Om populism

"Real stupidity beats artificial intelligence every time"
(T. Pratchett)

Jag vill ej påstå att jag kan mycket om populism i dess nutida bemärkelse, då jag de facto härstammar från en tid då inte ens Jesus var uppfunnen, än heller begreppets ursprung; populares från romarriket, då bröderna Gracchus bestämde sig för att sätta sig emot etablissemanget - optimaterna. Detta till trots har jag i alla fall ett och annat att säga om detta i allmänhet och om Trump i synnerhet. Ja, du läste rätt; det är dags för mig att vädra lite kring det amerikanska valet och den populistiska anda som tycks skölja över världen likt en syndaflod.

I Frankrike ser vi Le Pen, i Sverige SD, i Ungern Fidesz och i USA Trump, för att bara nämna några bland många. Vad bottnar detta i? Har vi glömt de väl citerade tillika minnesvärda orden "aldrig mer", som kom att etsa sig fast i envar huvud då mänskligheten överlevt inte bara ett, utan två världskrig?

Som lärare har jag ett ansvar att undervisa om demokrati, rättigheter till olika åsikter därtill förståelse och acceptans. Detta är jag noga med och under de diskussioner jag haft med mina elever - Sveriges och världens framtid - har många kloka och insiktsfulla åsikter framkommit och jag känner inget annat än att de elever jag har äran att undervisa inte bara har en pommes frites på tallriken, utan minst två! Nu kommer jag inte redogöra för de intressanta klassrumsdiskussioner vi haft. Istället tänker jag raljera lite kring mina högst personliga tankar kring fenomenet populism och knyta an till en intressant bok - "What is populism?".

Innan jag gör detta måste det i sammanhanget framläggas att Marius, protagonisten i min nysläppta bok, var en sann popular som visste hur att anspela till plebs tankar tillika åsikter. Han gick emot etablissemanget, kom att bli konsul sju gånger, vinna folkets tilltro tillika repsekt et cetera. Var han nytänkande? Till viss del, ja. Men studerar man situationen mer noggrant framkommer att han egentligen gjorde föga, då etablissemanget öppnade såväl sin högra som vänstra flank. Genom att utkristallisera Marius, sätta honom på en piedestal, bemöta hans anhängare likt lort, kom de mer att göda hans åsikter och tankar mer än att bekämpa dem. Mer logiskt hade varit att bekämpa honom likt ett hungrigt därtill sockersuget barn en lördageftermiddag på ICA Maxi då detta skriker efter godis; ignorans!

Det är många som upprörs av fenomenet "populism" och dess framgångar. Tyvärr är det många färre som faktiskt försöker förstå sig på detta fenomen. Åtminstone fram till nu, då det plötsligt kommer fram flera seriösa och allvarliga genomgångar. En som kommit att bli citerad allt fler gånger är Jan-Werner Muller och hans verk "What is populism?". I tre korta kapitel klarlägger författaren om vad populister säger, hur de agerar när de får makten och hur de bäst bör hanteras. Mellan raderna framkommer att han de facto tycks hysa en rädsla för att nuvarande demokratiska konstruktion, som en majoritet av världens länder har, kan komma att raseras om "etablissemanget" inte ser till att agera korrekt.

"[...]slagorden "vi-mot-dem", mediaanpassningen - inget av detta har uppfunnits av populisterna själva[...]"

I sin bok framlägger Muller att utrymmet för populisterna har skapats av den etablerade offentligheten. När våra partiledare väljer att uttrycka sig i sound-bites, låter pr-byråerna utforma valkampanjer, ägnar sig åt polemiska förenklingar och övertalningsdefinitioner samt är mediatränade intill total opersonlighet, undergräver de inte bara sin egen trovärdighet, utan de lägger samtidigt grunden för populismens framgångar; förenklingar, slagorden "vi-mot-dem", mediaanpassningen - inget av detta har uppfunnits av populisterna själva.

Fördömandena från dem som redan anses tillhöra etablissemanget bidrar bara till att stärka populisternas utanförskap, som är så viktigt i deras framtoning. Detsamma med kändisar som engagerar sig mot dem med slagfärdiga paroller. Alla dessa förenklingar, att som Hillary Clinton kalla medborgare för "a bag of deplorables" (se video nedan) och liknande uttryck för förakt, ökar bara spänningarna, stärker motsättningarna och bekräftar i alltför mångas ögon populisternas beskrivning av det politiska landskapet.

