Din nemesis

Vad är det som är så svårt? Egentligen, vad är det svåra? Vi är alla vår värsta fiende likväl, vilket är paradoxalt, vår bästa allierade - allt är en fråga om perspektiv. Denna fiende är som en kameleont; ständigt skiftande men faktum är att du kan känna igen den. Och stoppa den. Allt handlar "bara" om att dels lära känna sig själv, dels vara ärlig och konsekvent mot sig själv. Svårt? På pappret; nej. I verkligheten; tydligen.

"Know thyself"(Oraklet i Delfi)

"Know Your Enemy"(Green Day)

Människan är svag, extremt svag för att tala klarspråk. Vi lurar oss ständigt in i fällor som vi sedan har svårt att ta oss ur, inte sällan utan (kostsam) hjälp. Det tragikomiska är att vi oftast vet om dessa fällor. Vi har sett och hört talas om dem. Detta oftast i samband med någon närstående eller via bekantas bekanta.

Människans hjärna är en fascinerande skapelse; en vi inte ens är i närheten att till fullo förstå oss på. Likt resten av människokroppen är dess högsta prioritet att överleva och för att överleva krävs energi. Energi är en råvara som, sett i ett historiskt perspektiv, släktet homo inte varit bortskämt med. Under vår tid som nomader och i början av vår fas att domesticera djur (vilket även gjorde att vi själva blev domesticerade) var det ofta knapert med föda, vilket gjorde att människan lärde att bunkra på sig så mycket som möjligt av vad som bjöds och sedan göra av med så lite som möjligt. Detta då hon visste att det kommer att komma sämre tider. Idag skulle vi kalla det frosseri.

Just detta tänk att spara på energi lever kvar idag, för så mycket hinner vår kropp ej att förändras på ett par tusen år. Tänk på hur du ofta letar eller prioriterar en genväg till jobbet eller affären; hur du prioriterar att lösa din (arbets-; hus-; hobby-; fritids-)uppgift på snabbaste sättet men samtidigt hålla önskvärd kvalité; hur du alltid väljer det alternativ som låter dig spara energi. Jag brukar ofta prata om detta med mina elever om hur de omedvetet ofta agerar i sina studier och hur de medvetet kan motverka detta. Dessa brukar oftast få en "aha-upplevelse", då jag sätter det i det perspektiv tillika exemplifierar med såväl metaforer som egna erfarenheter.

Att spara energi brukar många associera till fysiska ansträngningar; ack vad fel de har. Hjärnan är vårt mest krävande organ och denna är ständigt i träning; ständigt i defcon 1. Den kräver cirka 25 procent av kroppens energibehov men står enbart för 2 procent av hela människokroppen. Konstigt vore om den inte alltid eftersträvade att bunkra tillika hushålla på denna viktiga råvara!

"[...]eller bestämt sig för att nå såväl beach 2010[...]"

Hjärnan sparar energi genom att leta genvägar. Om detta råder föga tvivel. Kan det, väljer den alltid det minst ansträngande förfarandet. Om det ej beror på att spara energi, beror det på att den lider av detta och när det råder energibrist blir den logiska följden att en negativ tillika ond spiral skapas; hjärnan saknar energi och vill således spara på det allra sista som skvalpar där inne i håligheten. För att göra detta väljer den att inte anstränga sig att fatta adekvata och rationella beslut. Dessa förfarande leder mer ofta än sällan till ytterligare energiförlust, i alla fall i det långa loppet.

Hur många har inte en vän eller bekant som har testat någon diet eller bestämt sig för att nå såväl beach 2010 som beach 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016 och 2017? Hur många av dessa har gett upp knappt innan startlinjen lämnats? Varför sker detta? Jo, för det tar enormt mycket energi av hjärnan att vara ihållig och orka gå emot "känslan" att det är "jobbigt". Jag menar, med ett enkelt knapptryck kan ju allt lidande sluta! Vem har sagt att individen måste ge sig ut i skogen och sedan äta broccoli, bulgur och mer nyttiga fetter? Ingen! Kortsiktigt vinner hjärnan mer energi att hushålla med; ty, den behöver ej använda den till att kämpa emot känslan och tanken som säger att det här med träning och sund kost behövs ej; den jobbiga och obehagsfulla känslan. Det har ju fungerat bra hittills, eller? Långsiktigt förlorar hjärnan, för desto mer energi kommer krävas nästa gång en utmaning i form av ansträngning anlöper, må det vara diet, träning eller studier. Oavsett befinner den sig redan i underläge för den har redan lärt sig att det här med ansträngningar kan lösas snabbt; det är ju bara att ge efter; ge upp.

"[...]kommer att anfalla likt jänkarna med vänner på D-dagen 1944[...]"

