En återblick på fenomenet "lycka"

För ett par år sedan hade jag en serie inlägg om lycka och jakten på denna. Detta då denna sinnesstämning är något som vi alla lockas av och söker oss till(?). Många, men absolut inte alla, går med en sorts uppfattning att det går att uppnå ett liv med enbart lycka. Jag är ledsen att göra er som tror detta besvikna, för det går inte.

Alla har nog hört berättelsen om prinsen som fick allt, såväl bokstavligt som bildligt, serverat på ett silverfat. Inte? Jag ger er lite mer ledtrådar; relativt kort, något ”rund” till formen, men sedan smalare, bodde i ett stort palats vid foten av Himalayabergen i nuvarande Nepal.

Ringer fortfarande inga klockor? Hans far, dvs. kungen, ville skydda sin avkomma från alla faror och all lidelse – hans son skulle ha ett perfekt liv där allt, precis allt, skulle vara guld och gröna skogar. Prinsen ville dock annorlunda, för hur mycket hans fader än slösade på honom, kände denne aldrig att det betydde något.

"[...]Han kom till och med att finna ett stort och tilltalande träd, på vars grenar han beslöt sig för att sitta i fyrtionio dagar[...]"

Således kom han att fly från palatset och för första gången kom han att få se mänskligt lidande och detta gjorde honom förskräckt. Sjuka, svältande, smärtfyllda, handikappade… allt var som taget ur en hemsk berättelse (som han såklart aldrig fått sig berättad). Prinsen kom att återvända till palatset och drabbades där av en sorts existentiell kris och long story short: han lämnar palatset, då all lyx och alla egendomar som han hade fått enbart gav honom ångest samt det faktum att de inte betydde ett dugg.

Han kom att leva i flera år som en tiggare; han kom att leva på så lite som en nöt, eller ett riskorn beroende på vilken källa man väljer, om dagen. Han kom till och med att finna ett stort och tilltalande träd, på vars grenar han beslöt sig för att sitta i fyrtionio dagar (hur det sanitära löstes förtäljer ej legenden…ej heller hur det en människa klarar av 49 dagar i sträck sittande spå en gren). Väl där, efter alla år med ett liv i lyx, men också efter alla år med ett liv fyllt med dess motsats, kom han till en insikt – likt livets Stora Insikt; livet i sig är ett sorts lidande.

Ett par år senare kom han att författa en bok, vari han kom att samla alla sina insikter, såsom att smärtor och förluster är oundvikliga och att människan bör upphöra med försöken att fly från dem.

Faktum är att olycka och lidelse är nyckeln till lycka, dess bensin, då det är biologiskt nyttigt för att ha tillika uppleva denna känsla. Smärta, oavsett om den är fysisk eller psykisk, är kroppens och hjärnans sätt att säga att något just nu inte är ”bra” och således sporrar oss till handling. ”Ekonomin just nu är inte den bästa och detta gör att jag känner mig nedstämd ('olycklig')” – detta är en sorts smärta och den får oss att agera. Tyvärr är det vissa som löser detta via sms-lån e.d., medan andra inser att det handlar om debit och kredit, in- och utgifter, slit och resultat et cetera.

Jag skulle vilja påstå att smärta är något nyttig, för den får oss att agera. När vi sedan agerar och lyckas, kommer resultatet att betyda något och just den betydelsen skänker lycka. Att bara få 10 000 kronor skulle inte skänka samma tillfredsställelse som att jobba och slita för dessa och känna hur den illasmakande känslan inom mig sakta bryts ned.

Så om jag löste mina problem kommer jag för alltid att vara lycklig, tänker du. Nej, för under varje sten ligger ett nytt problem som skapar missämja i din sinnesstämning. Du vet – ingen yin utan yang, ingen natt utan dag, ingen sill utan nubbe. Om människan skulle vara nöjd och belåten skulle hon idag inte vara på plats nummer ett av näringskedjan, och skulle vi helt plötsligt, idag, bli för alltid lyckliga är det min starka övertygelse att vi snart tappar denna åtråvärda position.  