Populismens är den representativa demokratins skugga, skriver Muller. Den bygger på tanken att motsättningarna skall överbryggas, att folket inte längre ska vara splittrat, att man skall kunna enas och samarbeta som en organsik tillika harmonisk helhet. Populister är antielitistiska, men de är också antipluarlistiska. För att exemplifiera tar Muller fram Erdogan och citerar dennes ord: "Vi är folket. Vilka är ni?". Populisterna identifierar vad de menar är det sanna folket, som alltid bara är en del av folket - den del som stöder de populistiska politikerna.

"[...]det hjälper inte att slå ned på dess uttryck och fördöma dess företrädare[...]"

Populismen försvårar saklig debatt (se debatterna mellan Trump och Clinton om du ej tror på de orden), den undergräver hur offentligheten fungerar, den sprider inte sällan både hat och lögner, inte minst över nätet, där dess anhängare är aktiva i sociala och alternativa medier av olika slag. Exempel på sistnämnda är hemsidan Breitbart. Men det hjälper inte att slå ned på dess uttryck och fördöma dess företrädare. Den är nämligen framför allt ett symptom; dess djupare orsaker måste bearbetas, proaktivt och konstruktivt, av demokratiska politiker som har både mod och intelligens att rannsaka såväl sig själva som den politik de vistas i.

"Populism borde tvinga den liberala demokratism försvarare att tänka djupare över på vilka sätt den nuvarande representationen misslyckas. Den borde också driva dem att ta upp mer allmänna moraliska frågor. Vilka är kriterierna för att höra till staten? Varför exakt är populism värt att bevara?" (Muller, 2016)

"[...]Machiavelli har vissa poänger...[...]"

En intressant tillika högst adekvat därtill filosofisk fråga jag vill lyfta fram är huruvida människorna (pluralis) vet vad de behöver? Människan må veta, men människor? Tveksamt. Jag vill ej bli anklagad för att vara konservativ men jag anser att Machiavelli har vissa poänger om att det krävs ledarskap. Beträffande hans syn på att medlen helgar målen finns såklart både ett och annat att diskutera, men låt oss, för denna gång, bortse från det.
Populismen må låta vackert när man känner sig förbisedd, åsidosatt, negligerad et cetera men frågan är om människorna(!) förstår konsekvenserna av allt de hör sina populistiska förespråkare lova? Visst; mer jobb, sänkta skatter, mer skatt på rika och så vidare låter bra, men hur kommer verkligheten - samhället - att se ut om allt detta realiserats? Kanske blir det bra under en period. Emellertid, att denna period skulle vara lång finner jag svårt att se.

"[...]Varje mynt har två sidor och jag säger inte att kronan är bättre än klave[...]"

Diskussionerna från "folket" tillika deras förfäktare i allmänhet, men ledare likt Trump i synnerhet, säger att etablissemanget ej lyssnar på dem. Absolut finns mycket sanning i det, men....är det inte en sanning med stor modifikation? Sällan hör jag etablissemanget skrika sig hesa: "Folket lyssnar inte på oss". Varje mynt har två sidor och jag säger inte att kronan är bättre än klave, men det folk måste inse är att dessa sidor måste få finnas. Ingen jing utan jang, ingen sill utan nubbe, ingen jul utan en tomte et cetera. Kanske vimsar jag, men jag tycker att media därtill "folket" är extremt snäva...

"[...]Ja, åtminstone kommer Novo Nordisk och Cloetta bli glada[...]"

Populisternas frågor kan förtjäna att tas på allvar. Emellertid innebär inte det att det ske vare sig genom debatt med dessa själva eller genom att deras problemformuleringar tas som utgångspunkt. Liberaler måste börja tänka över sitt eget engagemang när det av så många upplevs som  om liberalismen enbart är en ideologi för "vinnare". Det är viktigt att kunna erkänna de sociala och politiska problem som faktiskt finns i Västeuropa liksom Nordamerika. Proaktiva demokratiska politiker måste ta tag i problemen innan populisterna gör dem till sina. Att förlita sig till tidigare resultat, på folkets "förnuft" datorer och dess hypoteser om hur folket tycker och tänker och den erkända kaffesumpen är att idiotförklara sig själv. En av mina favoritförfattare tillika filosofer är Terry Pratchett och, likt i många situationer, finner jag hans citat, om än i detta sammanhang krystat, träffande: "Real stupidity beats artificial intelligence every time".

