Utdelningshets och puckar

Tempus fugit, på gott och ont. Vad gör du och jag med den? Använder vi den väl och till vårt allra bästa? Hur ofta finner du dig själv sittandes med ting som du innerst inne vet inte ger dig någonting? Hur ofta finner du dig sittandes, tomt stirrandes på sociala medier, youtube-klipp e.d.? Det är en fascinerande likväl skrämmande fråga att ställa sig själv, men inte lika skrämmande som svaret.

Nåväl, slut på ett relativt intetsägande filosoferande från min sida. Jag är väl medveten om att jag i mitt bokslut för 2018 skrev att jag inte skulle publicera ett inlägg förrän under mars, dvs. då det första kvartalet var avverkat. Emellertid finns det vissa saker som jag önskar att dryfta och jag menar inte att peka finger eller hävda mig, eller mina likar, vilka de nu än må vara, som högre; nej, det handlar enbart om observationer och reflektioner.

Likt vinterkräksjukan nu äntrar och sprider sig snabbare än Yersinia pestis i vårt avlånga land, tycks detsamma gälla jakten på utdelningar; inte bara från utdelningsjägare och investerare, utan även från bolagsledningar. Beträffande det sistnämnda syns det kanske allra mest tydligast i H&M:s bokslutskommuniké för räkenskapsåret 2018. Jag har tidigare varit delägare i detta bolag, men valde att ta en stor förlust för nästan exakt ett år sedan, samma dag då de släppte sitt bokslut för räkenskapsåret 2017. Min uppfattning är att det är ett bolag som förvisso har starka intäkter, men som dessvärre lider av en ledning som tycks applicera ett sorts pyramidspel, som allra främst gynnar familjen Persson. EFN Börslunch visar tydligt att bolaget har vissa styrkor, men att ta den stora risk som det innebär att låna för att dela ut (läs igen: låna. För att dela ut. Föreställ dig då du var ung och att dina föräldrar skulle låna för att ge dig din månadspeng. Logiskt? Nej!) är ett onödigt risktagande som enbart visar den prestige som tycks gälla kring utdelningar. 

Intressant i sammanhanget är också det Dagen Industri skrev i fredagen den 1 februaris pappersupplaga; rykten om att det kanske inte blir kontantutdelning detta år, utan att det som lyftes i hast förra året, DRIP, kan komma att bli ett faktum. Emellertid är detta hittills enbart rykten.

Sandvik tycks även de ha smittats, som i sin senaste rapport skriver att de "har som målsättning att öka utdelningen". Förstå mig rätt, för visst uppskattar jag sådant, då jag har ett utdelningsfokuserat sparande, men utdelningen skall alltid spegla verksamhetens finansiella välbefinnande. Således blev jag lika glad som besviken då Kone och NCC ömsom höll sin oförändrad, ömsom sänkte den. 

Denna hest på utdelning kan ses som ett resultat på den jakt på avkastning som nya och relativt ovana småsparare söker sig till i och med det ränteläge som gäller i Europa i allmänhet, men Sverige i synnerhet. Om detta stämmer vet jag inte, men jag tycker att det som Petterson och Jeansson diskuterar i Dagen Industris analyspodd, från den 1 februari, är intressant och "logiskt".

"[...]Jag säger inte att detta behöver leda till att det till sist och tyvärr blir pannkaka av smeten[...]"

Hetsen tycks också gälla bland flera bloggare. Ofta tycker jag mig finna texter där de redogör för att de har investerat i högutdelande bolag, gärna med en yield på +6 procent. Inte för att man någonsin skall dra alla över en kam, finner jag ofta fallet som sådant att dessa bolag antingen delar ut mer än vad de egentligen har kapacitet för, eller har en enorm skuld. Inte sällan gäller båda dessa. 

Jag säger inte att detta behöver leda till att det till sist och tyvärr blir pannkaka av smeten, men risken är betydligt högre. Inte heller säger jag att bolag som idag är finansiellt starka, har en sund utdelningsandel och en låg nettoskuld/obefintlig nettoskuld kommer att vara vinnarna i det stora loppet, men mer talar för detta än vice versa.