"[...]Jag brukar tänka på lycka som vore det små öar på ett oändligt hav.[...]"

Att gå runt och hoppas på ett liv utan problem är som att leva i en värld á My Little Ponny (läs: det kommer aldrig att hända). Vi föds med en gen som söker och finner problem och denna går inte att operera bort. Detta är faktum. Det vi dock kan hoppas på är att de problem vi ställs inför är mer ”lätta” och att vi alltid kommer att ha ett mindset som är öppet, tillåtande och moget att möta problemen på bästa möjliga sätt.

Lycka, men även olycka, är något övergående. Du träffar din rätta, äkta hälft och gifter dig med denne. Det är också med denne som du sedan kommer ha många, många gräl med. Du köper ett hus och känslan är obeskrivbar. Detta är sedan det hus som du gång på gång kommer att få renovera. Drömjobbet som du får är det som sedan ger dig en stressmage som inte ens en dödsdömd skulle vilja byta till sig. Som framkommer är känslan närvarande och övergående. Brickman och Campbell (1971) beskriver detta som ett sorts hedonistiskt ekorrhjul; “The point cannot be overstated: Every desirable experience, passionate love, a spiritual high, the pleasure of a new possession, the exhilaration of success, is transitory.” 

Så… nästa gång du känner dig olycklig bör du för det första inse att detta är fullt naturligt. Det andra du bör göra är att ta reda på varför du är det och sedan agera för att lösa lidandet. Om du gör det, utan att åka snålskjuts (tänk: sms-lån) kommer resultatet att betyda något och du kommer att känna en tillfällig lycka.

Vem tror du är mest lycklig - han som har ärvt alla sina miljoner och lever ett liv i lyx, eller hon som har jobbat, sparat och investerat sig fram till ett liv där pengar inte är ett problem? Tänkte väl det...

Jag brukar tänka på lycka som vore det små öar på ett oändligt hav. Mellan vissa av dessa kan jag hoppa, men mellan andra måste jag simma – ibland länge, ibland inte fullt så länge. Tiden mellan dessa atoller är inte så vidare värst roligt. Nej, faktum är att det känns rätt så olyckligt inom mig medan varje simtag tas, men jag tar dem ändå, för jag vill lösa (det tillfälliga) lidandet. Jag vet att när jag väl har kommit fram och kan ligga och sola på atollens sand kommer ett nytt sorts lidande att infinna sig, men jag är okej med det, för jag vet att detta är spelet regler och då jag inte kan ändra reglerna, får jag se till att följa dem. Ett fusk kommer enbart hjälpa mig i det korta perspektivet, så varför ens försöka sig på det? 

Vilka slutsatser kan tas om lycka? Det är inte ett allt för evigt stillastående sinnesstillestånd. Det är ej heller något som kan lösas via någon sorts quick-fix. I korta loppet kan det kännas som så, men återgå då gärna till den bortskämda prinsen (om du ej har kommit på det är det Buddha). Denne fick allt, precis allt, serverat men i längden kom varje ting att betyda mindre och mindre och till slut blev han olycklig, för inget i hans liv betydde något. 

Do We Need to Rethink Capitalism?

Innan vi ger oss hän denna veckas sedvanliga filosofi, vill jag först rikta ett stort "tack" till alla er som hjälper mig att uppnå min stora livsdröm; mitt livsprojekt! Sedan lanseringen av min Kickstarter, i syfte att finansiera min spänningsroman om Gaius Marius, har 31 350 kronor samlats in, vilket är en summa jag inte ens vågat föreställa mig på denna korta tid. Glädjen till trots, och den är stor, kvarstår faktum att jag fortfarans inte är i mål. Först vid 45 000 kr kommer boken att bli en realitet att t.o.m. en blind kan känna den. 

Gillar du historiska spänningsromaner? Vet du någon som gör det? Vill du hjälpa mig att få första delen av mitt livsprojekt utgiven? Är du en historienörd eller vill du bara läsa vad jag, Sofokles; filosofen, a.k.a. Cristofer Andersson, har skrivit, hittar du länken längst upp till höger på min blogg. Om du inte orkar förflytta blicken kan du också trycka här, så kommer du till min Kickstarter.

