Fattigfällan

Beata, högskoleutbildad och driftig, är en kvinna i sina bästa 50 år och har sedan dryga 20 år tillbaka drivit ett eget företag med f-skattesedel. Därtill har hon uppfostrat 4 barn som ensamstående. Hon har alltid varit noga med att göra rätt för sig; alla räkningar har alltid betalats in och speciellt den månatliga inbetalningen till skatteverket på 15 000 kr. Hon får ut cirka 13 000 kr efter skatt och detta skall hon klara sig på. Hon har inte mycket men det räcker, resonerar hon. Hon har, likt många av oss som tillhör denna del av bloggosfären, lärt sig att leta efter extrapriser, bunkra upp, köpa efter behov, tänka långsiktigt et cetera. 

Fattig Fällan [sic!] är skriven av Charlotta von Zweigbergk.

Tyvärr har hon den senaste tiden känt sig allt svagare. Nej, det där var en lögn. Hon vet att hon har känts sig svag och "sjuk" i flera år, men har detta till trots negligerat kroppens signaler och istället kört på, enda in i kaklet som Tommy Söderberg skulle ha sagt. Detta är något som många säkert känner igen sig i; ty vi har nog alla haft perioder då det känts extra motigt men ändock har vi då tvingat oss att lägga i den där växeln som tillskrivs epitetet "extra". Vad som är avgörande är att denna inte klarar av att ligga på "auto" hur länge som helst, för kroppens bensin är skapad att bara räcka för en viss sorts ansträngning och en viss tid. Överskrids detta kommer farten att sänkas tills det rullande blir dess antonym; stilla. 

"Fattigfällan är en bok som skulle kinan bli en politisk dynamit om nån [sic!] tar upp den till diskussion, om nån [sic!] tar människorna det handlar om på allvar - förr eller senare kan det vara vem som helst av oss." Linderborg, Aftonbladet

Detta är precis vad som händer Beata och en dag vaknar hon upp på sjukhuset. Hon förstår ingeting, säger hon, men vet att hon visst förstår. Hon är utbränd och har dessutom en diffus sjukdom. Trots hennes vilda protester sjukskriver läkaren henne. Först på en månad, sedan längre och längre. Försök att arbeta halvtid görs. Försök att arbeta en tredjedel görs. Försök att arbete en fjärdedel görs. Samtliga försök slutar med samma resultat; fiasko.

Då hon är egen företagare och den enda anställda dröjer det inte länge innan hennes räkningar hopar sig. Därtill är hon inte kunnig hur det sociala- tillika ekonomiska skyddsnätet fungerar. "Skulle jag anmäla min sjukdom på samma dag till försäkringskassan? Går inte allt det automatiskt via sjukhuset?" 

Skatteverket har som rekommendation att varje enskild näringsidkare bör ha ett sparkapital/kassa som kan täcka 3 månaders räkningar för företaget. Denna kassa tar slut snabbare än Beata hinner reagera och innan hon vet ordet av står hon med betalningsanmärkningar. Räntorna gör sitt till och de tidigare höga beloppen på räkningarna blir med ens ännu högre. Till allt detta har hon noll hjälp från försäkringskassan, som dröjer med sin utredning. Utöver detta har hon en psykisk kamp med sig själv och sin diffusa sjukdom. Innerst inne vet hon vad hon "måste" göra - hon "måste" jobba! Emellertid finns vare sig kraft eller psykisk stabilitet för detta. Oavsett vad uppgiften är ter den sig astronomisk och bara att se kuverten, som nu även har avsändare med namnet "kronofogden", som byggs upp likt ett torn vid hennes brevinkast får det att vända sig i hennes mage. 

"Det är så välskrivet och så viktigt att den här boken borde bli en grundbok i ekonomi för alla svenskar" Dagens Nyheter

På tal om mage; det går så långt att hon ej har råd att handla mat. Hon går ned på ett "nödmål var tredje dag", varav detta "mål" kan vara en burk med kakor. Däremellan äter hon ingenting. Doften av kaffe får det att vattnas i hennes mun men pengar att införskaffa såväl kaffe som kaffefilter finns inte. Hon pratar, ömsom något öppenhjärtigt med några, ömsom helt öppenhjärtigt med andra om sin situation men får oftast som reaktion "det kommer bli bra" eller "jag kan bjuda på lunch". Omgivningen förstår inte. Som om en lunch skulle göra allt bättre. De förstår inte att hon inte har en krona! 

