Om den svenska skolan

Är det något som, mer eller mindre, alla kan och vet något om är det skolan, då alla har gått i den. Det är alltid såväl lika roligt som tråkigt, lika intressant som slätstruket, lika komiskt som tragiskt hur precis alla, och speciellt då de har druckit ett glas vin, vet exakt vad den svenska skolan behöver.

Att något behöver göras står nog klart för de flesta, men vad, när och hur är frågor som klyver kombattanterna i olika läger, vilket är inget annat än synd, för de som drabbas hårdast är de unga; eleverna – Sveriges framtid. Skolan har, sedan kommunaliseringen, blivit ett slags slagträ för partier att använda så som de finner bäst passande och då det har blivit några regeringsskiften har detta synts i skolpolitiken.

"[...]Ett land som gjorde samma var Chile, men till skillnad från Sverige insåg de[...]

Att kommuner skall klara av att finansiera skolan – institutionen som skall utbilda Sveriges framtid – står sedan länge klart att det mer är en utopi än en realistisk målsättning, speciellt då det nu har blivit klart för de som inte hade fler än två pommes frites på tallriken för cirka 20 år sedan att välfärdssystemet som vi känner det är en förlegad rest från en svunnen tid. I och med en växande och åldrande befolkning, bättre mediciner och sjukvård, införandet av robotar tillika AI, går allt mer skattepengar till att försöka hålla landet flytande (och att betala hutlösa löner till de folkvalda, som inte bara tycks hinna med att fiffla med valfri hyres- och bostadsbidrag, utan även att twittra 24/7). Ena året tas en viss summa från en utpost för att användas i en annan, och sedan sker vice versa året därefter. Ena året sänks skatten för pensionärerna, andra året höjs den et cetera.

Den 10 september är det Skolans dag och jag tänker inte ”tråka ut dig” som läser detta och jag tänker ej heller skriva något långt och informationstätt om hur det står till i den svenska skolan sett till såväl nationella som internationella jämförelser, men jag skulle råda dig att ta dig de dryga 5 till 7 minuterna som det tar att läsa följande reportage av Per Kornhall. Här framkommer tydligt hur övergången från statlig till en kommunalt styrd skola gick till; hur man först agerade och sedan tänkte, istället för tvärt om; hur man negligerade alla varningar från OECD m.fl. och hur man kom att applicera en sorts konfirmationsbias så kraftig att valfri profil på di:s börssnack skulle bli grön av avund.

"[...]Anno 2025, dvs. om 5,5 år, beräknas det saknas 65 000 behöriga lärare[...]"

Ett land som gjorde samma var Chile, men till skillnad från Sverige insåg de hur antalet svagheter tillika förluster med råge slog antalet styrkor och förtjänster. Således kom de att revidera, men innan de gjorde det reflekterade de, skapade utskottsgrupper, frågade och tog in lärare, forskare, sakkunniga et cetera.

Lite kortfattat om dagens skolsituation.
Regeringen vill underlätta lärares arbetsbörda genom att tillföra mer lärarassistenter. Med den satsning som staten vill göra kommer pengarna att räcka till cirka 6min/lärare/dag. Således en piss i Mississippi.

Anno 2025, dvs. om 5,5 år, beräknas det saknas 65 000 behöriga lärare. Fem år senare - år 2030 - beräknas den summan vara cirka 80 000. Uttryckt på ett annat sätt betyder det att det kommer att finnas tiotusentals barn och unga som inte får en jämlik, adekvat och rättssäker utbildning.

Antalet lärare som självmant väljer att lämna yrket på grund av för dålig arbetsmiljö, men även för den låga lönen, ökar. Siffran på antalet sjukskrivna lärare är minst lika skrämmande som ovan siffror och mer ofta än sällan är arbetsmiljön den främsta orsaken. Som om detta inte vore nog ökar antalet lärarstudenter som väljer att hoppa av sin utbildning...

En konsekvens av dels kommunaliseringen, dels friskolereformen är att det sätts s.k. "glädjebetyg" och detta är främst förekommande hos friskolor. Anledningen till dessa är flera och en av dem är att rektorn/koncernen vill hålla uppe ett bra resultat för att locka till sig elever. Glädjebetyg gör säkert såväl eleven som föräldrarna glada, men den glädjen kommer med största sannolikhet försvinna då eleven börjar på en annan skola/går upp en årskurs. Detta är mycket tydligt när det gäller övergången från gymnasiet till universitetet.