Med ovan som utgångspunkt är en liknelse med det berömda marshmallowstestet, som jag tidigare har skrivit om och som även bör ses som allmänt känt av gemena man/kvinna. En stor och hög utdelning i dag och de kommande få åren, eller en växande och stabil de två, tre, fyra, fem, sex et cetera kommande många åren? 

"[...]"A good hockey player plays where the puck is. A great hockey player plays where the puck is going to be"[...]"

Ett ofta återkommande citat inom investeringsvärlden är det som Gretzky skall ha sagt: "A good hockey player plays where the puck is. A great hockey player plays where the puck is going to be". Likt alla citat kan de ordbajsas in absurdum och även jag kan ibland bli trött på dem, men ändå så finns de där; talande inbjudande till reflektioner.

En bra fråga att ställa sig: tror jag att bolaget X:s ledning vet var pucken kommer att vara de närmaste åren? Tror jag att jag vet det? Om svaren på frågorna är "ja", är det bara att fortsätta, men om du innerst inne känner en osäkerhet, bör du lyssna på denna, ta ett steg tillbaka och verkligen reflektera. Om du idag t.ex. äger Oscar Properties - ställ dig fråga; "tror jag att bolaget vet var pucken kommer att vara i framtiden?".

Som ett exempel kan jag ta det faktum att jag, sedan fredagen den 25 februari, har tagit en position i Disney (för den som vill läsa om detta fascinerande bolag har jag skrivit lite kortfattat, men mer finns hos Fundamentalanalys samt finns många bra artiklar på Motley Fool samt Seeking Alpha). Detta är ett bolag som har funnits i snart hundra år och har klarat av flera av de kriser som rått i såväl världen som på börsmarknaden; disruption är för dem inget nytt. De har stabila finanser, låg utdelningsandel, en låg nettoskuld/EBITA på 0,77 med mera. 

Källa: Börsdata

Utöver nyckeltalen har de en, enligt mig, enorm vallgrav; content, ESPN, kommande Disney+, Hulu, Fox, sina nöjesparker, merchandise et cetera. De har finansiella muskler att ta sig an de utmaningar som de ständigt ställs mot, men också, vilket är allra viktigast, en historik av att också klara dessa. Vet de var pucken kommer att vara om +10 år? Jag tror att chansen för detta är mer "ja" än "nej", vilket är en av flera anledningar att jag investerar i dem, men detsamma gäller såklart i mina tankar kring bolag såsom Investor, Latour, Öresund och mitt näst senaste innehav, LVMH, som börjades att köpas in under november och december 2018.

Paradoxalt eller löjeväckande, döm själv, men jag vill avsluta med ett citat som jag finner mycket passande gällande såväl livet som i investeringar: "Varje man tar gränserna för sitt eget synfält som gränserna för världen" (A. Schopenhauer).

En opportunistisk intervju

"Ett udda år går mot sitt slut. Mycket tok ute i världen men min egen stora förändring var att jag i höst slutade jobba åt andra. #LifeIsGood"

För cirka en vecka sedan, närmare bestämt den 31/12, fick minst 2660 personer läsa ovan och jag tror vi var fler än en som höjde på såväl ena som andra ögonbrynet. Personen i fråga har varit mycket sparsam, mer sparsam en valfri snålbloggare, med att berätta om sin livs- tillika ekonomiska situation.

Undertecknad kom att fastna för investeringar kring våren 2013 men resan till att på allvar verkligen ge mig an det började kring våren 2014. Mellan denna tid, 2013-2014, kom jag att finna och fastna för en bloggare som verkade kunna så mycket, besitta så mycket erfarenhet, så mycket lugn - allt som jag saknade men ville ha.

Under årens gång har jag haft, om än sporadisk, kontakt med den herre jag snart skall presentera och innan hans namn skrivs i klartext vill jag först skriva mina egna reflektioner kring en av bloggosfären duktigaste investerare.