Ännu en gång till alla er som bidragit, marknadsför, hejar på, skickar meddelanden, mail etc. vill jag rikta ett stort tack, väl medveten om att det knappast är tillräckligt...

Do We Need to Rethink Capitalism?


"You don't make the poor richer by making the richer poorer" W. Churchill

En dokumentär jag håller högt, om än ej högst, är Michael Moores "Capitalism: a love story". Även om den, likt alltid är fallet beträffande staden Flints språkrör, är oerhört vinklad är den icke desto mindre mycket intressant. När denna film kom hade jag ett intresse för ekonomi, men inte mer än att jag tyckte det var engagerande. Vad gällde investeringar och att låta pengar jobba gick jag fortfarande i den falska övertygelsen om att man var nödgad att ha studerat ekonomi på universitetsnivå, jobba på bank,  kunna läsa en kavraoalsrapport likt det vore en Kalle Anka-tidning, ha ett väsentligt kapital et cetera för att kunna bli "något" inom denna bransch.

Emellertid kom denna dokumentär att väcka ett särskilt intresse för just kapitalism. Således blev jag mycket glad när jag hittade ett givande TED-talk med Paul Tudor Jones II, som i detta pratar sig varm för att människan måste omvärdera sin tanke och förhållande till kapitalism. Att enbart läsa Jones`rubrik - Why We Need to Rethink Capitalism - ger en hel del tankeställare eftersom vi förmodligen kommer att se hundratals miljoner människor (tvingas) lämna traditionella jobb då vår värld blir ännu mer teknisk och datoriserad jämfört med i dag under de kommande 20 åren. 

Vad är Jones` tes? Vad är det han talar sig varm för? Den duktiga förvaltaren argumenterar för att inkomstskillnaderna måste stoppas och bli mer jämlika. Företagen måste sluta att ständigt jaga nya vinster på bekostnad av människor, deras jobb och välmående. I korta ordalag förfäktar han för att en sorts "jutstehet"; att envar bryr sig om sina medarbetare, dvs. tar hand om och hjälper dem, måste till i den ekonomiska världen. Högre vinster leder inte till bättre social hälsa. Istället leder de till att förvärra tillika öka den ofta diskuterade ojämlikheten i såväl kapital som inkomst. Historiskt sätt har detta hänt ett antal gånger i historien och studerar man denna framkommer att dessa problem löses via antingen revolution, högre skatter eller krig. Således inget som lockar... Istället förordar Jones, likt ovan framlagts, att företegens ledningar måste ändra sin policy och fokusera mer på välgörenhet, filantropi och att kunder, producenter, företag, regeringar, ja alla, åter igen måste börja lita på det system som tog oss hit - den fria marknaden! Det handlar om att både tänka och agera "schysst".

Vackra ord och jag är till mångt och mycket beredd att hålla med om att något måste göras, men vad, när och hur är frågor som jag inte kan finna ett adekvat svar på. Att frågor rörande detta ämne kommer vara några av de största den närmaste framtiden tror jag det råder föga tvivel om. 

"[...] Bättre teknologi leder till mer, bättre jobb för hästar [...]" 

Efter att ha sett hans TED-talk har jag ägnat mycket tid till att leta runt och försökt skaffa mig en någorlunda bättre uppfattning över Jones, hans tes och om det är ett bra förslag. Därtill har jag reflekterat kring om det han förfäktar är bästa sätt att agera eller om det är bättre att låta livet, i sann Darwinistisk anda, utvecklas av sig självt?

Snabb sammanfattning om "Fas 2 av maskinåldern"
Innovation ersatte traditionellt handarbete i den era vi döpt till "industrialiseringen"; den kunniga människan, som under sin lärlingstid studerat hos en mästare, kom att ersättas av relativt okunniga arbetare som utbildades till att kunna hantera maskiner som gjorde den tidigare mästarens jobb; symaskiner, ångmaskiner, löpande bandet et cetera. Ej att förglömma är hur mer kognitiva inovationer kom att konkurrera och ersätta många duktiga tillika kompetenta människor; miniräknaren ledde till att uträkningar numer är en icke-kognitivtkrävande uppgift.

