lördag 2 juni 2018

PISA och skoldebatten

Nej, detta är inte ett inlägg som handlar om investeringar och ekonomi i den bemärkelse att det går att finna tips, idéer, underlag e.d. för att investera i sin privata portfölj, utan det kommer att handla om skolan, som är en investering för alla. För cirka ett år sedan diskuterade undertecknad, kortfattat skall tilläggas, med en vän - Anders Ölve -via twitter om skolan och denne sade att det skulle vara intressant att läsa mer om skolan och framför allt PISA. Således...

Det är ömsom roligt (förstå mig rätt), ömsom tragiskt att visats ute på diverse bistros, pubar et cetera och mingla som lärare, för så fort du nämner "jag arbetar som lärare" brukar det alltid bli diskussioner á la "Vad är det för fel på dagens skola? Jo, det skall jag säga dig. Det beror på X, Y och Z". Vad skolan behöver, för alla tycks tycka att den inte är bra, tycks alla och envar veta. Utan att ha någon vetenskaplig grund för min tes, vågar jag utgå från att om DU skulle fråga en vän, släkting e.d., skulle denne snabbt ha ett "botmedel" mot det som är dåligt i skolan. Varför? Jo, alla har gått i skolan och vet därför vad som behövs. Att samhället har ändrats sedan dess, är inget som berör denne ej heller något som skall tas med i deras "botmedel".



Idag tycks en majoritet (läs: "alla") använda PISA-resultat/undersökningar som underlag för att säga att den svenska skolan inte fungerar som den skall och att något måste göras. Så sent som tisdagen den 29 maj kunde läsarna läsa i Dagens Industri att "Sverige borde kopiera den finska skolan". Jag tänker här inte diskutera om den svenska skolan måste förändras och/eller vad som måste göras. Det jag vill diskutera är att dessa monologer (ja, Mr. Björklund och Mr. Fridolin - jag tittar på er), löpsedlar, diskussioner tycks bygga på undersökningar som genomförs av en myndighet - OECD -, som till en början var fokuserad på ekonomisk utveckling och som saknar några egentliga befogenheter. Till skillnad från Världsbanken eller Internationella valutafonden har OECD ingen möjlighet att med ekonomiska styrmedel påverka eller styra en viss sorts politik.

Kortfattat redovisat om hur OECD kom att bli en mer betydande spelare i diskussionerna kring skolan börjar med att USA, som på 1980-talet hade insett via en rapport, A Nation At Risk, som visade på katastrofala siffror för den amerikanska utbildningssektorn,  att det minst sagt såg brunt ut för landet. USA önskade mer internationella data om utbildning i syfte att kunna kopiera andra framgångsrika metoder. Just detta "copy & paste" är något som har blommat upp i den svenska pedagogiken de senaste tio åren. Det kallas för "evidensbaserad pedagogik/undervisning" och argumentet för att använda en annan metod än den som inte fungerar, utan att vare sig anpassa efter elevunderlag, kultur, förkunskaper et cetera, är att det fungerar för någon/några andra, mer ofta än sällan i ett annat land. På en annan kontinent. För ett folk med en annan historia. Med en annan kultur. Ja, ni märker nog hur min inställning till detta förfarande är. Emellertid är jag för att detta kommer in i skoldebatten, men det måste ses på med mer nyktra ögon. Vad gör andra bra och vad kan vi se/lära av detta? Hur kan vi införliva och applicera detta i vår skola/samhälle och samtidigt anpassa efter skolans/klassens/elevens förkunskaper tillika förutsättningar. Evidensbaserad forskning har mycket att ge, men att köpa den rakt av, utan att klämma på grisen och syna säcken, är ett steg som är dömt till dåligt lärande för eleverna.