Sällan har jag läst en man som är så säker på sin sak, så handlingskraftig. Medan vissa, däribland jag själv, tvekar vid svåra situationer tycks denne inte ens behövs räkna till tre innan han drar bort plåstret. Han är ej rädd att ge sig in i diskussioner, såväl på twitter som på envar blogg. Han har ett fantastiskt trackrecord och räds inte att investera tungt i enbart ett fåtal bolag. Diversifiering är ett ord han ömsom uppskattar, ömsom hatar, då han ofta anser det missbrukat. Om SAOL skulle ha bolagsnamn i sin gedigna lista, skulle "Hennes & Mauritz", "Apple", "LVMH", "Disney", "Kopparbergs", "Swedbank" och "Handelsbanken" ha texten; "se även Magnus Andersson, aka. Lou_Mannheim,; Fundamentalanalysbloggen."

Som framkommit är Magnus en investerare jag håller högt och således blev jag intresserad att få veta mer om honom. Jag etablerade kontakt och frågade om jag fick ställa honom mot väggen, vilket han accepterade. Nedan serveras du nu en trevlig och högst intressant tillika givande intervju med en av Sveriges främsta agitatorer för ciderkonsumtion.

Vad roligt att du, Magnus Andersson, familjefader på 46 år, kunde unna dig lite tid och ställa upp på denna intervju. Just ”tid” är något som tycks vara eftertraktat inom bloggosfären; ty många har som mål att med ekonomiska medel kunna köpa sig denna bristvara. Du skrev nyligen en tweet där det stod följande att läsa; ”Ett udda år går mot sitt slut. Mycket tok ute i världen men min egen stora förändring var att jag i höst slutade jobba åt andra.#lifeisgood”.

Detta kom nog som en chock för många, då du varit sparsam med att skriva om dina mål och din sparande/ekonomiska situation. Har målet alltid varit att ”bli fri”? När föddes denna dröm? Jag antar att det var ett svårt beslut att fatta – hur såg denna väg ut från det att du insåg att du kunde klara dig på dina investeringar till det faktum att du sade upp dig?

Det är naturligtvis inte något som helst fel på att jobba för andra, men det måste vara riktigt roligt och utvecklande och med rätt personer för att kompensera för de stora personliga uppoffringar det medför för att kännas bra i längden som jag ser det.

Jag är så långt ifrån de extrema spararna som man kan komma, jag tror man ska se sig själv i spegeln om man som 25 åring är jättenöjd med att ha ”kommit undan” med rekordbilligt bröllop eller ”väljer att semestra hemma” istället för att passa på att leva. Kan man använda pengar till att förbättra sitt liv så ska man göra det nu, inte vänta på sin pension. Jag har sett för många gå bort alltför tidigt för att tro på det.

Jag har av dessa skäl aldrig drömt om att säga upp mig och leva någon ekonomiskt eftersatt tillvaro på utdelningar eller för den delen att sluta arbeta öht. Jag ledsnade akut på en dålig jobbsituation och sade upp mig. Jag kanske kommer att jobba i något företag igen en dag, men jag kommer inte längre jobba med sådant som inte intresserar mig och inte med fel personer. Jag behöver inte så jag gör det inte.

Mitt första jobb var nere på Kontinenten. Det var utmanande och jättespännande och precis vad man kan hoppas på att få ut av ett arbete, men när jag efter några år åkte hem till Sverige hamnade jag gång på gång på ospännande jobb i dysfunktionella organisationer.

Hur har den första tiden som ”fri” varit? Utan att gå in på för många och personliga detaljer kanske du kan delge oss läsare en något sånär insyn i hur du upplevt det många drömmer om men om ytterst få får uppnå.

I flera år hade jag en ofta återkommande mardröm som jag tolkade som att jag slösade bort min tid- jag var bortrest och lyckades inte åka hem så jag blev kvar på någon mindre lyckad plats istället för med familjen. Efter att jag sagt upp mig har drömmen aldrig återkommit.

