Pengar gör dig ond?

Vi är nog fler än en som har läst, eller i alla fall hört talas, om Mr Scrooge, som är rik men extremt snål därtill elak och ond. Intressant i sammanhanget är att det till stor del gäller en annan "Scrooge", men att denne heter McDuck i efternamn (för alla som älskade Ducktales, håll ut. Enligt Disney kommer nya avsnitt under 2017).

De säger pengar kan fördärva även de mest ärliga människor. Nu har en socialpsykolog avslöjat en serie experiment som visar att detta ordspråk mer är sant än dess antonym. I stället för att omvandla människor till en välgörande välgörare á la altruister hävdar professor Paul Piff att pengar får människor att bryta mot reglerna på bekostnad av andra.

Professorn hävdar att pengar - rikedom - gör dig mer anpassad efter dina egna intressen, dina önskemål och dina tankar och ej andras dito. Det intressanta med detta förfarande, som kommer som en implicit konsekvens, är att den "rike" isolerar sig från övriga människor, detta såväl psykologiskt som materiellt.

"[...]50 procent av de dyraste bilförarna rusade över övergångsställe[...]"

För att styrka sina slutsatser har Piff (passande namn nu i jultider, försök att inte tänka på den, av två, kända ekorrarna) gjort fela experiment. Ett av dessa var att han analyserade huruvida bilförare stannade vid ett övergångsställe eller ej. Under en eftermiddag, då han ej hade något bättre för sig, ägnade han denna tid till att passera fram och tillbaka över detta. Han fann att ingen av de minst dyra bilarna bröt mot lagen, medan nästan 50 procent av de dyraste bilförarna rusade över övergångsställe.

I en annan färsk studie tog professor Piff in mer än 100 par av främlingar in i labbet i syfte att de skulle spela en omgång av Monopol. För att inte göra någon besviken eller arg lät han singla slant om vem som skulle vara en "rik" spelare och vem som skulle vara en "fattig" sådan. De rika spelarna samlade in två gånger lönen när de passerade "Gå". Därtill fick de rulla båda tärningarna i stället för en, vilket gjorde att de fick flytta runt bordet mer.

"[...]smällde på spelbrädet med sin pjäs och talade högt[...]"

Dolda kameror avslöjade, att under en sessension på endast 15 minuter, visade de rika spelarna tecken på ett kroppsspråk tillika förfarande som signalerade "dominans", smällde på spelbrädet med sin pjäs och talade högt. Den rika spelaren blev också oförskämda mot den andra personen, mindre känslig för den svåra situationen den fattiga spelaren befann sig i och mer demonstrativ av sin materiella framgång.

När de rika, efter att experimentet var avklarat, fick de i uppgift att berätta om varför de vann och vilka strategier de använda. Vad som framkom var att ingen av dem kunde förmå sig att sätta sig in i sin motståndares situation ej heller känna någon större sympati för denne och dennes orättvisa förutsättningar. Professor Piff ställer sig förvånad till hur människans sinne så snabbt kan stänga av sin förmåga att sätta sig in i andra individers, vars situation tillika förutsättningar, är sämre ställda. Detta resultat framkom även hos dem som tidigare tillhört de "mindre lottade".

"[...]har mer pengar/tillgångar en gemene man i detta avlånga tillika janteälskade land[...]"

Ytterligare undersökningar har gjorts och i dessa framkommer liknande resultat; att de rika/bättre lottade tenderar att bortse och ej känna sympati för de mindre lottades situation tillika förutsättningar att klara sig. Detta trots att de tidigare befunnit sig i samma eller i liknande situation.

Fler experiment tillika underlag för detta inläggs slutsats finns och frågan är om dessa laboratoriumsförsök verkligen återspeglar verkligheten? Skall jag gå till mig själv upplever jag mig vare sig mer ond eller god sedan jag upptäckte att jag hade lite mer på kontot än en "average joe". Dock är ju detta utifrån min synvinkel. Kanske uppfattas jag annorlunda av andra?

