fredag 8 september 2017

Face Everything And Rise

Jag har flera gånger under bloggens dryga tre år varit inne på människan och hennes limbiska system. Detta då jag har en fäbless för psykologi, men även filosofi. Jag går med övertygelsen att det finns få saker en människa inte kan göra och de gånger ett hinder uppenbarar sig är hindret, mer ofta än sällan, inte mer än ett psykologiskt sådant; jag orkar inte, det känns jobbigt, ger mig obehag et cetera. Förstå mig rätt; det finns orsaker som är kroniska eller dylikt, där inte ens terapi, mindfulness, Dr Phil med mera twenty-four-seven hjälper.


Ofta när människan drar sig för något beror detta på obehag. Detta obehag är, i längden, kopplat till en rädsla. De som är rädda för ormar känner ofta ett obehag då dessa kommer på tals och en ren och skär rädsla då de vistas med dem. Detsamma kan sägas om nedgångar på börsen. Många känner nog ett sorts obehag då de minns nedgångarna vid millenniumkrisen eller finanskrisen och kan möjligt, om de ej dragit lärdomar, känna en rädsla då nästa infinner sig. Detta gäller såklart även de oinvigda.

Emellertid är rädsla bara en känsla. Likt det jag diskuterade för ett par veckor sedan, om människan och hennes förmåga att drabbas av panik, kan rädslor tränas bort, i alla fall en majoritet av dem.

Låt mig börja med en kortfattat överblick. Det limbiska systemet är ett komplex av nervceller på insidan av hjärnans båda hemisfärer med en delstruktur i vardera tinningloben. Det limbiska systemet utgörs bl.a. av amygdala, gyrus, cinguli och hippocampus. 



Det limbiska systemet kallas för känslohjärnan och tillhör det centrala nervsystemet. Det är på grund av detta system som man blir irrationell vid förälskelser. Limbiska systemet påverkar också det autonoma nervsystemet genom att göra individen stressad via det sympatiska systemet. Faktum är att även sexualiteten styrs härifrån, om du nu undrade... När det gäller minnet och inlärning har detta system en mycket viktig roll, då hela människans beteende i grund och botten baserar sig på att stimulera sådant som ger känslor av välbehag och undvika sådant som ger känslor av obehag.


"[...]våra förfäder, som fann nöje i att jaga mammutar[...]"

Det är alltså i detta system som bland annat rädsla skapas och vad som framkommer är att rädsla är något som skapas via diverse triggers. Alla människor är, hör och häpna, unika och således har envar olika triggers? Ja, eller i alla fall nästan. Det finns nämligen vissa som är inprogrammerade sedan födseln, bland annat vassa föremål, höga höjder, ormar och ögon (psychology today; G.H. Orians). Dessa är arv från våra förfäder, som fann nöje i att jaga mammutar, hugga träd med stenyxor och ragga på kvinnor med trädklubbor, och kommer vara med vår släkt en lång tid till. Dessa ligger till grund för det kända uttrycket "fight or flight", vilket kopplas till det sympatiska och parasympatiska nervsytemet, vilka jag tidigare diskuterat ett flertal gånger.

Emellertid finns rädsla för börsnedgångar, karuseller, mat, alkohol et cetera ej med på ovan lista. Detta var ingenting våra förfäder kände att de behövde ägna tankemöda åt, vilket låter logiskt. Dessa rädslor är något som en individ har skapat, oftast då de upplevt en situation som har kommit att förknippats med obehag, panik, ångest eller dylikt. För att undvika detta igen lär sig kroppen att "karusell" är ekvivalent med "obehag" och således sätter den in ett "chip" i denna nervkoppling, som vid nästa tillfälle först kommer att signalera "obehag", då det kommer på tals, och "rädsla", då situationen blir akut, till hjärnans nervcentra. 


"[...]kan en individ lära sig att lägga handen på spisplattan[...]"

Vad som är fascinerande med detta är att det är ett invant beteende. Ett annat sätt att formulera är att dessa saker är inlärda, detta såväl medvetet som omedvetet. En individ har, ännu en gång; medvetet eller omedvetet, applicerat ett visst förfarande till en viss sak, t.ex. att många firar den dagen de går på semester med en Dom Perignon 1983, eller att man undviker att lägga handen på spisplattan efter att tidigare ha bränt sig. Detta är saker som kan "av-läras". Även om det strider mot all logik, kan en individ lära sig att lägga handen på spisplattan. Den kan, även om det tar emot mer än spisplattan, lära sig att fira semestern med vatten och (knäcke)bröd. Ja, det kommer och kännas jobbigt och hemskt i början och det kommer ej vara roligt (och nej; jag vet att ingen har sagt att livet skall vara just det, men låt oss ej ta den diskussion nu).


"[...]Förvisso får man gratis kaffe[...]"