Det är en stor omställning att inte längre ha ett normalt arbete, större än jag tror de flesta föreställer sig. Det är inte som att ha semester, i vilket fall inte om man som jag måste ha mycket saker att göra för att må bra. Jag har haft massor att göra utöver investeringarna, vilket har varit bra, för jag skulle aldrig klara att arbeta aktivt med investeringarna 10 timmar om dagen. Med detta sagt är det fantastiskt att plötsligt ha tid att komma ikapp allt vi inte haft tid att göra klart och att aldrig behöva kompromissa med tid för barnen.

Vad har varit och vad är den största farhågan med att ”äga sin tid”? Om du, kortfattat, får måla upp både en utopisk och dystopisk bild; hur skulle dessa se ut?

Den största faran med mycket tid påminner om när man går från tillräckligt med pengar till att ha mycket pengar- att ens karaktär försämras. Det går plötsligt att skjuta på många saker och risken är förstås stor att man då blir bekväm och inte gör det man ska göra. Dystopin är att man tappar fotfästet för att man inte längre orkar anstränga sig som tidigare medan utopin förstås är att man alltid använder all sin tid som man bestämmer över själv till bra och nyttiga saker. Förhoppningsvis hamnar jag närmare det senare än det tidigare alternativet.

Din blogg har funnits sedan 2009 och många inlägg har skrivits sedan din första stavelse. Vad spelar bloggen för roll för dig? Vad ger respektive vad kostar den dig? Har bloggen gjort dig till en bättre investerare – hur/varför?

Bloggen startades för att jag ville komma i kontakt med duktiga investerare som likt jag var passionerat intresserade av investeringar. Det har lyckats mycket bra.

Det tar rätt lång tid att skriva bra inlägg men den stora vinsten för mig har varit att jag måste fundera igenom mina inlägg och därmed min egen strategi och taktik rejält innan jag velat publicera något. Internet glömmer ingenting och jag är liksom alla andra rädd för att skriva något väldigt ogenomtänkt som man sedan får äta upp år efter år. Detta stötande och blötande innan jag skrivit samt, framförallt, alla diskussioner med läsare har gjort mig till en klart bättre investerare mot för åtta år sedan.

Måndagen den 10 november anno 2010 skrev du ett inlägg i vilket du förklarade din strategi. Därefter har du även visat på bra tillfällen då du applicerat dennastrategi . Hur kom din strategi att växa fram? Från vem/vilka och vad fick du din inspiration? Anser du dig skilja dig från övriga bloggkollektivet därute? I sådana fall; hur?

Med opportunism menar jag här att jag alltid letar efter tillfällena att köpa fantastiska företag billigt. Under 2016 utnyttjade jag framförallt två sådana tillfällen- efter Brexit-omröstningen då jag ökade i SHB och Kopparbergs samt efter det amerikanska valet då jag ökade i Swedbank. Tillfällen ges dock regelbundet och är det närmaste gratispengar som vi investerare kommer. De förutsätter dock ingående kunskap om företagen och hur det inträffade kan komma att påverka dem långsiktigt (eller inte alls påverka).

Mina stora inspiratörer är Peter Lynch (för tillväxtens betydelse) och Warren Buffett (för vilken betydelse säkra kassaflöden har). Det jag själv har utvecklat är vad jag alltså kallar opportunistisk (och mycket fokuserade) värdeinvestering. Med detta menar jag att ta stora bet när mycket goda tillfällen ges på börsen. Ju bättre tillfälle desto större insats.

Detta kommer av mina erfarenheter av finanskrisen som jag gick ur som stor vinnare tack vare stora köp i Swedbank och Boliden, men även i flera andra fall när aktier har fallit alldeles för mycket givet företagens styrka (BP, Starbucks, Apple m.fl) de senaste 10 åren.

Min syn på diversifiering skiljer sig radikalt från många andra investerare. Diversifiering är något vi behöver för att vi inte vet ”allt” om våra investeringar, ju mer vi kan desto mindre behöver vi diversifiering. Risk däremot tar vi på oss när vi inte vet vad vi håller på med, på börsen liksom i livet i övrigt. Överdriven diversifiering leder till allt sämre möjligheter att slå index och även om man ska vara rädd om sitt kapital så är det för att tjäna pengar som vi investerar, inte för att genom riskminimering behålla de pengar vi har.

