Alla har vi våra olika vägar att ta oss till vårt ekonomiska mål; vissa kör med snålmånad och "maniska måttliga mars" medan andra pantar burkar och ökar sin bloggfrekvens med en sisådär 100 % i syfte att tjäna annonsintäkter.
Det vi alla också har gemensamt är målmedvetenhet. Likt elitidrottare är fixerade vid kost, träning, vila och tävling är många av oss lika fixerade vid excel, miniräknare, Internet och jävligt mycket kaffe.
Även om syftet med vårt sparande är till godo förundras jag över hur sällan jag läser om de som, då och då, unnar sig något. Jag menar inte att man ska spendera hej vilt men då och då tror jag det är nyttigt att lyssna till den där rösten inom dig som säger: "Jag vill ha" och trotsa den andra rösten som säger: "Du har inte råd. Du skall spara". Förvisso ökar din väg mot ekonomisk oberoende med ett par meter om du följer den första rösten men...om valet står mellan att vägen tar cirka 1 år längre att vandra och jag då får ha lite roligt är för mig ett självklart val framför att mer leva svältliv.
Syftet med inlägget är att människan mår bra av att, då och då, njuta och bli belönad. Förvisso kan man njuta och belöna sig kostnadsfritt, som t.ex. genom en promenad, besöka vänner och släktingar och snylta en java. Kanske räcker det(?). Ibland räcker det för mig men ibland kommer också ett sorts: "Detta ska du unna dig. Du har råd och oavsett om det tar emot rent känslomässigt så vet/känner du att detta är något du har nytta av och kommer njuta av".
Gränsen mellan att leva sparsamt och leva maniskt sparsamt är ofta hårfin och ibland kan man bli "blind" för hur långt man dragit sitt sparande. När man helt plötsligt börjar välja bort en fika med vännerna eller dissar ett biobesök med förklaringen att jag hellre sparar denna hundralapp ringer larmklockor hos mig. För mig är inte det att leva! Det är att tortera sig själv!
Precis som med elitidrottare kan det roliga och lustfyllda övergå till det motsatta. Ett bar exempel är Tina Nordlund. En underbart duktig fotbollsspelare, som i syfte att bli bättre pressade sig till och, tyvärr, över gränsen. Kost, träning, leverne...allt blev för fixerat. Bara en armhävning till. Bara ett upphopp till. Bara en kilometer till...det där "bara" blev snart mer och mer en regel som för varje gång den besannades blev svårare att bryta. Innan hon visste ordet av var undantaget en regel och nya undantag började infinna sig. Helt plötsligt stod hon med diagnosen anorexia och hennes plats i svenska landslaget var som bortblåst. Hennes medel att nå målet hade, istället för att leda henne framåt, dragit henne bakåt, förbi startlinjen. Hennes sociala liv tog även det stora skador där såväl pojkvän som vänner försvann.
Det jag tagit som exempel är såklart relativt beroende på vem du är, hur din livssituation ser ut, din inkomst mm. Dock, utgå från dig själv när du läser detta.
Det enda jag vill är att DU inte fastnar i det kända, men ibland livsfarliga, "bara"-tänket: bara en krona till, bara denna månad ska jag spara allt, bara denna helg ska jag inte gå ut, bara...
Så...hur gör ni för att inte fastna i en "sparandefälla"? När var senast ni unnade er något och vad var det?
