ha berott på något helt annat. Vi har med andra ord en djupt rotad egenskap som gör att vi vill tro på människor och deras berättelser.

Även om jag i detta inlägg ämnar visa anekdoters negativa sidor finns såklart dess antonym. Peter Lynch, en av våra många investerargurus, säger: "First-hand observations and anecdotes evidence are a great start ..." Men lägger sedan till "...but all great ideas ned to be followed up with smart research". 

Tyvärr är det många, förhoppningsvis och säkerligen inte en majoritet, som missar den andra delen i ovan citat. De väljer, eller mer korrekt; de låter sig bli lurade av sitt undermedvetna, att följa sin första instinkt/beslut, istället för att ta ett steg tillbaka och försöka falsifiera detta. 

Den typ av anekdot vi tror på allra mest och väldigt sällan släpper taget om är den personliga, dvs. historier om något som vi själva har upplevt. Om vi tror att vi har gjort något speciellt som lett till en viss effekt håller vi, lika hårt likt Robinsson-Robban om statyetten, fast vid den uppfattningen. Detta även om någon tar fram bevis och sätter det rakt framför näsan på oss. Ju mer man har investerat in en viss tanke eller sak, desto svårare har vi att släppa den (jmfr. gärna hur du har en "relation" till ett innehav som du, innerst inne vet är fel och att det fundamenta har ändrats, borde sälja av). Jag tror att vi är många som haft turen att satsa i ett bolag som, utan någon egentlig grund förutom robothandel eller diverse rykten, gått upp tvåsiffrigt i procent och därefter sålt av med en vinst. Undertecknad trodde sig vara "expert" då jag gjorde lyckade investeringar i såväl Karo Bio hösten 2014 som Shamaran våren/sommaren 2013 (då Lukas Lundin sade att 1 CAD/aktie snart skulle vara ett faktum. Jag är sedan dess beredd att fråga denne om dennes definition på begreppet "snart"...). 

Ett annat exempel kan vara att se på den omtalade tillika notoriske miljonärinnan30, som gick in i Rysslandsfonder då det stormande som mest för ett par år sedan (Krimkriget - The Sequel). Det gick/går bra för honom och han verkar komma ut som en relativt stark vinnare. Detta är en glad historia; en positiv berättelse för honom men även för andra som färgas eller låter sig inspireras av hans våghalsiga ändock genomtänkta beslut. Det hela är en (positiv) anekdot och kan komma att verka som underlag (säkerligen mer undermedvetet än medvetet) för några investerare som nu, då så den italienska börsen tycks backa, är intresserade av en liknande resa.

Efter de positiva och euforiska upplevelser, som fanns inom mig likt goda barndomsminnen, som jag fick utav mina lyckade köp/sälj i Karo Bio och Shamaran var de mer en grund, en orsak, än enbart ett lyckligt minne till att jag valde att satsa 100 000kr i  Selena Oil sommaren 2013. Vad kunde gå fel? Gällande det fundamenta visste jag föga förutom att de stod under konkurshot samt att det även förjjhandlades om en upphandling. Skulle det sistnämnda ske skulle kursen rusa. Då jag hade suttit i samma situation tidigare under våren, med Shamaran och Karo Bio, använde mitt undermedvetna dessa positiva upplevelser/exempel/berättelser som orsak till att investera. Jag höll de mer för sanna än att orka sätta mig in i en grundlig analys. Hur det gick? Låt oss säga som såhär; man ska ej strö salt i gamla sår. Speciellt inte på sig själv...

Vi är som personer väldigt lättpåverkade när det kommer till anekdoter. De är personliga och vi kan ofta relatera på ett personligt plan till personen/objektet/agenten i berättelsen.Vi kan ta ytterligare ett exempel om ovan ej varit talande nog. Säg t.ex. att en kvinna har försökt lägga på sig muskler genom att träna på gym under flera månader utan några större resultat. Hon läser sedan en annons vari det står om en annan kvinna som, likt hennen själv, inte lyckades lägga på några muskler i början av sin träningskarriär. Dock, efter det att hon började använda kosttillskott X började hon, likt en Hulken, växa ordentligt. Denna berättelse kommer att vara väldigt tilltalande för den första kvinnan, som haft svårt att lägga på sig muskler, då hon, på ett personligt plan, kan relatera till historien.

"[...] Anekdoter är, till stor del, förlegna sett ur ett tidshistoriskt perspektiv [...]" 

Om man försöker kontra det hela med forskning och säger till kvinna nr.1 att han troligen bara tränar för lätt eller äter för lite, blir reaktionen från henne ofta det motsatta. Du har nu ifrågasatt hennes träning och kostvanor och påpekat för henne att hon gör något fel samtidigt som hon har svårt att hitta liknelser med just hennes egna ”unika” situation; en "unik situation" som vi alla, oavsett sfär, tid, plat etc., tror oss vara i. Detta ska då jämföras med förklaringen som hon får från anekdoten; den som säger att hon gör alla saker rätt men att hon, tyvärr, fattas en viktig ingrediens.