Jag tycker det är helt fel att ge standardråd i stil med ”köp 15-20 aktier” till nybörjare. Nästan ingen kan följa så många företag ingående och har man inte tid eller intresse för att följa ett antal företag noga ska man mycket hellre köpa några investmentbolag eller fonder. Möjligheten att idag billigt investera i enskilda aktier är fantastiskt för oss som är villiga att lägga tid och energi på det men livsfarligt för privatekonomin för den som bara följer vad som andra skriver eller köper det som går upp just nu.

Vissa tycker uppenbarligen på allvar att om man ser ett fantastiskt tillfälle att man ska satsa några procent av sin portfölj och om aktien sedan som väntat stiger brant ska man sälja av så ”den inte blir för tung i portföljen”. Så blir ingen rik.

Du har figurerat inom oeconomica mundi en lång tid. Om du får välja dina två bästa respektive sämsta affärer – vilka är de?

PA Resources och Diamyd var mina sämsta, PARE hann jag ur hyfsat i tid dock. Swedbank och Apple har varit mina bästa affärer.

Låt oss stanna vid de sämsta. Inte för att jag vill strö salt i några (öppna?) sår, men när du rannsakat dig själv, vilken/vilka orsaker fann du ligga till grund för dessa misslyckanden?

Att följa tveksamma rekommendationer eller att se en kursuppgång som verifikat på att min investering var rätt samt att inte inse att goda nyheter som ännu inte hade inträffat redan var inprisade av marknaden.

Låt oss stanna vid dessa ”rannsakanden”. Du har länge varit en förfäktare för H&M. Torsdagen den 19 juni år 2014 skrev du ”H&M är bäst”. Förutom ett kort omnämnande var nästa gång du skrev om bolaget onsdagen den 25 maj år2016. I detta skrev du att du byter H&M mot Kopparbergs.

Även om en viss del står att läsa i ditt inlägg, skulle jag kunna få be dig att reflektera kring dina förehavanden i detta anrika tillika älskade svenska bolag utifrån din investeringsstrategi i allmänhet men utifrån dina interna rannsakningar?

H&M var rätt företag men jag köpte för sent (2010) och liksom många andra insåg jag inte det utan satt med aktien nästan utan avkastning några år för länge. Jag tycker H&M de senaste fem åren har varit en utmärkt illustration av den gamla sanningen att historisk avkastning inte är någon garanti för framtida. Jag kan bara önska att jag hade satsat mer på Starbucks istället som är allt det H&M försöker vara men inte längre är- ett företag som proaktivt inte bara hänger med i utvecklingen utan leder den samt växer uthålligt och lönsamt.

Jag är dock glad att jag i alla fall hoppade av runt 290 kr, oavsett hur den går i framtiden var det min analys att deras bästa tid var över och då ska man inte tveka utan agera.

Du har, så länge jag kan minnas, varit en förespråkare för banker och att investera i dem. Du ägde Swedbank länge och har de senaste åren byggt upp en position i Handelsbanken. Vad är det som lockar dig hos banker i allmänhet, men i Handelsbanken i synnerhet?   

Att de fyra storbankerna har en fantastisk oligopolställning i Sverige, Norden och Baltikum. Denna ger en väldig vallgrav mot konkurrenter och mycket säkra kassaflöden över tid. Den låga räntan gör också att deras utdelningar blir alltmer attraktiva ju mer marknaden tror att räntorna kommer att hålla sig låga länge.

Swedbank och SHB är dessutom fantastiskt välskötta företag och två av Europas bästa banker. Handelsbanken är extra bra tack vare sitt stora kontorsnät och sin närhet till kunden samt att de expanderar så bra i Storbritannien. Swedbanks och SHB:s aktier lär följa konjunkturen uppåt och nedåt men avkastningen kommer att slå börsens över tid. Troligen med råge.