”Vad får jag för pengarna” kom att bli ett citat som blev väl refererat under slutet av 2017 och under 2018 och här tycker jag att alla som har barn i den svenska skolan, eller för den delen barnbarn, syskonbarn et cetera, bör ställa sig samma fråga – ”vad får mitt barn/barnbarn/syskonbarn av de skattepengar som jag betalar in? Ges denne bästa möjliga förutsättningar? Råder den jämlikhet som vissa politiker hävdar existerar?”.

Jag vill passa på att rekommendera att följa Isac Skogstad på twitter, som arbetar som lärare, är kolumnist i GP samt kommer att släppa sin första bok om den svenska skolans system samt den progressiva pedagogiken under denna höst.

  

PISA och skoldebatten

Nej, detta är inte ett inlägg som handlar om investeringar och ekonomi i den bemärkelse att det går att finna tips, idéer, underlag e.d. för att investera i sin privata portfölj, utan det kommer att handla om skolan, som är en investering för alla. För cirka ett år sedan diskuterade undertecknad, kortfattat skall tilläggas, med en vän - Anders Ölve -via twitter om skolan och denne sade att det skulle vara intressant att läsa mer om skolan och framför allt PISA. Således...

Det är ömsom roligt (förstå mig rätt), ömsom tragiskt att visats ute på diverse bistros, pubar et cetera och mingla som lärare, för så fort du nämner "jag arbetar som lärare" brukar det alltid bli diskussioner á la "Vad är det för fel på dagens skola? Jo, det skall jag säga dig. Det beror på X, Y och Z". Vad skolan behöver, för alla tycks tycka att den inte är bra, tycks alla och envar veta. Utan att ha någon vetenskaplig grund för min tes, vågar jag utgå från att om DU skulle fråga en vän, släkting e.d., skulle denne snabbt ha ett "botmedel" mot det som är dåligt i skolan. Varför? Jo, alla har gått i skolan och vet därför vad som behövs. Att samhället har ändrats sedan dess, är inget som berör denne ej heller något som skall tas med i deras "botmedel".

Idag tycks en majoritet (läs: "alla") använda PISA-resultat/undersökningar som underlag för att säga att den svenska skolan inte fungerar som den skall och att något måste göras. Så sent som tisdagen den 29 maj kunde läsarna läsa i Dagens Industri att "Sverige borde kopiera den finska skolan". Jag tänker här inte diskutera om den svenska skolan måste förändras och/eller vad som måste göras. Det jag vill diskutera är att dessa monologer (ja, Mr. Björklund och Mr. Fridolin - jag tittar på er), löpsedlar, diskussioner tycks bygga på undersökningar som genomförs av en myndighet - OECD -, som till en början var fokuserad på ekonomisk utveckling och som saknar några egentliga befogenheter. Till skillnad från Världsbanken eller Internationella valutafonden har OECD ingen möjlighet att med ekonomiska styrmedel påverka eller styra en viss sorts politik.

Kortfattat redovisat om hur OECD kom att bli en mer betydande spelare i diskussionerna kring skolan börjar med att USA, som på 1980-talet hade insett via en rapport, A Nation At Risk, som visade på katastrofala siffror för den amerikanska utbildningssektorn,  att det minst sagt såg brunt ut för landet. USA önskade mer internationella data om utbildning i syfte att kunna kopiera andra framgångsrika metoder. Just detta "copy & paste" är något som har blommat upp i den svenska pedagogiken de senaste tio åren. Det kallas för "evidensbaserad pedagogik/undervisning" och argumentet för att använda en annan metod än den som inte fungerar, utan att vare sig anpassa efter elevunderlag, kultur, förkunskaper et cetera, är att det fungerar för någon/några andra, mer ofta än sällan i ett annat land. På en annan kontinent. För ett folk med en annan historia. Med en annan kultur. Ja, ni märker nog hur min inställning till detta förfarande är. Emellertid är jag för att detta kommer in i skoldebatten, men det måste ses på med mer nyktra ögon. Vad gör andra bra och vad kan vi se/lära av detta? Hur kan vi införliva och applicera detta i vår skola/samhälle och samtidigt anpassa efter skolans/klassens/elevens förkunskaper tillika förutsättningar. Evidensbaserad forskning har mycket att ge, men att köpa den rakt av, utan att klämma på grisen och syna säcken, är ett steg som är dömt till dåligt lärande för eleverna.

