Life happens

Jag kommer ej ihåg exakt datum men det var kring våren 2016 jag upplevde att antalet bloggar tycktes växa snabbare än en hydras huvuden. Vad en majoritet av dessa har gemensamt är att de drivs av unga, mestadels, män som befinner sig i de "early twenties" (nedan text kan absolut även gälla de mer "äldre"). Att de är så unga och redan nu har uppmärksammat sparande- och investeringslivet är inget annat än bra därtill roligt för dem. Jag vill verkligen betona den välgång tillika lycka jag önskar dem!

På många av dessa bloggar har skribenterna presenterat sig, berättat om mål samt hur de planerar att spara, deras YoC et cetera. Detta är verkligen fascinerande siffror men jag tycker att många (alla?) missar en viktig aspekt. De skriver i alla fall ej om denna.

Något som är intressant med livet är att det fortgår. "Shit happens", brukar man säga när saker går käpprätt åt skogen, men torde inte ett mer passande uttryck lyda "life happens", för oavsett om det är en positiv eller negativ upplevelse, utveckling e.d., är det just ett sådant enkelt konstaterande att livet fortgår.

Undertecknad har en kalkyl, extremt lättsam måste tilläggas, på hur jag hoppas få det på det ekonomiska planet. Emellertid är jag medveten om, och detta hopppas jag innerligt, att jag kommer att träffa en underbar tjej och få barn med henne. Därtill kommer säkert en bil att behöva införskaffas inom en framtid, detta oavsett barn eller ej. En lägenhet med lite mer utrymme står också som ett troligt scenario i en inte allt för lång framtid. Att då utgå från en sparkvot på 75-65 % i månaden är att negligera det faktum att det ytterst sällan blir exakt som man planerat.
Att tillägga är att även det motsatta till ovan positiva händelser kan hända; plötsliga sjukdomar, familjeproblem, arbetslöshet et cetera.

"[...]sedan ser tillbaka på med ett leende större Trumps än tupé[...]"

Att använda Stefans sparkalkylator och där skriva in en summa som motsvarar en sparkvot på dryga 70 %, vilket en majoritet av de unga bloggare jag åsyftar håller, och sedan utgå från att det alltid kommer gälla. Eller att för den delen inte räkna med att vissa bolag kan sänka mer än vad övriga höjer et cetera, är att skjuta sig själv i foten.

När jag räknar försöker jag att utgå från ett snittsparande tillika investerande som är betydligt lägre än det jag sparar och investerar idag. Jag hoppas verkligen att detta kommer att ske, för vad är inte livet om man ej får bilda och ombesörja en familj, eller i alla fall ha en underbar partner att skämma bort och bli bortskämd av? Mysiga fredagskvällar med ett glas vin och bara umgås samt diskutera om allt mellan himmel och jord; sömnlösa nätter med en skrikande bebis - stunder som man i ögonblicket säkert avskyr men som man sedan ser tillbaka på med ett leende större Gunilla Perssons självförtroende.

Att fokusera för mycket på sitt sparande; att alltid jaga procent i syfte att uppnå sitt mål i tid, eller ännu bättre; tidigare, skapar en risk att vederbörande kan blir beroende av själva sparandet och därmed aktivt väljer bort mycket av livet härligheter. Den sporadiska Lisebergstrippen, ett restaurangbesök, en sista minuten med gänget et cetera, allt detta är ju underbara aktiviteter och den dagen vederbörande aktivt väljer bort dem i syfte att den ekonomiska kostnaden ger negativ konsekvens för det utsagda målet om finansiell frihet, befinner sig denne på extremt farliga marker.
Det tar ej lång tid för ett visst förhållningssätt slutligen blir en vana; en rutin; en livsstil.

"Your beliefs become your thoughts, Your thoughts become your words, Your words become your actions, Your actions becomes your habits, Your habits become your values, Your values become your destiny" (M. Gandhi)

Risken att fastna i ett sorts beroende, ett stadium där sparandet blir det primära och allt som bryter mot det ger en sorts "ångest" ökar för varje gång man aktivt väljer bort aktiviteter och vänner som man tidigare velat göra. Till slut, i en mycket mörk värld, kommer man sitta ensam i sin lägenhet och se på alla bilder som vänner lägger upp på sociala medier på diverse resor världen över som de har gjort. Visst gläds du med dem och visst skulle du önska att även du kunde göra detta och befinna dig där, gärna med dem. Dock vet du ju att sådant kostar och detta är ju ekvivalent med ångest och hack i de rullande sparkugghjulen.

