fredag 11 augusti 2017

Grit=skit

Ömsom slutas jag aldrig förundras över människan och hennes framsteg, ömsom förskräckas över hennes obotliga dumhet. Historien har visat oss att vi dagligen, oavsett epok, kultur, nation et cetera lyckats uppnå såväl framgångar som dess antonymer. I sekler, ja, millennier, har vi utvecklats, detta såväl fysiskt som psykiskt. Vi har lyckats domesticera djur (och med det själva bli just domesticerade), uppfinna siffran noll och gudar, landsätta män på månen... ja, listan kan göras lång.

Vi har haft förmånen att ha intelligenta människor, s.k. genier. Da Vinci, Franklin och Einstein är bara några bland många. Med geni menas i dagligt ordval att personen i fråga har högt IQ, vilket är felaktigt. Detta då IQ enbart mäter en viss typ av intelligens. Till exempel har ett IQ-test inget sätt att mäta den praktiska förmågan, eller emotionell intelligens, vilka många beskriver som lika viktiga. Det finns också ett verkligt sätt att dessa tester kan mäta saker som kreativitet som i själva verket kan vara viktigare att komma med nästa relativitetsteorin än matematiska kunskaper också. I själva verket beskrev Kant ett geni som "Genius is the ability to independently arrive at and understand concepts that would normally have to be taught by another person". Ett annat problem med att definiera begreppet geni är det faktum att envar faktiskt kan förbättra sin IQ genom praktik och utbildning.



Poängen här kan också vara tveksamt om varenda aspekt av vår kognitiva förmåga kan förbättras genom träning. Anders Ericsson, en psykolog och tänkare i denna fråga, har flera gånger propsat för den s.k. 10 000-timmarsregeln. Med detta menas att lägger du ned minst 10 000 timmar på en färdighet, kommer du slutligen att bemästra den. Upptäckter om "hjärnans plasticitet" verkar backa upp detta genom att visa hur hjärnan faktiskt kan växa och ändra form som svar på fortsatt användning. Emellertid kvarstår faktum att plasticiteten avtar efter dryga tjugofem år fyllda.
Många andra tänkare har föreslagit att nyckeln till genigenen kan, helt enkelt, vara vilja och beslutsamhet att göra vad som krävs. Schopenhauer föreslog till exempel att genier har ovanliga "intellektuell dominans på sin vilja och beteende", medan Galton beskrev geni som en kombination av naturliga förmåga och önskan att åstadkomma så mycket som är fysiskt möjligt.


"[...]Ursäkta min svenska; men vad f*n är[...]"
I januari i år, 2017, kom jag för första gången att komma i kontakt med begreppet "GRIT", vilket är myntat av Angela Duckworth, som, likt många framstående forskare, studerat på några av världens bästa och finaste lärosäten. Översatt till svenska står begreppet för "ihärdighet" eller "en jävlar anamma". Det hon och många av hennes kollegor har kommit fram till är att man ej måste vara ett geni för att lyckas samt att genier inte föds till detta; miljö, arv et cetera spelar stor, ja oftast en betydande, roll.


Ursäkta min svenska; men vad f*n är det nya med denna slutsats?! Det kan väl ej slå ned som en blixt från klar himmel att en individs genialitet är beroende av inte bara gener, utan även miljö och socialt arv? Därtill kan det ej vara ett blixtnedslag att det krävs engagemang, vilja, ihärdighet och en jävlar anamma för att lyckas? Behövs det en framstående forskare för att belysa detta?

"[...]men dagligen står att läsa och höra om hur "den nya pappa-betalar-generationen" är bortskämda[...]"
Jag finner det skrämmande att detta begrepp och denna "nya slutsats" får en sådan genomslagskraft och min konklusion är att det är symptomatiskt med den tid vi lever i. Jag är noga att ej dra alla över en kam, men (suck...alltid detta "men") dagligen står att läsa och höra om hur "den nya pappa-betalar-generationen" är bortskämda, lever på andra (och på staten), är ej beredda att kämpa för brödfödan, läser rubriken men ej resten av texten et cetera.
Jag vågar ta för givet att alla som läser denna blogg är drivna och beredda att kämpa och satsa för att skörda; ty, annars hade ni ej investerat och läst om detta förfarande som kan leda till en ekonomisk trygghet så kraftig att vänstern blir gröna av avund. Att döma av alla inom bloggosfären rör det sig ej om några soffliggare. Det är studenter, VD:ar, civilingenjörer, sjuksköterskor med flera, varav samtliga inte fått något (helt) serverat på ett silverfat. Alla har vi, vissa mer än övriga, likväl alla, kämpat och ansträngt oss för att uppnå ett visst resultat. Jag vill ej sätta epitet "geni" på mig själv, då det räcker att höra övriga säga det till mig dagligen, men inte krävs det någon rocket-science för att lyckas uppnå ett mål?