Slutligen, när populisterna börjar gnägga och tjata; bemöt dem med saklig fakta en gång. Beträffande gång nummer två; ignorera dem. Detta gäller såväl politiker som media. Sluta ge dem det utrymme de vill ha. Godis är för lördagar och inte varje dag. Förvisso är det gott och visst kan man unna sig en pralin eller två i veckan. Men varje dag året om? Ja, åtminstone kommer Novo Nordisk och Cloetta bli glada medan magen; kroppen, blir raka motsatsen...

Modeller

Modeller, struktur, ordning, logik... ord som faller många i smaken, detta såväl utifrån ett arbets- som socialt liv. Känslan av att på ett ungefär veta - att ha kontroll - gör att vi av människosläktet anno 2016 är lugna till sinnet och med det kan koncentrera oss på sådant som inte är lika självklart tillika självskrivet. Jag är en av dem som gärna har mycket klart och planerat. Förvisso kan, ur en utomståendes perspektiv, min vardag te sig som mindre...tilltalande? Det finns de som avskyr struktur, planering, schema et cetera och jag har full respekt för dem, men jag avundas dem ej. Mer ofta än sällan är det just dessa som "missar" något, som att t.ex. veckohandla istället för att varje dag applicera "panik-köpet" och därmed spendera mer pengar än nödvändigt. Hörde jag julklappsköp den 23/12?

Nu blev det lite väl mycket utsvävningar ovan men låt mig återgå till detta inläggs kärna - modeller och hur dessa ömsom kan vara vår bästa allierade, ömsom vår värsta fiende. Ty det är en sanning utan modifikation att modeller kan göra oss blinda. Vi är för fast i ett gammalt och förlegat synsätt som baseras på en modell. 

I mitt yrke har jag förmånen att undervisa vetgiriga och duktiga ungdomar i bland annat historia och jag brukar börja mina kurser med att gå igenom flodkulturerna och antiken. Jag har mer och mer under senare tid börjat att ta in uppseendeväckande forskning som vill framlägga att civilisationens vagga - Grekland med dess fina och ideala kultur, inte alls är så mycket "grekisk" utan mer är ett hoppkrux av lite från Egypten samt från övriga flodkulturer i allmänhet men Fenicien i synnerhet. Underlaget för detta står att läsa i flera nya rön, men den absolut mest intressanta därtill mest omdiskuterade är Martin Bernals alster "Svart Athena", som utkom 1987.

I denna visar han hur modeller skapat den historieskrivning, och därmed världsuppfattning, vi har idag. I sin bok, som jag för övrigt varmt rekommenderar, framlägger han tre sådana.

Den "antika modellen" var den som hölls av grekerna, medborgare i Medelhavet och egyptierna i antiken fram till omkring 1790, då nationalismens ålder kom att alstras. Enligt Bernal såg och erkände grekerna sina rötter till det egyptiska kulturarvet tillika de ännu äldre flodkulturerna. Detta kom att stå i skarp kontrast mot de tyska forskare samt de vetenskapsmän, som under slutet av 1700-talet ansåg att detta ej fick vara en "sanning" - det gick ju emot den vita rasens suveränitet! Således skapade de den "ariska modellen", där grekernas öppenhet tillika egna utsaga om deras beroende därtill bundenhet till egyptierna och övriga afrikanska länder suddades bort. Att de grekiska öarna hade befolkats av afrikaner kring 2000-1500 f.kr. var något som enkelt lät sig suddas bort. Ännu en gång; dessa afrikaner var ju en lägre stående ras...

Antagandet i den "antika modellen" är att grekerna lånade sin matematik, sitt statliga system, sitt språk tillika skrivande, sin filosofi och religion direkt från afrikanska och semitiska källor. Även om grekerna ej förnekade detta arv; detta lån, var de noga med att tona ned det i syfte att helga samt framhäva sin nationalism.

