Tacka sig själv

Många är vi som har som mål att fokusera på utdelningar, om än inte utan att också se till att dessa bedöms som stabila och inte i farozonen att försätta bolaget i en finansiell knipa. Många av oss går också igång lite extra på bolag som handlas till en hög direktavkastning. Förr var denna ett nyckeltal som lockade mig mer än andra, men i takt med vunna lärdomar och erhållna kunskaper har jag kommit att bli mer bred i min analys. Därtill har jag också kommit till en punkt då jag numer fokuserar på bolag med en något lägre direktavkastning, men där utdelningshöjningen samt tillväxtpotentialen bedöms vara desto högre.

Jag går med förvisningen om att enbart fokusera på hög direktavkastning kan visa sig mindre klokt i det mycket långa loppet. Med det sagt tror jag inte att det är dåligt, men jag tror att genom att blanda såväl hög som en kraftigt växande DA kan portföljen frodas väl, likt en Cristal Champagne 2009 Magnum (ja, den står på min lista att dricka då ett visst finansiellt mål nås)

Att investera i bolag som ”bara” har cirka 2 % i direktavkastning kan känns lite… hmm, jobbigt(?). På ett sätt var det en känsla jag hade då jag tog in LVMH för cirka ett år sedan. Dock har detta visat sig vara en av de bästa investeringarna sedan Protector belönade mig med dryga 100 % på ett års tid. Förvisso är LVMH ”bara” uppe med dryga 60 %, likväl är detta en enorm uppgång i ett sådant stort bolag på en sådan kort tid. Utdelningarna i detta bolag växer kraftigt därtill kom det i år en extrautdelning, vilket jag tror få är aviga till.

Ett annat bolag som jag relativt nyligen tog in och som jag skrev en analys om är AO. Smith. Likt LVMH fanns här en liten, liten känsla om ”det är för låg direktavkastning”, men denna var än lättare att besegra då jag en gång tidigare knäckt den likt vore den ett valfritt argument från allas vår Ulla Andersson.

Ett sätt att tänka då sådana här löjligheter gör sig till känna är att tänka om du, om 10–15 år, tror dig mer tacka dig själv för det beslut som du fattade iom. denna investering, eller vice versa. Om du ämnar vara långsiktig, har gjort din research torde denna fråga vara behjälplig, då det enbart tycks råda sig om känslor som hindrar dig. Beträffande känslor har dessa redan gåtts igenom och slutsatsen var (och är) att de bara är, ja, just det; känslor och inte en sanning. 

Att tänka på om du i morgon kommer att tacka ditt jag idag är en bra tankeövning att applicera, detta oavsett om det gäller investeringar eller något annat, såsom att börja studera. ”Kommer torsdagsmorgonens Cristofer att tacka dagens om han släpar sig till sängen nu och inte sitter uppe till småtimmarna?”. Är svaret självklart kan det hjälpa dig i de beslut där du velar.

Lita inte på mig(?)

Jag finner det paradoxalt. Jag står mig själv närmast och jag svarar enkom för mig själv. Jag är såväl målsägande som tilltalad, såväl domare som jury och oavsett hur jag försöker att vrida och vända på tingen är det till syvende och sist jag själv som måste ta ett beslut.

Beslutsprocesser kan, beroende på situation, vara både lätta och svåra och vi har alla olika förfaranden när det kommer till detta. Många söker andras råd och har inga problem med att låta andra fatta besluten åt dem, vilket till viss del ligger i vår genetik: beslut kräver energi och då vi historiskt har lidit brist på denna vill hjärnan inte slösa den på ”onödiga ting”. Bästa (kortsiktiga) möjliga lösning föredras mer ofta än sällan och i och med detta sparas det lite, lite energi. Att det sedan kan visa sig vara kontraproduktivt i längden är hjärnan duktig på att negligera, eller mer korrekt: dess system 1 är mycket duktigt på att dölja detta för dess system 2.