Försäkringskassan strular men ännu återstår en livlina - socialen! Dock meddelar de, efter en lång tystnad på flera månader, att de ej kan hjälpa Beata. Hon är helt utlämnad och nödgad att leva på vänner. Förklaringen stavas papper som ej är i ordning samt olika tolkningar från olika institutioner. Samarbete och samverkan är två begrepp som inte finns med i skyddsnätens ordlista. Det går så långt som att hon snor tepåsar, knäckebröd e.d. då hon besöker vänner och bekanta... Avsaknaden på skyddsnätens effektivitet tvingar henne in i fattigdomens värld.

Det finns mer att säga om denna bok men jag kommer låta alstret tala för sig självt. Insikten om vad som kan hända envar i detta land är hemsk. Vi tror oss leva i ett civiliserat samhälle, där pappa staten skall skydda oss, men innerst inne vet nog de flesta att så ej är fallet.

Jag har en nära bekant som, vid Moderaternas tillträde 2008, drabbades av Försäkringskassan nya och hårdare regler. Denne fick kämpa i ett år(!) utan ersättning. Denne var/är så sjuk att hen ej kunde vara vaken på alla av dygnets ljusa timmar och ej hade kraft att stå /vara aktiv hela dagen. Varje eftermiddag var/är denne nödgad att ligga och vila. Lägg därtill en kamp mot cancer, inte bara en utan två gånger, sömnlöshet, reumatism så svår att inte ens experter från USA, Kina och Indien kunnat hjälpa. Man har opererat gång på gång; flyttat vävnad, muskulatur etc. från ett ställe till ett annat med mera. Allt till ett resultat lika med samma som innan, om inte värre. Att i allt detta också kämpa för sin rätt att få sjukersättning och gång på gång få kämpa för att bara få kontakt, skicka in sjukintyg, inkomstdeklaration, kontakta skatteverket, läkaren, banken etc. då dessa inte samverkar är inget annat än skandalöst i det civiliserade samhälle vi lever i. Att tillägga i denna diskussion är att hen slutligen vann sitt mål och fick sin ersättning retroaktivt. Hen är idag sjukpensionär men går med en ständig rädsla för att vara nödgad att ännu en gång få kämpa. Hens liv är, tyvärr, inte ett liv hen vill leva. Hade hen levt ett annat liv om energin istället kunnat läggas på att bli frisk istället för att kämpa i ett helt år(!)? Hade hen mått bättre idag om kampen var att leva och inte att överleva? Kanske...

Många av oss pratar om minimalism. Utdelningsseglaren skrev ett bra inlägg om att leva under fattigdomsgränsen. Många pratar om att de har det "knapert" och, absolut, är det inget annat än tråkigt för dem. Men det finns de som har det mycket värre än "knapert". Jag tror att ingen av oss förmår att ens föreställa sig det helvete som vissa (eller många?) i dag lever i. Jag säger inte att det är nuvarande eller tidigare regeringars fel. Ej heller säger jag att det är något enskilt parti som är skyldiga till det som idag förekommer för de svaga. Emellertid vill jag säga att något måste göras och att det är bra att berättelser likt denna kommer fram och att de styrande blir medvetna. Medvetna om att det, till det yttre, så fina skyddsnätet inte fungerar. 

Vi har ett av världens högsta skattetryck men trots detta fungerar inte skyddsnäten!? Många länder brukar se på Sverige som ett exempelland men är det verkligen så bra? Vad är vitsen med att betala alla sociala avgifter om det ändå inte kommer individen till lags vid en eventuell kris? Skall envar behöva kämpa för sin rätt till "rätt" ersättning? orkar man "kämpa" för detta när man befinner sig i en sådan djup kris att Dantes resa framgår som rena Lisebergbesöket?


Vad är dina erfarenheter av Sveriges skyddsnät; lögnen om att vi alla är skyddade; att ingen kan falla emellan?