Den "ariska modellen" hade sin uppkomst i protestantiska Nordtyskland mellan 1790 och 1830. Vid denna tidpunkt föddes en ny  disciplin -  "Altertumswissenschaft". Modellen har sina rötter i tysk nationalism och känslor av motvilja mot den franska revolutionen. Denna modell hävdar att Grekland och dess kultur beror på de indoeuropeiska folkens vandringar, vilka kom att bosätta sig i landområdena kring medelhavet kring 3000-1200 f.kr. Således är den grekiska kulturen härkommen från det indoeuropeiska folket. Fokus i den nya modellen var på det grekiska idealet. Detta grekiska ideal var en reflektion av den tyska nationalismen. I huvudsak användes grekerna som en samlande kraft för att förena det tyska folket. 

"[...]valde man att förbise de källor som antydde att grekerna själva var influerade av egypterna och andra flodkulturer[...]"

Enligt Bernal kom behovet av att likna det tyska folket till den grekiska idealet att leda till att de intellektuella också gjorde anspråk på en rasrenlighetslära. Det ständiga, av grekerna, lån tillika stölder av kultur, litteratur et cetera, vars inneboende inte till fullt överensspelade med det som de tyska intellektuella ville skapa, ledde till att den antika modellen slopades och "skrevs om". Således; för att kunna anspela på det grekiska idealet, som alla såg som det yppersta, valde man att förbise de källor som antydde att grekerna själva var influerade av egypterna och andra flodkulturer (läs; icke-vita). Om dessa togs bort framstod den grekiska antiken som klippt och skuren för västvärldens ideal under nationalismens ålder.

Bernal kritiserar denna modell och menar att den rasism och antisemitism som präglade "den ariska modellen" är oacceptabel. Istället föreslår han, i sin egna modell - "Bernals modell" - att den grekiska kulturen i allmänhet var starkt påverkad av norra Afrikas (särskilt Egypten) och den feneciska kulturen. Även om han finner det svårt att bevisa håller han ändå dörren öppen för att det indoeuropeiska folket kom till Grekland och påverkade landets kultur och övrig utveckling, bland annat genom regelrätta invasioner men också genom enkla folkvandringar.

Bernals slutpoäng är att det antika Grekland som en kultur har sina rötter i Egypten, men att de själva också formade många av dessa kulturella symboler på ett sätt som är tydligt grekiska. Han ser det som en mittpunkt mellan den grekiska idén om interaktion men inte ursprung i Afrika, och rasens renhet och anti-afrikanska tendenser i den "ariska modellen".

Den framstående forskaren pläderar för en reviderad version av den historia som antikens greker själva höll sig med. De betraktade inte sin vetenskap, sitt språk eller sina gudar som egna påfund. "Nära nog alla gudarnas namn kom till Hellas från Egypten", skriver Herodotos i sin "Historia". Han skildrar också den egyptiska och feniciska koloniseringen av Boetien i Grekland under tidig bronsålder. I Aischylos "De skyddssökande" finns en historisk undertext som skildrar hur Danaos anländer från Egypten till grekiska Argos och instiftar lag, medan en välkänd legend återger hur alfabetet infördes till Grekland av Kadmos som kom från andra sidan havet och grundade Thebe.

"[...]Tänk...civilisationens vagga var ej Grekland, detta land där män likt jag själv, Sofokles, och Aristoteles, Platon, Sokrates med flera vistades[...]"

Att det antika Grekland var en blandkultur som hämtat sina avgörande drag från Egypten, ungefär som dagens USA är en blandkultur som hämtat sina mest avgörande drag från Europa - detta var en självklarhet bland de lärde ända fram till 1700-talets slut. Om man före dess talade om civilisationens vagga tänkte man på Egypten! Tänk...civilisationens vagga var ej Grekland, detta land där män likt jag själv, Sofokles, och Aristoteles, Platon, Sokrates med flera vistades, utan Egypten.
Men vid denna tid, kring 1700-talets slut, uppkommer en annan tolkning, som hävdar att den antika kulturen skapades av indoeuropeiska folk - hellener och dorer - som hade invaderat Grekland från norr och slagit sig ned där någon gång före 1200 f Kr. Den klassiska kulturen hade sedan utvecklats på egen hand av dessa folk. Tyska vetenskapsmän betecknade dem gärna som arier och utnämnde dem till skapare av vetenskap, filosofi, demokrati och civiliserade seder.

Bernal ställer bilderna mot varandra: den "antika modellen" av det klassiska Grekland som en afroasiatiskt präglad blandkultur kontra den "ariska modellen" av det klassiska Grekland som en autonom indoeuropeisk kultur. Hans slutsater är inget annat än högst intressanta och finner du allt jag skrivit intressant men ej har tid samt energi att läsa finns även detta klipp på youtube.