Nåväl… då vi står oss själva närmast torde det inte, rent logiskt, vara som så att vi hyser störst tilltro till oss själva? Detta till trots vittnar många att de har svårt att lita på sina egna analyser och gärna ser att andra antingen bekräftar eller dementerar dem. Absolut är det ett sunt beteende att söka råd och input från andra, men att tvivla på sig själv och mer lita till och på andra när ett beslut skall tas låter som om det är något fel, eller?

"[...] litar du på dig själv?[...]"

Även här finns en förklaring att finna i vår biologi tillika evolution, eller kanske brist på denna. När vi var nomader på savannen för 30 000 år sedan var vi beroende av gruppen och utan den kunde vi ej överleva. Alla inom denna fyllde en roll/funktion och således levde alla i en sorts symbios. En ensam människa skulle inte klara av att jaga sabeltandade tigrar, plocka rötter, nötter, bär et cetera, sova men samtidigt vaka över lägret, fortplanta sig(!) och så vidare, utan gruppen var nyckeln till överlevnad. Med detta som utgångspunkt kan det finnas en viss logik att individen - människan i singularis - har det infött att ha en viss misstro till sig själv? Jag vet att jag går utanför gängse normer och vetenskapliga produktioner när jag skriver detta, men finns ändå inte en viss poäng i resonemanget?  

Många profiler på twitter och bloggare skriver ofta i andemeningen: ”men vad vet jag och vad du än gör, så lita inte på mig, för jag vet ingenting”. Självklart förstår jag att ingen vill bli anklagad för att påverka handeln i en viss aktie, men om vi bortser från det – skulle du, eller andra, skriva annorlunda, eller beror ovan utlåtande på att du verkligen inte vill att någon lyssnar till dig, då du är till grunden tveksam på din egen analysförmåga och förmåga att fatta bästa möjliga rationella beslut? Och m så är fallet - vad gör du för att motverka detta?

Jag finner detta högst intressant och själv kan jag ofta komma på mig själv hur stor misstro till mig själv och min förmåga att analysera ett bolag och dess framtida potential. Ändå handlar jag på denna misstro…

Självklart är tilliten bunden olika sfärer tillika situationer, men om vi håller oss till aktier och investerande - litar du på dig själv?

En återblick på fenomenet "lycka"

För ett par år sedan hade jag en serie inlägg om lycka och jakten på denna. Detta då denna sinnesstämning är något som vi alla lockas av och söker oss till(?). Många, men absolut inte alla, går med en sorts uppfattning att det går att uppnå ett liv med enbart lycka. Jag är ledsen att göra er som tror detta besvikna, för det går inte.

Alla har nog hört berättelsen om prinsen som fick allt, såväl bokstavligt som bildligt, serverat på ett silverfat. Inte? Jag ger er lite mer ledtrådar; relativt kort, något ”rund” till formen, men sedan smalare, bodde i ett stort palats vid foten av Himalayabergen i nuvarande Nepal.

Ringer fortfarande inga klockor? Hans far, dvs. kungen, ville skydda sin avkomma från alla faror och all lidelse – hans son skulle ha ett perfekt liv där allt, precis allt, skulle vara guld och gröna skogar. Prinsen ville dock annorlunda, för hur mycket hans fader än slösade på honom, kände denne aldrig att det betydde något.

"[...]Han kom till och med att finna ett stort och tilltalande träd, på vars grenar han beslöt sig för att sitta i fyrtionio dagar[...]"

Således kom han att fly från palatset och för första gången kom han att få se mänskligt lidande och detta gjorde honom förskräckt. Sjuka, svältande, smärtfyllda, handikappade… allt var som taget ur en hemsk berättelse (som han såklart aldrig fått sig berättad). Prinsen kom att återvända till palatset och drabbades där av en sorts existentiell kris och long story short: han lämnar palatset, då all lyx och alla egendomar som han hade fått enbart gav honom ångest samt det faktum att de inte betydde ett dugg.