"[...]Ställ in dig på att planet kraschar[...]"

Jag vill ej säga att man inte skall eftersträva hög sparkvot. Jag vill ej heller säga att unga skall bli mer frikostiga bara "för att". Det jag vill framlägga är att när Du gör din plan och strategi för hur Du vill spara och investera, räkna då med det värsta och hoppas på det bästa. Min far sade en gång en mycket  udda likväl träffande sak då min familj skulle flyga till Sorrento; "Ställ in dig på att planet kraschar. Fatta vilken positiv överraskning om det inte gör det, för då får vi ju bada i poolen och äta all glass som vi önskar." Jag behöver nog ej nämna den blick min älskade mor gav honom...

Man behöver/ska ej vara renodlad pessimist, men absolut realist!

H&M - en seglats till Ofir?

Som ni kommer ihåg upptäckte Columbus Amerika 1492 i vår allegori om Castellum. Kung Ferdinand hade modet att satsa på dennes upptäcksfärd trots att riskerna var lika höga som grabbarna i "The Wolf on Wall Street" i den berömda köksscenen. För Ferdinand gick det bra men det kunde också ha gått åt andra hållet och då skulle begreppet såsom "oj", "otur sa morsan", "s**t" e.d. knappt ha räckt till. Troligtvis skulle hela kungadömet fått lida, nya skatter inkrävas, möjlig revolt, muslimerna kunde ha återinvaderat, fransmännen var inte så lite sugna att expandera et cetera.

I rollerna:
Zalando/Zara/ Inditex m.fl.  Fundamentalanalys a.k.a. Christofer Columbus
H&M - Lundaluppen & Aktieingenjören  a.k.a.  Álvaro de Mendaña de Neira

"Land! Land i sikte!"

"Det var verkligen på tiden! Jag orkar inte stanna på denna karack en minut längre. Och vinet är dessutom slut."

"Sir, ni bör nog prisa Gud för detta."

"Va?! Ja, förlåt. Självklart skall 'den allsmäktige" prisas för detta. Han har ju lett oss med ett vakande öga till detta land av rikedomar. Min insats kan absolut förringas till det minsta möjliga av det minimalaste."

"Sir, det var inte så jag menade..."

"Jag vet precis vad du menade och din ansökan som frivillig att ansvara för det våra problem med besättningens exkrementer, som tycks ha ökat sedan kocken beslöt sig för att 'experimentera' med nya ingredienser tas emot med glädje."

"Sir..."

"Seså. Tyst nu. Låt oss istället rikta såväl blick som fokus på detta land, där skatter, rikedomar, slavar, kvinnor och allt annat som kan skänka en människa glädje väntar oss."

Álvaro de Mendaña de Neira hade läst mycket om Columbus och dennes enorma framgångar. Columbus var en man som hade vågat - och lyckats. Sedan dennes upptäckt, som följdes av en kolonisation som saknade motstycke i den kända världen, hade Spanien etablerat sig som en stormakt i Sydamerika. Förvisso hade några andra, såväl små som stora, stammar fått hissa vit flagg för att de rikedomstörstande spanjorerna skulle beredas detta utrymme, men det brydde erövrarna sig mindre om. Infödingarnas gamla krigskonster, med spjut, ärtrör, pilar et cetera stod sig föga starkt när conquistadorerna, med Hernan Cortez i spetsen, gjorde slarvsylta av dem med kanoner, skjutvapen och europeiska sjukdomar. 

Med denna fakta på bordet satt Álvaro de Mendaña de Neira och drömde sig bort vid sitt bord en sen kväll. Han hade hört talas om en annan spanjor, en viss Pedro Sarmiento, som hade lagt fram teorin att det fanns land väster om havet som mötte Peru (Stilla havet). Detta hade han kommit fram till genom att studera inkaindianernas myter, skrifter samt genom att diskutera med de nämnda. Genom denna forskning fick han kännedom om en inkaledare, Túpac Yupanqui (OBS! inte 2pac), som sades ha funnit land på andra sidan havet vid omkring år 1480. Vid sin hemkomst hade denne bringat med sig slavar, guld och andra rikedomar. De kristna trodde att den landplätt som Túpac hade hittat var staden Ofir, varifrån judarnas konung Salomo enligt Bibeln hade fått en väldig skatt.