Många av de spm läser min blogg har mer pengar/tillgångar en gemene man i detta avlånga tillika janteälskade land. Således blir min fråga - hur anser du dig se, tänka och prata med/kring de som har det sämre ställt kontra dig själv? Vilka tankar har du kring dig själv, den situation du idag befinner dig i och hur mycket du har att göra med den? När denna reflektion är klar ber jag dig reflektera kring hur du ser tillika förhåller dig till de som du vet har det sämre ställt och hur du är därtill förhåller dig till dem. Anser du dig förmer eller känner du en genuin sympati och empati för dem?

Med andra ord; har din ökade rikedom gjort dig mer "ond" gentemot de mindre lyckligt lottade?
Som tillägg ber jag om att vi denna gång bortser från det filosofiska reflekterande kring "begreppsvärld", "skuggvärld", Wittengensteins alternativa dito et cetera.

Hur att hantera extra och oplanerad inkomst?

Detta blir nog bloggens kortaste inlägg under dess korta historik. Dock är den filosofiska frågan angenäm och möjligtvis kanske den säger något om hur man är som en person(?). Om det vågar jag ej uttala mig om, då jag inte hittat några adekvata argument för såväl det ena som det andra lägret. Dock letar jag just nu bland de filosofiska pappersbuntar (läs: böcker) som jag har hemma för att se om denna fråga finns diskuterad bland "de visa".

Förställ dig detta; Du är DU (och eftersom du läser denna blogg har du en ekonomisk medvetenhet; du vet vikten av inkomst/utgift samt hur mycket makt du de facto har över ditt liv, ditt kapital etc.) och just nu är du ute på en promenad. Plötsligt hittar du 500 kr på vägen. Ingen person syns på långa vägar. Du tittar dig ännu en gång omkring; ingen syns till.

I denna fas i berättelsen brukar många liknande dito om etik och moral stanna upp och fråga: "vad skulle du göra och varför?". Dock tänker jag fortsätta och göra det enkelt för dig. Du tar pengarna.

Frågan jag vill komma till är istället: hur hanterar du dessa? Är det pengar som du kan spendera hej vilt, då de egentligen inte är "dina"? Eller räknar du dem som till dina andra, hårt inarbetade, dito och håller i dem likt de vore de sista du hade?

Nu kommer en lite rolig ändock konstig framställning av mig som person komma fram och jag vill betona att den på intet sätt säger mycket om mig, men visst avslöjar den ändå lite.

Likt många(?) har jag en standardfrukost som jag ofta äter; grekisk yoghurt, musli, proviva, te, bröd, smör och pålägg. Näst intill alltid köper jag min grekiska yoghurt på Lidl, då den är den absolut bästa vad gäller pris kontra smak och konsistens. Tidigare åt jag Lindhals grekiska yoghurt, men efter bara ett försök med Lidls dito var valet enkelt - såväl godare frukost som mer pengar kvar kassan, då det skiljer cirka 7 kronor de båda märkena emellan.

Nu har jag hittat en ny favorit, men som är EXTREMT mycket dyrare: Fontanas grekiska yoghurt. Denna ligger på 33 kr jämfört med Lidls på 20 kr. Att tillägga är att en burk av Lidls yoghurt räcker till fyra frukostar för mig medan Fontanas räcker till 3 stycken. Således....lyxfällandyrt!

Och varför pratar jag om något så banalt som detta undrar du? Jo, nu kommer vi till punkten om hur jag skulle tänka kring dessa 500 kr. Jag skulle se dem som "extra/spenderbara" pengar på sådant jag behöver men som kanske räknas inom kategorin "extra dyrt". Lägga dem på det jag vill, oavsett kostnad kontra kvalitet, smak etc. Jag skulle också tänka mig att bjuda kompisar, familj e.d. på mat/fika/bio men jag skulle nog inte köpa mig t.ex. en tröja endast utifrån att jag vill ha den (men egentligen inte behöver den, för då hade jag redan köpt den).