Anekdoter är, till stor del, förlegna sett ur ett tidshistoriskt perspektiv. Världen är idag långt mer komplex än vad den var för bara några hundra år sen och användandet av anekdoter fungerar inte längre för att vi ska förstå världen omkring oss. Tyvärr finns fortfarande den tilltalande kraften hos anekdoter kvar och man måste aktivt påminna sig själv om att det man hör inte är bevis för någonting. Istället måste man övertala sig själv med att det endast är en historia. Förr i tiden gick det jättebra för Herodotos, Suetonius m.fl. att nedteckna vad de hade läst, sett och upplevt. Ty fakta; siffror och grundliga undersökningar, var ej något gemene man reflekterade över då de läste. Kunde texten tilltala dem på ett personligt plan var det mer än nog.

"[...] Ett annat exempel är att sätta tio LCHF:are i ett rum [...]"

Vi är, som tidigare diskuterats, som personer väldigt lättpåverkade när det kommer till anekdoter, de är personliga och vi kan ofta relatera på ett personligt plan till personen i berättelsen. Detta är ett välkänt faktum inom psykologin. Vi söker oftast upp berättelser och information som stödjer det vi själva håller för sant medan vi väljer att undvika, glömma eller ignorera information som inte stämmer med vår egen världsbild. Ett typexempel på detta är folk som alltid och bara hänger på forum där deras egen åsikt enbart konfirmeras istället för att kritiskt analyseras och ifrågasättas (t.ex. Starbreezes forum; valfrit hajpat biomedicinföretags dito et cetera). Här handlar det enbart om att bekräfta varandras tankar. Ett annat exempel är att sätta tio LCHF:are i ett rum och be dem diskutera pastans rätt att vara eller icke vara på våra tallrikar. Förutom att ge oss "vanliga" tillika "normala" människor ett gott skratt skulle det även vara en tragisk upplevelse...

"[...] Vad gäller anekdoter bör också placeboeffekten behandlas [...]" 

Det klassiska tankesättet som vi alla använder oss av är att om inte slutsatsen stämmer med vår förutfattade mening, lyssnar vi inte på argumenten. Detta är mer sant ju mer vi tror på den slutsats som ifrågasätts. Orsaken till detta är helt enkelt att om vi lyssnar på information som kan förstöra vår ”karta” av världen riskerar vi att behöva omvärdera vår syn på hur denna fungerar, vilket vi inte gärna gör. Orsaken till detta stavas kortfattat och enkelt; energibesparing (vilket är ett arv från vår tid som enkla primater).

Vad gäller anekdoter bör också placeboeffekten behandlas. Denna innebär i stort sett att folk, som tror de får en behandling som hjälper mot deras besvär, kommer att uppge att de känner sig bättre samtidigt som folk, som ger en viss behandling, kommer att vilja rapportera de behandlingarna med bra utfall. Det är väldigt vanligt att folk uppger att de känner sig bättre av ett visst kosttillskott, eller en viss behandling. Emellertid är det väldigt sällan som de verkligen kan visa något konkret - bevis i den betydelsen att det går att utsätta för falsifiering - för att backa upp sina påståenden. Extra vitlök för att behandla förkylningar är ett utmärkt exempel. Vad klassas som en förkylning? I många fall är det som så att man är mer förlåtande för milda symptom, såsom en lite rinnig näsa, om man är under en behandling som man tror på än om man inte får någon behandling alls. Utfallet brukar också vara självbekräftande. Om man blir lite rinnig i näsan tänker man att man hade blivit väldigt förkyld om man inte ätit extra vitlök. Likaså tänker hen som kommer hem klockan 02:30 utan sitt kvart-över-tvåragg från gatukiosken; "ty, avsaknaden av en nattlig partner beror enbart på att jag tog extra vitlöksdressing på min mosbricka och inte på det faktum att jag är mer berusad än Ozzy Ossbourne är hög på allehanda medicin och stinker mer svett än en sumobrottare som ´springer´ uppför Fuji."

När vi letar efter affirmationer, positiva berättelser (anekdoter) för att bekräfta vår redan tagna tillika cementerade uppfattning om en viss sak, sker ett subjektivt urval. Om jag på förhand, till 90 %, har bestämt mig för att gå all in i Anoto letar jag med såväl ljus som lykta efter andra som redan har gjort detta val eller efter liknande situationer. Även om jag hittar fakta och berättelser som säger mig motsatsen, som t.ex. att det är bland det dummaste beslut man kan göra, väljer jag att inte lita på detta, då mitt undermedvetna redan tagit beslutet men vill stärka sin lögn för det "aktiva" medvetandet genom att framlägga "bevis" (som är icke-falsifierat). Det är inte svårt att låta sig luras av detta förfarande och faktum är att det finns överallt i alla former och sfärer; "jag tror att min magproblermatik blir bättre om jag käkar LCHF"; således går jag in på forum om detta och letar efter en bekräftelse på mitt redan tagna beslut. Att tillägga är hur mycket extra anekdoter påverkar oss om de är i plural. Dock, anekdoter i plural är inte data!

