Dunning-Kruger - Varför?

Hur många som har presenterat och diskuterat Dunning-Kruger-effekten går nog ej att räkna på såväl kroppens fingrar som tår och jag ämnar inte göra en lång redogörelse för vad denna är, utan istället berätta varför vissa människor tenderar att drabbas. 

Först och främst - varför skriver jag om detta? Den största anledningen är att för varje kunskap som jag bedömer mig överkomma, desto mer och mer förstår jag att jag vet, kan och förstår mindre. Detta kallas för kunskapens paradox - ju mer jag vet, desto mer inser jag att jag inte vet. 

Utöver detta har jag alltid en rädsla inom mig när (svåra) beslut skall fattas, för jag ställer mig alltid frågan om de fakta och den förståelse som jag utgår från är, av mig, korrekt uppfattad. Vågar jag tro på mig själv? Om jag inte gör det, kan jag då tro på någon annan och varför? Detta är djupa och högst intressanta filosofiska spörsmål, vilka förtjänar egna inlägg, men de tåls ändå att lyftas fram här och nu.

Med ovan ständigt närvarande inom mig brukar jag ofta visualisera Shakespeares citat för att verkligen försäkra mig om att jag aldrig låter mig luras av mig själv och mina brister:

"A fool think of himself to be wise, but a wise man know himself to be a fool"  

För dig som inte vet vad ovan Dunning-Kruger-effekt är, eller behöver fräscha upp minnet, kommer här en kortfattad redogörelse: Människor som saknar kunskap såväl rent allmänt som inom ett specifik ämne/vetenskap tror sig ofta veta och kunna mer inom detta än vad de egentligen kan. De tror alltså högre om sig själva och sina kunskaper inom ett specifikt ämne än vad som egentligen och i verkligheten är sant. 

Tvärtom gäller för de som, inom såväl generella som specifika vetenskaper, har en gedigen och djup kunskap. Dessa tenderar att tro mindre om sig själv och sin egen kunskap. Nedan bilder förklarar detta bra och som görs synligt på den nedersta har min kära vän tillika bloggkollega Phantas applicerat modellen på investerare.

Vad är det för mekanismer som ligger bakom detta? Det finns flera olika förklaringar, men den främsta och mest accepterade är den om att oerfarna och mindre bildade saknar den erfarenhet som kommer av att ha fel. Det låter "komiskt", men låt mig förklara: Det som de saknar är förmågan, vilken är beroende av insikter och kunskaper, om att förstå att de har fel/brister. 

Person A tror sig vara duktig inom källkritik, men på tester framkommer den raka motsatsen. När detta presenteras för personen tar den åt sig, men om den inte börjar att läsa, studera och arbeta för att utvecklas, är den dömd att göra samma misstag igen. Detta då denne saknar kunskaper som är essentiella för att inse den egna begränsningen.

Som framkommer är det paradoxalt. Och skrämmande. Hur kan man skydda sig mot detta? Själv försöker jag alltid att ifrågasätta mig själv, mina tankar och värderingar. Varför har jag dem? Varför kommer de nu? Et cetera. Dock kan man aldrig(?) vara säker på att när man tror sig applicera second level thinking, och med det slå undan benen på sin nemesis, att man står som vinnare. Vad är det som säger att denne demon inte kontrar med third level thinking och med det slår dig knock out?

Nedan video på cirka fem minuter presenterar det hela på ett bra, övergripande och pedagogisk sätt. Min fråga till dig: Are You a fool who thinks of himself as wise, or are You a wise man who know himself to be a fool?

1+1 = Frankenstiens monster

I takt med att alla sociala medier har vuxit fram har människor, från såväl Yttre Mongoliet som Jakarta, kommit allt närmare varandra. Som Jim Carey säger i den grovt underskattade filmen ”Cable Guy”; ”The future is now! Soon every American home will integrate their television, phone and computer. You'll be able to visit the Louvre on one channel, or watch female wrestling on another. You can do your shopping at home, or play Mortal Kombat with a friend from Vietnam. There's no end to the possibilities!. Världen är idag mer globaliserad än någonsin. Och detta kommer bara att fortsätta.