Källa: Financial Times (kräver prenumeration)

Källa: Financial Times (kräver prenumeration)

Här är några sannolikheter, presenterade av Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, om hur datoriseringen kan ersätta traditionella jobb:

För att underlätta kommande diskussion, och förenkla den tes som detta blogginlägg driver, kommer det antas att alla jobb som inte kräver en stor mängd emotionell intelligens, kreativitet och uppfattning, kommer att automatiseras. Låt oss föreställa oss världen likt detta: Albert, din ständigt närvarande taxichaufför, kommer att ersättas av en förarlös bil (som inte krockar). "Öh...okej, men där är vi snart", tänker du och tillägger: "...och det farliga med detta är?". Ja, vad är det farliga med det? Många går idag med uppfattningen om att bättre teknologi skapar mer och bättre jobb. Är detta en sanning? Tänk efter nu. Låt oss ta människans bästa färdmedel, sett till de få år vi härskat på denna jord, hästen, som underlättade såväl vår restid som arbetsbelastning, matåtkomst et cetera under en lång tid. Hästens betydelse för människan toppade kring år 1915. Därefter var det rena Anotoresan för denna vackra varelse och dess betydelse. Varför? Jo, teknologisk utveckling. Intressant i detta blir då den (falska?) tesen inom ekonomin att bättre teknologi per automatik leder till mer, bättre jobb; "Bättre teknologi leder till mer, bättre jobb för hästar". Är detta en sanning? Var det en sanning kring år 1915? Nej. Om vi istället hästar och ersätter med "människor", stämmer tesen då? Det låter ju i alla fall mer... hm, rätt... eller?

Här är en liten film på 15 minuter som förmedlar det jag kortfattat ovan beskrivit:

I en sådan värld som förmedlas i filmen kommer en del människor inte kan arbeta alls. Fungerar kapitalismen fortfarande då?

Varför Paul Tudor Jones II teori om kapitalism behöver omprövas
I sitt Ted-talk nämner Jones, som för övrigt rankandes som den 108:e rikaste i USA av Forbes år 2014, främst att inkomstskillnaderna är i behov av en ny typ av kapitalism. De rika blir rikare, de fattiga fattigare, och när detta överstiger en viss nivå svarar samhället med högre skatter, krig eller revolution, vilka alla är oönskade. Således måste en ny lösning hittas.

"[...] och inte bo i centrum utan att bli någons sexslav [...]"

Den andra fasen av maskinåldern kommer sannolikt att lyfta inkomstskillnaderna till en ny nivå. Jag tror att de flesta som läser min blogg har en någorlunda hög utbildning och extremt små, eller inga, existentiella bekymmer. Nu ber jag dig gnugga och använda dina geniknölar och föreställa dig att inkomstskillnaderna och datorisering nått en sådan nivå att man inte kan starta ett nytt bolag längre utan att ge upp all "samhällselig rättvisa" i syfte att överkomma kapital (såväl fysiskt som psykiskt) och inte bo i centrum utan att bli någons sexslav et cetera. Den känslan, det scenariot, är att jämföra med hur det kan komma att kännas för en taxichaufför kring år 2040, då deras yrke ej längre utförs av människor. Om hästar kunde tala likt valfri My Little Pony,  tror jag många skulle sagt till oss människor: "Jag gör vad som helst. Vad! Som! Helst!". 

För att ta ytterligare ett exempel samt för att hjälpa dig att föreställa dig en mer datoriserad tillika automatiserad värld kan såväl dailymail.com's rubrik som nedan bild hjälpa till att emfatisera ovan text.

Restaurant employs £6,000 ROBOTS to replace waiters and save money on staff costs... but don't expect service with a smile

Spelar något någon större roll, egentligen?

Ingen vill ha en revolution, så en skeptisk sinne skulle kunna hävda att vi helt enkelt kommer att hålla priserna på en, för samhällets alla invånare, rimlig nivå för att dessa skall kunna leva ett något sånär drägligt liv och vara nöjda.