Så, varför litar vi på, följer och på förhand väljer, anekdoter i många av våra beslut? Varför trycker jag på Avanzas köp-knapp i ICA Gruppen [sic!] efter att ha besökt butiken och hört min vän berätta hur professionella och trevliga de är där samt att de hjälpte honom att strukturera hans varor efter hans behov, istället för att studera deras kvartals- och årsrapporter? Paradoxen ligger i det faktum att människan har en benägenhet att mer lita på och följa anekdoten då den tilltalar oss på ett mer personligt plan; på ett mer vardagligt språk. Det är ett medfött beteende som kommit att bli allt mer utsatt, då vår värld idag, med all dess teknologi, bombarderar våra sinnen från första andetaget vi tar. Alla som sysslar med marknadsföring vet detta. Sätt dig och kolla på TV och jag garanterar att 90% av all reklam du kommer att få se kommer ha en anekdotis dramaturgi; "Jag åt Kellog´s K i 14 dagar och mådde genast bättre". Ahh, tänker tittaren. Det funkade för den där vackra och sensuella tjejen på TV. Således måste det ju bara fungera på mig...suck. Andningspaus ...suck (igen). En bra och gripande berättelse har en förmåga att fånga våra sinnen i en fälla, vari vårt logiska tänkande blir låst och oförmöget att komma till vår räddning.

"När jag investerar kan det hända att mitt intresse grundar sig på en anekdot, men mer låter jag inte denna styra mig. Bevis, data, bevisar - anekdoter illustrerar!"

Anekdoter har inte någon som helst förankring med vetenskap och dess enda funktion är till för att underhålla och berätta egna upplevelser och ska inte tas som bevis för någonting. "Men, det finns ju väl dokumenterade anekdoter", kanske du säger. Förvisso. Emellertid ska dessa aldrig tolkas som bevis utan de är endast till för att belysa ett område som kanske kan behöva mer forskning. Således bör man utgå från Peter Lynchs andra del av den, i inläggets inledande stycke, citerade meningen: "...but all great ideas ned to be followed up with smart research".

Hur reflekterar du kring anekdoter i allmänhet, men som underlag för investeringar i synnerhet? Har dessa någon gång försatt dig i en svår situation och hur utlöpte denna? Är anekdoter så farliga som jag förmedlar, eller låter jag fjädern förvandlas till en höna?

Att korsa Rubicon & "halvtid"

Jag brukar annars ha relativt lätt att finna såväl ord som formuleringar när jag författar mina inlägg. Emellertid är inte fallet som sådant med detta. Ty, jag befinner mig vid ett vägval; ett som jag egentligen redan valt men som nu, då avgrunden tornar upp sig vid mina tår, förefaller vara djupare än Marianergraven. Kanske är det mina sinnen som spelar mig ett spratt? Kanske är det en obefogad rädsla? Borde jag vända? 

Det är många av eknomibloggarna som har lämnat anonymitetens mask och istället iklätt sig sin sanna nunna; makroexperten Gottodix, verktygsexperten tillika high-yieldälskaren Stefan Thelenius; försäkrings- och bankspecialisterna Ägamintid och Aktiefokus m.fl. Nu närmar sig min tid. Varför? Jo, min bok är äntligen klar och kommer att kunna köpas/förbokas via min blogg. Således kommer jag att nödgas ta av mig den mask som annars döljer mitt ansikte och tillåter mig kritisera såväl Sundström som Karl-Johan Persson utan att behöva "stå upp" för mig. Jag undrar när deras torpeder kommer att ringa på min dörr...

Jag känner en viss ambivalens för detta och istället för att skriva ett inlägg likt de jag brukar kände jag ett begär att skriva av mig om detta. Även om jag inte är en "stor" bloggare att jämföra med ovan, har jag ändå en trogen skara följare och läsare - för vilket jag är evigt tacksam. Detta gör att det pirrar i magen. Känslan är... ambivalent.

Jag försöker att ställa mig frågan: "Vad är det värsta som kan hända?". Att jag ej är Guds vackraste skapelse därtill mest klyftigaste vet jag sedan tidigare. Likaså är jag trygg i mig själv och står för sådant som jag har skrivit tillika kommer att skriva. 

Det är av denna anledning som jag inte har skrivit några månadsrapporter om sparkvot, kapitalutveckling samt utdelning, vilket borde ha varit intressant nu då vi har avslutat 2016 års första halva. Jag har önskat att göra detta vid flera tillfällen, då vi är många som tycker om samt finner det spännande att se hur det går för envar av alla oss som bloggar/för statistik. Kortfattat kan jag säga att det har gått bra för mig och att jag, i skrivande stund, ligger cirka 8,5 % bättre än index, har haft en sparkvot (exkl. utdelningar) som vid 2016 års första halvår kan summeras till 75 % (enligt utdelningsseglaren håller jag måttet att benämnas "Spargud") och haft utdelningar som vida överstiger förra årets! 

