Petters semester Del 1

Under påsken kom Petter, spararnas sparare nummer ett, att göra entré i bloggvärlden. Då Chansar Mest, på vars axlar det låg att fortsätta berättelsen, tycks ha fullt upp med att ömsom dricka Campari, ömsom strosa runt likt någon sorts globetrotter i Snigellandet, tar jag på mig uppgiften att berätta lite om hur protagonistens sommar varit (för er som, mot förmodan och all logik, undrat hur det har gått för honom). Då Petters reseskildring är något lång kommer del 2 att publiceras nästa fredag, den 28/7.

Petter på Liseberg

Petter satte sig i bilen, den, av fem människor, fullproppade bilen som skulle ta dem från Linköping till Göteborg och Liseberg. Resan skulle ta dem dryga tre timmar och även om morgonen var ung, var värmen redan påtaglig. Att sitta fem personer i en Nissan Micra, utan AC och med en av kompisgängets egenutnämnda flatulens- och koldioxidmästare, var nog inte vad många personer vid sina sinnes fulla bruk skulle utsätta sig för. Speciellt inte en lördag. I Juli. I ett Sverige som slagit värmerekord. Emellertid var detta några av de flera krav som Petter hade ställt för att följa med på denna resa.

"För det första", hade han börjat då de satt hemma hos honom och drack (egna medtagna) alkoholhaltiga drycker, "är Stefans bil den bensinsnålaste. Och kan vi också komma överens om att ta med Oscar, hans 'brister' till trots, sänker vi bensinkostnaden med tjugo procent. Det är ju som att få en Lisebergsglass gratis! Att åka en lördag är, om vi skall åka, en icke-fråga, i och med att jag sommarjobbar. Dessutom bör trafiken på kvällen vara lugn, vilket gör att bensinen kan utnyttjas till max."

De hade tittat på honom, medvetna om att oavsett vad de sade; att de bara ville åka iväg, de fyra och att han ej skulle fokusera så mycket på kostnaden, utan på det roliga; upplevelsen, skulle det vara som att tala till en döv. Att försöka övertala Petter, speciellt när det var pengar inblandat, var svårare än att försöka föreställa sig Lundaluppen som trader.

"[...]Viktiga poänger, men det kommer göra resan så mycket dyrare[...]"

Stefan hade dock tagit mod till sig. "Men Petter, varför skall det alltid krånglas till? Du, Nils, Erik och jag, kan åka själva och det är ju mycket bättre att vi lånar min mammas XC60. Då kommer det både gå snabbare samt vara mer komfortabelt. Dessutom går är Micran ingen att lita på. Flera gånger händer det att den ej vill starta. Och kan vi inte sova över? Du, den enda av oss som har sommarjobb, har mer pengar än oss övriga och vi har råd. Då kan vi bo på Gothia Towers och spatsera på avenyn efter Liseberg."

Petter, som från början hade som plan att inte resa något; inte göra något som kostade något denna sommar, hade tagit ett djupt andetag och lagt på sin mest manipulativa tillika "it's either my way or the highway"-röst. "Viktiga poänger, men det kommer göra resan så mycket dyrare och visst kommer det bli extra roligt om vi alla känner att vi kan få ut maximal glädje och nytta för minsta möjliga kostnad? Och kom inte med invändningen att åka fem till Liseberg är det sämsta som man kan göra. Jag erbjuder mig att alltid åka själv i de karuseller där man sitter i par. Det är lugnt. Beträffande fem personer i din Nissan anmäler jag mig att sitta i mitten både på hem- och tillbakavägen." Han hade tagit en konstpaus för att dels ge dem en påminnelse om att det verkligen var hans way or the highway som gällde, dels ville han finna orden för att fortsätta. Medan han gjorde detta fortsatte hans vänner att fylla sina kval med alkohol. "Jag är inte så sugen på att bo på Gothia och det har ej med kostnad att göra, utan jag har planer att hinna med lite husgöra innan måndagen anlöper med jobb." Alla visste att det var skitsnack, då hans "husgöra" max kunde vara att dammsuga sitt, för sommaren gratis, studentrum och möjligtvis tvätta. Emellertid hade han tvättat förra söndagen och alla visste att han enbart tvättade en gång i månaden för att verkligen få mest valuta för tvättmedelskonsumtion (det vill säga de gånger han använde det).