"[...]Har man is i magen så är det den viktigaste edge man kan ha emot marknaden[...]"

Du skrev på twitter att du har planer på att föreläsa och ”undervisa” om investeringar. Well, nu skall du få en möjlighet att praktisera dina kunskaper. Vilka kompetenser anser du att en bra investerare i allmänhet, men en värdeinvesterare i synnerhet bör bemästra?

I och med att man blir äldre så förstår man bättre sina styrkor och svagheter. Jag skulle inte kunna arbeta med programmering eller vara kock, men jag är bra på att lära ut och tala inför grupp. Jag tycker dessutom att det är fantastiskt roligt att stå och berätta om sitt livs stora intresse för en intresserad publik.

Vi människor är inte skapade till att investera, vi är skapade för att klara ett liv på savannen och i skogen. Vi får samma panik när vi ser våra pengar ”försvinna” när börsen faller som våra förfäder fick när vilddjuren anföll och vi agerar på samma sätt- vi flyr det farliga. Vi lärde oss som art att lita på andra för att överleva och nu litar vi som investerare på att majoriteten eller analytikerna har rätt när de t.ex. säger att Fingerprint Cards ”helt säkert” kommer att gå hur högt som helst. Vi är samlare sedan hundratals generationer och älskar gratis pengar, ju mer desto bättre varför vi förlorar vårt omdöme.

Det viktigaste egenskapen är därför att bemästra dessa instinkter så vi inte springer med flocken utan istället litar på våra rationella analyser av situationen. Man behöver inte ha 100 % rätt om en aktie för att tjäna en massa pengar, man behöver bara göra rätt- köpa när den faller och sälja den när den börjar bli övervärderad. Har man is i magen så är det den viktigaste edge man kan ha emot marknaden, både i uppgång och nedgång.

Jag, och säkert många andra, håller dig högt som investerare. Om jag ej missminner mig mailade jag dig för cirka två år sedan och bad om tips och råd; tips och råd som du verkligen tog dig tid att hjälpa mig med. Vilka kompetenser anser du ha gjort att du uppnått de fina resultat som du gjort och vilka kompetenser anser du dig behöva utveckla?

Jag har alltid varit bra på att så att säga se runt hörnet- att utifrån situationen idag se med rätt hög säkerhet hur någonting kommer att utvecklas. Det betyder naturligtvis inte att jag tror att jag alltid får rätt, men jag får rätt mycket oftare än fel vilket är vad som behövs. I och med att jag dessutom bara investerar i verksamhet, branscher och företag som jag verkligen förstår (banker, Apple, Starbucks, Disney, LVMH, Kopparbergs osv) undviker jag många av missarna som utan tvekan skulle komma om jag försökte förutspå vilket biotechföretag som skulle komma att lyckas eller liknande.

Om man ser tillbaka på de senaste åren tycks allt fler ha riktat fokus mot mindre bolag. Du, likt Lundaluppen, har alltid hållit er i de högre divisionerna. Finns det en specifik anledning för detta? Varför har vi aldrig sett ett inlägg med att ett bolag likt Fortnox eller Fenix Outdoor gjort entré i din portfölj?

Jag planerar att bredda mig eftersom jag nu har tid att läsa mer och Kopparbergs är utan tvekan ett utslag av detta. Men jag har förstått hur otroligt viktigt det är med starka kassaflöden och stark marknadsposition. Disney kommer garanterat att finnas kvar om 50 år och vara mycket större än idag samtidigt som de inte alls värderas i linje med detta. Det är också väldigt lätt att hitta information om Disney och Apple än om obskyra företag och ledningarna i småföretag är generellt mycket mindre försiktiga i sin kommunikation än i storbolag. Det är hemskt vad mycket hype de kan sprida omkring sig utan att det får konsekvenser för dem.  

Vi har haft minusränta i drygt två år och runt om i världen, USA undantaget, tycks denna politik gått från undantag till regel. Hur har och hur påverkar detta dig och dina investeringar?