Jag fortsätter min strategi som är utdelnings- och, till viss del, värdeinvestering. Nya bolag för detta halvår är bland annat Skanska, Beijer Alma, Investor, Nilörnsgruppen, eWork, ICA Gruppen [sic!] samt SEB. Jag är medveten om att jag ligger tung i bank men planen är att vikta upp övriga bolag under återstående del av 2016 till övriga segment. 

Efter att bland annat ha fått ta del av Långsiktig investerings fina inlägg om "utdelarnas kamp" samt haft ett flertalet diskussioner med ett flertal bloggkollegor, kom jag till beslutet att sälja Johnson & Johnson samt Emereson Electric, varav den förstnämnda såldes med cirka 23 % i vinst (exkl. utdelningar) och den sistnämnda med cirka 8 % i vinst (exkl. utdelningar). Vad beträffar bolagen har jag inget fel att säga, utan det är mer att jag ser mer potential på marknaden i Europa i allmänhet men Norden i synnerhet. Återstår att se om detta var ett korrekt fattat beslut. För stunden anser jag att nedan bild är talande för mitt beslut.

Senaste 20 åren!!!

Andra bolag som har avyttrats är Telia, då jag har svårt att se någon tillväxt samt är tveksam till telekoms vara/icke-vara. Lägg därtill ledningen, affärerna i Eurasien mm. så blir soppan illaluktande. Därtill äger jag Tele2 och då valde jag att behålla det sistnämnda och avyttra det förstnämnda. Detta blev till en förlust på cirka 6 %. 

Bravida såldes med ett fåtal procent i vinst då jag blev paff över den låga utdelningen som kommunicerades. Såväl marknaden som jag hade förväntat sig en högre sådan. Förvisso är detta ett tillväxtvase där utdelningen med största sannolikhet torde höjas successivt och relativt mycket till en början. Emellertid valde jag att allokera om och valet föll på Skanska.

Atlas Copco och ABB såldes i januari med 4 % i vinst i vardera. Jag gick länge och kände att jag hellre ville ha Investor, som dels ger mig mer riskspridning, dels har ett extremt fint track-record. Förvisso kan mitt innehav i SEB med detta ifrågasättas, men jag har lusläst många av de senaste rapporterna, studerat Annika Falkengrens ageranden vid kriser, bankens kommunikation et cetera och kan säga att jag är imponerad. Att ha en VD som suttit i mer än 11 år och lyckats att ta banken igenom såväl 2008 som 2011 är minst sagt imponerande.

Slutligen har Amhult2 fått lämna väskan. Detta beslut var jobbigt men jag ansåg att pengarna kunde jobba bättre i andra innehav. Vinsten blev cirka 20 %. Att säga om detta bolag är att det är ett underbart sådant. Långsamt, ändock med stabila och trygga kliv, växer de och vore det inte för deras avsaknad av utdelning hade jag behållt dem. Vill man läsa mer om detta fina bolag rekommenderar jag, som tidigare förmedlats, dels Ägamintid samt Värdepappret (nr. 1: 2015). Sedan dessa analyser publicerades har bolaget enbart utvecklats till det bättre.

Den mest smärtsamma avyttringen blev Nordea. Likt Vägen Till Frihet har skrivit anser jag att det är för mycket skriverier om banken och jag har ingen som helst tillit till deras inkompetenta ledning. Det känns som att det är mycket rök nu och skulle det visa sig att elden är bara hälften så stor än vad jag tror den är då röken slutligen skingras, kommer det ändå vara i en skala där ordet "skandal" kommer framstå som en litotes. Likt Fundamentalanalys en gång twittrade: finns inget förtroende för ledningen skall man sälja! Min förlust blev smärtsam... -cirka 17 % (ink. utdelning).

Jag är tveksam till om jag i framtiden skall återinföra kvartals- och årsrapporter. När jag ser hur t.ex. Ägamintid gjorde valde han att inte göra det. Jag har inte funnit någon som både har krupit ur skuggornas dal och valt att redovisa sin privatekonomi(?).

Nedan presenteras Portföljen fördelad på två konton; ett ISK samt en KF.

Som jag skrev de inledande styckena är min bok klar och det kommer komma ett inlägg inom två veckor om detta. Då kommer man kunna köpa/förboka boken och jag är så glad att äntligen ha nått hit. Cirka 6 år har jag suttit med denna samt skissat på de följande delarna, och det känns så skönt att äntligen se resultatet på allt det slit, all den tid som lagts ned på detta projekt. Förvisso har projektet inte givit mig en enda krona, utan mer kostat mig många sådana. Litteratur (som varit 'omöjlig' att låna sig till); resor; besök etc. är de största utgifterna men dessa har samtidigt varit så givande så att se dem som "kostnader" har jag svårt att göra. Även om projektet inte givit mig en denar, vilket jag ej ämnar intjäna då jag nu säljer boken (jag ämnar ej lägga ett pris som dels täcker min omkostnader, dels ger mig ett överskott) har projektet givit mig så mycket mer. Känslan att behaga lusten, intresset. Känslan av att längta till något; att verkligen längta till att sitta vid skärmen och utföra massaker på tangentbordet och terrorisera såväl kaffebryggaren som toaletten är en som givit mig en sådan glädje och välbehag.

