1+1 = Frankenstiens monster

I takt med att alla sociala medier har vuxit fram har människor, från såväl Yttre Mongoliet som Jakarta, kommit allt närmare varandra. Som Jim Carey säger i den grovt underskattade filmen ”Cable Guy”; ”The future is now! Soon every American home will integrate their television, phone and computer. You'll be able to visit the Louvre on one channel, or watch female wrestling on another. You can do your shopping at home, or play Mortal Kombat with a friend from Vietnam. There's no end to the possibilities!. Världen är idag mer globaliserad än någonsin. Och detta kommer bara att fortsätta.

De sociala medierna bidrar med mycket positivt. Om du har tur och inte följer stolpskott eller "försäljare" på twitter, Facebook, Instagram et cetera, för att nämna några sociela medier bland andra, kan du få ta del av bra och matnyttiga poster, tweets, inlägg och så vidare. Självklart gäller vice versa...

Precis som vi vistas med varandra på dessa sociala medier, lika mycket vistas vi med kollegor, vänner och bekanta, om än i olika grad. Även om de inte tillhör familjen, är kollegorna de som vi spenderar mest vaken tid med och det är ett vanligt förekommande att man, såväl medvetet som omedvetet, jämför sig med dem. När någon av dem presterar bra och lyckas med vad det än nu må vara, känner vi ofta ömsom glädje, ömsom en känsla/vilja att vi själva vill uppleva samma. Denna drift, att bli ”synlig” och ”erkänd” av andra, ligger djupt inom oss och går tillbaka till vår primitiva känsla som stavas ”girighet” – en kvarleva sedan vår tid som kungar och drottningar på savannen och som hjälpte oss att överleva och placera oss högst upp i den ökända näringskedjan.

Vi jämför oss alltså med kollegor, men även med människor som vi ser på gymmet, på caféet och på folk som vi ser, hör och läser om på sociala medier. Jag tänkte i detta fall ta Twitter som ett exempel, men alla andra sociala medier är lika berörda.

"[...]På savannen. Där det fanns mammutar. Sabeltandade tigrar.[...]

Människan har, som ovan kommunicerats, en inneboende drift att jämföra sig med andra, då detta dels hjälper henne att skapa sig en identitet, dels visa hennes plats i gruppen (ni vet, den som var essentiell för att vi skulle överleva som jägare och samlare för sisådär 30 000 år sedan. På savannen. Där det fanns mammutar. Sabeltandade tigrar. Och... Vänsterpolitiker).

Idag har den grupp som vi vill tillhöra, för att känna gemenskap, men även trygghet (ännu en gång: savannen, beskydd, överleva, identitet), expanderat och rymmer nu inte bara den fysiska världen, utan även den virtuella. Detta gör att vår grupp och de som vi vill bli sammankopplade med som gruppmedlem har ökat exponentiellt. Att från 1800-talet ha kunnat se, jämföra sig med och skapa sig en identitet utifrån bondgårdens medlemmar, till att idag ha en grupp bestående av människor från världens alla hörn, är en utveckling som vår hjärna inte har hunnit acklimatisera sig till. Ty den lever fortfarande kvar där det coolaste som fanns var en flintasten till formen av Wall Street-tjuren, typ.

Att dagligen se hur andra twitterprofiler och bloggare skyltar med sina lyckade investeringar, utvecklings- och utdelningsgrafer et cetera, gör att det finns många som man vill ”efterlikna”. Vem vill inte vistas med X, som igår postade en bild som visade en avkastning på 500 %? Man vill själv skapa sig samma och för att göra det vill man gärna vara när X och tillhöra dennes grupp. Samtidigt ser man även Y, som har biljoner i utdelningar. Som om inte detta vore nog ser man även M, som reser och besöker varje hörn av den runda (ja, det är paradoxalt) planet som vi benämner "Tellus". Detta samtidigt som de passiva inkomsterna tickar in i samma hastighet som tant Ulla förtäter sig på oskrokar. Och, som inte detta vore nog, jämför vi oss med grannen, grannens kusin kusin et cetera och innan vi vet ordet av har vi byggt någon sorts universalmänniska; en kung/drottning på allt och inget.

"[...]Emellertid skulle jag hellre vilja kalla det för 'Frankensteins monster'[...]"

Det som händer i vår hjärna är att den tar det bästa av allt och alla. Dessa delar sätter den sedan ihop till en sorts superhjälte; en sorts universalmänniska. Emellertid skulle jag hellre vilja kalla det för "Frankensteins monster", för det är vad det är. Det är omöjligt att ha och vara allt som alla andra har och är. Vi kan inte vara summan av alla andras bästa delar - det är en omöjlighet. Detta till trots är det just vad vår hjärna, undermedvetet, försöker att få oss att uppnå. Denna process kallas för "ackumulationsstress". Med detta menas att vi ackumulerar alla bra och starka sidor från alla de som vi vill tillhöra och visats med (grupptänkandet).

Vad är det som händer när vi inte bara jämför oss med den bästa, utan med de bästa? Jo, vi riskerar att skapa oss en identitet som aldrig räcker till och kan stå sig i jämförelse. Denna identitet kommer att lida av dålig självkänsla, för hur mycket vi än anstränger oss kommer vi inte att uppnå alla av Frankensteins delar. Kanske lyckas vi med att ha samma ben och arm, men resten... nej, där tar det stopp. Den som är insatt i människans psykologi vet att detta är hur negativa tankespiraler tenderar att börja och för att råda bot på detta är det viktigt att bli trygg och säker i och på sig själv. Det finns bra arbetssätt att lyckas med detta och de skall inte underskattas, för om du befinner dig i en jobbig och stressad situation där du även lider av en negativ självkänsla och ett sorts mindervärdighetskomplex, kommer resultatet troligtvis bli allt annan än positivt. 

För att undvika denna fälla är det viktigt att kunna skilja på person och person, sak och sak samt att veta ved man vill, önskar och kan inom rimlighetens och realismens gränser. Det handlar om att känna sig själv och veta att oavsett hur mycket man vill kommer man aldrig kunna bli Mästaren, utan risken är mycket större att man blir och förblir Frankensteins monster.