De sociala medierna bidrar med mycket positivt. Om du har tur och inte följer stolpskott eller "försäljare" på twitter, Facebook, Instagram et cetera, för att nämna några sociela medier bland andra, kan du få ta del av bra och matnyttiga poster, tweets, inlägg och så vidare. Självklart gäller vice versa...

Precis som vi vistas med varandra på dessa sociala medier, lika mycket vistas vi med kollegor, vänner och bekanta, om än i olika grad. Även om de inte tillhör familjen, är kollegorna de som vi spenderar mest vaken tid med och det är ett vanligt förekommande att man, såväl medvetet som omedvetet, jämför sig med dem. När någon av dem presterar bra och lyckas med vad det än nu må vara, känner vi ofta ömsom glädje, ömsom en känsla/vilja att vi själva vill uppleva samma. Denna drift, att bli ”synlig” och ”erkänd” av andra, ligger djupt inom oss och går tillbaka till vår primitiva känsla som stavas ”girighet” – en kvarleva sedan vår tid som kungar och drottningar på savannen och som hjälpte oss att överleva och placera oss högst upp i den ökända näringskedjan.

Vi jämför oss alltså med kollegor, men även med människor som vi ser på gymmet, på caféet och på folk som vi ser, hör och läser om på sociala medier. Jag tänkte i detta fall ta Twitter som ett exempel, men alla andra sociala medier är lika berörda.

"[...]På savannen. Där det fanns mammutar. Sabeltandade tigrar.[...]

Människan har, som ovan kommunicerats, en inneboende drift att jämföra sig med andra, då detta dels hjälper henne att skapa sig en identitet, dels visa hennes plats i gruppen (ni vet, den som var essentiell för att vi skulle överleva som jägare och samlare för sisådär 30 000 år sedan. På savannen. Där det fanns mammutar. Sabeltandade tigrar. Och... Vänsterpolitiker).

Idag har den grupp som vi vill tillhöra, för att känna gemenskap, men även trygghet (ännu en gång: savannen, beskydd, överleva, identitet), expanderat och rymmer nu inte bara den fysiska världen, utan även den virtuella. Detta gör att vår grupp och de som vi vill bli sammankopplade med som gruppmedlem har ökat exponentiellt. Att från 1800-talet ha kunnat se, jämföra sig med och skapa sig en identitet utifrån bondgårdens medlemmar, till att idag ha en grupp bestående av människor från världens alla hörn, är en utveckling som vår hjärna inte har hunnit acklimatisera sig till. Ty den lever fortfarande kvar där det coolaste som fanns var en flintasten till formen av Wall Street-tjuren, typ.

Att dagligen se hur andra twitterprofiler och bloggare skyltar med sina lyckade investeringar, utvecklings- och utdelningsgrafer et cetera, gör att det finns många som man vill ”efterlikna”. Vem vill inte vistas med X, som igår postade en bild som visade en avkastning på 500 %? Man vill själv skapa sig samma och för att göra det vill man gärna vara när X och tillhöra dennes grupp. Samtidigt ser man även Y, som har biljoner i utdelningar. Som om inte detta vore nog ser man även M, som reser och besöker varje hörn av den runda (ja, det är paradoxalt) planet som vi benämner "Tellus". Detta samtidigt som de passiva inkomsterna tickar in i samma hastighet som tant Ulla förtäter sig på oskrokar. Och, som inte detta vore nog, jämför vi oss med grannen, grannens kusin kusin et cetera och innan vi vet ordet av har vi byggt någon sorts universalmänniska; en kung/drottning på allt och inget.

"[...]Emellertid skulle jag hellre vilja kalla det för 'Frankensteins monster'[...]"

