You don't bring a knife to a gunfight

Sedan jag började arbeta som lärare har jag alltid sagt till mina elever att det finns ett par regler när man utsätts för uppgifter på såväl lektioner som på prov. En av dessa regler är, med risk att låta som Warre och hans "rule number two is never forgetting about rule number one": "läs frågan. Läs frågan. Läs frågan. Svara på frågan.".

För ett par veckor sedan ställde jag frågan   till mina elever i den underbara historiaklass jag har äran att undervisa i om de visste i vilket krig flest amerikanare dött. Svaren var skilda men många kom att välja första- och andra världskriget och en del även Vietnamkriget samt koreakriget. Två kom att svara rätt; det amerikanska inbördeskriget.

Varför kom detta krig, som "endast", utspelade sig under dryga fyra år att skörda flest offer?

Att säga att det finns ett enkelt svar när man skall förklara historiska händelser är att skjuta sig själv i foten; ty det finns många olika perspektiv att ta hänsyn till, olika ansatser. Emellertid kan det i många fall finnas en större konsensus bland forskare och i fallet med det amerikanska inbördeskriget gör det just det.

Under 1800-talöet kom mycket att hända och världen kom att förändras i en takt människan aldrig tidigare skådat. Ångbåten, järnvägen och telegrafen kom att binda samman länders landområden och även kontinenter likt en komplex spindelväv. Helt plötsligt kunde Karl-Oskar och Kristina lämna den gamla hålan i Sverige och bege sig till Amerika - "the land where dreams come true". Förvisso kom deras drömmar att ändras i takt med deras vistelse men, efter lite väl utdragna sidor från Moberg, kom de i alla fall att finna en sorts lycka.

"[...]Ej heller var nog döden det värsta, utan detta var istället[...]"

Lycka var inte något de stridande i kriget kom att få uppleva. Istället var det långa marscher, dysenteri, kass mat, trånga tält och skoskav som gällde. Dock var detta, bortsett från dysentrin möjligtvis, inte det värsta. Ej heller var nog döden det värsta, utan detta var istället insikten, vetskapen, om att man lydde under befäl, som, förvisso tidigare varit kunniga och kompetenta men som nu framstod som att de hade hittat sin gradbeteckning i ett Kellog's Frostiespaket. Befälen tillhörde den "gamla skolan". De hade varit med i kriget i Mexiko därtill dödat några indianer i det kvarvarande "kriget" mot infödingarna, studerat Napoleon och läst mycket om gammal krigsföring.

Dock hade, som ovan angivits, en viss utveckling skett och denna gällde ej enbart samhällsnyttiga funktioner. Tyvärr hade artilleriet utvecklats, Ericsson hade byggt sin pansarbåt, kulsprutan förfinats, gevär med räffling införts et cetera och allt detta i en produktion som kom att få ett prefix som stavas "mass" framför sig.

Lägger man ihop detta; denna utveckling med de äldre befälhavarna, vars bristfälliga strategiska kompetens skulle få Homer Simpsons att framtå som klok, får man soldater som tvingas slåss på premisser som enbart kunde få ett utfall; slakt. Det går att likna med att byta ut en kusks häst och vagn mot en formel 1-bil och säga till denne att inte piska djuren för hårt...

"[...]Det går inte att skicka fram infanteriet á la Napoleon[...]"

Bristen på strategisk kompetens kom att göra att cirka 630 000 soldater miste livet. Därtill kom städer, byar, åkrar med mera att totalförstöras. Förvisso kom mycket gott att komma ur denna konflikt, såsom att slaveriet försvann, i alla fall utåt sett (se gärna 13th, en nyinspelad dokumentär på Netflix, där man vill visa hur USA idag behandlar färgade, aka "slavar".), unionen bevarades, svarta kom att få mer rättigheter och industrialiseringen kom att fortgå. Emellertid kan dödsantalet, sexhundratrettio tusen, inte negligeras. En kostnad som är omöjlig för oss att förstå.

Vad som framkommer i denna allegori är att ledningen måste följa med i utvecklingen. I takt med nya framsteg, normer samt nya förutsättningar ändras såväl spelplan som spelregler. Det går inte att skicka fram infanteriet á la Napoleon medan motståndarna sitter nedgrävda med maskingevär. Det är dömt att misslyckas och således erfodras en ny strategi. Äran i att rida över stridsfältet, att besegla motståndarnas flagga, är förgånget till historieböckerna. Nu är det monitorer, knappar och joystickar som gäller. Tyvärr verkar det som att en viss ledning i ett visst bolag, vi kan kalla det för Ratos, inte förstått detta. Därtill har man samma tendens likt äldre befälhavare att hålla orden korta. Att säga att man "kommer komma med en ny strategi i sommar" och sedan förvänta sig att delägare nöjer sig med detta samtidigt som katastrofala rapporter överträffar varandra vid varje kvartal är att negligera ett faktum; det är nya tider, nya spelregler och detta förutsätter befäl som vet att handskas med detta. Jag är inte beredd att springa mot skyttegravar i en sliten uniform och gevär med vetskapen om att min befälhavare inte har en susning om vad hans order innebär.