"[...]Utan dessa stödhjul faller vi så fort vi placerar vår andra fot på cykelns pedal[...]"

Nu blev det mycket historia här, men jag finner detta enormt fascinerande. Således ber jag om förståelse. Det jag vill komma till är att världen, vår vardag, våra liv...ja, allt, bygger på att vi har modeller som vi utgår från. Utan dessa finns ingen ordning; ingen logik. Utan dessa stödhjul faller vi så fort vi placerar vår andra fot på cykelns pedal.

Nationalekonomin har sina modeller som utgångspunkt, Riksbanken utgår från sina modeller då de försöker få fart på inflationen, FED har sina modeller, Japan sina och..., ja, jag tror ni förstår poängen.

Själv har jag en sorts modell i mitt investerande som jag utgår från tillika förhåller mig till. Emellertid är jag mer ofta än sällan "rädd" för att denna modell är grundad på felaktig fakta; svagt underbygd på godtyckliga tolkningar och tidigare åstadkommanden. När jag tänker på denna modell och kopplar den till den kunskap jag har utifrån Bernals slutsatser ställer jag mig frågande till min dito, dess plats i mitt investerande samt om den är "rätt".

Styrs du av modeller? Ifrågasätter du strukturer, modeller et cetera då du "vet" att dessa mycket väl kan vara falska? Hur klarar man av att skapa bra tillika användbara modeller som är "sanna"? Går det?

Memento Mori

Föreställ dig att du har arbetat med ett projekt i flera år, närmare bestämt sex sådana. Föreställ dig att du många gånger undrat vad du givit dig in på. Du har inte direkt övervägt att lägga ned, men visst har tankar likt "det finns bättre saker att göra" eller att "vad försöker du att uppnå?" förekommit. Lägg därtill känslan av att alltid känna en sorts ångest över att oavsett hur mycket du anstränger dig; hur mycket kraft tillika fokus du än lägger ned infinner sig aldrig känslan av tillfredsställelse. 

Föreställ dig allt detta ovan. Låt nu detta verka i ditt bakhuvud och tillåt dig fortsätta din imaginära resa men att denna spolas framåt till nutid, närmare bestämt idag, fredagen den 11 november nådens år 2016. I din hand har du under veckan fått hålla i ett fysiskt exemplar av all din ansträngning. Det väger. Det syns. Det är. 

Memento mori

Ni som följt mig på hela min resa vet att jag har skrivit en bok under cirka sex års tid. Ömsom har jag kunna lägga mycket tid på detta projekt, ömsom desto mindre. Emellertid har projektet alltid funnits med mig, såväl i tanken som via mina fingrar och sönderpepprade tangentbord. Den 22 juli publicerade jag ett inlägg om där jag sökte stöd att slutföra mitt bokprojekt med finansiering via Kickstarter. Mottagandet tillika gensvaret var större därtill vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Via Twitter, mail, meddelanden et cetera fick jag underbar feedback och lyckönskningar och detta kom även att synas monetärt! På 60 dagar lyckades jag insamla en stödsumma på dryga 61 000 kr!Jag har tackat alla av er flera gånger, men det tåls att göra igen (och igen om så ges tillfälle). Utan er hade jag aldrig suttit här idag och författat dessa rader! Ett stort tack till envar!

För er som missat detta och vill veta mer finns fortfarande länken till min Kickstarter kvar. Är du intresserad av att läsa ett utkast finns prologen här. Är du intresserad att köpa gör du det smidigast och klart billigast genom att skicka mig ett mail på: roms3grundare@gmail.com


Det är med hjälp av denna summa har jag de senaste dagarna haft den surrealistiska upplevelsen att få öppna upp en pall med kartonger, vari mitt livsprojekt - min livsdröm - i en konkretiserad form legat! Ännu en gång ber jag dig att föreställa dig. Jag vill att du blundar och tänker på känslan att få plocka upp en upplaga av något du så länge gått med inom dig; som skrikit efter att få iklädas en fysisk form. Öppna den. Känna doften av det nytryckta materialet. Höra hur omslaget och bokryggen liksom "segar" sig vid första bläddrandet, likt de gör ett motstånd. Känslan att veta att för varje stavelse du läser ligger otaliga timmars slit bakom.