Kort sagt: jag skulle plocka upp femhundringen och använda den till att köpa sådant som jag konsumerar, men då unna mig lite dyrare/lyxigare dito; finare/dyrare vin, kött, yoghurt, fisk et cetera. Andra kanske tänker att de fortsätter köpa/göra precis som vanligt och ser det hela som en extra inkomst på 500 kr (och fortsätter leva "snålt").

Hur skulle du göra med denna femhundring? Skulle du spendera hel vilt på vad som helst? Skulle du göra lite mer likt mig? Eller skulle du spara den och fortsätta konsumera likt du ej hade hittat den?

Säger detta om hur man är som person och hur man handskas med "oförutsedda" pengar? Låt oss applicera det hela på investeringar. Du får 50 000 kr i arv; hur spenderar du dem? Hej vilt på förhoppningsbolag á la Anoto e.d., eller köper du kvalitetsbolag som ändå är lite väl "dyra" för tillfället? Eller, lägger pengarna i krigskassan och fortsätter din investeringsstrategi precis som vanligt?

Kanske jämför jag äpplen med päron, men jag finner ändå denna filosofiska tillika hypotetiska fråga intressant.

The Way We Think About Work Is Broken

"I get up at seven, yeah

And I go to work at nine

I got no time for living`

Yes, I'm working' all the time

It seems to me

I could live my life

A lot better than I think I am

I guess that's why they call me

They call me the working man" Working Man, Rush 

Det finns en tro att det är vissa arbetstagares "psykiska löner" som får dem att gå upp tidigt varje morgon och trampa sig till jobbet.  Med "psykisk lön" menas den uppfyllelse som kommer med att göra ett meningsfullt arbete. Detta tänkande tillämpas mer ofta än sällan på yrken såsom författare, doktorer eller socialarbetare, medan en motsats gäller för andra yrken, såsom vaktmästare, industriarbetare och telefonförsäljare. Här gäller mer antagandet från massan, dvs. oss dödliga, att de enbart gör det för pengar – den "fysiska lönen".

Men Barry Schwartz, professor i psykologi vid Swarthmore College, anser att jobben handlar om mer än pengar, detta för såväl arbetare som tjänstemän. När han, för decennier sedan, utbildade sig dominerade Skinners behaviorism – operant betingning. Skinner syn på den mänskliga naturen var att varje åtgärd kan förklaras genom linsen av belöningar och straff: om någon inte gör något kan dennes beteende förklaras med att belöningen för jobbet inte är värd ansträngningen (och vice versa) -  hen anser sig helt enkelt inte få en tillräcklig belöning för det. Även om Schwartz blev utbildad under denna era berättar han att det mer slog honom hur fel detta tänk var.

Jag har läst hans  senaste bok, Why We Work, i vilken Schwartz, som kategoriserar sig själv som en ”outsider inom den ekonomiska sfären”, kommer in på att det är fullt möjligt för en arbetare, oavsett arbetsplats, att kunna nå denna ”psykiska belöning”. För dig som inte orkar eller har tid att läsa finns detta givande och högst intressanta TED-talk  - "The way we think about work is broken" -att tillgå, där detta tema diskuteras.

I Schwartz idealiska värld skulle varje arbetstagare känna sig viktiga och uppmärksammade samt skulle de känna att de gör ett meningsfullt arbete som bättrar andras liv. Men att komma till den punkten skulle kräva en rad radikala ändringar av hur vi ser på arbete och konsumtion. Vad skulle då arbete vara om dessa ändringar fick fäste? Likaså är det intressant att se vilka begräsningar detta synsätt bär med sig.