Boken kommer att bli cirka 370-400 sidor lång, beroende på de sista detaljerna vid tryck. Omslaget kommer att vara handmålat av en känd barnboksillustratör (ni kommer att få såväl namn som länk) och det kommer inte, verkligen inte, vara något sketen pocket. Nej, skall man göra något skall man göra det ordentligt och när jag, på ålderns höst ser tillbaka på denna tid, denna eufori jag just nu befinner mig i, kommer jag inte vilja damma av en söndersliten pocket, vars mjuka pärm ätits upp av bokmaskar. Nej, det skall vara hårdpackad inbunden upplaga á la standard 135x210 mm. 

Jag har fått många meddelanden via twitter av de som fått ett litet utdrag att läsa och det är extremt roligt att enbart ha fått tillbaka en sådan fin feedback som jag de facto har fått. Kanske vågar de ej skriva annat? Jo, det tror jag men jag tror också att de talar med en sanningens tunga och ej iklär sina ord med något sorts ormspråk.

Således, om inget oförutsett inträffar, kommer det komma ett inlägg som dels kommer visa vem jag är, dels där ni kan förboka/köpa mitt alster. Jag är nervös och spänd men beslutet är fattat. Jag har, mentalt, redan korsat min Rubicon. Allt jag kan hoppas på är att alla ni som läser fortsätter att vara precis som ni har varit; vänliga, ärliga, genuina etc. och inte "utnyttjar" min avsaknad av anonymitet. 

Jag hoppas att, inom en snar framtid, kunna stå med en bok i min famn och en (fet, kubansk) cigarr i min mun sägandes: Veni Vidi Vici!

Mask on, mask off... soon!

H&M - (ännu) en spansk allegori

Som ni kommer ihåg upptäckte Columbus Amerika 1492 i vår allegori om Castellum. Kung Ferdinand hade modet att satsa på dennes upptäcksfärd trots att riskerna var lika höga som grabbarna i "The Wolf on Wall Street". För Ferdinand gick det bra men det kunde också ha gått åt andra hållet och då skulle begreppet såsom "oj", "otur sa morsan", "s**t" e.d. knappt ha räckt till. Troligtvis skulle hela kungadömet fått lida, nya skatter inkrävas, möjlig revolt, muslimerna kunde ha återinvaderat, fransmännen var inte så lite sugna att expandera et cetera.

I rollerna:
Zalando/Inditex m.fl- Christofer Columbus
H&M - Álvaro de Mendaña de Neira

"Land! Land i sikte!"

"Det var verkligen på tiden! Jag orkar inte stanna på denna karack en minut längre. Och vinet är dessutom slut."

"Sir, ni bör nog prisa Gud för detta."

"Va?! Ja, förlåt. Självklart skall 'den allsmäktige" prisas för detta. Han har ju lett oss med ett vakande öga till detta land av rikedomar. Min insats kan absolut föringas till det minsta möjliga av det minimalaste."

"Sir, det var inte så jag menade..."

"Jag vet precis vad du menade och din ansökan som frivillig att ansvara för det våra problem med besättningens exkrementer, som tycks ha ökat sedan kocken beslöt sig för att 'experimentera' med nya ingredienser tas emot med glädje."

"Sir..."

"Seså. Tyst nu. Låt oss istället rikta såväl blick som fokus på detta land, där skatter, rikedomar, slavar, kvinnor och allt annat som kan skänka en människa glädje väntar oss."

Álvaro de Mendaña de Neira hade läst mycket om Columbus och dennes enorma framgångar. Columbus var en man som hade vågat - och lyckats. Sedan dennes upptäckt, som följdes av en kolonisation som saknade motstycke i den kända världen, hade Spanien etablerat sig som en stormakt i Sydamerika. Förvisso hade några andra, såväl små som stora, stammar fått hissa vit flagg för att de rikedomstörstande spanjorerna skulle beredas detta utrymme, men det brydde erövrarna sig mindre om. Infödingarnas gamla krigskonster, med spjut, ärtrör, pilar et cetera stod sig föga starkt när conquistadorerna, med Hernan Cortez i spetsen, gjorde slarvsylta av dem med kanoner, skjutvapen och europeiska sjukdomar. 