Det som händer i vår hjärna är att den tar det bästa av allt och alla. Dessa delar sätter den sedan ihop till en sorts superhjälte; en sorts universalmänniska. Emellertid skulle jag hellre vilja kalla det för "Frankensteins monster", för det är vad det är. Det är omöjligt att ha och vara allt som alla andra har och är. Vi kan inte vara summan av alla andras bästa delar - det är en omöjlighet. Detta till trots är det just vad vår hjärna, undermedvetet, försöker att få oss att uppnå. Denna process kallas för "ackumulationsstress". Med detta menas att vi ackumulerar alla bra och starka sidor från alla de som vi vill tillhöra och visats med (grupptänkandet).

Vad är det som händer när vi inte bara jämför oss med den bästa, utan med de bästa? Jo, vi riskerar att skapa oss en identitet som aldrig räcker till och kan stå sig i jämförelse. Denna identitet kommer att lida av dålig självkänsla, för hur mycket vi än anstränger oss kommer vi inte att uppnå alla av Frankensteins delar. Kanske lyckas vi med att ha samma ben och arm, men resten... nej, där tar det stopp. Den som är insatt i människans psykologi vet att detta är hur negativa tankespiraler tenderar att börja och för att råda bot på detta är det viktigt att bli trygg och säker i och på sig själv. Det finns bra arbetssätt att lyckas med detta och de skall inte underskattas, för om du befinner dig i en jobbig och stressad situation där du även lider av en negativ självkänsla och ett sorts mindervärdighetskomplex, kommer resultatet troligtvis bli allt annan än positivt. 

För att undvika denna fälla är det viktigt att kunna skilja på person och person, sak och sak samt att veta ved man vill, önskar och kan inom rimlighetens och realismens gränser. Det handlar om att känna sig själv och veta att oavsett hur mycket man vill kommer man aldrig kunna bli Mästaren, utan risken är mycket större att man blir och förblir Frankensteins monster. 

Face Everything And Rise

Jag har flera gånger under bloggens dryga tre år varit inne på människan och hennes limbiska system. Detta då jag har en fäbless för psykologi, men även filosofi. Jag går med övertygelsen att det finns få saker en människa inte kan göra och de gånger ett hinder uppenbarar sig är hindret, mer ofta än sällan, inte mer än ett psykologiskt sådant; jag orkar inte, det känns jobbigt, ger mig obehag et cetera. Förstå mig rätt; det finns orsaker som är kroniska eller dylikt, där inte ens terapi, mindfulness, Dr Phil med mera twenty-four-seven hjälper.

Ofta när människan drar sig för något beror detta på obehag. Detta obehag är, i längden, kopplat till en rädsla. De som är rädda för ormar känner ofta ett obehag då dessa kommer på tals och en ren och skär rädsla då de vistas med dem. Detsamma kan sägas om nedgångar på börsen. Många känner nog ett sorts obehag då de minns nedgångarna vid millenniumkrisen eller finanskrisen och kan möjligt, om de ej dragit lärdomar, känna en rädsla då nästa infinner sig. Detta gäller såklart även de oinvigda.

Emellertid är rädsla bara en känsla. Likt det jag diskuterade för ett par veckor sedan, om människan och hennes förmåga att drabbas av panik, kan rädslor tränas bort, i alla fall en majoritet av dem.

Låt mig börja med en kortfattat överblick. Det limbiska systemet är ett komplex av nervceller på insidan av hjärnans båda hemisfärer med en delstruktur i vardera tinningloben. Det limbiska systemet utgörs bl.a. av amygdala, gyrus, cinguli och hippocampus. 

Det limbiska systemet kallas för känslohjärnan och tillhör det centrala nervsystemet. Det är på grund av detta system som man blir irrationell vid förälskelser. Limbiska systemet påverkar också det autonoma nervsystemet genom att göra individen stressad via det sympatiska systemet. Faktum är att även sexualiteten styrs härifrån, om du nu undrade... När det gäller minnet och inlärning har detta system en mycket viktig roll, då hela människans beteende i grund och botten baserar sig på att stimulera sådant som ger känslor av välbehag och undvika sådant som ger känslor av obehag.