I sin bok hävdar Schwartz att den mänskliga naturen inte är ”naturlig”, utan att varje epoks människor har olika förväntningar därtill föreställningar om vad som motiverar människor. Likt samhällen förändras, förändras även dessa. Dock kan det vara svårt, ja näst intill omöjligt, att säga vilken del som är ansvarig för den andres utveckling. Lättast är nog att säga att allt sker i en symbios.

Schwartz utgår från Adam Smith, som kan ses som arketypen av det moderniserade kapitalistiska tillika industriella samhället. Han hade uppfattningen att människor till naturen är lata och att de hellre gör ingenting än någonting. Så, om man vill ge människor ett jobb måste man få dem att känna att det är värt deras tid och ansträngning. Och hur gjorde/gör man det? Jo, genom att ge dem en lön – pengar.

Enligt denna modell spelar det ingen roll om folk ogillar det arbete de gör, eller om de gör samma operation om och om igen, tusen gånger om dagen, eftersom de inte gillar vad de gör. Således har vi en 250-årig historia av att bygga arbetsplatser på antagandet att människor bara gör arbete för lönen. vilket Schwartz vill argumentera mot; den era vi lever i har andra krav och förväntningar!

Idag lever vi i en globaliserad värld, där människor ständigt pratar om egentid, att uppfylla sig själva och sitt liv, att finna såväl Nirvana som en inre frid. Människor pratar om meditation och mindfulness; Madonna förespråkar Kabala medan vissa doktorer ordinerar kulturupplevelser för välbefinnande. Kort sagt; vi lever i en värld där vi anser oss vara mer upplysta. Hur påverkar allt detta vår syn på arbetet? Vilka krav har vi för att arbeta och, för de som det är förunnat, att välja arbete? Medan vissa kommuner pratar om ersättning/bidrag för ”friskvård” på ett gym kan vi ofta läsa om hur Google bedriver sin arbetsgivarfilosofi.

Varför arbetar jag? Är det för lönen? För ett mer psykiskt tillfredställande? Jag har svårt att välja mellan dessa och jag tror nog att det är sunt. Jag mår bra av mitt jobb och cyklar oftast med ett brett leende till det. Dock, i min nuvarande livssituation, tror jag inte att jag skulle göra det om jag inte fick en fysisk belöning – lön. Däremot, i framtiden, om jag lyckas bygga en utdelningsmaskin, tror jag det kommer att ändras; att jag då mer kommer välja jobb enbart utifrån mitt psykiska välmående. 

Om man ska tillåta sig att dra Schwartz filosofi till sin spets skulle det vara intressant att se hur världen i allmänhet men den kapitalistiska dito i synnerhet utvecklades. Om den fysiska lönen blir mindre värd leder detta automatiskt till att pengar tappar i värde. Människan upplever sig mer tillfreds på dagen i sitt yrke och behöver därför inte konsumera/"unna" sig saker för att ersätta för uteblivandet av detta (vilket jag upplever vara dagens praxis). Hur skulle världen se ut om pengar tappade i värde? 

Varför jobbar du nu?Anser du att Schwartz har en poäng? Bör vi eftersträva den filosofi han förfäktar? Varför? Varför inte? Samt, om vi nu går mot denna filosofi; hur kommer pengar och dess värde att bli/vara?

Is happiness for sale?

"Money, money, money

Must be funny

In the rich man's world

Money, money, money

Always sunny

In the rich man's world

Aha-ahaaa

All the things I could do

If I had a little money

It's a rich man's world" Abba, 1976

Vi lever i ett samhälle där ekonomi uppfattas vara ekvivalent med lycka. Har du dålig ekonomi kan du ej vara lycklig - punkt. Utan en bra ekonomi kan du inte göra allt ”det där” som alla ”bara ska göra”; resa, äga en fin bil, golfa, ha häst, köpa nya inredningsobjekt till tvåplansvillan, bjuda vänner och familj på dyra middagar, köpa den senaste Ifånen, handla märkeskläder etc. Förvisso är det sant, att för att kunna göra nyss nämnda exempel fodras en god ekonomi, men gör detta dig per automatik lycklig? Blir du l.y.c.k.l.i.g av att t.ex. köpa en kudde av märket Lexington?