Samtliga närvarande, exklusive Petter, som förvisso kände ett enormt behov men samtidigt ville att hans öl skulle räcka hela kvällen, hade ånyo tagit djupa klunkar för att försöka lägga band på de tankar och känslor som pyrde inom dem. Det var en, som så ofta, lönlös kamp.

"Tjenare", sa samtliga medan Petter hoppade in i mitten, mellan Oscar och Nils. "Laddad?"
"Ja, jag har laddat med såväl mellanmål som lunch och middag. Sedan har jag tagit med ett par extra PET-flaskor som ni kan fylla med vatten om ni vill. Dock vill jag gärna ha tillbaka dem." Han kom på sig själv att inte säga att det berodde på panten samt lägga till #sparadkrona, vilket annars hade varit perfekt för alla hans nitton följare på twitter att trycka "hjärta" på.

Stefan svalde hårt, bet sig i tungan och nickade lite lättsamt medan han skruvade upp volymen till precis den decibel där samtal inte kunde föras utan att någon valde att skrika, men där huvudvärk kunde undvaras. Sedan skulle bilens konstruktion göra sitt till, då de väl kom ut på motorvägen.

Färden gick smärtfritt och när de närmade sig Brahehus, frågade Stefan om de inte skulle stanna till och köpa sig en kopp kaffe och kanske något fikabröd. De hade ju ändå gott om tid och trafiken var lugn. Att hans huvud skrek av ljudet från trafiken och bilens förmåga att ej motstå dess ljud, för att inte tala om bristen av servo, lät han förbli osagt.

"Låter som en bra plan!", "Ja, jag ligger efter mitt normala koffeinintag", "Bra, då kan jag passa på att besöka herrarnas", var tre gensvar som mötte förslaget och när Stefan tittade i backspegeln för att möta den individ som satt i mitten mellan de två bestarna möttes han av en blick som sa: "Jag har med eget kaffe och fikabröd, men visst... spendera ni. Köp till överpris". Suckarna från övriga lät sig förbli outtalade och Petter undrade om han inte skulle uttala "#slösadkrona", men tänkte att dagen var ung och fler och bättre tillfällen skulle nog infinna sig.

"[...]en sorts övertygelse att det var ekvivalent med dödstraff att spendera pengar[...]"

Fikat var relativt snabbt avklarat, då personalen på fiket ifrågasatt varför en av dem satt med termos och en torr kanelbulle, vilka inga var köpta därifrån. Innan de hade hunnit förklara, förklara att en av dem led av en sorts övertygelse att det var ekvivalent med dödstraff att spendera pengar som vida översteg nyttan eller produktens värde, hade de blivit utschasade. Självklart hade det blivit onda blickar men Petter hade inte upplevt detta. Han hade ju ej gjort något fel. Det var ju de som valt att 1) gå in på fiket och 2) köpa varor till överpris istället för att 3) spara pengarna och 4) investera dem i en pengamaskin. Om de hade tagit detta beslut hade detta aldrig hänt.

Efter att ha pressat sig de sista 20 milen med såväl långa utläggningar om hur mycket pengar som Petter sparat på att alltid ha med sig lunch till universitetet, att frysa in allt som går, att göra matschema, inköpslista, låna böcker på biblioteket... ja, hela sparapparatens a-ö, som att tvingas utstå diverse fluktuationer från Oscar, vilka skulle fått Al Goore att göra en tredje uppföljare till "En obekväm sanning", anlände de till sin destination.

"[...]Petter, var segervissa nylle med ens förbyttes till ett Napoleonanskt[...]"

Petter försökte få dem att gå med på att parkera utanför stan och ta bussen in till nöjesparken. Han hade nämligen kvällen innan, via det wifi som han "lånade" av sin studentgranne, kollat upp att det skulle bli billigare med att parkera strax utanför och ta en buss (tur & retur) än att parkera i parkeringshuset, vilket låg i anknytning till nöjesparken. Att de behövde passa tider och det faktum att det skulle bli omständigare, var inga ursäkter. Gunther skulle ha varit stolt, tänkte Petter och låtsades inte se de bistra miner som mötte hans förslag. Fakta stod honom i fatet och hans seger var total. Om Nietzsche hade beskrivit en ekonomisk version av sin övermänniska var Petter övertygad om att han skulle fylla samtliga krav. Han och Gunther.

