Bostäder i framtiden

Att spåna om framtiden är, för det mesta, ett roligt nöje, speciellt med rätt sällskap. Var är vi om tio år? Tjugo? Femtio? Hundra? Även om det är intressant är jag mer för att spåna om specifika sfärer, istället för att tänka alltför brett. Något jag tänkt mycket på är... förlåt, där ljuger jag. Jag har ej tänkt mycket på det; ty jag är icke en sådan där filosof som älskar att sitta (ensam) i sitt elfenbenstorn och grotta ned blicken i en kaffesump medan alla andra röster föraktas som rena gallimatias. Således vill jag börja om; en tanke som slog mig, och som jag därefter ägnade en liten stund till att reflektera kring, var hur det kommer bli med bostäder i framtiden.

Låt mig först börja med en kortfattad historielektion. För lite mer än 10 000 år sedan levde människan som nomad. Vi förflyttade oss i takt med att vi förbrukade råvaror, såsom nötter, rötter, frukter, bär och djur, som fanns att tillgå på varje ställe. När dessa resurser var uttömda rörde vi oss vidare. Vi vare sig sparade eller lagrade stora volymer. Istället åt som allt vi kom över och frossade gärna tills magen nästa sprack, för vem kunde veta när nästa mål mat skulle serveras?

Sedan hände något. Forskarna käbblar fortfarande om exakta anledningar, men de vanligaste förklaringarna till att vi blev bofasta var dels att många djurarter var på väg att dö ut (pga. att vi jagade) och att klimatet ändrades och blev fuktigare, t.ex. i Mellanöstern. Detta gjorde att områden som tidigare varit "döda" nu blev levande med växter och andra grödor. Då djuren hissat vit flagg behövde människan ett annat sätt att överkomma föda. Människan kom att skapa sig kunskaper om odling, konstbevattning, hur grödor kunde förädlas och användas et cetera. Vi lärde oss även att domesticera djur och blev således, vilket är paradoxalt, även själva detta.

"[...]Tid att leka, självförverkliga sig själv eller se när byns shaman dansade[...]"

Hur blev vi själva domesticerade? Forskning visar att den genomsnittliga jägaren ägnade ca 5 timmar per dag med sina beting. All annan tid var fri. När människan lärde dig att domesticera växter och grödor (läs: bli jordbrukare) kom deras liv att bli allt annat än bekvämligt, vilket man annars ej skulle kunna tro. Logiskt torde ju en teknisk utveckling leda till något bra, eller hur? Ja, jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes ej i mer och bättre fritid. Istället omsattes detta i befolkningsexplosioner och övergödda eliter. Befolkningsexplosion plus klasskillnader ledde till mer slit på de odlade markerna för att dels producera till sig själva, dels för att betala till de högra uppsatta samt bygga lager som de högre uppsatta kunde använda att dela ut vid missväxter. Tid att leka, självförverkliga sig själv eller se när byns shaman dansade... nej, den fanns ej. I alla fall ej för en "avarage joe".

Sedan denna tid har genomsnittlig arbetstid gått från ovan 5-6 timmar per dag till allt från 7,5-9 timmar per dag (OECD). Vem domesticerade egentligen vem?

Nåväl. För att återgå till inläggets essens: bostäder. Människan gick alltså från att vara nomader till att bli bofasta.

Hur ser det ut idag? Idag äger eller hyr människan sin bostad. Vi är, i allra högsta grad, ett bofast släkte. Många äger sin bostad och för många har detta även varit en lukrativ affär; ty värdet på bostäder i Sverige har de senaste åren ökat mer än antalet tweets från Trump.

"In the future we will all be homeless" (James Scott)

Sedan vi blev bofasta har jobben varit i närhet med bostaden eller det samhälle vi verkat i. Detta har gällt i alla tider; flodkulturerna, antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen och industrialiseringen. Jobbet har varit bundet med en fast geografisk punkt. Dock är detta på väg att ändras, och det i en mycket snabb takt. Idag är det allt fler som jobbar hemifrån, reser till Indien för att sluta ett avtal för att senare bege sig till USA och inspektera murbygget. Ingen av dessa behöver "stämpla in" likt fabriksarbetaren á la 1900-talet. Ej heller jobbar de 9:00-17:00. Deras produktivitet mäts på andra variabler, främst via dataflöde eller dylikt.

I takt med att människor jobbar med/på jobb som kan vara på andra sidan jorden, kan de allt mer nödgas förflytta sig. I takt med att globaliseringen ökar, ökar även utbudet av billiga transportmedel. I samband med detta kommer frågan om det är värt att ha en fast boplats? Är det då ej bättre att man hyr eller har delat boende (delningsekonomi, som även kan/kommer gälla bilar et cetera) med andra och sedan hyra i de länder där man arbetar under en viss tid? Jag ser ej att det finns någon som helst anledning, den sentimentala och möjliga lukrativa borträknad, att i dessa fall äga en bostad i ett land.

I flera länder har bolag likt Airbnb satsat på att bygga egna lägenheter som kommer att hyras ut under kortare perioder och jag tror just bolag likt dessa kommer växa markant kommande år. Det finns ingen anledning att äga ett hem om du vet att du ej kommer vistas där en majoritet av årets alla dagar. Bättre då är att dela det eller hyra ut det. Således; från nomad till bofast. Från bofast till "nomad"?

Vad tror du om detta scenario? Hur kommer det att påverka de fastighetsbolag som huserar på Stockholmsbörsen? Hur kommer det påverka enskilda individer? Hur kommer det att påverka bostadsmarknaden, mer generellt?