Petters semester Del 2

Detta är andra och sista delen på förra veckans berättelse om Petter, spararnas sparare nummer ett, som först gjorde entré vid påsk.

Petter på Liseberg - Del 2

"Asså, jag är lite mätt på allt åkande. Kan vi inte sätta oss och ta en öl", frågade Nils när de, efter att ha åkt såväl Kanonen som Farfarsbilarna, stod något villrådiga mitt bland massorna.

Febrila instämmande nickanden mötte Nils' förslag och Petter ryste till. Detta hade inte ingått i hans plan och även om han kände sig sugen på en öl, gick det emot all rim och reson. Herregud; de kunde ju lika gärna ge bort pengarna. Var var det rationella tänkandet? Var fanns förnuftet och logiken? Idioter.

"Petter, vad säger du? En öl? Det är sommar, solen skiner och det är trettio grader. Vi är lediga imorrn och du har även sommarjobb och därmed råd."

"Men, men... du skall ju köra." Hjärnan gick på högvarm, då han kände sig anfallen med såväl konventionellt som elektroniskt krigsmateriell.

"Jag tar en lättöl. Kom igen nu. Eller skall du sitta och sörpla pissljummet kranvatten medan vi njuter av en god, kall öl på en underbar dag? Skall du räkna korvören medan vi lever. Medan vi njuter? Kom igen nu. Det är inte sunt att alltid tänka på kostnader. Kom igen nu!"

Den tidigare kraften, som anlänt till honom vid lunchen på McDonalds, tycktes med ens vara som bortblåst och Petter funderade hur han skulle ta sig ur. Visst skulle en öl smaka gott, men den kostade ju ändå 59 kronor. Det var ju liksom två aktier i Cloetta. Vad skulle spargudarna ha gjort? Var var hjälpen när man som bäst behöver den? Jag kanske kan säga att jag skall sluta med alkohol för att det är osunt? Dock kommer ju det slå tillbaka om de ser mig med en öl senare under sommaren. Kanske då skylla på "återfall"? Kanske...

Medan han stod där och tänkte, likt han ställts mellan ett val om livet eller döden, blev vännernas blickar tillika miner mindre tillmötesgående och förstående, vilket gick Petter obemärkt förbi. Ty hela hans fokus låg på vad och hur han skulle svara. Femtionio kronor var ju ändå femtionio kronor. För en öl. En.

"Petter?"

Hjärtat bultade. Vad skulle han säga? Femtionio kronor... Ännu en gång anlöpte svettningar, domningar och tunga, krävande andetag. Gud vad t-shirten plötsligt kändes trång.

"Asså, du måste släppa loss. Du måste leva nu. Att spara, spara och spara för att i framtiden kunna leva... det är inget liv. Du kommer inte ens veta hur man 'lever' då du når vad det nu det är som du önskar uppnå. Det finns en risk att du har glömt vad 'leva' och 'njuta' är och betyder om du aldrig utsätter dig för det. Carpe fucking diem för bövelen!"

"[...]och fick hans tänder att skaka likt en duracellkanin på ecstasy och prozac[...]"

Ett ökat infall av svaghet slog Petter då han var på väg upp på nio och ett mumlande framfördes ur hans fuktade läppar. Dock var det otydbart, men vännerna tog detta som ett "ja", och innan Petter hann med att säga "vänta", drog de med honom till ett ställe där de kunde köpa sin efterlängtade öl. Domaren hade räknat och reglerna var klara, oavsett om de tävlande hört räkningen eller ej.

När Petter såg glaset sättas framför honom började han skaka. En isande känsla fortlöpte längs med ryggraden och fick hans tänder att skaka likt en duracellkanin på ecstasy och prozac. Framför honom, i en metamorfos så extremt att Ovidius skulle bli grön av avund, stod femtionio kronor i flytande form. Han hade ej gått med på detta. De hade lagt orden i mun på honom. Emellertid kände han att det visst skulle smaka, men... femtionio kronor. För en öl.

Med skakiga händer fattade han glaset, noga att ej spilla. Varje droppe räknades. Sakta fördes glaset mot de fuktade läpparna. Eftersom allt fokus var på glaset kom Oscars hand på hans axel att rubba hans koncentration och med det hans grepp kring glaset. Ett par droppar, cirka två till tre matskedar, spilldes ut och Petter slogs febrilt med sina förnimmelser att återfå kontrollen. Tack så jävla mycket.