Jag vågar påstå annat. När allt kommer omkring är lycka ... bara lycka och denna är enbart bunden till dig som en unik individ. Visserligen kan en viss ekonomisk summa underlätta mitt liv genom att jag då kan köpa mat, kläder, betala för boende etc. Dock är jag inte per automatik lycklig för detta! Förvisso blir mitt liv enklare utifrån den västerländska världens normer, där konsumtionshets, hög standard och utåtriktad tillika reklambaserad mentalitet råder, men jämfört med Mahooro, som lever i Uganda, är dessa normer, därjämte kriterier, föga aktuella. För henne spelar det en liten roll om hon bär vatten i en lacostepiké eller cyklar på en monarkcykel till vattenbrunnen istället för att slita sina förhårdnade fotsulor på den torra vägen. Hon kan utföra sin syssla utifrån det sistnämnda och även vara lycklig, då lycka inte handlar om det materiella utan mer om att, med en viss reservation, om vilken följande text kommer visa, "må bra". Således kan vi se att materiella värden - som fordrar god ekonomi - inte är ekvivalenta med lycka.

Följaktligen handlar lycka om att må bra? Njae...alla människor strävar efter att må bra, men är "må bra" sann lycka? Om så vore fallet torde alla narkotikamissbrukare vara de lyckligaste i världen. Vår strävan efter att må bra kan i själva verket leda till mycket olycka. Det är ingen slump att heroinmissbrukare kallar en injektion för en "fix" - de försöker på kemisk väg fixa det som inte fungerar.
En annan, lika talande, metafor är anorektikern som intalar sig att denne mår bra av att inte äta. Detta ger denne en tillfällig känsla av behaglighet, en känsla av att "må bra", men gör det denne lycklig? I såväl det korta som långa perspektivet ställer jag mig mycket tveksam till detta.

Jag kan se två olika tolkningar av begreppet lycka, varav en god ekonomi som förutsättning faller in under den första tolkningen.

Tolkning nummer 1

Ordet "lycka" likställs med att "må bra", dvs. en känsla av njutning, glädje eller tillfredsställelse. Sådana känslor tycker vi alla om, vilket inte gör det förvånansvärt att vi eftersträvar dem.
Men precis som med alla känslor varar inte lyckokänslan för evigt. Oavsett hur mycket vi anstränger oss kommer vi alltid behöva en bättre, starkare och snabbare "fix". Om du upplevde dig vara lycklig med en avkastning på 50 000 kr kommer det krävas minst 60 000 kr nästa gång för att du ska uppleva samma eller starkare "lycka". Och spenderade du 100 000 kr på frugans ring drog du nog nitlotten, för räkna med minst 150 000 kr för nästa ring om du vill att hon skall vara någorlunda lika "lycklig" som vid första tillfället. Likaså kommer ditt agerande, denna strävan efter lycka, mer leda till olycka, då du hela tiden jagar något som växer sig allt längre ifrån dig. Och för varje steg som lyckan tar ifrån dig, desto mer krävs av dig att nå den. Och när du väl tror dig ha fångat den upptäcker du att så ej var fallet och ännu en gång nödgas du hoppa in i kaninhjulet.

Tolkning nummer 2

Här vill jag likställa ordet "lycka" med "att leva ett rikt, helt och meningsfullt liv". När vi gör sådant som verkligen betyder något för oss; när vi strävar åt det håll som vi betraktar som klokt och riktigt; när vi klargör för oss själva vad som är viktigt här i livet och agerar i enlighet med det, då blir livet rikt och helt meningsfullt. Då, och just då, upplever vi en intensiv känsla av livskraft. Det är inte bara en flyktig känsla - det är en djup insikt om att vi lever livet på rätt sätt. För detta kan materiella ting krävas, men gör det oftast inte!