Han kom att leva i flera år som en tiggare; han kom att leva på så lite som en nöt, eller ett riskorn beroende på vilken källa man väljer, om dagen. Han kom till och med att finna ett stort och tilltalande träd, på vars grenar han beslöt sig för att sitta i fyrtionio dagar (hur det sanitära löstes förtäljer ej legenden…ej heller hur det en människa klarar av 49 dagar i sträck sittande spå en gren). Väl där, efter alla år med ett liv i lyx, men också efter alla år med ett liv fyllt med dess motsats, kom han till en insikt – likt livets Stora Insikt; livet i sig är ett sorts lidande.

Ett par år senare kom han att författa en bok, vari han kom att samla alla sina insikter, såsom att smärtor och förluster är oundvikliga och att människan bör upphöra med försöken att fly från dem.

Faktum är att olycka och lidelse är nyckeln till lycka, dess bensin, då det är biologiskt nyttigt för att ha tillika uppleva denna känsla. Smärta, oavsett om den är fysisk eller psykisk, är kroppens och hjärnans sätt att säga att något just nu inte är ”bra” och således sporrar oss till handling. ”Ekonomin just nu är inte den bästa och detta gör att jag känner mig nedstämd ('olycklig')” – detta är en sorts smärta och den får oss att agera. Tyvärr är det vissa som löser detta via sms-lån e.d., medan andra inser att det handlar om debit och kredit, in- och utgifter, slit och resultat et cetera.

Jag skulle vilja påstå att smärta är något nyttig, för den får oss att agera. När vi sedan agerar och lyckas, kommer resultatet att betyda något och just den betydelsen skänker lycka. Att bara få 10 000 kronor skulle inte skänka samma tillfredsställelse som att jobba och slita för dessa och känna hur den illasmakande känslan inom mig sakta bryts ned.

Så om jag löste mina problem kommer jag för alltid att vara lycklig, tänker du. Nej, för under varje sten ligger ett nytt problem som skapar missämja i din sinnesstämning. Du vet – ingen yin utan yang, ingen natt utan dag, ingen sill utan nubbe. Om människan skulle vara nöjd och belåten skulle hon idag inte vara på plats nummer ett av näringskedjan, och skulle vi helt plötsligt, idag, bli för alltid lyckliga är det min starka övertygelse att vi snart tappar denna åtråvärda position.  

"[...]Jag brukar tänka på lycka som vore det små öar på ett oändligt hav.[...]"

Att gå runt och hoppas på ett liv utan problem är som att leva i en värld á My Little Ponny (läs: det kommer aldrig att hända). Vi föds med en gen som söker och finner problem och denna går inte att operera bort. Detta är faktum. Det vi dock kan hoppas på är att de problem vi ställs inför är mer ”lätta” och att vi alltid kommer att ha ett mindset som är öppet, tillåtande och moget att möta problemen på bästa möjliga sätt.

Lycka, men även olycka, är något övergående. Du träffar din rätta, äkta hälft och gifter dig med denne. Det är också med denne som du sedan kommer ha många, många gräl med. Du köper ett hus och känslan är obeskrivbar. Detta är sedan det hus som du gång på gång kommer att få renovera. Drömjobbet som du får är det som sedan ger dig en stressmage som inte ens en dödsdömd skulle vilja byta till sig. Som framkommer är känslan närvarande och övergående. Brickman och Campbell (1971) beskriver detta som ett sorts hedonistiskt ekorrhjul; “The point cannot be overstated: Every desirable experience, passionate love, a spiritual high, the pleasure of a new possession, the exhilaration of success, is transitory.” 

Så… nästa gång du känner dig olycklig bör du för det första inse att detta är fullt naturligt. Det andra du bör göra är att ta reda på varför du är det och sedan agera för att lösa lidandet. Om du gör det, utan att åka snålskjuts (tänk: sms-lån) kommer resultatet att betyda något och du kommer att känna en tillfällig lycka.