Sarmiento uppmanade Perus guvernör att att skicka ut en expedition, och självklart möttes förslaget av en stor entusiasm. Efter att ha kollat hur skattkistan såg ut, såg guvenören att den var god och att han inte behövde ta några lån för denna möjlighet till expansion. Äventyret skulle kosta men tänk om det skulle lyckas! Tänk om... 

"[...]Vad gör man inte för expansion som
följs av rikedomar?[...]”

Två karacker utrustades snabbare än Fingerprints forum hinner skriva 100 hotfulla inlägg mot varje ifrågasättande (vilket inte säger lite om det klimat som där råder) och innan någon visste ordet av stod såväl Sarmiento som Mendaña på två karacker, varav den sistnämnde innehavda befälsposition. Detta då guvenören hellre valde denne då han dels var hans brorson, dels var fri från från varje konspiratorisk tanke (dålig ursäkt, men något var ju guvenören tvungen att skriva).

Mendañas lilla flotta seglade ut från hamnstaden Callao den 19 november 1567. Distansen till det tänkta målet uppskattades till ungefär 1500 km, men spanjorerna hade ingen uppfattning om Stilla havets storlek. Först 11 000 km ut på havet, i januari 1568, fick Mendaña syn på land. Denna plätt var dock tom på allt som skulle kunna falla in under kategorin "rikedomar". Även om modet hos de flesta sjömännen började tryta fortsatte seglatsen. Vad gör man inte för expansion som följs av rikedomar?

Slutligen, efter lite konstiga strapatser, nådde de dagens Salomonöarna. De blev väl emottagna av infödingar men de fick tyvärr inget av värde från dem. Inte ens ett skrovmål blev de serverade! Tre uppgifter brådskade för Mendaña; han var nödgad att snabbt finna mat. Därutöver var han lika nödgad, om än mer, att finna såväl guld som andra rikedomar. Därtill var det (ju) av yttersta vikt att omvända dessa hedningar till den sanna läran - kristendomen.

"[...] Emellertid väckte hans silkesord
inte något gehör [...]”

Tiden gick och det gick sisådär med alla tre punkter på Mendañas "att-göra-lista". Såväl infödingarna som mannarna började tappa sitt tålamod och en dag blev det till stridigheter. Det hela slutade med att spanjorerna fick fly då de var numerärt underlägsna. Mannarna ville återvända hem men Mendaña försökte förmå dem att stanna och leta på omkringliggande öar. För inte kunde det finnas land utan rikedomar? Visst kunde även han, likt den Columbus han ville vara, lyckas? Vad kunde gå fel? De hade säkert bara haft otur och gått i land på fel ställe. Guldet, nya landområden, ädelstenar med mera fanns där och om de bara höll ut så...

Emellertid väckte hans silkesord inte något gehör och ganska snabbt stod det klart för honom att det antingen var myteri eller lyssna på mannarna och deras önskemål. Således blev det en seglats hem utan något i såväl lastutrymmet som i magarna.

Den 11 september 1569 siktade de Peru. Nästan hälften av de ursprungliga 150 sjömännen var döda och stämningen bland de överlevande var värre än all den besvikelse alla Fingerprintshausare känner när aktien kritiseras i diverse medier. Även om de hade kommit hem tomhänta trodde såväl Mendaña som Sarmiento att det de facto fanns guld där de hade vistats och att de bara hade haft otur. De ville genast tillsätta en ny expedition och guvenören var först tillmötesgående. Emellertid kom hans tvivel att blir allt större och det kom att dröja över 30 år innan expeditionen kastade ankar. Mendañas uppgift var vid denna gång att bosätta sig på Salomonöarna och därifrån söka efter Ofir. 

Dock, efter 30 års hårt leverne, där både en och en annan vinflaska tömts varpå även en och en annan hjärncell tappat fäste, sviktade Mendañas minne och det tog honom hela fem månader att hitta Salomonöarna igen. Som om inte detta var nog kom tropiska sjukdomar att bryta ut i samma sekund som den första bosättaren satte sin fot på land. Även Mendaña smittades och dog kort efter ankomsten. Stackars sate; ty, efter allt slit, allt haussande, fick han inte ens så mycket som ett skrovmål för alla sina ansträngningar i främmande länder. De resterande överlevande flydde kort därefter till Filippinerna och Salomonöarna blev aldrig något spansk koloni. Vad gällde staden Ofir och rikedomar kom de att förbli oupptäckta. Det vill säga om de någonsin hade existerat...