Slutligen, innan jag återgår till att diskutera PISA, måste det lyftas fram att den evidensbaserade pedagogiken har fått en extraskjuts på grund av tillkomsten an New Public Management (NPM), där vinster, maximal nytta till minimal kostnad, kvantitet för kvalitet et cetera har fått en maktställning iom. tillkomsten av friskolorna, vara många, men inte alla, mer strävar efter att gynna ägarna på bekostnad av b.la. lärarna. Medan lärarna önskar mer tid, möjlighet till fortbildningen et cetera, händer mer ofta än sällan att ledningen hänvisar till en viss pedagogisk metod som ömsom är billig(are), ömsom har fungerat ypperligt i ett annat land/skola/geografi och att denna kan appliceras här. Rakt av. Utan krusiduller. Ja, nu drar jag alla över en kam och jag vet att jag är bred i min generalisering, men jag hoppas att syftet och andemeningen framkommer.

"New Public Management var ett misstag" (L. Lewin, 2017)

Den komparativa metoden kan sägas ha sitt "moderna" ursprung under det Kalla Kriget och då USA såg hur Sovjet förlöjliga dem med sina framsteg med Sputnik. I USA såg man med rädsla på hur Sovjets framgång kunde vara en indikator på att landet, och dess befolkning, hade blivit mer okunniga. Något måste de röda göra rätt, för annars skulle de ej vinna över de blå. Sagt och gjort slog man inte bara på den lilla, utan den stora trumman. USA:s framtid, dvs. barnen/de unga, skulle ges bästa möjliga förutsättningar och landet satsade stora summor på sin utbildning. Man tog intryck, jämförde, utvärderade et cetera. inom landet. Samtidigt som detta kom IEA - den internationella utbildningsorganisationen, som gör utvärderingar och jämförelser - att se gryningsljus. Idag är det IEA som står bakom de, efter PISA, mest ansedda undersökningarna gällande utbildning - TIMSS och PIRLS. För att inte bli för utdragen rekommenderas denna länk för att lära sig mer om organisationens historia tillika vad dessa undersökningar undersöker.

Så. Finland är bättre än Sverige - bara att kopiera(?)! Ja, om vi utgick från att vi har samma historiska, kulturella och sociala förutsättningar tillika faktorer. Detta är vad som påverkar vad som är möjligt, om, när, hur och varför det är det. Skolan är en del av samhället, politiken, kulturen samt historien, detta såväl på lokal, regional samt nationell nivå - dvs. vad som fungerar bra i Åmål behöver inte fungera lika bra i Stockholm. Dock torde möjligheterna för detta vara högre än i Hongkong, då de svenska städerna har, allt annat lika, samma kultur, historia tillika sociala förutsättningar. Skolan lever således i en symbios med hela samhället och kan ej fungera utan sin andra hälft.

"[...]Ungefär 80 procent av alla sydkoreanska ungdomar går i extraskola på eftermiddagarna[...]"

Om vi nu ändå skall ge oss an att kopiera, kanske vi lika gärna kan ta från Sydkorea! Sydkoreanska femtonåringar går 100 timmar mer i skolan per år, läser läxor 3,5 timmar mer per dag, tränar idrott 22 mindre per dag och sover en timme mindre en svenska femtonåringar (ncee.org). Det är, i sammanhanget, värt att notera att 3,5 timmar mer per dag under 180 skoldagar i nio år motsvarar 5670 timmar, vilket motsvarar ungefär 7,5 läsår enligt den svenska timplanen (6890 timmar/9 år). Dock ställer denna studiekultur högra krav på framför allt föräldrarna, som både själva måste assistera vid läxläsning samt betala för bästa möjliga eftermiddagsskola. Ungefär 80 procent av alla sydkoreanska ungdomar går i extraskola på eftermiddagarna och deras föräldrar betalar mellan 10 och 25 procent av sin disponibla månadsinkomst för privatutbildning (Park, Byun & Kim, 2011). Det finns studier som visar att föräldrar lägger ned lika mycket på privat undervisning för sina barn på eftermiddagarna, som regeringen lägger på den statliga grund- och gymnasieskolan (Kim & Lee, 2010).