Vad kan en miljardär, eller i framtiden, triljarddär, göra för skada för andra människor? När blir det för mycket för världen? Förmodligen aldrig. Det som idag är "godkänt" skulle för knappa 50 år sedan ha varit svårsmält för gemena medelsvensson; 100 år sedan ännu mera svårsmält et cetera. Poängen är att vi acklimatiserar oss för att vi är producenter och kunder. Vi är så inne i det att även om vi ställer oss vid sidan, ser ut över det åbäke vi kallar "världen", kan vi inte bara trycka på "stopp" och sedan skruva åt en mutter eller två. Världen fungerar ej så, men kanske kan den göra det?

Vi kan alltid trycka mer pengar (heja ECB) och så länge människor är nöjda med sin plats i världen kommer de att må bra. Det kommer att finnas en naturlig balans mellan vad de rika kommer att verka för och vad de mindre begåvade är villiga att acceptera.

Problemet med detta perspektiv, gräddhyllan på toppen av pyramiden, är att allt kan vara bra när det finns få människor som är precis så mycket rikare än den allmänna befolkningen. Men vad händer när det bara finns två läger; de arbetslösa och sysselsatta, eller, för den delen; de fattiga och de superrika. Kommer vi att ha det bra? När det inte längre finns en pyramid, utan två trianglar, avsaknad en medelklass, kommer då empatin för den andra sidan att försvinna? Det kommer ej finnas något enhetligt "vi", utan en tudelning som stavar "vi" och "dem". Redan idag har gemene man svårt att förställa sig, eller för att bruka ett bredare begrepp; sätta sig i någon annans mans skor, hur livet är i/för andra samhällsklasser eftersom det finns en sorts "naturlig gentrifiering" i alla städer. Bland annat på grund av denna är det enbart med de likartade inom den närmaste vänskapskretsen tillika naboskapet vi jämför oss med.

Paul Tudor Jones II skapar ett index som belyser företag, som väljer schyssthet framför monetärt vinstjagande, vilka bidrar till samhället på ett sätt som samhället anser önskvärt. Dessa skall fastställas via undersökningar, opinionsmätningar et cetera. 

"[...] Ojämlikhet är mänskligt; jämställdhet är maskinliknande [...]"

Även om jag beundrar Jones och hans vilja att förändra till något bättre därtill hans engagemang för envar, såväl rik som mindre rik, tror jag att samhällets pengar kan användas bättre. Minskning av inkomstskillnaderna är inte lösningen. Det kommer alltid att finnas ojämlikhet, eftersom människor är olika och således bidrar till samhället i olika grad. Det finns redan många studier om lycka och pengars värde och vikt för denna. Om detta har vi bland annat redan diskuterat här, här och (slutligen)  här. Men även om vi ändrade från en BNP bestämd i monetära termer mot en "lyko-valuta" skulle en del människor vara "lyckomiljardärer" och andra vara fattiga. Ojämlikheten är inneboende i den mänskliga naturen, medan den eftertraktade jämställdheten inte är det. Denna är mer "maskinliknande".

"[...] Allt liv har ett inneboende värde [...]"

Livet är unik och värdefull och idag är vi nog alla överens om att vi har ett syfte att bidra med detta till andra, vare sig det gäller monetärt eller rent lyckomässigt - ett inneboende, oberoende och universellt värde. Följaktligen ska vi fortsätta tillåtas att leva enligt detta trots att vi skulle gå in i en värld där Skynet är storebror och Robert Patrick är polis.

Låt oss utgå från att den värld som vi kommer att växa in i är en sådan där överflöd är legio och torftighet undantag. Framtiden kommer bestå av låga energikostnader och fullt automatiserad produktion av alla existentiella, relevanta produkter. Åtminstone kommer de mest grundläggande produkterna vara billiga nog för alla, vilket till viss del är fallet idag. Emellertid utgår vi från att framtiden blir värre; mer av allt á la en avarage amerikan.