Just nu är det mycket prat om H&M och hur hårt pressad kursen varit. Företaget investerar multum i e-handel samt i att öppna nya butiker. Vinstjusteringarna har sänkts, köp- och säljråden är lika splittrade som en bananasplit och överallt tycks folk säga att bolagets storhetstid är förbi. En fråga som diskuteras är huruvida bra nuvarande VD är. Är denne kompetent att leda detta enorma bolag? Bara för att man delar namn med före detta VD betyder inte detta per automatik att man är kunnig att förvalta detta arv. Se bara på Jan Dinkelspiel som insåg att han inte var den mest lämplige i Nordnet. eller för den delen; se även hur det gick för den stackars guvernören i denna allegori, som överlät till sin brorson att leda seglatsen...

Att fråga vad någon, såsom Lundaluppen, Aktieingenjören samt Fundamentalanalys, tror om H&M och dess utveckling är som att fråga en meteorolog om det blir regn på midsommar och sedan lita på dennes ord och att de vet mer än vad vi själva vet. Det vi dock vet, dvs. faktum, är att de ökar såväl sina butiker som att vinsterna fortsätter och så länge de är skuldfria och tillväxten fortgår tenderar allt att mer sluta väl än inte så väl... eller?
Jag läser den fakta som ligger på min pulpet och utifrån denna har jag denna vecka ökat mitt  redan stora innehav med ytterligare 50 stycken, vilket ger ett totalt innehav på 535 st. Kommer H&M att finna Ofir? 

Frihet

Det har talats mycket om frihet bland bloggarna den senaste tiden. Fantastiska Farbror Fri och Riskminimeraren är bara axplock av dem jag åsyftar. Undertecknad har sin egen bild av vad frihet är och den är, likt envars dito, unik och bunden till mig.

Det som många bloggare tycks ha gemensamt när de diskuterar frihet är "frihet från bojor". Vad dessa bojor är upp till var och en, men det verkar råda en konsensus bland bloggosfären att bojorna är jobb och andra, av tvång nödga att acceptera, "måsten".

Jag har alltid funnit det intressant att reflektera kring stora och vida begrepp såsom frihet och har, sedan att ha läst diverse blogginlägg, låtit mig influeras att reflektera. Utöver detta har jag även botaniserat bland mina vänner, a.k.a. "filosoferna" och fann en ungtupp som påstod sig ha kommit fram till ett svar. Denne var Isaiah Berlin. som år 1958 publicerade sin essä "Två begrepp om frihet". Denna kom snabbt att bli populär och räknas idag som en av 1900-talets klassiker inom politisk teori. Förvisso är språket något torrt, men vem har inte pressat ned en dry martini då och då och insett att det kanske inte var så farligt?

Berlin gör en skillnad mellan vad han kallar för "positiv" och "negativ" frihet, varav det sistnämnda menas vår "fundamentala känsla" av frihet. Det slags frihet som är frånvaron av yttre tvång; jag är fri eftersom jag inte är kedjad vid en klippa; eftersom jag inte är inlåst i fängelse et cetera. Detta är frihet från något. Emellertid poängterar Berlin att när vi diskuterar kring frihet menar vi ofta något mer subtilt än ovan. Frihet är också en form av självbestämande, av att vara en person med hopp, föresatser och egna mål. Denna "positiva" frihet handlar om att ha kontroll över sitt eget öde. Jag är, när allt kommer omkring, inte fri bara för att portarna till min filosofigrotta är olåsta.

Problemet för Berlin är att dessa två former av frihet ofta är i konflikt. Tänk till exempel på friheten som kommer från disciplinen att lära sig spela tuba. Som nybörjare kan jag inte göra mycket mer än slita med min oförmåga. Dock, så småningom, kan jag spela med en någon slags befriad glädje. Eller tänk på det faktum att människor ofta utövar sin "positiva" frihet genom att rösta på ett speciellt parti, väl vetande att deras "negativa" frihet kommer att inskränkas om partiet kommer till makten.

"[...]Detta faktum skyms av (hobby)filosofer som letar efter en universell moral[...]"