Jag vill påstå att vi alla, på ett eller ett annat sätt, försöker att fixa en lycka på kemisk väg. Det är lite som att ställa sig frågan "Vad är meningen med livet". Vi stirrar oss blinda på svaret, slutstationen, the end of the line, nirvana, istället för att kanske se meningen med livet som just meningen. Dock, i våra försök att nå detta känslotillstånd vi kallar "lycka", agerar de flesta av oss på precis motsatt sätt - med det ofrånkomliga resultatet att vi blir olyckliga.

Överallt kan vi läsa om människor som lever livet, spenderar hej vilt och är "lyckliga". Förlåt, framstår som lyckliga. För tror du verkligen att Zlatan, Gunilla Persson, Fan och hans moster etc. är lyckliga? Tror du att de aldrig är olyckliga?
Genom att se och jämföra oss med andra negligerar vi oss själva och vår inre röst. Det är just denna röst som kan säga dig vad just din lycka är. Dock väljer vi människor mer ofta än sällan att inte lyssna på den, då vi tror att rösten talar osanning. Varför säger rösten att jag blir mer lycklig om jag gör A medan Zlatan ser ut att vara så lycklig när han gör B? Inte kan väl jag tillåta mig själv att vara lycklig när jag inte gör B...?

Ahh, tänker du nu. Om jag uppmärksammar att alltid bara lyssna till min röst och strunta i att jämföra mig med alla andra kommer jag finna lyckan? Ledsen att göra dig besviken, men tyvärr är svaret åter igen "nej". Lidande, olust, obehag etc. är en del av människans natur och dessa kan inte negligeras. Likt sillen måste ha sitt nubbe och Homer sin öl måste också lyckan ha sitt lidande och vice versa.
Du kan inte betala för att slippa lidande. Förvisso kanske i ett kort perspektiv, men i ett långt? Knappast. Man kan inte fly sina känslor, bara tränga undan dem för stunden.

Vi har i flera inlägg diskuterat människan, dess kunskaper därtill kognitiva (o)förmågor såväl här som här och här. Detta såväl i en historiskt som nutida perspektiv. Det vi har kommit fram till är att människan har utvecklats, men inte så mycket som vi tror därtill hoppats. Flera gånger har vi sett att det i mångt och mycket fortfarande är de primitiva delarna av oss som styr våra aktioner. Hör och häpna; samma sak gäller med jakten på lycka!

Föreställ dig att du är en av de första människorna, en jägare och samlare. Vilka är de viktigaste behoven du måste tillfredsställa för att kunna (över)leva och fortplanta dig? Jo, mat, vatten, tak över huvudet samt sex. Men allt detta saknar betydelse om du är död. Den högsta prioriteten i den primitiva människans hjärna var därför att hålla utkik efter allt som kunde skada henne - och undvika det! Således var den primitiva hjärnan en anordning skapad att säkerställa överlevnad och som vi ser har den klarat den uppgiften relativ bra, kanske för bra då vi nu lever på lånad tid...

I takt med varje generation blev hjärnan mer och mer bättre på detta och idag, flera hundra tusen år senare, är det andra "faror" som hjärnan lägger energi på; är jag vacker? Uppskattar människor mig? Kommer jag få sparken? Vad kommer hända med mig om mina föräldrar går bort ? Har jag cancer? Klarar jag mina amorteringar? Även om det låter märkligt hör dessa tankar ihop med tidigare överlevnadstankar, för i stunden vi tänker på dessa försöker hjärnan också tänka ut en lösning - en lösning att "överleva". Dessa tankar, som hjärnan kategoriserar som "faror", förknippas även med lidande - "olycka" - och begrunda nu hur mycket vi lägger fokus på vår olycka! Dagligen, och ofta en stor del av denna, ägnar vi till tankar likt dessa, som så ofta börja med ett "Om...". För att bekämpa denna letar vi efter något som snabbt kan bota lidandekänslorna - ett "fix". Dock, som ovan sagts, måste detta fix hela tiden utökas, för med varje injektion ökar också tålighetsgraden och innan vi vet ordet av kommer vi behöva hela Mexico eller Colombia för att få oss ett lyckorus.