"Visst är det gött, Petter", sa Oscar och gav honom ett, förvisso hjärtligt, hånflin, vilket, i all hans tragik, påminde honom om att ej glömma överväga investeringen i Colgate.

Petter var för skakad för att svara. Insikten om att han idag slösat och att han nu också inte fått full valuta för pengarna var för honom övermäktig. Medan synapser slungades i hans hjärna likt en studsboll i en isoleringscell, kom blicken nu att fastna på glasets logga; Carlsbergs! Han drack inte Sofiero eller HögaKusten. Herregud. Herregud, han hade inte bara slösat, utan även gynnat en konkurrent till Kopparbergs. Han behövde något lugnande, och det snabbt. Med ens tog han upp mobilen, startade Avanzas app och tittade på sina innehav. De var så vackra; så välskapta. De var hans trygghet. Hans ljus i mörkret. Hans precious.

De kom att sitta där längre än vad de hade räknat med. Medan vännerna köpte in fler öl, pratade och hade roligt ägnade Petter den mesta tiden till att läsa börsnyheter och blogginlägg via Nils' wifi. Det hade ju gått dryga tre timmar sedan senast och det var tre timmar av okunskap, av ovetskap, att ta igen. i Takt med att varje inlägg och nyhet betades av, ju lugnare kände han sig. Emellertid var han allt annat från "bra", i ordets rätta bemärkelse.

"[...]Tragiskt. Vi ses vid Lyxfällan. Ni som huvudrollsinnehavare; jag som åskådare.[...]"

Omkring dem satt många familjer. Petter fann det så komiskt att de skrattade och hade trevligt. De, som lät sig luras på slösade kronor. De, som beställde in öl och lät barnen försvinna med hundralappar att spendera på såväl chokladhjul som glass. Okunniga stackare. Det borde vara jag som skrattade. Att de inte inser hur många fler mil de ger sig själva i ekorrhjulet. Tragiskt. Vi ses vid Lyxfällan; ni som huvudrollsinnehavare; jag som åskådare. Idioter.

När klockan började närma sig åtta kom de överens om att beställa in lite mat. Petter, som hade lyckats komma till ett större sorts lugn, främst tack vare Avanzas app samt att få läsa gamla inlägg av Miljonären, kände med ens hur de sympatiska nervsystemet kopplades in. Hans vänner hade fått honom att offra femtionio kronor på en dyr, blaskig, ändock, vilket det tog emot att erkänna, välsmakande öl. De skulle inte få honom att även beställa in mat. Utan att ha tittat på menyn kunde han gissa sig till att det ej fanns någon huvudrätt för under 150 kronor, vilket motsvarade cirka 15 matlådor, då han alltid utgick från en av sina favoritsidor, jämte matsmart, undertian.

"Petter, är inte du också hungrig?"

Petter skruvade på sig och kände ännu en gång hur den isande känslan längs ryggraden gjorde sig till känna. Han kände ett enormt begär att tömma de sista centilitrarna i glaset, vilka han hade behållit sedan femtiden, då de hade satt sig till bords. Gunther, giv mig styrka; giv mig de vapen som erfordras att vinna denna strid. Ge mig kraften att bruka #sparadkrona!

"[...]Knatte, Fnatte eller Tjatte i Gröngölingspatrullen?[...]"

"Jo, jag börjar bli lite sugen på de pannkakor och keso jag har med mig." Han försökte göra rösten hård, fast och beslutsam, men det var som om den annars alltid närvarande kraften hade lämnat honom denna dag. Det fanns ingen Gunther, inga spargudar... han var ensam i den stund han, utan minsta tvekan, ville kalla för sitt livs värsta.

"Förlåt, sa du 'pannkakor'", frågade Oscar och tittade på övriga. "Har du med dig mat för kvällen också? Men, de kan ju omöjligt smaka väl nu, speciellt inte keson efter att ha legat i en varm ryggsäck hela dagen, eller?"

Idiot. Självklart ligger allt i en kylväska vari en kylklamp ligger. Vem tror du att jag är? Knatte, Fnatte eller Tjatte i Gröngölingspatrullen? Ha, dem lämnade jag för länge sedan.

"Asså, jag har allt i en kylväska så tror de smakar ypperligt. Sedan är jag inte så sugen på hamburgare, som jag sa vid lunchen. Och sedan är ju pannkakor lite av en picknickrätt, eller hur?"

