Om den svenska skolan

Är det något som, mer eller mindre, alla kan och vet något om är det skolan, då alla har gått i den. Det är alltid såväl lika roligt som tråkigt, lika intressant som slätstruket, lika komiskt som tragiskt hur precis alla, och speciellt då de har druckit ett glas vin, vet exakt vad den svenska skolan behöver.

Att något behöver göras står nog klart för de flesta, men vad, när och hur är frågor som klyver kombattanterna i olika läger, vilket är inget annat än synd, för de som drabbas hårdast är de unga; eleverna – Sveriges framtid. Skolan har, sedan kommunaliseringen, blivit ett slags slagträ för partier att använda så som de finner bäst passande och då det har blivit några regeringsskiften har detta synts i skolpolitiken.

"[...]Ett land som gjorde samma var Chile, men till skillnad från Sverige insåg de[...]

Att kommuner skall klara av att finansiera skolan – institutionen som skall utbilda Sveriges framtid – står sedan länge klart att det mer är en utopi än en realistisk målsättning, speciellt då det nu har blivit klart för de som inte hade fler än två pommes frites på tallriken för cirka 20 år sedan att välfärdssystemet som vi känner det är en förlegad rest från en svunnen tid. I och med en växande och åldrande befolkning, bättre mediciner och sjukvård, införandet av robotar tillika AI, går allt mer skattepengar till att försöka hålla landet flytande (och att betala hutlösa löner till de folkvalda, som inte bara tycks hinna med att fiffla med valfri hyres- och bostadsbidrag, utan även att twittra 24/7). Ena året tas en viss summa från en utpost för att användas i en annan, och sedan sker vice versa året därefter. Ena året sänks skatten för pensionärerna, andra året höjs den et cetera.

Den 10 september är det Skolans dag och jag tänker inte ”tråka ut dig” som läser detta och jag tänker ej heller skriva något långt och informationstätt om hur det står till i den svenska skolan sett till såväl nationella som internationella jämförelser, men jag skulle råda dig att ta dig de dryga 5 till 7 minuterna som det tar att läsa följande reportage av Per Kornhall. Här framkommer tydligt hur övergången från statlig till en kommunalt styrd skola gick till; hur man först agerade och sedan tänkte, istället för tvärt om; hur man negligerade alla varningar från OECD m.fl. och hur man kom att applicera en sorts konfirmationsbias så kraftig att valfri profil på di:s börssnack skulle bli grön av avund.

"[...]Anno 2025, dvs. om 5,5 år, beräknas det saknas 65 000 behöriga lärare[...]"

Ett land som gjorde samma var Chile, men till skillnad från Sverige insåg de hur antalet svagheter tillika förluster med råge slog antalet styrkor och förtjänster. Således kom de att revidera, men innan de gjorde det reflekterade de, skapade utskottsgrupper, frågade och tog in lärare, forskare, sakkunniga et cetera.

Lite kortfattat om dagens skolsituation.
Regeringen vill underlätta lärares arbetsbörda genom att tillföra mer lärarassistenter. Med den satsning som staten vill göra kommer pengarna att räcka till cirka 6min/lärare/dag. Således en piss i Mississippi.

Anno 2025, dvs. om 5,5 år, beräknas det saknas 65 000 behöriga lärare. Fem år senare - år 2030 - beräknas den summan vara cirka 80 000. Uttryckt på ett annat sätt betyder det att det kommer att finnas tiotusentals barn och unga som inte får en jämlik, adekvat och rättssäker utbildning.

Antalet lärare som självmant väljer att lämna yrket på grund av för dålig arbetsmiljö, men även för den låga lönen, ökar. Siffran på antalet sjukskrivna lärare är minst lika skrämmande som ovan siffror och mer ofta än sällan är arbetsmiljön den främsta orsaken. Som om detta inte vore nog ökar antalet lärarstudenter som väljer att hoppa av sin utbildning...