Hur har detta med ekonomi att göra? Ja, jag tror det redan är glasklart men jag tillåter mig ändå klä mina tankar i ord. Många är vi, undertecknad inberäknad, som sagt att jag skall vara långsiktig; jag skall inte sälja; buy & hold, ja, det är min melodi. När det stormar skall jag vara lika kall som Hades och enbart köpa. När sedan kraschen kommer; när jorden ser ut att gå under, kommer psyket att prövas. Känslor med obehag, ångest, kommer att anfalla likt jänkarna med vänner på D-dagen 1944 och det kommer krävas mycket energi att stå emot. Undertecknad var, och är fortfarande, mycket grön på marknaden. I samband med Greklandskrisen upplevde jag detta, då detta var min första rejäla prövning. Helt ärligt satt jag ofta och våndades; herregud - mitt kapital sjönk likt Titanic. Såklart jag måste rädda det! Tänk; ett knapptryck på sälj och allt är över. Lugnet infinner sig; hjärnan är tillfreds.

I korta loppet hade detta verkligen varit det bästa; jag hade snabbt kommit att må bättre, men i långa loppet kommer mer problem. Efter ett par dagar(!) skulle jag säkerligen ha velat ta mig in på marknaden igen, troligtvis till en högre kostnad och sedan skulle nästa vindpust, knappt mer än ett par procent av Greklandskrisen, skicka nya obehagssignaler tillika känslor till hjärnan. Denna skulle då stå sämre rustad nu än vid Greklandskrisen, för det har ju lärt av erfarenheten hur skönt det var att bara trycka på knappen; att ge efter; att ge upp.

Sedan skulle nog detta fortsätta i en mycket lång tillika ond spiral, vars resultat troligtvis skulle få Ingmar Bergmas "Det sjunde inseglet" att framstå som 1950-talets svar på 1990 talets "Dumb & Dumber". Det skulle vara så tragiskt att det skulle te sig komiskt.

Att ge efter för det kortsiktiga är kopplat till hjärnans belöningssystem. Allt som människan gör, gör hon för det hägrar en belöning; jobbar för lön och välmående, lagar mat för hunger, en god skumpa för ett väl utfört arbete, Netflix-serien på kvällen för att hon är värd det efter en hård dag på jobbet et cetera. Allt, precis allt, är kopplat till ett belöningstänkande.

I exemplet ovan, där en person kan välja att ge efter för dieten, köp/sälj, studierna, arbetsuppgiften et cetera är belöningen att denne ej behöver anstränga sig mer. Underbart, eller hur? Personen behöver ej anstränga sig och då kan energin sparas och lite av den kan användas till något annat, såsom att tänka ut från vilken pizzeria kvällens mat skall beställas ifrån, vilka aktier denne skall köpa när "allt vänder", vad denne skall studera "när allt är bättre", hur denne skall göra ett bra jobb med nästa arbetsuppgift och så vidare.

Belöningen i det långa loppet, om individen ovan medvetet och explicit valt att använda energin och kämpat emot, hade troligtvis varit den dubbla, minst.

Som ovan diskuteras hänger (energi)spar och belöningssystem ihop. Tydligt framkommer det när tristess kommer på tal. Usch, vad tråkigt det är att vara långsiktig; det händer ju ingenting. Detta är tristess. En vanlig företeelse hos arten homo sapiens. När det blir tråkigt vill människan snabbt råda bot på denna, inte sällan enligt devisen "kosta vad det kosta vill". Lille Pontus har tråkigt, vilket gör att detta även går ut över mamma Lisa, som nödgas utstå alla suckanden och stönanden. Det sätter hennes psyke på prov och hjärnan använder mer energi än vanligt till att hålla detta stabilt och inte låta sig bli påverkat. Dock skickas även signaler som säger; äh, köp grabben ett Playstation 4 eller skicka honom till McDonalds med polarna, så är saken utagerad. Snabbt, smidigt och enkelt... i det korta perspektivet.

"[...]Helt klart värt det? Knappast[...]"

Samma som ovan kan vara när en fullinvesterad person sitter vid skärmen och tittar på sina innehav; det händer ju ingenting! Jisses vad tråkigt. Ingenting. Händer. Någonsin. Sälj lite, omallokera e.d. så är ju tristessen botad, eller? Absolut, men denna kommer att komma ännu tidigare nästa gång och kommer vara ännu svårare att stå emot, och detta kommer fortsätta i en allt djupare, negativ spiral. "Kosta vad det kosta vill" blir i detta fall diverse courtageavgifter och möjligt några förluster för att stilla tristessen (helt klart värt det!) och kostnaden rent energimässigt blir verkligen ej påtaglig... i det korta perspektivet. Vad händer i det långa perspektivet med detta förfarande? Ja, troligtvis ökar kostnaderna för courtage samt diverse förluster samt kommer det att finnas mindre psykiskt motståndskraft att stå emot tristessen. Helt klart värt det? Knappast.

Mycket av det jag skriver går, med fördel att associera till det inlägg jag skrev anno 2015 om att bemästra självkontroll. Likt mycket när det kommer till psykologi "same same but different"; ofta samma idé, tanke, mål, men med annorlunda tillvägagångssätt och förklaringar.

Jag började med att förklara att människan är svag, mycket svag. Tills den dagen människor förstår att kunskap inte är makt, utan att det är applicerandet av denna som kunskapsmakten kommer till, kommer människan att fortsätta vara svag, mycket svag - sin egen nemesis.