Never go full retard?

Att utvecklas är något jag alltid strävar efter att göra, ja; troligtvis gör vi alla det, vilket jag verkligen hoppas. Utveckling kommer vi ej undan, vare sig vi vill det eller ej, men att vilja detta och laga att vi får något för det är det som ofta skiljer framgångsrika personer från de inte fullt så framgångsrika. Om detta kan föga tvivel råda. Jag blev uppfostrad av mina föräldrar, som både genom sätt och tal visade att jag kunde bli det jag ville om jag ansträngde mig, vågade tro och agera utifrån detta. De lärde mig att om jag vill något, kan och skall jag ta det. Till skillnad från den debatt som idag tycks förekomma i diverse medier, uppfostrade de mig aldrig till att allt skall ges till mig; att allt skall serveras på gyllene fat. Nej, kamp, en jävlar anamma, vilja, målmedvetenhet et cetera var de lärdomar de gav mig.

Exempel på detta var då jag ville börja spela golf i samband med att jag började gymnasiet. "Självklart, kära Cristofer. Visst skall du spela golf om du vill det. Emellertid får du själv bekosta mycket. Vi kan stödja med medlemskapet, men golfbag, utbildning och annan utrustning får du spara ihop till själv."

Då jag hade mycket sparat behövde jag ej anstränga mig något nämnvärt. Jag kollade på blocket och hörde mig för med nära och kära. Jag lyckades komma över ett fullt cobra-sett för 3000 kronor. Beträffande utbildningen betalade jag den under tre månader från den lön som mitt sommarjobb gav mig.

Nästa sak var att golfbanan låg cirka 1,5 mil från föräldrahemmet. Det var aldrig något tal om att jag skulle få skjuts dit var och varannan dag. Det var cykel som gällde och på golfbanan hade jag lyckats få möjlighet att hyra ett skåp att låsa in mina golfklubbor i. Således var det problemet löst.

Beträffande skjuts var det något jag sällan fick (förstå mig rätt; visst fick jag det vid vissa tillfällen, men det var aldrig något curlande e.d.) i mina sporter; fotboll, handboll, simning... det var alltid cykel, rullskridskor eller dylikt.

Hela mitt liv har präglats av denna mentalitet att jag kan göra det jag vill, men då erfordras också att jag gör allt i min makt att uppnå det. Jag ville skriva en bok; jag gjorde det. Jag ville utbilda mig till lärare; jag gjorde det. Jag vill studera en masterutbildning; jag gör det. Jag vill; jag gör.

"[...]ty, en spärr har vuxit inom mig[...]"

Mitt intresse om aktier var från början en rolig hobby, men under de senaste åren har intresset verkligen kommit att växa och jag har börjat läsa mer och mer. Tidigare, då jag började, kunde jag läsa ett blogginlägg, titta på kursen och dess historik, intala mig själv att det säkert blir bra på +10 års sikt och sedan köpa. Skäms jag för detta? Nej, jag var ny, grön, och var förblindad av dels okunskap, dels (naiv?) tro. Jag skriver naiv, för när jag tittar på de bolag som jag köpte då och hur det har gått, har dessa utvecklats väl. Visst, det rör sig om de "stor och stabila" såsom Mekonomen, Volvo, Investor, Industrivärden med flera, men ändå.

Idag, då jag är mer beläst, kan kan jag inte göra samma sak; ty, en spärr har vuxit inom mig som inte låter sin bräckas i första taget. Min fråga till mig själv är om jag blivit visare? Utveckling har skett; ja, men har jag blivit visare?

Jag har tidigare skrivit att förvärva kunskap är en sak, men att denna är föga värd om den ej appliceras. Jämför gärna med att ha 1 miljon kronor utan att använda dem - vad fyller de för funktion?

Låt mig, likt ofta, servera en liten historielektion tillika framföra min tes med en metafor. Likt den hobbyfilosof jag är, vill jag använda min kära vän Sokrates som exempel. Innan han gick bort (bildligt talat; bokstavligt drack han en bägare vin och lade sig sedan för att aldrig mer vakna), passade han på att filosofera kring det här med kunskap och att vara vis.

En vacker dag begav sig Sokrates till Delfi tillsammans med en god vän. Vännen frågade oraklet om vem som var visast i världen. Svaret som gavs denne var att den visaste var Sokrates. Eftersom Sokrates själv tyckte sig vara mycket okunnig tyckte han oraklets svar var märkligt. Det var ju fel, men det kom å andra sidan från Apollon och guden ljuger rimligtvis inte. Alltså bestämde sig Sokrates för att testa oraklet genom att försöka vederlägga vad det sagt. Han gick runt och intervjuade folk och fann, efter att ha talat med såväl skomakare som domare, att folk trodde sig veta saker som de egentligen inte visste ett dugg om (jfr. Trump). Viktigast var då rättvisa, vilket på klassisk grekiska är en samlande beteckning för sann insikt om vad som är rätt och fel i livet.

"[...]Att veta att jag inte vet är[...]"