"Du, Petter. Jag har inte kört 30 mil för att ha en underbar dag på ett av Sveriges roligaste nöjesfält för att spara pengar. Jag vet inte vad mellanskillnaden är, men jag betalar den. Av min studentinkomst och icke-befintliga sommarlön."

Petter, var segervissa nylle med ens förbyttes till ett Napoleonanskt, svalde hårt. Han skulle till att säga "27 kr och 40 öre", men visste bättre. Istället svalde han stoltheten som sade honom att han nog borde gå med på att lägga sitt bidrag. Han tänkte, under inga som helst omständigheter, gå med på att betala dessa. Om de bara visste vad man kunde använda de tjugosju och fyrtio kronorna till. Lade man till dryga två till skulle han kunna köpa en Cloettaaktie, vilken skulle göda hans pengamaskin tills den dagen då han var så gammal att inte ens hans löständer skulle klara av att tugga en kexchoklad. Pengamsässigt, en seger. Inflytande och kompisfaktor, en förlust. Ändock var det ej en pyrrhusseger, ty pengarna vann alltid. Live free or die spending, tänkte han och kände segerns sötma i munnen.

De ställde sig i kön och runtomkring dem fanns människor som var laddade med energi att ha en underbar och förnöjsam dag. Petter såg både barn som unga och gamla; alla beredda att betala överpriser för ett nöje som troligtvis inte skulle uppväga kostnaden.

"[...]Hans ljus i mörkret. Hans lugn i stormen. Hans precious[...]"

Han tittade på prislistan och trots att han studerat den dagarna innan för att förbereda sig; ty, han hade då en känsla att ett åkband ändå var det bästa, kostnaden till trots. Dock, då han nu stod på plats och inspekterade listan kända han svettdroppar bildas och domningar i fingrarna. Trehundranittiofem kronor för ett åkband! Trehundra. Nittio. Fem. Kronor. Det var ju vad en månads matkostnad var. Aldrig. Aldrig att jag kan få ut så mycket nytta för detta. Med detta väder och denna besöksskara kommer jag max hinna åka sju eller åtta attraktioner. Nej, det får bli åkbiljetter. Det skulle Gunther ha tagit, alla dagar i veckan. Ja, det skulle han, tänkte Petter och försökte lugna ned sig. Han kände att andningen blev tyngre och snabbare, men han gjorde som han lärt sig av Yoga Girl och hennes gratislektioner på Youtube; han fokuserade på andningen. Andas i fyrkant. Acceptera men döm inte. Lägg ingen vikt vid dina känslor. Observera dem bara och andas i fyrkant. Det var nästan att han behövde ta upp mobilen och surfa in på Avanza för att beskåda pengamaskinen. Hans ljus i mörkret. Hans lugn i stormen. Hans precious.

En arm kring hans axel bröt hans koncentration och när han tittade upp fick han se Oscar, som gav honom ett flin så stort tillika icke-vitt att han dels gjorde en anteckning att överväga en investering i Colgate, dels kände sig tvingad att le tillbaka.

"Asså, vi har inte ens kommit in, men ändå känner jag att detta kommer bli en så jävla bra dag. Kolla bara; sol, snygga flickor, attraktioner till överflöd. Det kan inte bli dåligt! Vi sa att vi köper åkband, så att alla av oss kan åka tillsammans. Det är du väl med på?"

"[...]Fatta hur mycket Eldoradomajs eller ICA Basic-toapapper man kan få till den kostnaden[...]"

Fyrkant. Fyrkant, tänkte Petter. Han kände några svettdroppar bildas i hans nu djupa pannveck och fuktade de torra läpparna. "Asså, jag vet inte...". Handen sökte sig till högerfickan, där mobilen låg placerad.

