Nollsummespelet i Ogunsen, SHB med flera

 Innan dagens tema berörs vill jag lyfte fram två välskrivna texter, varav en är en artikel från Dagens Industris Johan Wendel och den andra en debatt signerad Stefan Fölster och Nima Sanandaji. Förstnämnda gör gällande hur Europa och Sverige fortsätter tappa i kraft när geografierna ställs mot USA. Tidigare i veckan sågs en viss krisinsikt i EU, vilken manifesterades i Mario Draghis rapport. Frågan är om alla beslutsfattare i Bryssel hinner med att komma till ett dekret innan det har gått de sedvanliga fem åren…

Beträffande debatten, publicerad på DN.se, drar skribenterna de slutsatser som många andra, däribland jag själv, har lyft fram, nämligen att det är inte en fråga om ökade skatter/inkomster, utan om effektivitet; ”långa lågskatteländer har sett till att organisera välfärden effektivt” samt ”Lågskatteländer har dragit nytta av att lägre skatter lyfter den ekonomiska tillväxten.”

Nollsummespelet 
Sedan jag började blogga, vilket snart är exakt 10 år sedan, har diskussionen om utdelningars vara eller icke vara samt debaclet om nollsummespel snarare ökat än minskat. Att fler Homo Sapiens - se det som en komplimang, för är vi verkligen den vetande människan(?) - hittat till börsen i kombination med de sociala mediernas tillväxt samt att det nu är legio att alla och envar bara måste få säga sin åsikt är starkt bidragande till utvecklingen. Därtill kan det ibland bli lite extra hätskt när användare bakom en mask av anonymitet gärna spyr ut sig galla och mer därtill. 

Läs vidare på Trade Venue. Jag önskar dig en god och avkopplande helg.

/Cristofer

Utdelningar samt reviderade utdelningsmål

 Att vara offentlig har sina för- men också sina nackdelar. En av sistnämnda är att jag inte känner mig bekväm med att skriva ut samt dela alla hårda siffror för min portfölj och totala ekonomi. Som läsare kan jag förstå att det blir tråkigt, för vad exakt säger en graf bestående av staplar? Visst syns en över tid stigande trend, men från vilken och till vilken summa? Lika mycket som jag förstår den läsare som upplever det som så, lika mycket hoppas jag på respekt och förståelse för min benägenhet av att inte vilja dela allt och inget.

Efter flera år av hårt sparande, ett sparande som mer är av en vana samt hobby och inte ett notoriskt ”jag ska panta burkar, gratisskita på jobbet samt äta barkbröd och havregrynsgröt såväl till frukost som lunch och middag”, har jag sedan ett par år nått en utdelnings- och därmed frihetsnivå som jag inte trodde att jag skulle nå förrän om flera, flera år. 

Jag har all respekt och förståelse för de som väljer att applicera hard core-mode i sitt sparande. Målen helgar medlen och så länge ingen annan tar en emotionell/psykologisk/fysisk skada är det upp till var och en att bestämma över sina mål tillika sina sätt att nå dem. Därav imponeras jag av, bland andra, min bloggranne Miljonär Innan 30. Han hade ett tydligt mål om att kunna pensionera sig innan 40 år fyllda och var beredd att ge mer eller mindre allt i sin makt för att nå det. Såklart förstår jag att det enbart var i perioder som han körde snålmånader deluxe, kokade nudlar på hotellrummet och besökte föreningens soprum i syfte att hitta en burk eller två för att senare panta, men ständigt fanns ett mål och en klar vision av hur att nå det. Det är precis likt en elitidrottare som bestämmer sig för tävling X och pallplats Y.

Läs vidare på Trade Venue. Jag önskar dig en trevlig lillördag!

/Cristofer

ScandBook - ett tråkigt bolag inom en av många upplevd tråkig bransch

 En gammal skröna, ja kanske till och med sanning(?), på börsen är att det mer ofta än sällan tenderar vara klokt att leta efter bolag och sektorer där inga andra letar. Där inga andra letar ses som resthögen; likt kläderna i garderoben som bara hänger/ligger där men aldrig tas fram för att synas och först därefter utvärderas om de skall få hänga kvar eller slängas. Med det sagt betyder inte ”tråkigt bolag ” à ”ingen investerar” à ”således torde uppsidan vara stor givet att man träffar rätt” utgås från att vara en regel, för som det sägs behövs det såväl ett som två undantag för att bekräfta nämnda.