Slutligen, innan jag återgår till att diskutera PISA, måste det lyftas fram att den evidensbaserade pedagogiken har fått en extraskjuts på grund av tillkomsten an New Public Management (NPM), där vinster, maximal nytta till minimal kostnad, kvantitet för kvalitet et cetera har fått en maktställning iom. tillkomsten av friskolorna, vara många, men inte alla, mer strävar efter att gynna ägarna på bekostnad av b.la. lärarna. Medan lärarna önskar mer tid, möjlighet till fortbildningen et cetera, händer mer ofta än sällan att ledningen hänvisar till en viss pedagogisk metod som ömsom är billig(are), ömsom har fungerat ypperligt i ett annat land/skola/geografi och att denna kan appliceras här. Rakt av. Utan krusiduller. Ja, nu drar jag alla över en kam och jag vet att jag är bred i min generalisering, men jag hoppas att syftet och andemeningen framkommer.

"New Public Management var ett misstag" (L. Lewin, 2017)

Den komparativa metoden kan sägas ha sitt "moderna" ursprung under det Kalla Kriget och då USA såg hur Sovjet förlöjliga dem med sina framsteg med Sputnik. I USA såg man med rädsla på hur Sovjets framgång kunde vara en indikator på att landet, och dess befolkning, hade blivit mer okunniga. Något måste de röda göra rätt, för annars skulle de ej vinna över de blå. Sagt och gjort slog man inte bara på den lilla, utan den stora trumman. USA:s framtid, dvs. barnen/de unga, skulle ges bästa möjliga förutsättningar och landet satsade stora summor på sin utbildning. Man tog intryck, jämförde, utvärderade et cetera. inom landet. Samtidigt som detta kom IEA - den internationella utbildningsorganisationen, som gör utvärderingar och jämförelser - att se gryningsljus. Idag är det IEA som står bakom de, efter PISA, mest ansedda undersökningarna gällande utbildning - TIMSS och PIRLS. För att inte bli för utdragen rekommenderas denna länk för att lära sig mer om organisationens historia tillika vad dessa undersökningar undersöker.

Så. Finland är bättre än Sverige - bara att kopiera(?)! Ja, om vi utgick från att vi har samma historiska, kulturella och sociala förutsättningar tillika faktorer. Detta är vad som påverkar vad som är möjligt, om, när, hur och varför det är det. Skolan är en del av samhället, politiken, kulturen samt historien, detta såväl på lokal, regional samt nationell nivå - dvs. vad som fungerar bra i Åmål behöver inte fungera lika bra i Stockholm. Dock torde möjligheterna för detta vara högre än i Hongkong, då de svenska städerna har, allt annat lika, samma kultur, historia tillika sociala förutsättningar. Skolan lever således i en symbios med hela samhället och kan ej fungera utan sin andra hälft.

"[...]Ungefär 80 procent av alla sydkoreanska ungdomar går i extraskola på eftermiddagarna[...]"

Om vi nu ändå skall ge oss an att kopiera, kanske vi lika gärna kan ta från Sydkorea! Sydkoreanska femtonåringar går 100 timmar mer i skolan per år, läser läxor 3,5 timmar mer per dag, tränar idrott 22 mindre per dag och sover en timme mindre en svenska femtonåringar (ncee.org). Det är, i sammanhanget, värt att notera att 3,5 timmar mer per dag under 180 skoldagar i nio år motsvarar 5670 timmar, vilket motsvarar ungefär 7,5 läsår enligt den svenska timplanen (6890 timmar/9 år). Dock ställer denna studiekultur högra krav på framför allt föräldrarna, som både själva måste assistera vid läxläsning samt betala för bästa möjliga eftermiddagsskola. Ungefär 80 procent av alla sydkoreanska ungdomar går i extraskola på eftermiddagarna och deras föräldrar betalar mellan 10 och 25 procent av sin disponibla månadsinkomst för privatutbildning (Park, Byun & Kim, 2011). Det finns studier som visar att föräldrar lägger ned lika mycket på privat undervisning för sina barn på eftermiddagarna, som regeringen lägger på den statliga grund- och gymnasieskolan (Kim & Lee, 2010).

Som framkommer finns här en annan studiekultur; ett annat förhållningssätt till studier och utbildning. Kan Sverige kopiera detta? Ja, men det kommer ej att fungera förrän även den svenska mentaliteten, kulturen tillika samhället (förstå mig rätt) ändrar sig. Du kan inte klämma ned en fot i storlek 45 i ett par 38:or.