En konsekvens av dels kommunaliseringen, dels friskolereformen är att det sätts s.k. "glädjebetyg" och detta är främst förekommande hos friskolor. Anledningen till dessa är flera och en av dem är att rektorn/koncernen vill hålla uppe ett bra resultat för att locka till sig elever. Glädjebetyg gör säkert såväl eleven som föräldrarna glada, men den glädjen kommer med största sannolikhet försvinna då eleven börjar på en annan skola/går upp en årskurs. Detta är mycket tydligt när det gäller övergången från gymnasiet till universitetet.

”Vad får jag för pengarna” kom att bli ett citat som blev väl refererat under slutet av 2017 och under 2018 och här tycker jag att alla som har barn i den svenska skolan, eller för den delen barnbarn, syskonbarn et cetera, bör ställa sig samma fråga – ”vad får mitt barn/barnbarn/syskonbarn av de skattepengar som jag betalar in? Ges denne bästa möjliga förutsättningar? Råder den jämlikhet som vissa politiker hävdar existerar?”.

Jag vill passa på att rekommendera att följa Isac Skogstad på twitter, som arbetar som lärare, är kolumnist i GP samt kommer att släppa sin första bok om den svenska skolans system samt den progressiva pedagogiken under denna höst.

  

Lättare att få bidrag och en lättare skola...

Igår, den 15 juli 2019, publicerade vänstersympatisörernas främsta medium, jämte SVT, Aftonbladet, en ledartext vars innehåll är lika världsfrånvänd likt detta avlånga land vore ett sorts Narnia, men istället för talande lejon och flygande skepp skall det finnas ”lättåtkomliga bidrag” och en ”lättare skola”. Jag vet inte om det råder idétorka på redaktionen, eller om de är ute efter ramaskrin från alla som har mer än en häst i stallet alternativt försöker de anspela till ett patos hos de som ligger med ett solsting värre än det pappa Rudolf har i Sunes Sommar.

För det första vill jag klargöra att jag är mycket öppen och välvillig till allt från att hjälpa andra människor till djur och klimat. Som tidigare pedagog på SFI har jag sett vad ett öppet land tillika miljö (där bland annat bidrag inberäknas) kan göra för människor som vill bidra, som vill skapa sig ett nytt och tryggare liv, som vill vara en del av något, som vill ge och inte bara ta.

Jag har fått se elever läsa in SFI-kurser på under ett år för att sedan fortsätta på universitet. Jag har äran att idag vara kollega med en man, som i Syrien var universitetslärare i psykologi, och som flydde med hela sin familj 2015. Jag har haft många samtal med denne och en gång öppnade han sig mer än vanligt och berättade hur allt – allt – var och fortfarande är borta; hus, besparingar, jobb… allt. Detta till trots har han valt att kämpa och läste in SFI-kurser på en rekordfart, lyckades få jobb som modersmålslärare och nu studerar han på universitetet för att läsa in de pedagogiska kurserna för att sedan få sina meriter från Syrien validerade.

Jag har sett SFI-elever sitta med apatiska blickar under en lektion och när jag har frågat hur de mår, har de berättat hur de suttit uppe hela natten och sett på youtube hur deras stad och kvarter bombas, samma kvarter där deras släktingar fortfarande bor kvar. Dessa hemskheter till trots, som för mig (och säkert många, många andra) är helt omöjliga att förstå, har de ändå valt att försöka göra så gott de kan. De har velat göra sin del av det arrangemang som är inbegripet  detta specifika bidragssystem.

I kontrast till ovan människor, eller mer korrekt: ”supermänniskor”, har jag även fått se de som inte, i alla fall inte tydligt och synligt, har gjort några som helst ansträngningar till att bidra, till att skapa sig ett liv, till att bli självständiga. Säkert finns här orsaker såsom PTDS e.d., men det finns också de som ser en möjlighet att kunna leva relativt väl till minimal, eller ingen, insats värd sitt namn.