Forskaren tillika filosofen pekar också på ett annat problem; Vem har rätt att säga vad som skall vara ett lämpligt mål med "positiv" frihet? Auktoritära eller totalitära regimer har mer ofta än sällan en rigid syn på meningen med ett mänskligt liv och inskränker därför den "negativa" friheten för att maximera sin egen idé om mänsklig lycka. Politiskt förtryck kommer ofta ur en abstrakt idé om vad som är ett gott liv följt av interventioner från makten för att göra verklighet av denna idé.

Berlins svar på detta problem är tvåfaldigt; först och främst är det viktigt att inse att de olika typer av frihet vi må önska alltid kommer att vara i konflikt, för det finns ingenting sådant som "ett mål med livet" - bara olika individers olika mål. Detta faktum skyms av (hobby)filosofer som letar efter en universell moral, men blandar ihop "rätt handlingar" med meningen med livet självt. För det andra måste vi hjälpa till att hålla liv i den fundamentala känslan av frihet som frånvaro av "översitteri och herravälde", så att vi inte upptäcker att våra ideal har förvandlats till bojor, såväl för oss själva som för andra.

"[...]Således vill jag påstå att de två vida frågorna;[...]"

Jag finner detta extremt intressant. Att frihet är något högst individuellt tror jag alla kan enas om. Därtill att det är en känsla.Dock vill jag fortsätta debatten och hävda att en människa ej kan uppleva därtill uppnå frihet om denne ej vet vad dennes mening med livet; tillvaron är. Således vill jag påstå att de två vida frågorna; "vad är frihet" och "vad är meningen med livet" är sammanlänkade.

Vi är många som letar efter frihet, men vad är syftet med denna? Vad ämnar vi göra med den? Svaret på den frågan torde vara samma som på "vad är meningen med livet". För har du total frihet kommer du att göra det du vill, och, rent logisk (haha), borde du då göra, såväl implicit som explicit, det du anser är meningen (med livet).

Jag vet ej vad som är min mening med livet och således kan jag ej påstå att jag är fri (även om jag en majoritet av dygnets vakna timmar känner mig just detta). Denna känsla kommer ej infinna sig bara för att jag blir "ekonomiskt fri", vilket jag tror kommer dröja en extremt lång tid, då jag har som mål att verkligen njuta på min resa; mitt liv. Jag är den som absolut kan tänka mig jobba längre för att då också kunna åka iväg på långa och exotiska resor (underförstått; dyra) resor utan att känna att jag måste snåla. Jag älskar mitt jobb och har svårt att se mig sluta jobba. Detta kan absolut komma att ändras, men just nu är min känsla likt denna. Att kunna leva på utdelningar är absolut en önskan och kanske kommer den bli uppfylld, men jag tänker inte "snåla" mig fram till en eventuell målgång.

"[...]Är vi inte alla fångar, på ett eller annat sätt?[...]"

Följaktigen; jag är ej fri utifrån de kriterier som efterfrågar tillräckliga likvida medel att försörja mitt leverne utfira min önskan och frågan är om jag någonsin kommer att vara det? Är vi inte alla fångar, på ett eller annat sätt? I våra tankar, i samhället, på landmassan et cetera. Haven är förvisso stora men även de har gränser! Å andra sidan; vi vet gränserna och vet således att vi inom dessa är fria - dock är detta inte total frihet(?). Utifrån detta synsätt framkommer ett annat begrepp - acceptans. Att acceptera och förhålla sig är ett måste för att ha en frihet. Eller är det bristen på acceptans som ger frihet?

En paradoxal tanke som slår mig i detta ändlösa filosoferande är den som Albert Camus lade fram; "Livet levs så mycket bättre om det inte har en mening". Då er tid är dyrbar och mina fingrar vill återgå till annat, såsom Marius, skall jag försöka att kortfattat redogöra för denna:

--> Eftersom vi är medvetna känner vi att livet är meningsfullt
--> Men vi vet att universum som helhet inte har någon mening(?)
--> Våra liv är en motsägelse
--> För att leva ett bra liv måste vi komma förbi denna motsägelse
--> Det kan vi göra genom att helt och hållet erkänna varats meningslöshet
--> Livet levs bättre om det inte har någon mening.

Är jag beredd att stämma in i detta? Njae, men jag kan ej heller påstå att jag är helt avig. Det finns viktiga poänger i Camus existentiella tankesätt och de bör tas på största allvar.