En annan sak som påverkar utgången av PISA är det faktum att olika länder har olika läroplaner, där vissa har mer fokusering på de naturvetenskapliga ämnena, medan andra på de humanistiska. Sverige är ett land som historiskt har tillhört det sistnämnda lägret, men sedan PISA-chocken anno 2000 har allt fler röster börjat höjas för att byta mot den förstnämnda. Är detta bra, eller dåligt? Det kan vi ej veta, då det finns såväl för- som nackdelar med båda systemen. PISA mäter kunskaper inom matematik, läsförståelse, naturkunskap samt problemlösning. Sett till läsförståelse tillika problemlösning, har Sverige mer ofta än sällan hamnat på de högre nivåerna, medan landet, historiskt, har legat strax under, eller på, snittet gällande matematik och naturkunskap. I omvärlden är matematik och naturkunskap ämnen som bedöms mer viktiga än andra, vilket är en anledning, men inte den enda, till att många ser på Sverige och dess utbildningssystem som mindre bra.

"[...]Lyd sedan dessa, vilket är den punkt där det mer ofta än sällan, oavsett ämne/spörsmål, brister från de styrande och beslutsfattande[...]"

Då inlägget nu börjar bli långt skall en slutsats försöka nås. Att PISA, PIRLS och TIMSS finns som komparativa studier är bra, men resultaten från dem används fel i skoldebatten. Vad som inte behövs är politiker som skall göra en snabb och stor förändring, grundad på... ja, egentligen ingeting (host herr Björklund och Fridolin). Ej heller är det bra att envar kvällsblaska skriker ut att det är "Skolkris" då resultaten från varje undersökning jämförs. Undertecknad är inget mattesnille och självklart framstår jag som en noob värre än Jan-Olof då jag jämförs med mer duktiga matematiker. Dock anser sig undertecknad vara mer stark gällande läsförståelse, där mattesnillena kanske är lite svagare. Min önskan är att samtliga resultat ses på och bedöms med nyktra ögon och att staten istället låter experter, såsom Christian Lundahl, Dylan William, John Hattie, Sir Ken Robinson och Gunnel Colnerud, för att nämna vissa, samlas, diskutera och föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga att genomföra. Att ändra skolan, dess läroplan och övriga styrdokument var fjärde eller åttonde år är dömt att leda till ett misslyckande, då det tar en mycket längre tid att dels applicera tillika implementera alla dessa. Självklart skall läroplanen utvecklas i takt med samhället, men detta skall ske under kontrollerade former och inte likt det hafsverk som Lgr11 och GY11 var. Ge experter möjlighet att påverka och lyssna sedan på deras råd. Lyd sedan dessa, vilket är den punkt där det mer ofta än sällan, oavsett ämne/spörsmål, brister från de styrande och beslutsfattande.

Att en ändring, som skall vara mer hållbar och långtgående, erfordras tror jag det är många som anser. Undertecknad är enig i detta, men grundar ej sitt ställningstagande enbart på PISA, utan på de fakta som kommer från mer nationella rapporter. Nyligen publicerades b.la. en ny rapport om hur elever som kommer från familjer med låg socioekonomisk bakgrund tenderar att få sämre betyg än de som kommer från familjer med en stark studiekultur tillika socioekonomisk bakgrund. Detta är ett, av många skall tilläggas, problem som måste lösas. En elev, en människa, skall ej stå och falla bara för att denne är född i en viss stad i ett visst land och har föräldrar som inte har haft förmånen, viljan, insikten, lusten att tidigare i sina liv studera. Enligt Skolvärden (5:18) har 142 597 elever, mellan åren 2008-2017, gått ur grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det skall inte vara tillåtet; detta är inget annat än ett stort misslyckande. Hur skall det lösas? Vi kan ju fråga Björklund, som med GY11 och LGR11 slog sig för bröstet. I samma publikation (Skolvärlden, 5:18) säger denne, samt utbildningsminister Gustav Fridolin: "Det är ett stort misslyckande".

Ekonomi i skolan?

Innan sommaren läste jag Rich Dad, Poor Dad. Denna bok beskrivs ofta som en "ögonöppnare" av många av dem som tidigare levt ur hand i mun. För undertecknad, som anser sig ha haft en ekonomisk medvetenhet sedan barnsben, var det inte mycket nytt som framkom. Emellertid var det en nöjsam läsning som gav mig två dagars stimulans. Jag har rekommenderat denna till flera av de elever som besöker de öppna föreläsningar jag brukar ha på jobbet efter skoltid och de står nu på kö, vilket är mycket roligt.