Som framkommer finns här en annan studiekultur; ett annat förhållningssätt till studier och utbildning. Kan Sverige kopiera detta? Ja, men det kommer ej att fungera förrän även den svenska mentaliteten, kulturen tillika samhället (förstå mig rätt) ändrar sig. Du kan inte klämma ned en fot i storlek 45 i ett par 38:or.

En annan sak som påverkar utgången av PISA är det faktum att olika länder har olika läroplaner, där vissa har mer fokusering på de naturvetenskapliga ämnena, medan andra på de humanistiska. Sverige är ett land som historiskt har tillhört det sistnämnda lägret, men sedan PISA-chocken anno 2000 har allt fler röster börjat höjas för att byta mot den förstnämnda. Är detta bra, eller dåligt? Det kan vi ej veta, då det finns såväl för- som nackdelar med båda systemen. PISA mäter kunskaper inom matematik, läsförståelse, naturkunskap samt problemlösning. Sett till läsförståelse tillika problemlösning, har Sverige mer ofta än sällan hamnat på de högre nivåerna, medan landet, historiskt, har legat strax under, eller på, snittet gällande matematik och naturkunskap. I omvärlden är matematik och naturkunskap ämnen som bedöms mer viktiga än andra, vilket är en anledning, men inte den enda, till att många ser på Sverige och dess utbildningssystem som mindre bra.

"[...]Lyd sedan dessa, vilket är den punkt där det mer ofta än sällan, oavsett ämne/spörsmål, brister från de styrande och beslutsfattande[...]"

Då inlägget nu börjar bli långt skall en slutsats försöka nås. Att PISA, PIRLS och TIMSS finns som komparativa studier är bra, men resultaten från dem används fel i skoldebatten. Vad som inte behövs är politiker som skall göra en snabb och stor förändring, grundad på... ja, egentligen ingeting (host herr Björklund och Fridolin). Ej heller är det bra att envar kvällsblaska skriker ut att det är "Skolkris" då resultaten från varje undersökning jämförs. Undertecknad är inget mattesnille och självklart framstår jag som en noob värre än Jan-Olof då jag jämförs med mer duktiga matematiker. Dock anser sig undertecknad vara mer stark gällande läsförståelse, där mattesnillena kanske är lite svagare. Min önskan är att samtliga resultat ses på och bedöms med nyktra ögon och att staten istället låter experter, såsom Christian Lundahl, Dylan William, John Hattie, Sir Ken Robinson och Gunnel Colnerud, för att nämna vissa, samlas, diskutera och föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga att genomföra. Att ändra skolan, dess läroplan och övriga styrdokument var fjärde eller åttonde år är dömt att leda till ett misslyckande, då det tar en mycket längre tid att dels applicera tillika implementera alla dessa. Självklart skall läroplanen utvecklas i takt med samhället, men detta skall ske under kontrollerade former och inte likt det hafsverk som Lgr11 och GY11 var. Ge experter möjlighet att påverka och lyssna sedan på deras råd. Lyd sedan dessa, vilket är den punkt där det mer ofta än sällan, oavsett ämne/spörsmål, brister från de styrande och beslutsfattande.

Att en ändring, som skall vara mer hållbar och långtgående, erfordras tror jag det är många som anser. Undertecknad är enig i detta, men grundar ej sitt ställningstagande enbart på PISA, utan på de fakta som kommer från mer nationella rapporter. Nyligen publicerades b.la. en ny rapport om hur elever som kommer från familjer med låg socioekonomisk bakgrund tenderar att få sämre betyg än de som kommer från familjer med en stark studiekultur tillika socioekonomisk bakgrund. Detta är ett, av många skall tilläggas, problem som måste lösas. En elev, en människa, skall ej stå och falla bara för att denne är född i en viss stad i ett visst land och har föräldrar som inte har haft förmånen, viljan, insikten, lusten att tidigare i sina liv studera. Enligt Skolvärden (5:18) har 142 597 elever, mellan åren 2008-2017, gått ur grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det skall inte vara tillåtet; detta är inget annat än ett stort misslyckande. Hur skall det lösas? Vi kan ju fråga Björklund, som med GY11 och LGR11 slog sig för bröstet. I samma publikation (Skolvärlden, 5:18) säger denne, samt utbildningsminister Gustav Fridolin: "Det är ett stort misslyckande".