Som jag ovan kommit fram till är frihet en känsla. Därtill är begreppet högst individuellt. Ytterligare kan frihet delas in i flera "genrer/klasser", vilket på ett sätt kan göra det ofruktbart att diskutera denna fråga:

Metafysisk frihet
Epistemologisk frihet
Samhällelig frihet
Fysisk frihet
Psykisk frihet

Att kunna känna en frihet i alla dessa kategorier på en och samma gång tror jag är omöjligt och att eftersträva detta kommer enbart leda till motgång. Ju mer jag reflekterar kring denna fråga under mitt författande av denna text, desto mer känner jag att människan ej är skapt att tänka i dessa banor - vi blir, för att återigen anspela på Camus - främlingar - för våra tankar. Frågan är om jag (vi?) inte gör det svårare än vad det är? Kanske är livet att pressa sig lite ett par dagar i veckan, cykla hem, mötas av en familj som man älskar och som älskar en tillbaka, laga en god middag och sedan umgås? Ju mer jag tänker, desto starkare blir känslan av att när jag har befunnit mig i situationer likt dessa har jag ej reflekterat kring huruvida allt är ställt; hur världen, livet, meningen, är beskaffat. Jag har bara "varit" - jag har varit "fri". Är inte detta "varande" meningen (med livet)? När allt är och inga andra tankar förekommer. Man stannar inte ens upp och tänker: "Vad skönt/underbart det just nu är", utan man bara är. Det är frihet och det underbara är att det ej krävs XXX i utdelning för att nå det. Allt som behövs är att veta vad man vill, önskar och sedan leva efter detta.

Frihet är en mycket intressant därtill diffus tanke. För att kunna uppnå denna måste man veta vad man vill uppnå, hur man skall göra det och vad/hur man skall göra när den väl är uppnådd. En risk, baserad på mina, på måndag, 31 år på denna jord, är att människan är ett däggdjur som aldrig kan bli nöjt. Oavsett situation kan vi aldrig finna oss nöjda; mer vill ha mer. Du tänkte att du skulle bli nöjd, dvs. fri från dina vill-ha-begär, med en Iphone 7. Ett par dagar efter att du använt den kommer nästa tanke... Detta samspelar med b.la. John Locke och John Stuart Mill, som menar att frihet är avsaknad av tvång och förbud. Frihet är en känsla och likt alla känslor kommer och går, gör även denna detta. Dock kan man skapa förutsättningar för att kunna maximera de tillfällen då denna infinner sig; vet jag att jag mer ofta än sällan är lycklig och känner en frihet när jag får vara ledig från löneslavande? ja, då borde jag nog försöka att maximera dessa tillfällen. Känner jag frihet när jag umgås med min familj? Ja, då är det just denna upplevelse du skall se till att kunna rent kvantitetsmässigt.

Med det sagt; känn dig fri att reflektera kring detta och känner du att du vill skriva en rad eller två är du även fri att göra det.

Gnothi Seauton

Många är vi som växt upp med NES, SNES, Playstation, Xbox och alla andra spelkonsoler som kom likt en flodvåg från Poseidon under början av 1990-talet. Undertecknad minns mycket väl en julafton då ett Nintendo 8bit gömde sig bakom inslagspappret och dolt bakom ett annat fanns också ett fodral  i en gyllene färg - Zelda. 

Även om jag aldrig har varit den som stängt in sig med spel under min uppväxt har denna värld ändå funnits med mig. Strategi kom snabbt att bli genren framför övriga och under min tid på gymnasiet ställde jag och ett par vänner bland annat upp i SM i "Warcraft 3" och dess expansion "The Frozen Throne". Ett sjuttondeplats kom det att bli och med tanke på att jag enbart spelade då det föll mig in och då jag hade lust, var detta en plats jag var nöjd med.

Utöver strategi hade jag vänner som, mer eller mindre, tvingade mig att spela Diablo 2 med dess expansion. För er som inte vet vad detta är för spel faller det inom gengren "rollspel light med betoning på hack & slash". Du ser din karaktär från ett isometriskt perspektiv och syftet är mer att döda fiender för att få experince, som du sin sin tur kan lägga på färdigheter (läs: skills), än att följa med i den extremt lösa därtill tafatta handlingen.