Nu kanske dina tankar skriker varningsord om att du aldrig kommer kunna vara lycklig; att du är dömd att vara olycklig; dömd till evigt lidande likt Dante Alighieris fiender. Var lugn, för så är inte fallet. För att vara lycklig finns ingen gyllene formel och även om många tror sig bli lyckliga med pengar tror jag inte att man kan köpa sig lycka. Visst, jag kan spara ihop till min villa i Italien men när jag väl är där, kommer jag vara lycklig? Kanske lite mera lycklig än i Sverige, men lycka är så mycket mer. Det täcker alla sidor av människan och livet. Således måste jag också ägna mig till sådant jag tycker om och mår bra av - det som fyller min vardag, ger mig energi och livslust. Gör jag detta tror jag att jag kommer vara lite mer lycklig.

När jag skriver detta känner jag att pengar aldrig kommer göra mig lycklig. Kanske kan de hjälpa mig att underlätta mitt liv och på det sättet underlätta min sökning efter lycka, dvs. att ägna min tid till det som gör mig glad, varm därtill ger mig en "mening med livet". Men pengar som objekt kommer aldrig göra mig lycklig. Jag tror, att när allt kommer omkring, handlar lycka, som så mycket annat här i livet, om acceptans. Precis som du måste acceptera att börsen går upp och ned, om du inte vill sälja med förlust såklart (i din "falska övertygelse" att du sedan kan tajma marknaden), måste du acceptera att lycka är något flytande och aldrig för alltid gällande. Njut istället då du känner denna starkt och låt bli att bekämpa när du känner lidande därtill olycka. Att bekämpa är som att sälja dina innehav bara för att börsen går ned. Du dämpar dina lidelser för tillfället men kommer sedan ångra dig när börsen går upp. Och då köper du in dig igen och innan du vet ordet av är siffrorna röda och... ja, jag tror ni ser metaforen tillika vad som följer. För varje gång kommer det krävas mer och mer för att du ska uppnå det du kallar för lycka.

Släck istället ned skärmen, acceptera att denna dag/vecka/månad är röd. Du kan inte bekämpa eller bestämma en känsla, för om så vore fallet skulle jag bestämma att jag varje dag skulle vara lycklig och ta mig tusan vad underbart livet skulle vara! Detta oavsett om jag hade 1 miljon på banken eller 1 miljon i skulder.

Det finns en sak du kan bestämma och det är att du lovar dig själv att acceptera såväl dina lyckokänslor som dess motsatser.  Du kommer att känna den och du kan göra att du känner mer av samma genom att acceptera den och dess motsats - lidanden. Genom detta förhållningssätt tror jag att du kommer finna mer lycka i din vardag.

Förvisso, som ovan sagts, kan pengar vara ett medel som ger mig möjlighet att få uppleva mer lycka. Om jag är lycklig av att skriva en bok, bo  på en vingård i Italien och ägna kvällarna till att diskutera filosofi, ja...om pengar kan göra att jag kan göra så visst, då är pengar en viktig del i min strävan efter lycka. Dock, de gör mig inte lycklig! De är bara ett medel, inget mer! Det är för detta jag valt att investera och bygga en utdelningsportfölj. Pengarna i sig är bara siffror, men dessa siffror kan hjälpa mig att få mer möjlighet att uppnå min lycka, för jag vet vad som gör mig lycklig.


Är jag ute och cyklar? Kanske är pengar ekvivalent med lycka? Krävs det en god ekonomi för att vara lycklig? Investerar du för att en viss summa pengar gör dig lycklig, eller är pengarna ett medel att kunna nå därtill uppleva mer lycka?

"If money cannot buy happiness, can you ever be truly happy with no money?"