"[...]våra förfäder, som fann nöje i att jaga mammutar[...]"

Det är alltså i detta system som bland annat rädsla skapas och vad som framkommer är att rädsla är något som skapas via diverse triggers. Alla människor är, hör och häpna, unika och således har envar olika triggers? Ja, eller i alla fall nästan. Det finns nämligen vissa som är inprogrammerade sedan födseln, bland annat vassa föremål, höga höjder, ormar och ögon (psychology today; G.H. Orians). Dessa är arv från våra förfäder, som fann nöje i att jaga mammutar, hugga träd med stenyxor och ragga på kvinnor med trädklubbor, och kommer vara med vår släkt en lång tid till. Dessa ligger till grund för det kända uttrycket "fight or flight", vilket kopplas till det sympatiska och parasympatiska nervsytemet, vilka jag tidigare diskuterat ett flertal gånger.

Emellertid finns rädsla för börsnedgångar, karuseller, mat, alkohol et cetera ej med på ovan lista. Detta var ingenting våra förfäder kände att de behövde ägna tankemöda åt, vilket låter logiskt. Dessa rädslor är något som en individ har skapat, oftast då de upplevt en situation som har kommit att förknippats med obehag, panik, ångest eller dylikt. För att undvika detta igen lär sig kroppen att "karusell" är ekvivalent med "obehag" och således sätter den in ett "chip" i denna nervkoppling, som vid nästa tillfälle först kommer att signalera "obehag", då det kommer på tals, och "rädsla", då situationen blir akut, till hjärnans nervcentra. 

"[...]kan en individ lära sig att lägga handen på spisplattan[...]"

Vad som är fascinerande med detta är att det är ett invant beteende. Ett annat sätt att formulera är att dessa saker är inlärda, detta såväl medvetet som omedvetet. En individ har, ännu en gång; medvetet eller omedvetet, applicerat ett visst förfarande till en viss sak, t.ex. att många firar den dagen de går på semester med en Dom Perignon 1983, eller att man undviker att lägga handen på spisplattan efter att tidigare ha bränt sig. Detta är saker som kan "av-läras". Även om det strider mot all logik, kan en individ lära sig att lägga handen på spisplattan. Den kan, även om det tar emot mer än spisplattan, lära sig att fira semestern med vatten och (knäcke)bröd. Ja, det kommer och kännas jobbigt och hemskt i början och det kommer ej vara roligt (och nej; jag vet att ingen har sagt att livet skall vara just det, men låt oss ej ta den diskussion nu).

"[...]Förvisso får man gratis kaffe[...]"

Hur kan man bekämpa rädsla? Ja, bra sätt är att utsätta sig för den (KBT). Konfrontera den, se den i vitögat, utmana den et cetera. Okej, en börsnedgång kan vara svår att möta, då vi ej kan gå ut och leta upp den. Men här kan man förbereda sig genom att bekämpa de rädslor som man faktiskt kan utsätta sig för. Genom detta kommer man ha många positiva minnen om hur man övervunnit tidigare hinder och kan således applicera dem när väl en eventuell rädsla slår till vid nästa börskrasch. Om jag kommer ihåg att jag, genom att använda förfarande X, besegrade rädsla Y, kommer jag även att lyckas med Z, detta eftersom jag har bevisat att det är psykiskt; en föreställning!

Skriv, använd bilder, prata högt - välj vilken metod som passar bäst men/och kombinerar du dessa har du starka chanser att lyckas. Fungerar ej dessa finns alltid psykologhjälp, men... vem vill sitta med en hjärnskrynklare när man innerst inne vet att denne ej kan göra jobbet åt en? Ja, denne kan ställa bra och adekvata frågor, men innerst inne vet du såväl frågorna som svaren. Att då gå via en psykolog är både slösad tid och, för att använda ett slitet uttryck; #slösad krona. Förvisso får man gratis kaffe och kanske en kaka. Automatkaffe och, i bästa fall, Gilles småkakor...