Jag fann inte spelet lika beroendeframkallande likt övriga men var det något som jag fann som rogivande och roligt, var det då jag skulle välja min karaktär. Skulle jag välja en Paladin, som var att jämföra med en godhjärtat riddare? Eller skulle jag vara en Sorcerer, som slaktade sina fiender genom magi? En Necromancer som älskade det här med gift och att framkalla skelett och zombies? Kanske en Amazon, som, vid sidan om att vinna priset för minsta möjlig klädesplagg, dräpte sina fiender med båge, spjut och andra projektiler? En barbar, som kompenserade vissa hmm..."defekter" med extra stora yxor alternativt en Assassin, vars dödliga smygande och hemska klor till vapen visste hur att göra livet surt alla som kom i dennes väg?

Det är väl bara att spela och sedan skita i att man är en "barbar", kanske vissa säger? Förvisso, men som en barbar ger spelet mig inga förutsättningar att använda magi. Det ger mig ej heller möjlighet att blanda lite gift eller uppkalla zombies. Spelar jag som en Amazon har jag inte tillräckligt med styrka för att kunna bära de tunga vapen tillika rustningar som krävs för att ge mig in i handgemäng.

Vem av dessa skulle jag välja att spela igenom detta spel som? Om det hade varit ett spel som man kunde klara på 7-10 timmar hade det ej varit ett sådant stort beslut, men i detta fall var tio timmar mindre än Chansar Mest och hans väl kända sparkvot. 

Rollspel tycks vara en genre många söker sig till. Varför kan jag endast spekulera i, men troligtvis är det eskapismen som lockar; möjligheten att ikläda sig en annan roll; andra förutsättningar och göra sådant som den verkliga världen ej tillåter. Jag kommer ofta på mig själv att se mitt liv som ett sorts rollspel. Beroende på var jag befinner mig och med vilka jag är, är jag en viss person. Förstå mig rätt; jag är alltid Sofokles, men med olika och skiftande nyanser. På mitt jobb, Skolan i Aten, är jag en viss filosof, i mitt hem, med...ja, med mina dammtussar är jag en annan. När jag umgås med nära och kära är jag ännu en annan filosof. 

En förlängning av detta synsätt är att jag också ibland kommer på mig själv med att se mig själv ur ett tredjepersonsperspektiv; "Jaha, ännu en trevlig julafton där du sitter och reflekterar över huruvida du skall lämna sällskapet för att se Kalle, eller vara 'trevlig/vuxen' och sitta kvar. Varje gång har du valt Kalle, så varför begrundar du ens denna ickefråga?" eller "Nu står du här ännu en gång i valet och kvalet mellan att dessa vinsorter. Mer ofta än sällan kör du alltid på det 'trygga kortet'. Kanske är det dags att lämna den där j***a comfortzonen och ta något franskt?" eller dylikt.

Varför svamlar jag om rollspel denna eftermiddag? Jo, för precis som med rollspel och rollkaraktärer är jag en viss karaktär i mina val av investeringar. För cirka 2,5 veckor sedan skrev jag en tweet där jag berömde bloggskribenter i allmänhet, men i detta fall Gustav och Lundaluppen i synnerhet, för hur alla hjälper mig, ja alla(?), att bli bättre investerare. Vad som är intressant i fall likt dessa, där envar dagligen matas med (för det mesta) välskrivna analyser, diskussioner et cetera om bolag, investeringar med mera, är att man, såväl medvetet som omedvetet, låter sig påverkas. Sedan jag skrev detta utkast har även Finanstankar och Snåljåpen bidragit med varsitt intressant inlägg, som bör tas med i debatten.

Du spelar som Paladin, men hos till exempel Gustav får du läsa om hans amazonstrategier. Hos Lundaluppen får du läsa om barbariska taktiker, hos Ägamintid om lite småfull sätt att hugga i ryggen medan Vägen Till Frihet och Finnansnovis erbjuder lite hokus pokus. Du läser om dessa och tänker att de har något som du saknar; något som du (kanske) vill ha. Du börjar se dig själv som en halv paladin och låter ersätta den avkapade delen med en amazonkropp. Tiden går men du känner dig ej bekväm i den kropp självaste Dr. Frankenstein skulle ha blivit avundsjuk på.

Du väljer att kapa ett ben och ersätter det med ett barbariskt svullet sådant. Ytterligare en tid går men du känner hur du liksom haltar och känner att du är något... ojämn. Således kapar du en av dina två armar och skruvar dit en magisk sådan. Det känns något bättre och allt tycks vara frid och fröjd, men plötsligt infinner sig en stor fiendeskara. Fiender till både höger och vänster och du ser flera olika anfallsmöjligheter. Dock vet du ej var du skall anfalla först och hur du skall göra det; med magi? med en barbarisk spark? med ett par zombies?