Fortsätt föreställa dig känslan att få placera din bok bredvid andra i din bokhylla. Se den stå bredvid andra dylika författare såsom Conn Iggulden, Robert Harris, Steven Saylor m.fl. Tänk dig se ditt namn på en bokrygg, som inte bara tar plats utan också är extremt tilltalande.

Föreställ...ja, som du säkert förstår har denna vecka varit en fylld av enbart ren och skär eufori.

Vad händer nu? Ja, alla som köpt boken kommer få den idag, fredag, alternativt tidigt nästkommande vecka (reservation för snigelposten). Utöver det finns min bok att köpa via Adlibris, Bokus m.fl. Dock är det ej de billigaste alternativen, då dessa "mellanhänder" vill ha sin del av kakan. Jag fick höra att de ofta lägger på allt från 60 % upp till 80 % på det pris jag vill ha (F-pris). Således hade/har jag två val:

1. Sänka mitt produktionspris så att kundpris landar på 230 kr, vilket betyder att jag gör en förlust genom att sälja via dessa och andra mellanhänder. Däremot syns jag och med det kan vinna marknadsandelar/publicitet.

2. Behålla mitt produktionspris på 230 kr/st, och med det riskera att mellanhänderna lägger ett slutpris på allt från 250 kr till 300 kr. Även här vinner jag en sorts publicitet då jag syns via deras hemsidor. Dock kommer jag nog sälja få böcker men hoppas på att potentiella köpare använder en hjärncell eller två och googlar om boken/mig och då finner denna blogg samt en hemsida som är under uppbyggnad). Via mig är priset 230 kr.
Vill man köpa är det absolut bästa tillika smidigaste sättet att skicka ett mail till: roms3grundare@gmail.com eller skicka en tweet till mig. Mitt twitter finner du här.

Jag valde en mellanväg, men var mycket nära på att köra helhjärtat på alternativ nummer 2. Detta dels för att envar köpare kan köpa boken via mig direkt och då få bästa pris, dels för jag har svårt att acceptera tillika förstå att dessa bokhandlare kan vara så fräcka att lägga på en sådan väsentlig procentsats. Kanske är jag naiv, oförstående därtill egocentrisk i den mån att jag ej vill att andra skall tjäna på mitt arbete. Låt så vara, för faktum är att jag, till en viss del, är just detta. Jag hade kunnat acceptera 20-30 %, men 60-80 %? No way! Därtill är det ingen som helst respekt för alla de stöttat mig med 230 kronor eller mer.

Nu kanske någon av bokhandlarna läser detta och bestämmer sig för att inte sälja min bok via deras kedja. Må så vara. De skjuter enbart sig själva i foten för alla som läste detta inlägg kommer då veta deras anledning. Sedan kan jag tycka att bokhandlare skulle kunna visa en större hjälpsamhet med nya och framför allt egenutgivande författare genom att b.la. ge bättre förmåner. Förmåner som sedan successivt, i takt med författarens potentiella framgång, dras undan. Kanske tänker jag utopiskt?

"[...]Surrealistiskt? Fuck, det är helt fantastiskt![...]"

När jag nu fått spy ut mig dessa dumheter vill jag återgå till känslan; glädjen. I Sverige är det nästintill straffbelagt att hävda sig själv. Jag vet ej vilken paragraf jantelagen står under men den tycks ha en väsentlig börd. Med risk att riskera såväl onda (läs: avundsjuka) blickar som spydiga "bakom-ryggen-kommnetarer" tänker jag härmed säga vad jag ärligt känner: Stolthet! Jag känner mig verkligen stolt. Stolt över mig själv och mina åstadkommanden. Absolut, det finns andra som gjort vad jag gjort och även gjort det mycket bättre. All "cred" till dem, för jag vet vilket arbete som ligger bakom slutprodukten. Detta till trots är det inget annat än ren och skär stolthet jag känner! Att se sitt verk på en hemsida såsom bokus.se. Att se sitt namn på en sådan stor försäljningssida jämte andra författare är...ja, jag kan ej beskriva det. Surrealistiskt? Fuck, det är helt fantastiskt!

Jag lyckats med något många har drömmar om. Inte för att jag jämför mig med andra - tvärtom. Jag är ömsom min bästa allierade, ömsom min värsta fiende. Emellertid läser och hör jag ofta om folk som säger: "Jag skulle vilja...", "Jag drömmer om att..." et cetera men, tyvärr, stannar där. Varför? Finns lust, energi tillika vilja går det. Tro mig; det går!