I boken framförs mycket kritik mot att barn och unga idag ej får läsa om ekonomi i skolan. Författaren, Robert T. Kiyosaki, argumenterar för att många människor skulle ha det mycket bättre ställt om de fått lära sig om debit, kredit, hur man skiljer tillgångar från skulder et cetera. Utöver detta är ett av hans budskap att få läsaren att inse vikten av att inte jobba för pengar, utan vice versa. Om detta tror/hoppas jag få motsätter sig. Kiyosaki argumenterar för att det handlar ej om hur mycket pengar du tjänar, utan om kostnader. Som säkert en majoritet, ja alla(?), av mina läsare är medvetna om är det strunt samma om du tjänar 50 000 kronor netto, om kostnaderna är desamma. I det fallet är personen lika "fattig" som en person som får in en nettolön på 20 000 kr och har samma utgifter likt inkomsten.

Jag tänker ej skriva en sorts recension eller dylikt, utan ämnar i detta inlägg lyfta fram en av Kiysakis kärnpunkter; avsaknaden av undervisning i privat- och hushållsekonomi på grundskolan och gymnasiet.

Då jag själv är verksam inom skolan har jag mer ofta än sällan reflekterat över att institutionen är skapad på 1800-talets världsbild och värderingar. Tyvärr har den ej, i någon stor mån, acklimatiserat sig i takt med globaliseringen. Dessa tankar har jag ofta haft, men det var först då jag kom att se sir Ken Robinsons Ted Talk (länk nedan) som jag verkligen kände att "det inte bara är jag".

Bild från Robinsons Ted Talk "Changing Education Paradigms"

Sir Ken Robinson har haft flera Ted Talks, men det finns fyra som jag verkligen vill lyfta fram. Den ena, vilken är det mesta sedda klippet på Ted Talks' hemsida, heter "Do School kill creativity?". I detta visar han tydligt hur dagens skola ej är anpassad för dagens ungdomar. Förvisso får barn och unga lära sig mycket nyttiga och viktiga saker, men många av dessa kanske inte bör ges den vikt som de har? Just om detta diskuterar nämnda Kiyosaki och menar att elever blir undervisade om mycket nyttiga kunskaper samt att de får lära sig, av såväl lärare som föräldrar och andra vuxna, att det de skall göra är att 1) studera hårt,  2) få bra betyg, 3) söka in och studera på universitet och sedan 4) ta en ("trygg") anställning på ett företag. Sedan är saken biff., för att citera kung Carl XVI Gustaf då han under 1990-talet blev utfrågad om hans åsikt om/i älgjakten Det är extremt många, ja, nästan alla, som gör enligt mallen. Emellertid leder denna dem till det berömda ekorrhjulet. De har bra och viktiga (skol)kunskaper, men saknar de kunskaper som livet erfordrar, vilket Kiyosaki vidareutvecklar i sin bok.

Om än ej med samma ord, men med samma innehållssyfte talar han även i detta klipp; "How to Escape Education's Death Valey", "Changing Educations Paradigms" samt i "Bring on the Learning Revolution". Samtliga av dessa tre framföranden är mycket givande att se, detta till trots om du ej är verksam pedagog.

"[...]vad skall eleverna få lära sig och vad skall få stryka på foten?[...]"

Det är bland annat med de åsikter, tankar och gärningar jag ger mig in i min masterutbildning i pedagogik. Skolan är en underbar och viktig plats, men att utgå från att den skall vara likt den alltid varit; att alltid lära våra barn och unga exakt samma saker som tidigare generationer, hindrar människor från att få utlopp för all deras kreativitet tillika anser jag att det hindrar släktet homo att utvecklas snabbare och bättre.

Om vi utgår från att dagens skola ej är anpassad efter dagens globaliserade värld, med alla de kunskaper den kräver, vad skall eleverna få lära sig och vad skall få stryka på foten? För där kommer en viktig punkt, för när jag studerar de elever jag har och deras scheman, ser jag att näst intill alla deras dagar är fyllda från 08:00-15:30. Om jag jämför med då jag studerade på gymnasiet var schemana inte lika fulla och det fanns alltid tid till annat viktigt, såsom att spela Texas hold'em, diskutera varför Liverpool var det bästa laget i PL, var kvällens pizza skulle ätas eller varför vi inte fick gå hem... Således har antalet produktiva timmar ökat, men jag kan ej se att detsamma gäller med nya ämnen.