Nu kom jag in på flyktingfrågan och det var ej syftet, men ovan text har en tydlig och nära koppling till bidrag, något som Susanna Kierkegaard skriver om (nej, mig veterligen är hon inte släkt med den Kirekegaard, dvs han som tänkte innan han talade, eller skrev).   

I sin text skriver Kierkegaard (hon, inte han) att det skall bli enklare att gå på bidrag, men utvecklar inte vad hon menar med detta och hur detta skall realiseras. Anledningen till att det idag är ”svårt” (i brist på bättre begrepp) är att det tidigare har varit ”lätt”, vilket har gjort att människan, i vars natur tillika psykologi det ligger att alltid välja den kortaste och minst ansträngande vägen med minsta möjliga insats till högsta möjliga positiva avkastning, utnyttjat systemet. 

Detta är inget annat än en skam, för det finns de som verkligen behöver bidrag och är beroende av det då de inte, hur mycket de än vill, förmår att bidraga via förvärvsarbete. Jag har såväl vänner som släktingar, som inte vill annat än att förvärvsarbeta och inte bara få en lön, utan också vara delaktiga i allt det sociala som tillkommer med ett jobb, men som istället har fått ägna hela sin vakna tid till att kämpa med olika statliga instanser för att få de bidrag som de verkligen, verkligen, är i behov av tillika har rätt till. Således skall det inte tas för givet att jag kommer från en värld där alla mår superbra, har det gått ställt, äter ostron twenty four seven och vaskar Don Pérignon till frukost - nej, min uppväxt var allt annat än detta och detta scenario gäller än idag.

"[...]Vilka kriterier skall finnas för att man skall få bidrag? Förkylning? Man-flu?[...]"

Om det nu skall bli ”lättare att erhålla bidrag” är en fråga, av många, som väcks hos mig vilka incitament detta (inte) skapar hos såväl dagens som morgondagens vuxna befolkning att förvärvsarbeta? Det som Kierkegaard tycks föredra är ett sorts system med medborgarlön(?) – ett sådant som har testats i såväl Finland som Brasilien och Indien. Gällande vår granne i väst visade rapporten att deltagarna förvisso kom att må bättre – vilket inte skall förringas, utan istället prioriteras tillika premieras -, men deras vilja till att förvärvsarbeta ökade inte. Gällande andra nationer finns fortfarande inga slutgiltiga resultat, utan dessa väntas under kommande år.

För att bidrag skall kunna finnas till måste det finnas de som arbetar och betalar skatt. Utan skatt, inga pengar till bidrag. Hur skall denna ekvationen gå ihop frågar jag Kierkegaard? Vilka kriterier skall finnas för att man skall få bidrag? Förkylning? Man-flu? Skoskav som skaver trots att det skapades förra sommaren? Bruten nagel?

Ytterligare en anledning till att det idag är "svårt" att få bidrag är det faktum att demografin har förändrats, vilket gör att det välfärdssystem som vi känner det, redan är förlegat. Sverige hade tur som inte (aktivt) var med i det andra världskriget och således kunde åtnjuta en plats bland de främsta gällande utveckling, industri tillika forskning. Medan resten av Europa låg i brygga, kunde vi i norr bli en välfärdsstat, då vi var en av de få som kunde leverera alla de industrivaror och produkter som Europas sönderbombade stater skrek efter. Emellertid har dessa nu kommit ikapp och även gått om, vilket också skall sättas i relation till att vi idag, tack vara forskning inom hälsa, medicin och så vidare, lever längre. Äldre befolkning, som har passerat pensionsålder, i relation till en mer krävande arbetsmarknad som inte bara kräver högsta möjliga spetskompetens, utan även konkurrerar på global basis, gör att statens finanser krymper likt de hade tryckt på den lilla spiken under Bertils säng och skrikit "killevippen!".