Inga svar mötte hans, för vissa retoriskt ställda, fråga.

"Men det finns annat. Vi tar in menyn så skall vi nog se att det finns något som även passar dig. Jag tror lätt att de har oxfilé, fläsknoisette, bakad potatis eller dylikt. Mat som man blir mätt på. Mat som man skall äta på en semester."

Petter kunde känna hur Stefan tryckte på varje stavelse och utan att han märkte av det började hans fingrar att ånyo söka sig till mobilen som låg på bordet. Min precious.

"Men... jag vill äta pannkakor och jag har inga problem att sitta ensam utanför restaurangens område medan ni äter. När jag har ätit upp kommer jag tillbaka. Det tar ju inga tider."

Vännerna tittade på varandra. Vem av dem skulle säga något? Vem av dem skulle försöka få deras vän att släppa loss, att vara "normal" och tillåta sig att bara vara; bara njuta? Vad var ett par hundralappar eller tre när det ultimata slutet väl anlöpte? Inte kunde väl dessa futtiga sedlar spela någon större roll och var pengar ej till för att använda?

"Men Petter. Snälla Petter. Vi vill att du skall vara med. Vi vill att du skall äta med oss. Vi vill att du skall må bra och njuta som vi gör."

Håll ut, Petter. De lurade dig på ölen och åkbandet men låt dig inte falla ännu en gång. Du har redan slösat tillräckligt för denna dag, ja, tillräckligt för flera månader framöver.

"Jag tackar för omtänksamheten, men jag njuter verkligen bäst om jag får äta det jag vill, och det är just kalla pannkakor med keso. Det är ju ändå så varmt, så de kommer smaka extra gott."

"[...]Det brukar sägas att innan man dör brukar livet passera i revy[...]"

Idel tystnad mötte honom, en tystnad som ej bröts förrän Nils nappade en servitris, som bar ut en bricka full med drycker, och bad om en meny. "Fyra menyer räcker", sa han med en tråkig ton. Servitrisen räknade till fem personer men lade ej större vikt vid det, utan skulle till att fortsätta då hon snubblade på Petters stolben då han skulle resa på sig. Detta resulterade i att all öl spilldes ut över honom samt hans väska, vilket i sin tur ledde till att Petter regerade snabbare än en mohikanindian med att se så att hans extrakläder och maten klarade sig. Resultatet var att jämföra med en vinstvarning. Katastrof.

"Oj, jag är ledsen, men jag han ej med att regera då du kom i min väg", sa servitrisen som såg uppriktigt ledsen och bekymrad ut.

Övriga i gänget var snabbt uppe för att hjälpa henne att städa upp det värsta. Detta ansåg det vara det minsta de kunde göra då hon varit extremt trevlig och serviceinriktad sedan de anlänt.

"Det är lugnt. Petter om någon är en förlåtande person. Jag har nog aldrig sett honom bli arg", sa Stefan och mötte Petters blick; en som ömsom var intetsägande, ömsom panikartad.

"[...]Allt som de hade gjort hade enkom varit #slösadkrona och inget annat[...]"

Det brukar sägas att innan man dör brukar livet passera i revy, vilket är konstigt då den döde ej lever och kan förmedla detta. Oavsett var detta att jämföra med vad som passerades bakom Petters irisar, ändock med fokus på kostnader. Maten var förvisso ätbar ur rent näringsperspektiv men totat osmaklig och han skulle tvinga att tvätta ryggsäcken, vilket skulle kosta honom extra tvättmedel. Allt var hans vänner fel. De hade övertalat honom att åka med. De hade tvingat honom att sitta här och dricka Carlsbergsöl. De... Hela dagen hade varit en katastrof. Allt som de hade gjort hade enkom varit #slösadkrona och inget annat. Hur kunde folk se det roliga i att slösa och spendera på saker som ej gav nytta eller i alla fall valuta för pengarna?

Trots att han inom sig ville skrika ut sin frustration; sin ångest, fattade han förnuft och bet ihop.

"Det är lugnt", lyckades han få fram med halvrörliga läppar.

"Jag tror det är bäst att du hämtar fem menyer", sa Oscar med en inbjudande blick.

"[...]Inget annat än rena rama rånet. Skandal. Minst femton matlådor. Minst.[...]"