Hur kan det samhälle se ut? Jag upplever det som så att det idag tycks vara mer uppskattat tillika eftersträvansvärt för människor att vara uppmärksammade och uppskattade än att vara rika. Såklart är ju en hopslagning av dessa två säkert det ultimata i en gemene människas drömmar, men om de skall särskiljas tror jag att "kändisskap" är mer eftertraktat än ren och skär rikedom. Socialt erkännande verkar vara den ultimata sociala valutan, vilket till viss del kan förklara hur människor frivilligt väljer att söka till program såsom Paradise Hotel, Kungarna av Tylösand et cetera. De jobb som fortfarande kommer att behövas i framtiden är jobb som människor kommer vilja utföra även om de inte får betalt för att göra dem. Belöningen - avlöningen - finns redan i sakens natur. Beträffande allt annat kommer det, till allra största sannolikhet, att vara datoriserat. 

Finns det fortfarande ett behov av ägande? Önskan därtill det inneboende och ofta undermedvetna begäret att äga saker och att ha en egen plats verkar också vara djupt mänskligt, likt glädjen att dela. Tänk om kommunismen var långt före sin tid, eftersom den saknade rätta förutsättningar i form av ett samhälle så tillgängligt tillika tillmötesgående som ett datoriserat sådant kan vara?

Om vi tittar på listan igen ser vi att redovisning sannolikt kommer att automatiseras:

Om det är datoriserat, är det sannolikt också i realtid. I en realtidsekonomi bör det finnas en konvergens av monetära och sociala valutor. Allt det du gör skapar värde för en annan människa och kommer att uppskattas i realtid - en krona för ett leende.

I den världen kommer en miljardär vara lika glad som de människor han skapar värde för. Det finns inget för honom att bli rik på utan att även andra blir rika. Symbiosen blir här tydlig. Kanske är det som så redan idag och att inkomstskillnaderna inte är ett verkligt problem? Det är något som låter som att det är ett problem, men egentligen skapar människor värde - valuta - genom att hjälpa andra människor. När jag går på stan ser jag människor från olika länder, olika kulturer, i olika kläder, med olika plånböcker och det som de alla har gemensamt är att en majoritet av dem ler, skrattar, diskuterar och tycks ha det bra. De förefaller att vara lyckliga, och det är bra. 

Om vi bortser från de som figurerar i Lyxfällan blir den intressanta frågan vad människor gör med sina pengar. Kommer en miljardär fortfarande att köpa en lyxvåning i New York, och på det sättet "köra ut" andra människor, för att sedan knappt använda den? Kommer skattesmitni....host host; skatteplanering fortfarande att figurera? Jag tror inte det. Så snart det finns överflöd blir sparandet; planerandet inte lika viktigt.

Att världen utvecklas är en självklarhet så klar att inte ens en solförmörkelse skulle kunna dölja den. Att människan, världens system, lagar, regler, statskick och så vidare skulle vara statiska är en omöjlighet. Planeten Tellus och dess inneboende, människan, bokstaveras båda "dynamik" i efternamn. Således kommer kapitalismen att utvecklas. Frågan är om vi kan styra dess utveckling eller är vi dömda att följa en utveckling vi ej valt, men som genom våra tidigare ageranden blir, oundviklig?  Ska vi försöka oss på att vara kaptenen på det Titanic vi mycket väl kan vara passagerare på, eller ska vi låta Darwins lära tala och luta oss tillbaka? Hur ser kapitalismen ut i en framtida värld? Kommer den att finnas eller kommer Lenin att återuppstå? Varför? Varför inte?

Facit till "The Pursuit of Happiness"

"Happiness depends upon ourself", Aristoteles

Lycka är något vi alla strävar efter och jag har behandlat ämnet flera gånger, bland annat i "Is happiness for sale" samt "Njutningens paradox". Även om jag har förståelse för att ämnet kan kännas utvattnat till sådan grad att man kan känna en aversion större än den man har mot Donald Trump rekommenderar jag dig att läsa detta inlägg, då en av världens längsta och mest kompletta studier om lycka nyss har avslutats (efter detta inlägg anser jag ämnet slutdiskuterat - skönt!)