Blickarna från övriga fick honom att begrunda sina ord. Men ändå. Trehundranittiofem kronor. Fatta hur mycket Eldoradomajs eller ICA Basic-toapapper man kan få till den kostnaden. "Jag är lite tveksam", började han medan han såg hur kompisgänget, som tidigare varit lika glada som vilken SSRI-knarkare som helst, började få mer dömande blickar. "Jag känner att resan hit har gjort att jag känner av min gamla ryggskada och då kanske det ej är så smart att åka alla attraktioner."

"Menar du din 'skada' från då vi var elva år och åkte skidor? Då du redan samma kväll, när vi fått varm choklad med vispgrädde, ville åka soppsäck i backen utanför stugan? Den som inte hindrade dig från brännbollsturneringen förra veckan? Den som alltid tycks återkomma då kostnader står till buds. Är det den", frågade Stefan, som förvisso ställt in sig på att det skulle bli en jobbig dag, men ändå ej kunde bortse från att han älskade sin barndomsvän och ville att han skulle få uppleva gemenskap, glädje och, för att tala klarspråk, bara släppa loss lite.

Petter vare sig nickade eller sade något. Innan han hann med att komma med ett svar var det gängets tur i kassan och Petter stod först.

Petter kände sig knäsvag. Medan hans vänner skrattade och pekade på alla de som skrek likt vilka collegetjejer som helst i valfri collegefilm medan Uppskjutet fick deras magar att vända sig i fyra hörn, försökte han återerövra någon sorts makt eller kontroll över situationen. Tyvärr gick det inte så bra. Inte bara hade de parkerat i parkeringshuset, utan de hade även tvingat på honom ett åkband. Och vad hade han fått för det? Två attraktioner och cirka en och en halv timmes kö. Förlåt, nästan två timmars kö, rättade han sig då han observerade klockan, som för övrigt visade att det nalkades lunch.

Som om han hade läst Petters tankar, sa Nils att de borde käka efter denna attraktion, vilket samtliga nickade instämmande i.

"Vad säger ni? Donken?"

"Snabbt, smidigt och enkelt. Dessutom såg jag att de har extrapris på milkshake om man köper en plusmeny", svarade Oscar och fick, såklart, medhåll av övriga. Alla utom Petter, som sneglade på ryggsäcken som han höll i sin famn. Däri låg äggmackor, som säkert var sega och pissljumma, likväl fullt ätbara och näringsrika och väntade på att bli uppätna.

"Petter?", sa Stefan, som hade sett Petters köp av ett åkband som en seger väl värd ett Purple Heart.

"Asså..."

"För fan, Petter. Skall du verkligen sitta ensam utanför McDonalds' område och äta ljumna äggmackor och kranvatten medan vi fyller våra magar med Amerikas gåva till världen?"

Petter kände hur hela hans föreställningsvärld ställdes på sin spets; förstod de inte hur mycket pengar de bad honom att slösa? Om han valde att betala för tomma kalorier skulle han inte bara göda den amerikanska kapitalismen och bidraga till att diabetetsutfallen steg, vilket förvisso gynnade honom då han hade köpt två Novo Nordisk i veckan, utan han skulle dessutom förlora den kostnad som brödet och äggen kostat, dels betala för en sunkig s.k. "hamburgare". En tanke slog honom att äggmackorna kanske skulle klara sig till natten då de kom hem och med kylskåpets hjälp hålla sig levande tills morgondagen...

"Kom igen nu. Släpp loss. Det är ju semester och du har råd."

Om Petter hade kunnat hade han tagit på sig en osynlighetsmantel; om han hade varit en struts hade han begravt huvudet i asfalten; om han hade varit hemma. Om han hade varit hemma och inte följt med... Vad gjorde han här? Var detta verkligen livet? Spendera pengar på att stå i kö? Likt han vore en jedi; likt han vore Luke, kom en kraft till honom och han kände hur hans fäste blev starkare.

"Jag är verkligen ej sugen på hamburgare och deras kyckling tycker jag inte är god."

En oförstående tystnad mötte honom men han stod på sig; ty kraften var stark i honom och detta tycktes de övriga se. Sedan kunde deras mottagande även vara ett tecken på att de visste att det var såhär det skulle bli; såhär som det alltid var. Oavsett vilka ansträngningar de åtog sig, skulle de aldrig lyckas. Likt Darth Vader skulle deras ansträngningar för alltid kanske visa sig fruktlösa.