Ett av de exempel på tråkiga bolag, där det inte gick hela vägen, är tidigare noterade RenoNorden. Det var Aktieingenjören som fick mig uppmärksammad på bolaget, som var Nordens största specialist på sophämtning med cirka 30 % av den totala marknaden. Affärsmodellen byggde på att kommuner upphandlade sophämtningen på långa kontrakt som finansierades med en obligatorisk avgift för fastighetsägare i kommunen. Grundpriset sattes via upphandlingen, men räknades under kontraktstiden upp med ett avfallsprisindex från SCB eller motsvarande myndighet i respektive land. Affärsmodellen var därigenom extremt konjunkturstabil då intäkterna i stort sett var oberoende av både världsekonomin och ekonomin inom den kommunala sektorn. Däremot fanns en stor risk med att sophanteringsföretag i upphandlingarna satte för låga priser.

Läs vidare på Trade Venue. Jag önskar dig en trevlig helg!

/Cristofer

När fokus förblindar

 I går, den 3 september, öppnade de amerikanska börserna med en nedgång som få investerare var beredda på, för likt historien gör gällande hade flera förväntat sig en liksom friktionslös seglats från hög- till lågräntenivåer. Pusslet var redan lagt, men så kom en pusselbit vars kanter inte var… ”passande”. 

Den övergripande marknaden sjönk med cirka 1,6 %, medan teknikdominerade Nasdaq sjönk med 3,3 %. Vad låg bakom dessa rörelser? Strax efter börsernas öppning publicerades S&P Globals definitiva industri-PMI för augusti med ett utfall på 47,9, marginellt under förväntningarna på 48 och en tydlig nedgång från juliutfallet på 49,6. Dessutom släppte ISM sina egna industri-PMI-siffror, där utfallet på 47,2 var något under konsensus på 47,5. Siffrorna kan för en oinsatt vara svåra att tolka. Något lättsamt och generellt kan det förklaras som att allt under 50 signalerar av nedgång och avveckling, medan allt över 50 indikerar ökad produktion samt tillväxt. 

Trots att skillnaderna i förhållande till marknadens förväntningar var små, resulterade dessa siffror i en omedelbar negativ reaktion. Vad är det som får investerare att reagera så starkt på relativt marginella förändringar? Svaret ligger ofta i psykologiska faktorer som fokuseringsillusionen, flockmentalitet, FOMO (Fear of Missing Out) och aktivitetsbias.

Läs vidare på trade venue. Jag önskar dig en trevlig lillördag!

/Cristofer

Det håller inte, Sima.

 Jag tror vi var många som famnade skämskudden i förra helgens Ekonomibyrån, då Jonna Sima tillsammans med Garbriel Mellqvist och Sven Hagströmer gästade programledaren Carolina Neurath Bengtsson. Sima väckte en stor uppståndelse med sin ledare betitlad Du betalar dyra räntor – banken gör glassig tv, vilket föranledde avsnittet i SVT. 

Simas argumentation och ståndpunkt ryms i titeln, men för transparensens skull finner jag det passande att citera hennes sista stycke: ”De flesta bankkunder skulle nog föredra att deras bank var bäst i landet på låga boräntor och bättre avkastning på sparkontot. Det ser helt enkelt inte bra ut att en bank leker mediehus när småspararna har svårt att ens få ihop sin privatekonomi.”

En bank är en vinstdrivande rörelse och finns inte till för att ge allmosor till allt och alla, såväl de som tar som inte tar ansvar för sin egen privatekonomi. Banken tar alltid en, i många fall låg likväl närvarande, risk med att låna ut kapital. De lånar ut pengar till individer eller par som önskar köpa sig ett hus, bygga en pool eller köpa sig en bil. Ingen tvingar individen/paret till det, utan valet är helt och hållet deras eget. Det finns alltid en risk att de med tiden inte förmår att leva upp till sin del av avtalet som sluts, vilket kan resultera i en kreditförlust för banken. Därmed att nämnda vill ha en viss ränta.

Läs vidare på Trade Venue. Jag önskar dig en god och givande dag.

/Cristofer