Med denna fakta på bordet satt Álvaro de Mendaña de Neira och drömde sig bort vid sitt bord en sen kväll. Han hade hört talas om en annan spanjor, en viss Pedro Sarmiento, som hade lagt fram teorin att det fanns land väster om havet som mötte Peru (Stilla havet). Detta hade han kommit fram till genom att studera inkaindianernas myter, skrifter samt genom att diskutera med de nämnda. Genom denna forskning fick han kännedom om en inkaledare, Túpac Yupanqui (OBS! inte 2pac), som sades ha funnit land på andra sidan havet vid omkring år 1480. Vid sin hemkomst hade denne bringat med sig slavar, guld och andra rikedomar. De kristna trodde att den landplätt som Túpac hade hittat var staden Ofir, varifrån judarnas konung Salomo enligt Bibeln hade fått en väldig skatt.

Sarmiento uppmanade Perus guvernör att att skicka ut en expedition, och självklart möttes förslaget av en stor entusiasm. Efter att ha kollat hur skattkistan såg ut, såg guvenören att den var god och att han inte behövde ta några lån för denna möjlighet till expansion. Äventyret skulle kosta men tänk om det skulle lyckas! Tänk om... 

"[...] Vad gör man inte för expansion som följs av rikedomar? [...]”

Två karacker utrustades snabbare än Finansinspektionen hinner dementera SvD:s granskning om Nordeas möjliga avsaknad på kapital och innan någon visste ordet av stod såväl Sarmiento som Mendaña på två karacker, varav den sistnämnde innehavda befälsposition. Detta då guvenören hellre valde denne då han dels var hans brorson, dels var fri från från varje konspiratorisk tanke (dålig ursäkt men något var ju guvenören tvungen att skriva).

Mendañas lilla flotta seglade ut från hamnstaden Callao den 19 november 1567. Distansen till det tänkta målet uppskattades till ungefär 1500 km, men spanjorerna hade ingen uppfattning om Stilla havets storlek. Först 11 000 km ut på havet, i januari 1568, fick Mendaña syn på land. Denna plätt var dock tom på allt som skulle kunna falla in under kategorin "rikedomar". Även om modet hos de flesta sjömännen började tryta fortsatte seglasten. Vad gör man inte för expansion som följs av rikedomar?

Slutligen, efter lite konstiga strapatser, nådde de dagens Salomonöarna. De blev väl emottagna av infödingar men de fick tyvärr inget av värde från dem. Inte ens ett skrovmål blev de serverade! Tre uppgifter brådskade för Mendaña; han var nödgad att snabbt finna mat. Därutöver var han lika nödgad, om än mer, att finna såväl guld som andra rikedomar. Därtill var det (ju) av yttersta vikt att omvända dessa hedningar till den sanna läran - kristendomen.

"[...] Emellertid väckte hans silkesord inte något gehör [...]”

Tiden gick och det gick sisådär med alla tre punkter på Mendañas "att-göra-lista". Såväl infödingarna som mannarna började tappa sitt tålamod och en dag blev det till stridigheter. Det hela slutade med att spanjorerna fick fly då de var numerärt underlägsna. Mannarna ville återvända hem men Mendaña försökte förmå dem att stanna och leta på omkringliggande öar. För inte kunde det finnas land utan rikedomar? Visst kunde även han, likt den Columbus han ville vara, lyckas? Vad kunde gå fel? De hade säkert bara haft otur och gått i land på fel ställe. Guldet, nya landområden, ädelstenar med mera fanns där och om de bara höll ut så...

Emellertid väckte hans silkesord inte något gehör och ganska snabbt stod det klart för honom att det antingen var myteri eller lyssna på mannarna och deras önskemål. Således blev det en seglast hem utan något i såväl lastutrymmet som i magarna.

Den 11 september 1569 siktade de Peru. Nästan hälften av de ursprungliga 150 sjömännen var döda och stämningen bland de överlevande var värre än all den besvikelse alla Fingerprintshausare känner när aktien kritiseras i diverse medier. Även om de hade kommit hem tomhänta trodde såväl Mendaña som Sarmiento att det de facto fanns guld där de hade vistats och att de bara hade haft otur. De ville genast tillsätta en ny expedition och guvenören var först tillmötesgående. Emellertid kom hans tvivel att blir allt större och det kom att dröja över 30 år innan expeditionen kastade ankar. Mendañas uppgift var vid denna gång att bosätta sig på Salomonöarna och därifrån söka efter Ofir. 

Dock, efter 30 års hårt leverne, där både en och en annan vinflaska tömts varpå även en och en annan hjärncell tappat fäste, sviktade Mendañas minne och det tog honom hela fem månader att hitta Salomonöarna igen. Som om inte detta var nog kom tropiska sjukdomar att bryta ut i samma sekund som den första bosättaren satte sin fot på land. Även Mendaña smittades och dog kort efter ankomsten. Stackars sate; ty, efter allt slit, allt haussande, fick han inte ens så mycket som ett skrovmål för alla sina ansträngningar i främmande länder. De resterande överlevande flydde kort därefter till Filippinerna och Salomonöarna blev aldrig något spansk koloni. Vad gällde staden Ofir och rikedomar kom de att förbli oupptäckta. Det vill säga om de någonsin hade existerat...