Ju lägre ränta vi har desto mer är förstås alla framtida kassaflöden värda varför högutdelare som våra banker allt annat lika ska värderas upp när marknaden börjar tro att de ”låga” räntorna är här för att stanna (och marknaden slutar oroa sig för banker generellt). De företag som har ”säkra” vinster och därmed utdelningar kommer att vara vinnare på börsen- se bara hur Nordea som föll på dålig publicitet i våras/somras nu har värderats upp med 50 %. Det är inget hokuspokus, bara enkel matematik.

Har du belånat din portfölj och hur reflekterar du kring detta? Skall man belåna sin portfölj med dagens ränteläge?

Ja, det tycker jag. Jag kan inte det just nu pga min banks regler men belåning på marginalen är alltid bra om man vet vad man håller på med. Vet man inte det så är belåning det sista man ska försöka sig på, oavsett ränteläge eller börsklimat.

Oavsett vad börsen står i tycks det alltid finnas de som säger att den är för högt värderad medan andra hävdar motsatsen. Vad anser du om dagens värdering på Stockholmsbörsen?

Det misstag många gör är att inte ta med den riskfria räntan när man ska bedöma börsens samlade värdering. Börsen ska vara högre värderad, allt annat lika, om räntan faller. Givet dagens långa räntor och de stigande vinsterna är stockholmsbörsen lågt värderad. Det betyder dock förstås inte att den garanterat kommer att stiga, så fungerar det inte.

Antalet bloggar med inriktning på det såväl du som jag skriver om – ekonomi och investeringar – tycks växa snabbare än den lerneiska hydran hinner dubblera sina avhuggna huvuden. En majoritet av dessa applicerar en utdelningsstrategi – varför har du aldrig valt denna fullt ut? 

Jag tror många fixerar sig på utdelningar inte bara för att det matematiskt är mycket bra med återinvesterade utdelningar, utan även för att det är så roligt att få pengar utbetalda till sig. Det har dock gått för långt i vissa fall tycker jag och många borde nog tänka på att de bästa utdelarna kanske inte är de med bäst tillväxtmöjligheter.

Starbucks har alltid högt PE och låg direktavkastning men de tenderar att öka vinsten med runt 20 % per år. Med oförändrat PE stiger då aktien lika mycket varje år (sett över lång tid), vilket är långt bättre än 5 % utdelning skulle ge.

"[...]Jag betvivlar starkt att det sitter någon 95-åring någonstans som bittert ångrar att han i sina unga år (och senare i livet) reste så mycket istället för att spara sina pengar [...]"

Som avslutning, filosof som jag är, skulle jag vilja avsluta med två frågor som du får spåna fritt kring;

1. Vad är tid?
2. Vad är meningen med livet?

1. Tid är i slutändan det enda som spelar någon roll. Vi har en viss tid och även om vi inte kan köpa mer så kan vi påverka enormt hur vi använder den. De som tror att de kan prioritera jobbet framför familjen och ta igen det med ”kvalitetstid” ibland lurar sig själva men inte sina barn. De är väl medvetna om vad pappa och mamma tycker är viktigast. Peter Lynch pensionerade sig permanent innan han fyllt 50 då han insett att ingen på sin dödsbädd någonsin har ångrat att han inte tillbringade mer tid på kontoret.

2.Meningen med livet måste ha med hur man använder det- att man lever det fullt ut och i harmoni med dem man vill tillbringa sin tid med. Bli det man vill bli och leva det liv man vill leva. Det vore bekvämt att säga att pengar inte spelar en roll här men det är inte sant alls. Pengarna behövs för att bo bra och ha möjlighet att göra de saker just du vill göra- oavsett om det är att dreja keramik eller se främmande länder.

Jag har lägger tex. stora summor på resor, vårt boende och andra nöjen. Inte för att glänsa förstås, utan för att det ger oss så mycket. Jag betvivlar starkt att det sitter någon 95-åring någonstans som bittert ångrar att han i sina unga år (och senare i livet) reste så mycket istället för att spara sina pengar eller att han en gång tog den ekonomiska smällen att köpa sitt drömhus där hans barn sedan växte upp.