Slutligen kom Sokrates på att oraklet haft rätt, fast det oraklet sagt som vanligt utgjort ett slags paradox. Därmed formulerar Sokrates det uttalande som kanske mer än något annat gjort honom berömd i alla tider. Sokrates inser hur litet han vet, och det är det som gör honom till den visaste, eller klokaste, eller kunnigaste, i världen. I grekiskan inringar dessa ord detsamma. Kunskap sågs lika gärna i termer av kompetens som den likställdes med funktionalitet (och skönhet, men just det kan vi utelämna i detta inlägg).

Detta är en paradox som är fullt gällande än idag. Även en gammal urkund som Tao Te Ching kommer med liknande budskap; Ju mer du vet, desto mindre förstår du. 

Idag är jag mycket mer försiktig i mina investeringar. Jag läser, reflekterar, läser lite mer, rådfrågar mina vänner och bekanta, tvivlar... tvivlar... Ju mer jag vet, desto mer inser jag att jag inte vet. Att veta att jag inte vet är ömsom en tacksam känsla, ömsom en otacksam sådan. Jag vet att jag kan ta reda på det jag inte vet, men likt fallet med Herkules och Hydran, vet jag att när jag tagit reda på X, kommer såväl Y och Z visa sig och om dessa vet jag ingeting. När jag biter ihop och läser på om dem har jag helt plötsligt hela alfabetet i mina knän.

Vart vill jag komma med detta inlägg? Skall man sluta att förkovra sig, luta huvudet bakåt och bara chansa? Skall jag nöja mig med detta? Att tro och hoppas istället för att försöka skaffa sig en begreppsbild? Tjänar det till att läsa årsrapporter, hänga med i samhällsnyheterna, läsa Gottodix mastiga och nyttiga makroinlägg, Magnus dissande av H&M et cetera? Eller skall envar verkligen förlita sig till att historien återupprepar sig samt att "det blir säkert bra på sikt. Om sisådär +10 år är oddsen till favör att det går mer plus än minus"?

"[...]Ibland kan jag undra vem som sover godast[...]"

Jag brukar  ibland skämtsamt ställa retoriska frågor till såväl vänner som kollegor och även ibland elever. Jag har klarat mig hittills i livet utan att veta X och det har gått bra. Behöver jag således veta X? Om, OM(!), jag verkligen måste veta x, kommer inte den kunskapen då komma "naturligt" och utan någon nämnvärd ansträngning från mig? 

Ibland kan jag undra vem som sover godast; den lyckligt ovetande eller den (o)lycklig vetande? Medan den förste förlitar sig på sin tro, väljer den sistnämnde förvisso tron, men detta först efter att ha läst varje stavelse. Anledningen att jag skriver "tro" även för den sistnämnda beror på att det till syvende och sist mynnar ut i tro. Oavsett hur mycket du läser, slutar all din kunskapsackumulation i en tolkning. Denna tolkning kan du sedan välja att tro, eller inte tro, på.

Att välja den förstnämndas strategi kan för mig vara lockande, men faktum är att det går emot det sätt mina föräldrar uppfostrade mig med. Detta gäller i mycket i mitt liv; det lätta lockar men innerst inne vet jag att i längden kommer jag må dåligt eller bli drabbad av det.

"[...]Don't believe me? Ask Sean Penn[...]"

Vissa läser tills de kan bolaget innan och utan och troligtvis går det också mycket bra för dem. Emellertid undrar jag om det verkligen är så positivt. Förstår mig rätt; visst skall man läsa och bilda sig en uppfattning, men ibland kan det vara bra, eller i alla fall sunt, att ej veta. Skulle människan må bra av att veta att vi idag kanske befinner oss extremt nära ett kärnvapenkrig? Tänk om "den store ledaren" just nu har fingret på knappen och Trump sitter lika beredd? Skulle vi må bra av den kunskapen? Skulle vi sova gott? Förvisso en något orättvis jämförelse, men jag hoppas poängen kommer fram.

Lazarus: Are you serious? Everyone knows you don't ever go fully retarded!

Speedman: How do you mean?

Lazarus: Check it out. Dustin Hoffman, Rain Man. Looked retarded. Acted retarded. NOT retarded. He could count toothpicks,cheat at cards. Autistic. Sure. NOT retarded. HANKS'. Forest Gump. Slow? Yes. Retarded? Maybe. Had braces on his legs, he charmed the pants bff Nixon, and won a ping-pong competition. Peter Sellers, "Being There", infantile? Yes. Retarded? No. 

You went full retard, man. You never go full retard. Don't believe me? Ask Sean Penn, 2001, I am Sam. Went full retard. Went home empty handed.

Det är en paradox; ja, kanske till och med en motsägelse, att en viss okunskap kan vara främjande 

likväl en fullständig kunskap kan vara densamma. Ta Warren Buffett som exempel; Looks retarded. Acts retarded. IS retarded. Peter Lynch. Looks retarded. Acts retarded. IS retarded. Chansar mest. 

Slow? Yes. Infantile? Yes. Retarded? No.

Frågan är om det inom la mundi ecconomica finns någon Sean Penn eller kommer såväl den mycket påläste som den icke fullt så påläste vandra hem med Oscarsstatyetten?