Vem tror du är mest lycklig - han som har ärvt alla sina miljoner och lever ett liv i lyx, eller hon som har jobbat, sparat och investerat sig fram till ett liv där pengar inte är ett problem? Tänkte väl det...

Jag brukar tänka på lycka som vore det små öar på ett oändligt hav. Mellan vissa av dessa kan jag hoppa, men mellan andra måste jag simma – ibland länge, ibland inte fullt så länge. Tiden mellan dessa atoller är inte så vidare värst roligt. Nej, faktum är att det känns rätt så olyckligt inom mig medan varje simtag tas, men jag tar dem ändå, för jag vill lösa (det tillfälliga) lidandet. Jag vet att när jag väl har kommit fram och kan ligga och sola på atollens sand kommer ett nytt sorts lidande att infinna sig, men jag är okej med det, för jag vet att detta är spelet regler och då jag inte kan ändra reglerna, får jag se till att följa dem. Ett fusk kommer enbart hjälpa mig i det korta perspektivet, så varför ens försöka sig på det? 

Vilka slutsatser kan tas om lycka? Det är inte ett allt för evigt stillastående sinnesstillestånd. Det är ej heller något som kan lösas via någon sorts quick-fix. I korta loppet kan det kännas som så, men återgå då gärna till den bortskämda prinsen (om du ej har kommit på det är det Buddha). Denne fick allt, precis allt, serverat men i längden kom varje ting att betyda mindre och mindre och till slut blev han olycklig, för inget i hans liv betydde något. 

Jag har fel. Du har fel. Alla har fel

Alla har vi, även om det hos vissa tar emot att erkänna, fel. Faktum är att vi ofta har åt helskotta så mycket fel. Listan på alla de fel som vi har haft är en ”never ending story” och skrivs än idag. Några axplock som smärtar mer än övriga; jorden är platt (tillkännagivande; jag stöder inte Flat-earthers som hävdar att detta är en sanning); solen rör sig runt jorden; eld uppkommer ur flogiston; det finns en gud ovanför molen (Gargarin eller någon annan har dock aldrig lyckats se denne) et cetera.

Fel har vi alla och utan dem skulle vi inte utvecklas. Det som skiljer duktiga investerare från mindre duktiga är att de förstnämnda dels har inställningen att ju mer de vet, desto mer inser de hur mycket som de inte vet och kan, dels har ett (dynamiskt) mindset som får dem att ständigt söka nya kunskaper och med det klättra ytterligare ett steg på kunskapsstegen. Detta finns inte hos de mindre duktiga investerarna, som mer ofta än sällan tror och tänker högt om sig själva. Som du märker är vi inne på Dunning-Kruger-effekten, som har behandlats hos alla och envar flera gånger, undertecknad inberäknad.

"[...]Titta på Steve Jobs; samma utstyrsel dag ut och dag in[...]"

Ett något längre och inte lika tydligt kopplat resonemang till ovan kommer från en diskussion jag kom att ha med ett par nära vänner över såväl en god bit mat som ett (kan ha blivit två) gott glas vin. Jag är av uppfattningen att det vi – homo sapiens - tror oss veta är uppbyggt på mönster. Som jag tidigare har diskuterat är hjärnan ett organ som vill ha, och när de ej finner skapar sig, mönster. Mönster är tacksamt, för de är lätta att följa och kräver näst intill ingen som helst ansträngning. Titta på Steve Jobs; samma utstyrsel dag ut och dag in betyder minimal tankemöda att ägna till ”vad skall jag ha på mig idag då?”. Själv äter jag alltid samma frukost. Detta dels för att jag verkligen tycker den är god, men jag tror att det även finns något undermedvetet som får mig att välja denna i syfte att spara på (hjärn)energi. Mönster; rutiner... i mångt och mycket är det samma sak.Samma väg till jobbet, samma schema, träning tisdagar och torsdagar, taco på fredagar... allt detta kräver en minimal förberedelseansträngning, vilket gör att energi kan riktas till och på annat. 