"[...]Att bli miljonär, astronaut, pingisspelare á la Tom Hanks i Forrest Gump[...]"

Emellertid tycks många fakta tala emot mig i detta. Låt oss hållas oss inom la mundi economica. Många lånar till semester, har ej buffert för plötsliga kostnader såsom ett nytt kylskåp, står i kö att vara med i Lyxfällan, har sms-lån som speed-dial et cetera. Dessa tycks, att döma av diverse artiklar, klaga på att det är svårt att klara ekonomin. Vissa har säkert sagt sig sakna en ekonomisk gen(i). Det enda jag hör är ursäkter och undanflykter. Ursäkter och undanflykter från att verkligen visa vilja, engagemang, ihärdighet och acceptans att det kommer svida samt hamna skit under naglarna trots att resultatet kommer vara väl värd insatsen.

Att bli miljonär, astronaut, pingisspelare á la Tom Hanks i Forrest Gump, driva en restaurang eller dylikt kräver inte en unik uppsättning med genigener. Nej, vid Hades, det erfordras ihärdighet, vilja, insikt och acceptans att få lite skit under naglarna, ha en målsättning och förmåga att kunna fokusera på såväl resan som målet. Detta om något framkommer i den bok jag läste i söndags; Elon Musk - Tesla, SpaceX och jakten på en fantastisk fritid. Förvisso ett läshuvud tillika "geni", men han hade aldrig lyckats eller kommit långt om det ej varit för hans, ursäkta min svenska, jävlar anamma.

Möjligt är att jag är förblindad av min egen föreställningsvärld, men jag har svårt att se tillika acceptera att detta med "GRIT" skall benämnas som någon "ny kunskap"; ny fakta. Men visst, kul för Duckworth att kunna göda sitt bankonto med att reproducera gammal "fakta" och, mer eller mindre, presentera som ny.








4 kommentarer:

  1. Väl rutet.

    Dock tycker jag att det som är sant (och för många självklart) förtjänas att lyftas fram då och då. Att hävda att det är något slags ny och förbluffande insikt verkar dock överdrivet.

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det, kära Egon.

      Du har absolut en (viktig) poäng, men det stör mig (förstå mig rätt) att det får sådant genomslag...

      /Sofokles

      Radera
  2. Alltid intressant att läsa dina texter även om jag inte samtycker i allt.
    Jag tror personligen aldrig att jag hade kunnat bli läkare eller astronaut, åtminstone ingen bra sådan. Jag har helt enkelt klent minne och det är alltid en nackdel. jämför med min kompis som har ett väldigt bra sådant i övrigt är vi rätt lika, tror han hade lyckats bättre med läkarstudier än mig. I det fallet räcker det inte med ett djäklar annamma även om det i stort stämmer in på väldigt mycket i övriga livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Procentpanik och tack för din kommentar.

      Vad roligt, men framför allt bra, att vi ej är eniga i allt. Världen skulle då vara mycket tråkig, speciellt om min föreställningsvärld skulle vara allrådande.

      Du säger emot dig själv i din kommentar: "Jag tror personligen aldrig att jag hade kunnat bli läkare eller astronaut, åtminstone ingen bra sådan. ".

      Visst har vi alal olika förutsättningar, vilket troligen leder till att vissa är bättre än andra på X och vice versa, men DU kan (även om du, som du själv skriver, inte skulle bli "en bra sådan").

      Absolut spelar intresse och genetik/genetiska arv in, men i mångt och mycket kan man komma långt med vilja. Att negligera detta är det farliga, för hur skulle världen se ut om alla sade sig sakna en specifik "geni-gen"?

      Tusen tack för din kommentar.

      //Sofokles

      Radera