Allt som ovan har beskrivits är bara en del av de flera orsaker som gör att det alltmer går till ett system likt det Orwell beskrev i sin hyllade och mycket omtalade bok 1984 - pengar är essentiellt för överlevnad, överlevnad som är människans främsta syfte och när dessa sinar kommer alla att slåss för att överkomma minsta lilla mynt. Det är hemskt att säga, men istället för att vara en altruistisk varelse är människan inte detta; ty likt det rovdjur hon är kommer hon alltid se till sig själv först. 

Beträffande skolan och som Kierkegaard vill skall bli ”lättare” är ju detta ett sätt att lösa de problem som svenska skolan har med elever som ej uppnår betygskriterierna (de senaste åren har antalet högstadieelever som inte uppnår gymnasiebehörighet pendlat mellan 18-25 %). En annan, enligt mig bättre, lösning vore att stärka, utöka och professionalisera lärarkåren – bättre lärarutbildning, högre löner, mer tid att fokusera på lektioner, och inte administrativa spörsmål som inte erfordrar en femårig utbildning, förstatliga skolan med mera.

"[...]har gjort att jag idag klarar av att både tugga tuggummi och gå på en och samma gång[...]"

Men visst, låt oss göra skolan ”enklare”, för det kommer ju verkligen göra att Sveriges konkurrenskraft i den alltmer globaliserade världen stiger (se ovan resonemang om bidrag). Det är ju inte som så att vi redan tappar i just denna kraft… Eller, låt oss göra den enklare och sedan se hur det blir då vi står där om 5-10 år, med en generation som inte står sig i en kunskaps- och kompetensmässig relation till alla andra av jordens medborgare. Då dessa inte kommer att ha jobb är det ju egentligen inget problem, eller hur? Det kommer ju att vara ”lätt att gå på bidrag”. Men just det – bidrag bekostas ju av arbetande och bidragande skattebetalare…

Om du uppfostrar ditt barn att svårigheter, problem och hinder löses med att trolla bort dem, istället för att överkomma dem, kommer vi snart att ha en generation vars enda vokabulär består av ”vill ha”, ”orkar inte”, ”palla jobba, liksom”, ”mamma, kan du ringa och beställa pizza till mig? Jag orkar inte.” et cetera. 

Ingen sade att livet skulle vara svårt, men ingen sade heller att det skall vara lätt. När jag ser till mig själv kan jag känna att det var, och är, alla de svåra hinder et cetera som har gjort att jag idag klarar av att både tugga tuggummi och gå på en och samma gång.

Det våras för revolution?

Få, om än någon, har missat att läsa och ta del av alla de löpsedlar som stavas "Fattigpensionärer", "Klassklyftor", "Bidragssamhället" et cetera och det finns lika många förklaring som ursäkter till detta. Om det inte är skatternas fel, är det individens och likt alltid finns nog sanningen någonstans mitt emellan, likt Sveriges mellannamn stavas "lagom", eller, för den delen, "mellanmjölk".

Den politik vi har idag, med b.la. dess skattesystem, är förvisso till stora delar en mycket bra och "vacker" sådan. Emellertid är den lika förlegad som Spice Girls, Backstreet Boys och Chansar Mest's favoritband - Aqua. I takt med att befolkningen ökar, likt människans livslängd, kommer dagens politik, och främst dess ekonomiska sådana, att tappa i kraft för envar dag som fortlöper. Idag går var fjärde av Sveriges kommuner back och detta kommer ej att minska, utan att öka. Äldrevården behöver pengar, liksom skolan och vården. När antalet äldre ökar men antalet i arbetsför ålder kommer att vara relativt statiskt kommer det anrika och, i världen hyllade, välfärdssystemet att krackelera. I en intervju med SVT säger SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog: "Vi har ett högt tryck från en ökande befolkning. Antalet personer över 80 år räknas öka med 47 procent de närmaste tio åren, vi kommer också att ha en snabb ökning av barn och unga samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder ökar långsamt med bara 5 procent."