Exempel på hur ett schema kan se ut för de som studerar på naturprogrammet, årskurs tre.

Bör hushålls- och privatekonomi vara ett obligatoriskt ämne i skolan? Om vi tvingar oss att ej förlänga eleverna dagar; vilket annat ämne skall få stryka på foten? Skall även andra ämnen ersätta befintliga? Vilka?

Att föreläsa om nyckeln till frihet

Att berätta och "undervisa" - men framför allt inspirera - om den värld vi alla dagligen rör oss inom; den som finns med oss i våra tankar; i våra drömmar; våra framtidsplaner; ja, i våra liv, är det nog många som någon gång tänkt tanken att de skulle vilja göra. Onsdagen den 26/10 kommer jag att göra just detta. Då har jag nämligen en öppen föreläsning på mitt jobb för såväl elever som personal. Stora aulan är bokad och jag har marknadsfört via såväl uppsatta "affischer" som via digitala vägar (Facebook, Instagram och allt annat som dagens ungdomar visats med).

"Do not save what is left after spending but spend what is left after saving"

Jag ser verkligen fram emot att få ha denna föreläsning och bland både elever och kollegor talas det redan mycket om den. Då den ej räknas som ett obligatoriskt moment var jag tvungen, vilket rektorn beklagade men absolut stödde, att lägga den efter skoltid, dvs. kl 15:30-16:45. Detta kan säkert få några att avböja sin vistelse men jag har poängterat att de kan komma och lyssna tills de måste iväg på någon annan fritidsaktivitet eller tills de antingen tröttnar eller känner att detta med sparande/investeringar ej är något för dem (om fallet är likt det sistnämnda blir jag rädd...).

Jag tror inte det kommer vara svårt att väcka allas intresse och engagemang - vem vill inte "tjäna" mer pengar och veta/förstå hur man kan skapa avkastning på sitt kapital? Nej, det svåra är för mig att bedöma är var jag skall börja och hur mycket jag skall ta med i denna första, av flera planerade, föreläsning. Jag har varit i kontakt med Unga Aktiesparare och de har berättat att de mer än gärna vill komma och besöka/föreläsa och det är något jag hoppas kommer inträffa. Om min föreläsning blir väl emottagen är min plan tillika förhoppning att dessa skall få ha 1-3 föreläsningar fram till sommaren (och att jag då ej har några).

Nyckeln till frihet?

Jag har börjat skissa på en Power-Point, då jag anser det mer lättarbetat än Prezi. Därtill är den lättare för eleverna att använda på mobiler samt att ladda ned och ha i "offline-mode". Sedan är jag en sådan som hellre ser till funktion tillika syfte mer än till ett snyggt yttre/flashigt utförande. Oavsett kommer samma budskap och innehåll att förmedlas och det är huvudsaken.

Jag tänkte dela med mig av mitt utkast, med tillägget tillika betoning på att det är just ett utkast. Vad anser ni att jag har missat? Skall jag stryka något? Något som det behövs läggas mer tyngd på? Jag är tacksam för all sorts feedback!

Jag är väl medveten om att det är svårt att ge feedback då ni ej vet mitt "manus" till alla bilder, men jag tror nog att ni, smarta som ni är, nog klarar av att någorlunda fundera ut vad jag kommer säga till samtliga bilder.

"The best time to plant at tree was 20 years ago. The second best time is now"

Utöver ovan kommunicerade "medvetenhet" kommer ytterligare en; ja, det är långt och ja, det är mycket. Jag är inne på att korta ned men har ännu ej beslutat vad. Det är en av anledningarna att jag vädrar detta med er. Lägg också till att denna PP kommer läggas ut på skolans intranät, så längden kan med fördel förbli, men att jag enbart nämner att mer finns att läsa, som jag tyvärr ej hinner gå igenom på denna föreläsningstid.

Jag vill ännu en gång tacka bland annat Alexander Boman på Avanza, Stefan Thelenius och Utdelningsstugan för era tillstånd att använda materiell från era sidor samt 40procent20år för bra bilder och diagram. Ni har besparat mig mycket tid och ännu en gång visat att ni är underbara människor - tusen tack!

Här finner ni min Power-Point