Emellertid vill jag i detta rus även betona att jag mer än väl tänker på de gång på gång, av romerska slavar, upprepade orden: "memento mori", som de hade till uppgift att viska till sin herre då denna hedrades med ett triumftåg genom Rom. Dessa skådespel var något utöver det extra; det högsta någon romare kunde önska. Endast gudarna, vilka man helgade och respekterade, hyste högre makt. 

Marius resa är ej slut, ty den har enbart börjat. I den första delen får vi knappt ta del av en bråkdel av hans åstadkommanden. Mer finns att förtälja och jag ämnar göra just detta. Jag hoppas att du vill fortsätta göra mig sällskap på denna resa vars slutdestination endast gudarna vet. Allt jag vet är att den går. Går, går och går, och det är ingen annat än fantastiskt att få vara en del av den! Tillhör du legionen?

Boksignering 2016-11-11

Marius Victrix!

Superstar Economy

Under antiken kom flera stadsstater att bildas. För oss dödliga anno 2016 är det framför allt två vi snabbt kan referera till: Aten och Sparta. Medan den första kom att styras genom (grekisk) demokrati kom den sistnämnda att applicera oligarki, en term Aristoteles kom att använda för att förklara en urartad aristokrati. Numer får detta begrepp beteckna ett fåtal mäktiga, som genom kontakter, arv eller dylikt kommit att dominera en organisation, ett företag eller ett helt land. 

Sparta kom att stå sig väl men mötte till slut sitt öde. Emellertid kom styrelseskicket oligarki ej att dö ut med detta. Under renässansen kom bland annat Milano och Florens att växa sig stora och mäktiga via detta styrelseskick. Många i staden hade det knapert men för de styrande var det inget annat än guld och gröna skogar. Släkter såsom Medici, idag kända för att bland annat ha startat Medicibanken, som under 1400-talet var Europas största, samt ha agerat mecenater för Leonardo da Vinci och Michelangelo, för att nämna några, kom att bli sin tids Krösus. Tillsammans med några få andra släkter kom denna att styra Florens efter eget godtyckligt tycke, vilket resulterade i mer rikedomar för dem själva och mindre dito för övriga.

Lorenzo de´Medici

Idag, och speciellt sedan nyheten om AT&T:s bud på mediejätten Time Warner, har begreppet "Superstar economy" börjat florera. Under 1980- och 1990-talet hävdade diverse kunniga till "demise of size" för de stora företagen och att dessa tycktes att mer och mer ge vika för en mycket mer entreprenörekonomi. Jättar som AT&T bröts upp och statsägda företag privatiserades. Högteknologiska företag dök upp från ingenstans. Peter Drucker, erfaren konsult inom företagande och drift av dessa, meddelade att "Fortune 500 är över". 

"[...]köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000![...]"

Nu verkar det dock som att storlek har betydelse igen, vilket framkommer i en rapport från The McKinsey Global Institute. De beräknar att cirka 10 % av världens största bolag genererar 80 % av alla vinster. Bolag med mer än 1 biljon i årlig omsättning står för nästan 60 % av de totala globala intäkter och 65 % av marknadsvärdet. Strävan efter storlek producerar en global bullmarknad för fusioner och förvärv. År 1990 fanns det 11.500 M&A-uppgörelser med ett sammanlagt värde som motsvarar 2 % av världens BNP. Sedan 2008 har antalet stigit till 30.000 per år, vilket, i runda slängar, är värt cirka 3 % av den globala BNP:n. USA: s konkurrensmyndigheter har nyligen gett Anheuser-Busch InBev, en av världens största dryckesföretag, klartecken att köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000!


Effekten av "superstat economy" är mest synlig i Amerika, världens mest avancerade ekonomi. Andelen nominell BNP, som genereras av Fortune 100 största amerikanska företag, ökade från ca 33 % av BNP:n 1994 till 46 % år 2013. Beträffande Fortune 100:s andel av intäkterna från Fortune 500 gick dessa upp från 57 % till 63 % under samma period. Antalet noterade bolag i USA har nästan halverats mellan 1997 och 2013, från 6797 till 3485, enligt en studie av Gustavo Grullon, vilket speglar trenden mot konsolidering och växande storlek. Försäljningen av "mellanstora" börsnoterade bolag är nästan tre gånger så stor som den var för 20 år sedan. Därtill har vinstmarginalerna ökat i direkt proportion till koncentrationen av marknaden.