Just nu är det mycket prat om H&M och hur hårt pressad kursen varit. Företaget investerar multum i e-handel samt i att öppna nya butiker. Vinstjusteringarna har sänkts, köp- och säljråden är lika splittrade som en banan-split och överalt tycks folk säga att bolagets storhetstid är förbi. En fråga som diskuteras är huruvida bra nuvarande VD är. Är denne kompetent att leda detta enorma bolag? Bara för att man delar namn med före detta VD betyder inte detta per automatik att man är kunnig att förvalta detta arv. Se bara på Jan Dinkelspiel som insåg att han inte var den mest lämplige i Nordnet. eller för den delen; se även hur det gick för den stackars guvenören i denna allegori, som överlät till sin brorson att leda seglasten...

Att fråga vad någon tror om H&M och dess utveckling är som att fråga en meteorolog om det blir regn på midsommar och sedan lita på dennes ord. Det vi dock vet, dvs. faktum,är att de ökar såväl sina butiker som vinster och så länge de är skuldfria och tillväxten fortgår tenderar allt att mer sluta väl än inte så väl... eller?

All disease begins in the gut(?)

”Är magen glad är människan glad”, säger Allan Svensson. ”Vid tvivel, följd näsan” säger Gandalf. ” "Follow your instinct. It ususally takes you home", sjunger Inflames. ”… det är samma sak som att tro att de förvrängda spegelbilder vi ser i ’lustiga huset’ är en korrekt återgivning av oss själva”, säger David D. Burns i sin bok ”Feeling Good”, vilket säkert gläder en och en annan naturvetenskapsforskare á la StephenHawking.

Intuition eller förnuft. Vad ska man lita på? Har man tur överensstämmer de båda med varandra men fallen då detta de facto inträffar är föga. I valet mellan dessa båda finns det ingen entydig tillika tillräckligt stor forskning inom ekonomivärlden som styrker att vi hellre väljer intuition före förnuft eller vice versa (skulle gärna vilja se en sådan rapport).

Många psykologer jämställer magkänsla och intuition. Emellertid kan man göra den skillnaden dem emellan att magkänslan är en emotionell upplevelse i motsats till intuition som är en kognitiv eller intellektuell insikt som man får utan att behöva granska, jämföra och sammanställa fakta om det man intuitivt blir klar över. Man kan också göra en skarp skillnad mellan magkänsla och thin-slicing, att uppfatta, känna igen, bedöma och förhålla sig till något på grundval av några tunna skivor av den situation, person eller händelse som man står inför.

Att använda begränsad information kan fungera bra, speciellt om man är klar över de fallgropar som man lätt faller i när man inte söker fullständig information. Att göra sig beroende av fullständig information gör dock all aktivitet tidsödande och i längden hindrande för en effektiv verksamhet, en s.k. analysis paralysis, om man inte som expert på ett område, och då på ett icke-medvetet sätt, snabbt kan ta in och kognitivt bearbeta stora mängder av information.

"[...] Chezzus, alltså har mina beslut, på magkänslan grundade, enbart varit tur? [...]"

Intuitionen, dvs. (med reservation på definitionen) magkänslan; ska vi, eller ska vi inte lita på den? Olika forskningsresultat tycks tala emot varandra. Men eftersom de olika forskarna har ägnat sin respektive forskning åt olika bitar av den stora intuitionstårtan, blir slutsatsen helt enkelt att den i vissa sammanhang fungerar det här med intuition klockrent. I andra sammanhang, inte så klockrent. Trots att den alltid inte tycks fungera hävdar Malcolm Gladwell att vi människor ändå har en stark benägenhet att följa den, detta trots att det tidigare har visat sig vara ett misstag. Denna, och även flera andra tillika mycket intressanta, slutsatser kommer han fram till i sitt intressanta alster ”Blink: Den intuitiva intelligensen”.

Jag tror det finns många investerare som mer ofta än sällan grundar sina beslutsfattanden på magkänslan. Trots att siffror, rapporter, analyser et cetera talar emot deras intuition väljer de ändå att följa denna. ”Äh, jag känner att H&M kan bli bra… i det långa loppet”. Förvisso kan det mycket väl bli som så men vad gör dessa den dagen då de tittar på sitt innehav i nämnda och ser att det har sjunkit med 25 % och magkänslan plötsligt säger, nej förlåt; skriker: ”Shit-pommes-fritt”? Säljer de? Behåller de trots att magkänslan skriker något annat? Passar sig fakta, siffror, analyser et cetera mer nu än innan då de köpte?