5 kommentarer:

  1. Mycket bra inlägg. Vet inget om skolan, men skulle jag tro något är att den behöver arbetsro, och inte ett nytt betygssystem vart tredje år.

    Ett förstatligande hade varit utmärkt tagit ur luften:-))

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lars och tack för din kommentar!

      Arbetsro är en viktig åtgärd som erfordras - helt korrekt.

      Ett förstatligande skulle även det kunna vara en (bra) möjlighet.

      Tack för din kommentar!

      BTW: när får vi se din börs-elva? ;)

      Önskar dig allt gott!

      /Sofokles

      Radera
  2. Mycket intressant. Jag håller med om att ett förstatligande hade varit bra. Detta är för viktigt för att lämnas till kommunerna som tillämpar regler och annat på olika sätt. Mer stöd för svagare elever är också viktigt. Intressant att "vi" är starka på problemlösning även om vi är svagare på matematik och naturvetenskap - är det något som jag tror är viktigt i framtiden, så är det just problemlösning.

    Samtidigt har vi historiskt sett en stark tradition av industriella företag med stort behov av ingenjörer och naturvetare och borde - i mitt tycke - satsa mer på detta.

    Varför man inte på högre utdelningar har högre studiebidrag på utbildningar med faktiskt behov i samhället är en gåta för mig. I jantelagens Sverige får man väl inte ens nämna sådana idéer, så vänligen bortse från detta. :-)

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Egon och tack för din kommentar.

      Jag tror att matematik är ett ämne som kommer att öka för varje år, då programmering, kunskap i/om datorer et cetera kommer bli oumbärliga kunskaper. Men steget från att veta att 1+1=3 och att sedan kunna använda det (problemlösning) är stort och här hoppas jag att SWE kan vara i framkant.

      Tack för din kommentar!

      /Sofokles

      Radera
  3. Det är en vanlig syn, både bland svenskar och utomlands, att Sverige är ett väldigt välskött land med logiska och rationella beslut. Skolan är ett bra exempel på att detta inte (alltid) stämmer. Här har mängder av reformer och förändringar genomförts med mycket bristfälliga problemanalyser, målsättningar och uppföljning. Vad skolpolitiken visar är att man kan vara lugn och konsensusinriktad samtidigt som man agerar emotionellt, irrationellt och ideologiskt. Det finns tyvärr inget som tyder på att detta kommer att ändras framöver. Varje rapport som kommer om skolan utlöser bara en mängd uttalande från alla håll att rapporten visar att de själva hela tiden haft rätt.

    Sen tycker jag utpekandet av NPM som den stora syndabocken börjar bli ganska tröttsamt. Ingen gillar NPM av det enkla skälet att regleringsmänniskor (oftast vänster) tycker NPM är ett marknadssystem, medan marknadsmänniskor (oftas höger) ser att NPM bara en annan form av planekonomi. Det är en kompromiss, men en nödvändig sådan. I praktiken finns det inget alternativ till att mäta resultat och försöka styra resurserna efter olika system. Frågan är hur systemen ska utformas. The devil is in the detail, som det brukar heta.

    Jag tror skolan skulle behöva totalreformeras, men hur det ska gå till i ett genomreglerat skolsystem är svårt att se. Att stänga ned de privata friskolorna för att somliga retar sig på deras vinster eller att några missköter sig, tror jag vore ett stort misstag. Vi borde istället inse att ju fler olika aktörer det finns, desto större chans att någon aktör lyckas utveckla ett effektivare och mer kvalitativt sätt att driva skola på. Konkurrens är en drivkraft för innovation, här precis som i övriga samhället. Med tanke på all teknisk utveckling inom information och kommunikation är det ju märkligt att skolan inte utvecklats mer.

    Mvh Mattias

    SvaraRadera