"[...]här sitter jag, svettig, trött, hungrig och hjälplös, medan min man njuter och har roligt med övriga i familjen[...]"

Medan hans vänner satt på McDonalds, skrattade och hade roligt, satt Petter ensam på en parkbänk bredvid en svettig mor till en bebis på dryga ett år. Den ena skrek med en röst så bräcklig att det skulle fått vilket Orreforskristall som helst att gå i tusen bitar, den andre satt med svarta havet under såväl armhålor som på ryggen medan hon febrilt försökte trösta den tröstlösa. Minen på den underlägsna modern; den som sade att "jag gör vad som helst, vad som helst" och "här sitter jag, svettig, trött, hungrig och hjälplös, medan min man njuter och har roligt med övriga i familjen", sade till Petter att hans planer på att ej skaffa barn, vilka förvisso var ekonomiskt grundade, stärktes.

Medan han satt där tog han fram en karta över nöjesparken. Han tänkte att det borde kunna gå att beräkna i vilken ordning de skulle ge sig an alla attraktioner för att undvika de längsta köerna men samtidigt spendera minsta möjliga rörelseenergi, vilket var en kostnad i form av mat, för att kunna få bästa möjliga nytta. Emellertid kom han på att han behövde internetuppkoppling för att få tillgång till Lisebergs app, som visade hur lång köerna var vid envar attraktion. Han sneglade på modern. Hennes blick sade att minsta lilla fråga och jag slår in tänderna i käften på dig, men Petter lät sig ej förskräckas. Kunde en maximerad nyttoeffekt uppnås, speciellt då han hade övertalats att slösa på ett åkband, skulle allt i hans makt göras.

"Ursäkta, men du råkar ej ha en mobil med internetuppkoppling?"

Modern, som nu gett sig an att försöka amma den lille och vars hytta droppade av svett och tunga andhämtningar, gav honom en blick så genomskärande; så talade; så ond, att han tackade för sig, fortsatte att tugga på sina äggmackor med en metodisk korrekthet, vilket han läst gjorde att maximal näringsupptagning kunde ske.

"[...]Petter hade å sin sida suttit fast med sitt anteckningsblock och lyssnat på Börspodden. Baklänges[...]"

Trots oenigheten var gängets energi och humör på topp, troligtvis på grund av de snabba kalorierna. Efter att Flumride avverkats och ännu ett åk i Jukebox, var klockan 15:30 och någon nämnde ordet "glass" i gänget. På resan ned hade Oscar talat sig varm för hur han alltid köpte en Lisebergsstrut då han var i nöjesparken. Tre kulor med vispgrädde, valfri topping och sylt. "Det är klass, eller vad säger ni", hade han sagt och möts av instämmande nickar från de som hört, vilket enbart var Nils. Petter hade å sin sida suttit fast med sitt anteckningsblock och lyssnat på Börspodden. Baklänges. Han var fullt övertygad om att det fanns, likt Zepplins "Stairway to Heaven",  ett dolt budskap om man spelade baklänges. Kanske en köprekommendation på ett bolag? H&M? Ericsson?

"Fan vad gott. Helvete vad gott", mer eller mindre skrek Oscar då han lät glassen möta hans tunga. Övriga stämde in. Alla övriga utom Petter, som satt med sin kaffetermo, ett syrligt och egenpallat äpple och näsan över mobilen, vars internet lånade uppkoppling från Nils' wifi. Han hade ej kunnat läsa några börsnyheter eller blogginlägg sedan de anlände och han hade stört sig på att gå i ovetskap sedan förmiddagen. Trettionio kronor för en glass, tänkte han medan han noterade att det fanns fyra nya inlägg att läsa. Fattar de inte hur mycket pengar de slösar? För 39 kronor kan de ju för tusan få mat för tre-fyra dagar. Och så ger de mig konstiga blickar? Gunther skulle ha varit stolt. Gunther hade skrattat, intalade han sig och tog ett rejält bett i det syrliga äpplet medan hans såg att Stefan lagt upp en ny sparkalkylator. Eufori!

To be continued...