Undertecknad, med andra ord; jag, Sofokles, har vid flera tillfällen gjort inköp där majoriteten av beslutet fattades med en god känsla i magen. Resultaten av dessa investeringar har varit spridda; Starbreeze visade sig bli fint; Karo-bio hösten 2013 gav mig en riktigt fin avkastning; Anoto…ja, inte var det fint i alla fall (trots att det är över 3 år sedan svider det fortfarande; min naivitet; min övertro att jag var ”kunnig”). Förra sommaren köpte jag många H&M på en kurs mycket högre än dagens. Detta grundades mycket på att magkänslan sa att det inte kunde bli fel. Förvisso ämnar ”buy&hold”, så mitt GAV spelar mindre roll än för andra, som följer en annan strategi. Vad som är intressant är att vid en mer noggrann, ändock ej kritisk och extremt granskande, analys av mina magkänsla-investeringar framkommer det att dessa mer har varit till godo än dess antonym. Således är magkänsla något att hänga i granen?

"The intuitive mind is a sacred gift and the rational mind is a faithful servant. We have created a society that honors the servant and has forgotten the gift" A. Einstein

Njae, inte om vi frågar KristofferAhlström, som i sin bok ”Magkänslans Anatomi” kommer fram till att denna leder oss på villovägar, framförallt därför att vi i allt väsentligt är stenåldersmänniskor, som lever i en komplex och högteknologisk civilisation. På 40 000 år, en evolutionär kafferast, har människan förflyttats från en glesbefolkad tillvaro som jägare och samlare till dagens människomyller med datorer, flygmaskiner och komplicerade sociala strukturer. Under dessa 40 000 år har människans hjärna inte förändrats.

Chezzus, alltså har mina beslut, på magkänslan grundade, enbart varit ren tur? Ja, det förhåller sig så. Emellertid finns forskning som också styrker det goda i att lyssna tillika lyda magkänslan. Peter Juslin, professor i kognitionpsykolog vid Uppsala universitet, hävdar att magkänslan är ofta en snabb och rimlig vägledning till ett bra beslut. Vi använder den nog ofta i en mängd vardagliga och mindre viktiga beslut, men ibland även för viktigare avgöranden. När de medvetna reflektionerna inte förmår att särskilja mellan hur bra två alternativ är, blir det ofta magkänslan som får fälla avgörandet.

Att magkänslan inkluderar associationer och känslomässiga reaktioner är i många fall en god vägledning, men det kan också distrahera och leda fel om känsloassociationerna i grunden är irrelevanta för beslutsproblemet.

Just det sistnämnda är av intresse. Känslomässiga reaktioner. Är du medveten om hur dessa påverkar dig? Hur de korrelerar i vårt undermedvetna? Kanske svarar du ”ja” och känner dig säker. Dock borde du tänka efter en extra gång. I ett av sina exempel framlyfter ovan nämnda Gladwell en belysande exempel om hur magkänslan grundar sig på flera olika känslor, intryck och undermedvetna tankegångar, som har men också inte har med ditt beslut att göra:

"[...] magkänslan kan vara en lömsk spelare, som inte spelar med öppna kort [...]"

Münchens filharmoniska orkester sökte nya medlemmar och arrangerade därför en provspelning. Abbie Conant, som hade spelat trombon för Turins Kungliga opera sökte och fick komma på provspelningen. Hon spelade bakom en skärm, precis som alla andra sökanden, och var efter sitt uppträdande inte helt nöjd med sin insats. Men den musikaliske ledaren för orkestern tyckte annorlunda och gav henne jobbet. Allt var frid och fröjd under den tiden som det tog för ledaren att bestämma sig för Abbie Conant till det att han såg Abbie Conant. Hon var ju, upptäckte han, kvinna. Sådana kunde man inte ha i sina orkestrar (om det inte gällde ett kvinnligt instrument som violin, förstås).

Gladwell visar att en provspelning inte bara handlar om öronen, utan om ögonen - en investering ej enbart om siffror(?). Om det inte vore för skärmen hade Abbie Conant varit underkänd redan när hon klev in på scenen. Den intuitiva intelligensen kan verkligen ställa till det. Är man däremot medveten om sina förutfattade meningar kan man stå emot att agera efter dem. Gladwell besöker en bilhandlare som behandlar alla sina potentiella kunder som kungar. Även tonåringar, för vem vet – de kan komma in med sina föräldrar nästa dag och köpa en bil, förutsatt att han behandlat tonåringarna med respekt vill säga.

"All disease begins in the gut", Hippocrates

Trots att forskning visar att magkänslan kan vara en lömsk spelare, som inte spelar med öppna kort, framkommer att människan, denna, ömsom smarta, kalkylerande och noggranna, ömsom naiva, godtrogna och lättpåverkade, varelse ständigt går i samma fälla. Beror det på lättnad eller en sorts slapphet? Beror det på indolens; att man väljer att lägga energi/tankekraft på annat, av det medvetna förmedlade mer viktiga spörsmål? Om så är fallet är jag imponerad över hur hjärnan kan ”lura” en investerare att satsa stora delar av sitt förvärvade kapital i ett bolag enbart utifrån en ”känsla i magen”.

Har du investerat där en majoritet av underlaget för ditt tryck på köp-knappen grundat sig på din magkänsla? Upplever du att det ofta är en samstämmighet mellan dina logiska slutsatser och nämnda känsla eller är det North vs. South hela tiden? Hur bearbetar du detta?