Lycka är en av de viktigaste sakerna i livet, men det är också en av de svåraste att studera. Psykiater Robert Waldinger är chef för Harvard Study of Adult Development och har lett samt drivit en av de längsta och mest kompletta studier av det behandlade ämnet som någonsin genomförts. Inför sin undersökning frågade han människor i allmänhet men unga i synnerhet om vad lycka var och betydde för dem. De flesta av de unga vuxna sade att deras mål i livet var att bli rika eller berömda. För mig är detta tragiska svar, som inte kan sägas vara annat än samhällstypiska och karaktäriserande för den värld vi skapat och lever i. Fokus ligger på det yttre; det materiella istället på dess antonymer. Således blev jag glad efter att ha läst Wallingers rapport, där slutsatsen säger att det inte är pengar, makt eller berömmelse som ger människor lycka, utan... ja, vi kommer till det längre ned.

Dock, ytterligare ett perspektiv tillika fråga till detta inläggs tema, som bör väckas och behållas i bakhuvudet innan vi fortsätter med studien, är varför vi ska/upplever oss jaga lycka? Har vi någon gång fötts och varit "lyckliga" utan att för den delen ha jagat eller sökt nämnda? Har någon sagt till oss att vi ska/måste jaga den? Är det som så, att genom att söka och jaga nämnda tema som vi ständigt pressar oss mot ett mål, som för varje steg vi närmar oss skjuts fram detsamma avstånd vi upplever oss ha intagit? Är jakten tillika målet(!) en illusion? Jag vet inte utan allt vi kan konstatera är att lycka är ett abstrakt begrepp och således enbart kan vara av en subjektiv upplevelse hos envar. Detta styrker ett ifrågasättande till att "köpa sig lycka". Personligen har jag, efter dessa inlägg om lycka, kommit fram till att man inte ska jaga lycka i tron om att den "finns på andra sidan" eller att man nödvändigtvis måste simma över ån efter vatten. Genom att inte jaga den; inte fokusera på den; inte låta den uppta din sinnesfrid kommer du att uppleva den. För inte går du ut på en restaurang med dina vänner och sitter där med tanken att "nu ska jag vara lycklig", eller? Nej, det är dagen efter, då du förvisso ångrar kvart-i-två-shoten men inte kan göra annat än att le när du tänker tillbaka på allt roligt som hände under gårdagen, då du var lycklig!

Detta lättsamma utsvävande från min sida tillåts avslutas med två citat som jag finner träffande och tankeväckande utifrån vilket perspektiv man väljer att angripa temat:

"One of the first conditions of happiness is that the link between man and nature shall not be broken" L. Tolstoj

"We hold these thruts to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness..." Den amerikanska självständighetsdeklarationen 

Så, åter till studien. I denna följdes två grupper av vita män i 75 år, med början 1938:

• 268 Harvard "softmores" som en del av "Grant Study" som leds av Harvard psykiater George Vaillant

• 456 12- till 16-åriga pojkar som växte upp i innerstaden Boston som en del av "Glueck Study" som leds av Harvard Law School professor Sheldon Gluck

Forskarna kartlade män om deras liv (inklusive kvaliteten på deras äktenskap, trivsel och sociala aktiviteter) vartannat år och övervakade deras fysiska hälsa (inklusive lungröntgen, blodprov, urinprov etc.) vart femte år. De kom fram till en viktig iakttagelse: Goda relationer hålla oss lyckligare och friskare.

I ett abstract tillika i flertalet intervjuer säger Waldinger att det främst är tre saker som leder till lycka:

Nära relationer

Män i båda grupperna av Harvardstudien som berättade att de hade nära umgänge med familj, vänner, och/eller samhället tenderade att vara lyckligare och friskare än sina mindre sociala motsvarigheter. De tenderade också att leva längre. Som jämförelse framkommer att människor som sade att de var ensamma rapporterade att de kände sig mindre glada. De hade också sämre fysisk och psykisk hälsa, enligt definitionen ovan.

Vad som även styrker ovan förda diskussion är en metastudie publicerad år 2014 i tidskriften Social and Personality Psychology Compass, i vilken det framkommer att ensamhet kan komma i vägen för mental funktion, sömn och välbefinnande, vilket i sin tur ökar risken för sjukdom och död.