Du är vilsen, saknar grund och trygghet. Du är en mismatch av övrigas styrkor. När det brinner som mest vet du ej hur att agera. Du är kluven; tudelad.

"[...]är en färdighet många är medvetna om[...]"

Att se och läsa andras analyser, reflektera över andras strategier och taktiker är mycket bra tillika sunt. Det är genom att överkomma kunskap och applicera den som människan utvecklas. Att alltid ifrågasätta sig själv, men också andra, är en färdighet många är medvetna om, men få verkligen applicerar. Mer ofta än sällan tycks människan se, lyssna och följa andra utan några som helst reflektioner (jmf. marknaden och småspararnas ageranden).

Just detta kan hända, och troligtvis händer, envar som läser alla de bloggar som finns inom oeconomica mundi. Således är det viktigt att när man läser andras bloggar, "experters" analyser, lyssnar på diverse podcasts åsikter et cetera, att man verkligen tar åt sig informationen på ett sunt sätt. Varifrån kommer denna information? Vad har skaparen för agenda, intressen och strategi? Varför känner jag si och så efter att ha läst en viss text? Beror det på att jag skiljer mig? Varför? Hur?

"[...]men jag hävdar motsatsen[...]"

Det finns många frågor att ställa sig och beroende på vem du är kommer dessa att variera. Det som inte varierar är att alla av oss står i valet att välja att vara medvetna om vi skall låta oss bli påverkade eller inte. Många kanske nu skakar på huvudet och säger att det är omöjligt att "välja" detta, men jag hävdar motsatsen. Genom att alltid ha ett kritiskt förhållningssätt; genom att alltid attackera ny information med motfrågor, som t.ex. de ovan nämnda, kan man undvika att låta sig omedvetet bli påverkad.

Tidigare i mitt investerarliv blev jag mer ofta än sällan väldigt lättpåverkad av diverse bloggskribenter. Men när stormar plötsligt slog till upplevde jag att min hydda inte var särskilt stark. Jag trodde mig kunna bruka magi, men då jag enbart kapat min barbararm och ersatt den med en magisk sådan, hade jag ju ej kunskapen att bruka magin.

"[...]Amazonen har lyckats mycket bra under flera år[...]"

Vad vill jag säga med detta inlägg? Jo, att det finns extremt duktiga skribenter, varav många, om än inte alla, återfinns på min blogglista. Läs dem. Diskutera med dem. Men köp inte allt de skriver med hull och hår. Visst, många av dem har fantastiska trackrecord, men en stor anledning till detta är att de  håller sig till sin rollspelskaraktär och strategi. Amazonen har lyckats mycket bra under flera år. Detta har också Barbaren samt många av de övriga klasserna. Men en extremt stor anledning att de har gjort detta beror på att de är sin klass trogen. De beväpnar sig inte med en yxa om de har en kroppshytta likt en Sorcerer, och på grund av detta har de rätt vapen att bruka när fienden kommer. Och tro mig, när fienden anländer är det för sent att ändra vald utrustning och omfördela skillpoints; ty spelet, såväl bildligt som bokstavligt, tillåter ej detta. Undertecknad har aldrig fått uppleva ett ras i den bemärkelsen att allt, precis allt, sjunker snabbare än Anna Books självförtroende tillika självkänsla efter att ej ha blivit omskriven på mindre än ett dygn. Några nedgångar á 15 %, men dessa har varit svallvågor jämfört med när det väl brakar loss. Har jag utrustat mig rätt? Har jag valt rätt strategi? Jag kan enbart utgå från nuvarande situation och den erfarenhet tillika kunskap jag kommit över och utifrån den känner jag mig väl rustad. Observera "känner".

Jag var ute och traskade igår och kom att passera Apollons tempel i Delfi. Likt alltid stannade jag och bad till denne om tak över huvudet, vin på bordet och soligt väder. När jag skulle bege mig därifrån fastnade jag för en inskription i templets vestibul; "Gnothi seauton". Jag fann denna extra passande för just de ord jag ovan förpestat din eftermiddag med.

Vilken karaktär är du? Har du alltid varit denne trogen eller har du under tidens gång bytt skepnad? Är du en sådan som veckovis tycks pendla mellan olika karaktärer? Haltar du just nu?