Hur kan man bekämpa rädsla? Ja, bra sätt är att utsätta sig för den (KBT). Konfrontera den, se den i vitögat, utmana den et cetera. Okej, en börsnedgång kan vara svår att möta, då vi ej kan gå ut och leta upp den. Men här kan man förbereda sig genom att bekämpa de rädslor som man faktiskt kan utsätta sig för. Genom detta kommer man ha många positiva minnen om hur man övervunnit tidigare hinder och kan således applicera dem när väl en eventuell rädsla slår till vid nästa börskrasch. Om jag kommer ihåg att jag, genom att använda förfarande X, besegrade rädsla Y, kommer jag även att lyckas med Z, detta eftersom jag har bevisat att det är psykiskt; en föreställning!

Skriv, använd bilder, prata högt - välj vilken metod som passar bäst men/och kombinerar du dessa har du starka chanser att lyckas. Fungerar ej dessa finns alltid psykologhjälp, men... vem vill sitta med en hjärnskrynklare när man innerst inne vet att denne ej kan göra jobbet åt en? Ja, denne kan ställa bra och adekvata frågor, men innerst inne vet du såväl frågorna som svaren. Att då gå via en psykolog är både slösad tid och, för att använda ett slitet uttryck; #slösad krona. Förvisso får man gratis kaffe och kanske en kaka. Automatkaffe och, i bästa fall, Gilles småkakor...




6 kommentarer:

  1. Gilles småkakor är inte att förakta, men trots det en tänkvärd text - tack.

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Egon och tack för återkommande besök tillika kommentarer!

      Förvisso kan Gilles ibland smaka, men det finns bättre;)

      Tack för dina fina ord!

      Hur har veckan gått utan att inspektera depån?

      //Sofokles

      Radera
  2. Ett intressant fenomen som jag själv råkat ut för för två år sedan. Höjdrädsla. Jag har aldrig haft några som helst problem med höjder och knallade gladeligen ex. två våningar upp i Eiffeltornet, sista våningen fick man inte gå så där var det hisstvång. Men jag har klättrat på bergsväggar och på hustak utan problem men så plötsligt för två år sedan var jag på väg att, skratta inte nu, geocacha. Gömman låg uppe i ett 18 meter högt torn. lätt som en plätt tänkte jag och jag knallade upp och kom ungefär 12-15 meter upp och där blev det tvärstopp! Jag fick svindel och fattade ingenting, det har aldrig drabbat mig förut. Jag tänkte att det måste varit vissa omständigheter så jag åkte dit på natten när det var mörkt för att prova igen men det gick lika illa på ungefär samma ställe som på dagen. Jo helt klart något i psyket som låst sig där. Men sjukt irriterande då höjder inte varit några problem tidigare. I går var jag uppe på ett 8 meter högt tak och kände ingenting...förklaring krävs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej PP och tack för din kommentar,

      Även jag spatserade hela vägen upp i parisarnas kära torn. En underbar upplevelse:)
      Synnerligen intressant att du tidigare klarat av vissa höjder i vissa specifika situationer. "Bergsväggar", har dessa varit branta/snäva, eller har de haft rikligt med yta?

      Hur brett var tornet? På ett hustak är ytan ofta mycket stor, vilket kan göra att du kände/känner en "säkerhet" - hur såg det ut på tornet?

      Synnerligen intressant detta!

      Och, nej; skrattar ej åt geocaching. Tycker det är en bra aktivitet. Tycker detsamma om Pokemon Go, även om jag alltid retar Chansar Mest för det;)

      //Sofokles

      Radera
  3. Hej.
    Bergväggarna var lodräta, typ stebrott fast sele och rep kanske skapar en viss säkerhetskänsla.
    Tornet är ett gammalt flygspaningstorn 5x5m ungefär i bredd, naket torn i järnbalkskonstruktion där du klättrar på järntrappor i sick-sack uppåt och man ser genom varje steg. Ger mig fasen på att om det varit en vanlig stege rakt upp hade jag fixat det. Det är någonting med det där tornet, vet inte om det kan ha någonting med ålder att göra? Man blir lite fegare när man blir äldre och jag marker ex att jag kör annorlunda i trafiken nu än för bara några år sedan. Minimerar riskerna helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ålder tror jag ej har med det att göra, utan det ligger andra faktorer bakom detta.
      Rent logiskt borde ökad ålder vara ekvivalent med ökade risker. Dock kan även detta ifrågasättas.

      1) Jag är ung och har mycket tid kvar i detta liv. Således borde jag vara rädd om denna och ej utsätta mig för risker.

      2) Jag är "gammal" och har lite tid kvar i detta liv. Således borde jag verkligen satsa järnet på allt jag vill!

      2 b) Jag är "gammal" och borde vara rädd om denna lilla tid. Således är det gungstol, te och Skavlan för hela den skattade slanten.

      Jag tror mer att det handlar om att din psyke (omedvetet) har upplevt en negativ upplevelse med en situation likt denna tidigare. Kan du påminna dig om du har sett någon film, bild, serie e.d. som visar en liknande situation? Det finns nämligen forskning som visar att hjärnan ibland kan associera med händelser som den aldrig varit med i, eller ens i närheten av.

      Oavsett är situationer likt den du beskriver intressanta. Hör gärna av dig om du "besegrar" denna situation.

      //Sofokles

      Radera