Även om Petter ville säga emot; säga att han skulle äta sina ölsmaksatta pannkakor, var han för hårt påverkad av alla de strömmingar som for genom hans hårt arbetande hjärna. Inom sig kunde han identifiera en röst som sade att han borde hindra flickan, men det var stopp. All energi gick till att bekämpa den ångest han kände; all den panik som inte ens Avanzas app skulle klara att mildra.

Som plåster på såret blev de alla bjudna på varsin öl och när Petter efterfrågade en gratis måltid istället, skrattade alla för att de trodde att han skämtade. Detta gjorde han inte och det faktum att han fortsatt vara bestämd på sin menande blick hade lett till att alla skrattade ännu intensivare. Skratta var dock inget Petter gjorde när notan kom. I förhållande till övriga var hans kostnad liten, ändock var det en kostnad. Hundrafyrtionio kronor för en club sandwich? Inget annat än rena rama rånet. Skandal. Minst femton matlådor. Minst.

"[...]Innan det gick upp för övriga hade Petter lagt ihop ett plus ett[...]"

Emellertid var det inte det som kom att slå hans sinnen än en gång knockout, utan det var det faktum att han läste alla de öl som sällskapet druckit. Ingenstans stod det "lättöl" utan enbart dess antonym. Stefan hade druckit tre stycken medan övriga druckit fyra. Ingen av dem var i körbart skick för kvällen och själv hade han ju inget körkort (#sparadkrona. Planen var att ett framtida jobb skulle bekosta honom detta). Innan det gick upp för övriga hade Petter lagt ihop ett plus ett,  sjunkit ihop på den bänk som han satt på och börjat hasa upp sin nalle ur fickan. Dock var fingrarna för skakiga och handsvetten gjorde att mobilen blev som en hal tvål. En huvudvärk anlände. Domningar kom som på en beställning. Blicken blev suddig och omgivningens ljud började ebba ut till små, små ekon. Andetagen blev kraftigare och mer intensivare. Medan allt detta hände inom Petter basunerade Stefan ut det faktum Petter nyss hade upptäckt.

"Hahaha. Asså, Nils, när du gick in och beställde förut, sa du då inte att jag ville ha lättöl?"

"Hahaha", svarade vännen, för vars ögon det nu gick upp vad som hade inträffat. "Jag tänkte på det, men frågan är om jag 'glömde' det under min vänttid i kön. Jag är verkligen ledsen."

"Hahaha, asså, det är lugnt. Chilla ned. Mig gör det ingeting och ingen av oss har ju något ärende av vikt i morgon. Det bli ingen hemfärd idag, grabbar. Jag kan ej köra med denna alkohol i blodet. Vi måste sova över här."

Oscar, Nils och Erik kom, likt de vore en, att transformera sina nunnor till en smileygubbes dito.

"Det betyder Avenyn och utekväll. I Göteborg!"

"I Göteborgggg", fyllde Oscar i räckte upp armarna likt han vunnit VM i fotboll.

"Men... asså, detta är ju så jävla sjukt. Det är som det var menat, eller vad säger du, Petter", frågade Stefan. "Jag vet att du hade 'husgöra' imorgon, men med handen på hjärtat kan ju det vänta, eller hur? Se detta som ett tecken; ett tecken att leva. Att bara vara. Kom igen nu! Vad säger du; skall vi beställa in en ny runda? Jag menar, det finns ju ingen anledning att skynda sig nu när vi är fast här i Göteborg?"

"I Göteborgggg", fyllde övriga i med hejdundrande leenden.

Men Petter svarade inte. Han gjorde ingenting. Han satt likt han vore en staty. Hela hans planering för detta år, och med det nästa, och nästa, och nästa i en ändlös spiral, hade med detta grusats. Alla uträkningar han gjort på hans sparkvot kontra köp av aktier och avkastning; allt. Allt! Han ville bara lägga sig ned och dö.

"Just det. Stefan, hur länge hade vi parkeringstid till", frågade Nils i allas eufori.

"Just jävlar. Vi kanske borde fylla på. Petter, har du lust att fixa med detta? Vill ej vara den som är 'den', men du ser blek ut. Kanske behöver du röra på dig? Mår du bra? Herregud, du hyperventilerar ju! Mår du bra?!"

"Mår du bra", var också den replik som mötte Petter då han vaknade upp med en ambulansmans nunna över sig och luktsalt vid sina näsborrar.

Nej, jag mår inte bra. Låt mig vara. Jag vill dö.