Relationernas kvalité (inte kvantitet)

Det är inte bara att vara i ett förhållande som räknas. Gifta par som sade att de argumenterar ständigt och hade låg tillgivenhet för varandra (som av författarna definieras som "high-conflict-marrige") var faktiskt mindre lyckliga än personer som inte var gifta alls.

Dock verkar effekten av förhållandets kvalitet till viss del vara åldersrelaterad. En studie 2015, som publicerades i tidskriften Psychology And Aging, följde personer under 30 år och fann att antalet relationer människor hade i själva verket var viktigare för människor i 20-årsåldern, men att kvaliteten på relationer hade en större effekt på socialt och psykologiskt välbefinnande när människor var i 30-årsåldern.

Stabila och stöttande äktenskap

Att vara socialt anslutna till andra är inte bara bra för vår fysiska hälsa. Det hjälper också avvärja mental nedgång. Människor som har varit gifta utan att ha skilt sig, separerat eller haft "allvarliga problem" tills 50-års ålder presterade bättre på bland annat minnestester senare i livet än de som inte haft turen att leva "bekymmersfritt". Även annan forskning backar upp detta. En studie i tidskriften PLOS ONE 2013 fann att äktenskap, för att nämna en av flera andra faktorer, var kopplad till en lägre risk för mild kognitiv svikt och demens. Allt detta tyder på att starka relationer är avgörande för vår hälsa.

Samhället ställer en stor tonvikt på rikedom och att lycka har en nära och viktig relation med vårt arbete (jmf. citatet från den amerikanska självständighetsdeklarationen samt "the american dream"). Dock, enligt Waldinger, motbevisas detta av denna studie: "Men om och om igen under dessa 75 år, har vår studie visat att människor som klarat sig bäst var de människor som mer värdesatte och valde relationer med familj, vänner och gemenskap."

Likt ofta är fallet med mina inlägg finns den textuella kommunikationen även i en visuell tillika verbal dito. Du finner Wallingers TED-talk här.

Jag är inte förvånad över dessa resultat som Harvardstudien presenterade. Jag upplever mig alltid må som bäst när jag är med människor som står mig nära och som jag håller högt därtill värdesätter. Pengar är föga viktigt för mig för att jag ska vara lycklig, däremot är de viktiga för mig som medel att kunna få möjlighet att få mer tid att njuta av mina nära och käras umgänge - och därmed uppnå mer lycka. Genom att investera, genom att bygga en pengamaskin, genom att inse att livet ej handlar om att "flest prylar när han dör vinner", utan om flest lyckliga stunder, minnen, upplevelser et cetera "vinner". Jag tror det finns en anledning till att program såsom Lyxfällan och böcker såsom Lyckofällan (läs den - mycket bra) existerar medan dess motsatser lyser med sin frånvaro! Det som jag finner konstigt är att gemene man uppmärksammar detta men inget mer. Således blir det "mycket snack men liten verkstad"...

Jag upplever det som att en majoritet av oss bloggare (och säkert även alla andra som investerar men ej bloggar) har detta som mål. För vad är en Tesla S P85D  i jämförelse med en underbar vistelse med nära och kära på Capri med solen i ögonen medan servitören fyller på ditt vinglas och en pasta vongole serveras med dofterna av hemmagjord tomatsås, vitlök och persilja med vetskapen om att allt är "gratis" samt att lyckotiden du upplever inte är tillfällig utan permanent?

För varje krona jag investerar investerar jag i lycka. Man brukar säga att tid är pengar och att pengar är tid - (förhoppningsvis) en lycklig tid! Summa summarum: Varje gång du investerar, tänk då att du investerar i din framtida lycka. Faktum att du är ansvarig för din egen lycka är lika tydligt som konspirationsteorin om att VM 1958 inte ägde rum är skrattretande.

För att förstärka tillika emfatisera känslan kan valfri låt (eller samtliga) av Billboards "happy songs"-list hjälpa när du tvekar kring dina investeringar!