Man behöver ej ha läst en universitetskurs i matematik för att förstå att ekvationen om att pappa staten skall ta hand om allt och alla inte går ihop. Därtill är det mycket svårt att se hur den skall kunna lösas. Vad kommer detta att leda till? Ett troligt, om än hemskt och icke-önskvärt scenario, är att arbetarklassen, de besuttna, vars inkomst är relativt låg men skattetryck högt och vars balansräkning är att jämföra med valfri deltagare i Lyxfällan, kommer att kräva sin rättighet, även om de ej har gjort sin plikt. Med "plikt" menar jag följande:

1. Satt sig in i den tid som vi alla lever i och skapat sig en överblick om (den mindre angenäma) situationen, och med det insett...
2 ... att pappa staten har tappat sin makt. Det kommer inte att vara några guldägg som levereras i pensionsbrevet, utan istället kommer det bli mer á la USA, vilket betyder "var man för sig själv". 
3 Förstått att det handlar om att göra sin plikt, dvs. arbeta, se till att vara attraktiv för och på marknaden för att aldrig riskera att bli arbetslös. Jobb som försvinner med tiden och den tekniska utvecklingen kommer aldrig att komma tillbaka och därför är det viktigt att Rune, 44 år och industriarbetare, förstår att han måste vidareutbilda sig för att kunna svara mot de krav och kunskaper som efterfrågas.

Den politik som vi har i Sverige idag, men även i en majoritet av Västvärldens länder, är en rest, en förlegad kvarleva som i sin nuvarande form inte kommer att överleva. Medan tekniken, människan, globaliseringen et cetera har ökat och utvecklats, har politiken mer eller mindre stått still. Idag har Sverige, välfärdsstaten framför övriga, inte råd att erbjuda en vård, skola och äldreomsorg i världsklass, eller i alla fall inte en sådan klass som man skall förvänta sig givet skattetrycket. Istället skall kommuner spara och vinnarna är inga, utan i detta fall finns bara förlorare. Detta är bara ett av flera problem för denna och nästkommande generationers framtid, varav vissa jag redan har diskuterat här.

Vad kommer detta att leda till? Historiskt har vi sett hur förlegade politiska system har störtats - Den brittiska revolutionen, som även kallades den "ärofulla", den Franska revolutionen och den Ryska dito är tre av de mest talande exemplen. I förstnämnda slängdes kungens makt ut genom fönstret och parlamentet stärkte den makt som de först hade anskaffat sig iom. Magna Charta under medeltiden. I Frankrike spilldes lite mer blod än på den regnrika ön, där det faktiskt spilldes noll, och här slängde man inte ut någon kungamakt ur ett fönster, utan här lät man regentens huvud falla för giljotinens bila för att sedan tillsätta ett försök till republik (att addera är det komiska att det snart återgick till kejsare då Napoleon tillträdde, och även efter denne följde ett par monarker, men sedan, i slutet av 1800-talet, kom den "demokrati" som Robespierre med flera tjatade om 1789 att slå ut). Beträffande den ryska var den inget annat än brutal, där folkets, och då främst böndernas, aka. "arbetarklassen", missnöje kom att leda till att miljontals människor omkom och att de fick sitt politiska skifte, där kommunism i dess mest brutala form infördes. 

I USA ökar klassklyftorna. De rika bor vid kusterna, vilket är logiskt då all handel och utbyte sker där. Det historiska "rostbältet" är i de centrala delarna, där fattiga, hårt arbetande människor sliter med jobb som snart är ett minne blott. Hur kommer de att agera när inte ens den konservativa Trump kan hålla deras jobb igång? Kommer vi se ett sorts "inbördeskrig", där den ena sidan är USA:s centrala landområden och den andra landets kustremsor? 

Vad kommer att följa? Meritokrati? Ingen aning, men dagens politik i allmänhet, men dess skattepolitik i synnerhet, kommer inte kunna fortsätta i dess nuvarande form. Skattetrycket är redan (för) högt och antalet människor över 65 år ökar och dessa kommer även att leva längre och längre. Detta medan antalet i arbetsför ålder ökar med en mycket mindre takt - hur skall det lösas? Kan det lösas? Vad är alternativet?