You don't bring a knife to a gunfight

Sedan jag började arbeta som lärare har jag alltid sagt till mina elever att det finns ett par regler när man utsätts för uppgifter på såväl lektioner som på prov. En av dessa regler är, med risk att låta som Warre och hans "rule number two is never forgetting about rule number one": "läs frågan. Läs frågan. Läs frågan. Svara på frågan.".

För ett par veckor sedan ställde jag frågan   till mina elever i den underbara historiaklass jag har äran att undervisa i om de visste i vilket krig flest amerikanare dött. Svaren var skilda men många kom att välja första- och andra världskriget och en del även Vietnamkriget samt koreakriget. Två kom att svara rätt; det amerikanska inbördeskriget.

Varför kom detta krig, som "endast", utspelade sig under dryga fyra år att skörda flest offer?

Att säga att det finns ett enkelt svar när man skall förklara historiska händelser är att skjuta sig själv i foten; ty det finns många olika perspektiv att ta hänsyn till, olika ansatser. Emellertid kan det i många fall finnas en större konsensus bland forskare och i fallet med det amerikanska inbördeskriget gör det just det.

Under 1800-talöet kom mycket att hända och världen kom att förändras i en takt människan aldrig tidigare skådat. Ångbåten, järnvägen och telegrafen kom att binda samman länders landområden och även kontinenter likt en komplex spindelväv. Helt plötsligt kunde Karl-Oskar och Kristina lämna den gamla hålan i Sverige och bege sig till Amerika - "the land where dreams come true". Förvisso kom deras drömmar att ändras i takt med deras vistelse men, efter lite väl utdragna sidor från Moberg, kom de i alla fall att finna en sorts lycka.

"[...]Ej heller var nog döden det värsta, utan detta var istället[...]"

Lycka var inte något de stridande i kriget kom att få uppleva. Istället var det långa marscher, dysenteri, kass mat, trånga tält och skoskav som gällde. Dock var detta, bortsett från dysentrin möjligtvis, inte det värsta. Ej heller var nog döden det värsta, utan detta var istället insikten, vetskapen, om att man lydde under befäl, som, förvisso tidigare varit kunniga och kompetenta men som nu framstod som att de hade hittat sin gradbeteckning i ett Kellog's Frostiespaket. Befälen tillhörde den "gamla skolan". De hade varit med i kriget i Mexiko därtill dödat några indianer i det kvarvarande "kriget" mot infödingarna, studerat Napoleon och läst mycket om gammal krigsföring.

Dock hade, som ovan angivits, en viss utveckling skett och denna gällde ej enbart samhällsnyttiga funktioner. Tyvärr hade artilleriet utvecklats, Ericsson hade byggt sin pansarbåt, kulsprutan förfinats, gevär med räffling införts et cetera och allt detta i en produktion som kom att få ett prefix som stavas "mass" framför sig.

Lägger man ihop detta; denna utveckling med de äldre befälhavarna, vars bristfälliga strategiska kompetens skulle få Homer Simpsons att framtå som klok, får man soldater som tvingas slåss på premisser som enbart kunde få ett utfall; slakt. Det går att likna med att byta ut en kusks häst och vagn mot en formel 1-bil och säga till denne att inte piska djuren för hårt...

"[...]Det går inte att skicka fram infanteriet á la Napoleon[...]"

Bristen på strategisk kompetens kom att göra att cirka 630 000 soldater miste livet. Därtill kom städer, byar, åkrar med mera att totalförstöras. Förvisso kom mycket gott att komma ur denna konflikt, såsom att slaveriet försvann, i alla fall utåt sett (se gärna 13th, en nyinspelad dokumentär på Netflix, där man vill visa hur USA idag behandlar färgade, aka "slavar".), unionen bevarades, svarta kom att få mer rättigheter och industrialiseringen kom att fortgå. Emellertid kan dödsantalet, sexhundratrettio tusen, inte negligeras. En kostnad som är omöjlig för oss att förstå.

Vad som framkommer i denna allegori är att ledningen måste följa med i utvecklingen. I takt med nya framsteg, normer samt nya förutsättningar ändras såväl spelplan som spelregler. Det går inte att skicka fram infanteriet á la Napoleon medan motståndarna sitter nedgrävda med maskingevär. Det är dömt att misslyckas och således erfodras en ny strategi. Äran i att rida över stridsfältet, att besegla motståndarnas flagga, är förgånget till historieböckerna. Nu är det monitorer, knappar och joystickar som gäller. Tyvärr verkar det som att en viss ledning i ett visst bolag, vi kan kalla det för Ratos, inte förstått detta. Därtill har man samma tendens likt äldre befälhavare att hålla orden korta. Att säga att man "kommer komma med en ny strategi i sommar" och sedan förvänta sig att delägare nöjer sig med detta samtidigt som katastrofala rapporter överträffar varandra vid varje kvartal är att negligera ett faktum; det är nya tider, nya spelregler och detta förutsätter befäl som vet att handskas med detta. Jag är inte beredd att springa mot skyttegravar i en sliten uniform och gevär med vetskapen om att min befälhavare inte har en susning om vad hans order innebär.

"[...]Jag hoppas de löser in sina preffar, slopar utdelningen och[...]"

Jag har länge varit en förespråkare för att Ratos skulle kunna vända skeppet, men efter att ha läst Q4-rapporten och lyssnat på en webcast som enbart fick mig att må dåligt över den brist på respekt för aktieägare som förmedlades/symboliserades valde jag, efter noggrant övervägande under helgen som följde rapporten, att sälja mitt innehav i måndagen den 20:es call. Min förlust uppgick till 7000 kronor inklusive 2 års utdelningar. Sju tusen kronor är mycket pengar, men jag kan ej ha ett innehav där jag ej vet bolagets strategi samt där förlust på förlust hopar sig. Ratos kan absolut få skutan på rätt köl, men tills en rakare och tydligare kommunikation införs vill jag ej äga detta bolag. Jag hoppas de löser in sina preffar, slopar utdelningen och börjar om på nytt. Det går inte att enbart städa det ytliga i någon sorts symbolisk gest likt en uppstudsig tonåring. Damm hopar sig under sängen, soffan och andra möbler. Skall man städa så skall man städa ordentligt. Eller så skulle man också kunna utrycka sig något mera... pragmatiskt(?):

"You don't bring a knife to a gunfight"