Om jag gör si, händer så och om jag inte gör si händer så. Mönster. Ständigt närvarande, men är de en sanning? Faktum är att de är allt annat än detta. Det som mönster gör är att de lurar oss till inte nödvändigtvis ”falska”, i ordets rätta bemärkelse, sanningar, men de hindrar oss från att uppleva alternativa och kanske ännu mer korrekta sådana.

Att gå emot mönster, såsom att bara investera i bolag som är skuldfria, har utdelning, har en vinsttillväxt om minst 10 procent per år et cetera är mycket krävande och det tar sig berättigade del av hjärnans energi. Dock kommer frågan om vad alternativet är. Vem vet – kanske har dina tidigare mönster tillika ”sanningar” egentligen visat sig vara mer fel än rätt? Förstå mig rätt, men kanske är gräset grönare på andra sidan?

"[...]Emellertid applicerar jag inte en idiots förfarande och gör om samma sak igen[...]"

Jag ser mig själv som främst en utdelningsinvesterare, men jag har också en fascination för värdeinvestering. Jag upplever mig själv som mindre kunnig på sistnämnda, men jag vågar att gå emot mina mönster av nederlag (dessa mönster har skapat en ”sanning” inom mig som säger att jag inte duger till). Emellertid applicerar jag inte en idiots förfarande och gör om samma sak igen (med en förväntan om ett annat resultat), utan jag ändrar aktivt i ekvationen. Det handlar om myrsteg, men hellre sådana. vem vet - kanske visar sig den långa resan inte vara målet värt, men jag står hellre där med den insikten än går ovetandes.

Jag vågar påstå att det är alla mina brister och fel som, såväl på gott som på ont, har gjort mig till den jag är idag. Det är dessa som har lärt mig att de sanningar och mönster som jag såg som gällande var fel, riktigt fel. Det är dessa som har hjälpt mig att utvecklas, förhoppningsvis till en bättre människa vilket dock inte är en garanti som tillkommer med utveckling.

Visst svider det när det bli pannkaka av allting, men istället för att sitta och tycka synd om sig själv kan du ju alltid se över vilka sanningar och mönster som fick dig att agera som du gjorde. Vilka sanningar fick dig att hamna i denna situation? Och håller du dem än för sanningar? Varför?

"[...]att t.o.m. Prometeus skulle framstå som fri[...]"

Hjärnan grundar sig alltid på tidigare erfarenheter. Detta då den genom detta förfarande sparar energi. Det är extremt tacksamt att ta en ny atom, molekyl, aktie e.d. och placera in den i en formell som egentligen inte är anpassad för denna. Vad händer? Exakt – fel och misstag. Så vad göra? Just det – bit ihop, se det som ett lärotillfälle och utvecklas. Ändra i formeln. Våga göra detta! Tro aldrig att du vet, för det är när du tror detta som du i allra högsta grad inte gör det. Det är när du tror detta som hjärnan är som mest låst i sina mönster tillika sanningar att t.o.m. Prometeus skulle framstå som fri.

En liten tankenöt att ta med sig. Många tänker ofta "tänk om jag har fel". Ja, tänk om du har det. Tänk om du har fel, för om så är gällande måste ju jorden gå under, eller hur? Faktum är att detta - dvs ditt "fel" - betyder den betydelse som du tillskriver händelsen. Jag försöker alltid att tillskriva mina fel och brister som ett lärotillfälle och på det sättet blir betydelsen av misstaget och felet något positivt. Andra kanske tillskriver mina bristers betydelse som att jag är okunnig, inkompetent et cetera och detta får då står för dem. Jag står alltid mig själv närmast och svarar enbart inför mig själv, och när det kommer till situationer där ingen annan drabbas, väger mer ofta än sällan min betydelse mest.

Hur hanterar du fel, brister och motgångar?