"[...]svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet[...]"

Superstar economy tycks ej bara gälla inom bolagens värld, utan även bland oss dödliga. Förra veckan skrev Andreas Cervenka i SVD om hur lotto-ekonomin skapade Donald Trump och visar med siffror att de rikaste har fått det bättre, ja även den precis under den stegpinnen, även kallade övre medelklass, medan de på medelklasspinnen samt därunder har krympt. Detta har lett till att glappet mellan rika och "mindre rika" ökat. Pew Research framlägger siffror som visar att kategorin medelklass krympt från 62 % 1970 till 43 % 2014.

Vad säger detta? Jo, låt mig dra det lite längre och även väva in BNP på generell basis. Om en minoritet blir rikare och en majoritet blir "mindre rikare" syns detta inte lika klart som det annars vore, då de rika "täcker upp" för övriga. Inflationen tar inte fart för att den stora massan inte får mer i plånboken och detta medan svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet medan de reflekterar kring varför ingenting händer.

Förlåt för ovan utsvävning. Låt oss återgå till "Super economy" i anknytning till storbolag. Alan Kreuger, som är rådgivare till Obama, menade i ett tal för ett tag sedan att ekonmin blivit som musikindustrin; ett litet antal stjärnor suger åt sig alltmer av strålkastarljus och biljettintäkter medan övriga slåss om bördsmulorna. Några få begåvade, eller tursamma då det där svårt att skilja dessa åt inom finanssektorn, kapar åt sig en stor del av vinsten.

"[...]och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid[...]"

Superstar economy-effekten är särskilt tydlig i den kunskapsbaserade ekonomin. I Silicon Valley njuter en handfull jättar med marknadsandelar och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid. "Konkurrensen är för förlorare", säger Peter Thiel, en av grundarna av PayPal, och den första utomstående investeraren i Facebook. På Wall Street har de fem största bankerna ökat sin andel av USA: s banktillgångar från 25 % år 2000 till 45 % idag.

Bilden i andra rika länder är mer varierad. Medan det varit snarlikt USA i Storbritannien och Sydkorea har den varit mindre uttalad i kontinentala Europa. I en lista över världens 100 bästa företag utifrån börsvärde, vilket sammanställts av PwC,  har antalet kontinentala europeiska företag minskat från 19 i 2009 till 17 idag. Sett till världen generellt framkommer att en viss konsolidering regeln. OECD, en klubb av mestadels rika länder, konstaterar att företag med fler än 250 anställda står för den största andelen av förädlingsvärdet i varje land den övervakar. Som ytterligare ett närbesläktat exempel kanske Tele2:s förvärv av TDC kan räknas.

"[...]en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen[...]"

Det finns goda skäl att tro att "Superstar economy"-effekten kommer att samla styrka. Stora och mäktiga företag tvingar sina konkurrenter gå "all in" för att kunna konkurrera med dem. De trugar också ett stort antal advokater, konsulter och andra företag som säljer professionella tjänster att bli globala för att leverera deras behov. Digitalisering förstärker trenden eftersom digitala företag kan utnyttja nätverkseffekter och verka över gränserna. Således blir det en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen. Dock blir det raka motsatsen för de på den andra sidan...

Släkten Medici och dess makt kom att ebba ut under slutet av 1600-talet för att, mer eller mindre, dö ut under 1700-talet. Just det oligarkiska styret hade dock försvunnit lite tidigare, men existerade fortfarande - om än mer i det fördolda. Milano kom först att invaderas av Frankrike, som sedan kände för att förlora det till Spanien. Beträffande styrelseskicket i staden kom dock oligarkin att fortsätta in till 1700-talet. Dock med ett visst "överseende" från de statliga herrarna.

Vad tror du? Kommer vi se de stora, kolosserna, att bli större och mäktigare på de mindres bekostnad? Vad ser du för för- respektive nackdelar med detta? Om detta nu är en sanning; skall man då köpa stort eller litet, och hoppas på att bli uppköpt av de starkare? Eller, skall man, vilket är en strategi jag mer ofta än sällan förespråkar, bara låta allt vara och "go with the flow"? Läs gärna Gustavs inlägg samt kommentarerna när du reflekterar över ovan inlägg.