"[...]Jag hoppas de löser in sina preffar, slopar utdelningen och[...]"

Jag har länge varit en förespråkare för att Ratos skulle kunna vända skeppet, men efter att ha läst Q4-rapporten och lyssnat på en webcast som enbart fick mig att må dåligt över den brist på respekt för aktieägare som förmedlades/symboliserades valde jag, efter noggrant övervägande under helgen som följde rapporten, att sälja mitt innehav i måndagen den 20:es call. Min förlust uppgick till 7000 kronor inklusive 2 års utdelningar. Sju tusen kronor är mycket pengar, men jag kan ej ha ett innehav där jag ej vet bolagets strategi samt där förlust på förlust hopar sig. Ratos kan absolut få skutan på rätt köl, men tills en rakare och tydligare kommunikation införs vill jag ej äga detta bolag. Jag hoppas de löser in sina preffar, slopar utdelningen och börjar om på nytt. Det går inte att enbart städa det ytliga i någon sorts symbolisk gest likt en uppstudsig tonåring. Damm hopar sig under sängen, soffan och andra möbler. Skall man städa så skall man städa ordentligt. Eller så skulle man också kunna utrycka sig något mera... pragmatiskt(?):

"You don't bring a knife to a gunfight"

Att korsa Rubicon & "halvtid"

Jag brukar annars ha relativt lätt att finna såväl ord som formuleringar när jag författar mina inlägg. Emellertid är inte fallet som sådant med detta. Ty, jag befinner mig vid ett vägval; ett som jag egentligen redan valt men som nu, då avgrunden tornar upp sig vid mina tår, förefaller vara djupare än Marianergraven. Kanske är det mina sinnen som spelar mig ett spratt? Kanske är det en obefogad rädsla? Borde jag vända? 

Det är många av eknomibloggarna som har lämnat anonymitetens mask och istället iklätt sig sin sanna nunna; makroexperten Gottodix, verktygsexperten tillika high-yieldälskaren Stefan Thelenius; försäkrings- och bankspecialisterna Ägamintid och Aktiefokus m.fl. Nu närmar sig min tid. Varför? Jo, min bok är äntligen klar och kommer att kunna köpas/förbokas via min blogg. Således kommer jag att nödgas ta av mig den mask som annars döljer mitt ansikte och tillåter mig kritisera såväl Sundström som Karl-Johan Persson utan att behöva "stå upp" för mig. Jag undrar när deras torpeder kommer att ringa på min dörr...

Jag känner en viss ambivalens för detta och istället för att skriva ett inlägg likt de jag brukar kände jag ett begär att skriva av mig om detta. Även om jag inte är en "stor" bloggare att jämföra med ovan, har jag ändå en trogen skara följare och läsare - för vilket jag är evigt tacksam. Detta gör att det pirrar i magen. Känslan är... ambivalent.

Jag försöker att ställa mig frågan: "Vad är det värsta som kan hända?". Att jag ej är Guds vackraste skapelse därtill mest klyftigaste vet jag sedan tidigare. Likaså är jag trygg i mig själv och står för sådant som jag har skrivit tillika kommer att skriva. 

Det är av denna anledning som jag inte har skrivit några månadsrapporter om sparkvot, kapitalutveckling samt utdelning, vilket borde ha varit intressant nu då vi har avslutat 2016 års första halva. Jag har önskat att göra detta vid flera tillfällen, då vi är många som tycker om samt finner det spännande att se hur det går för envar av alla oss som bloggar/för statistik. Kortfattat kan jag säga att det har gått bra för mig och att jag, i skrivande stund, ligger cirka 8,5 % bättre än index, har haft en sparkvot (exkl. utdelningar) som vid 2016 års första halvår kan summeras till 75 % (enligt utdelningsseglaren håller jag måttet att benämnas "Spargud") och haft utdelningar som vida överstiger förra årets! 

Jag fortsätter min strategi som är utdelnings- och, till viss del, värdeinvestering. Nya bolag för detta halvår är bland annat Skanska, Beijer Alma, Investor, Nilörnsgruppen, eWork, ICA Gruppen [sic!] samt SEB. Jag är medveten om att jag ligger tung i bank men planen är att vikta upp övriga bolag under återstående del av 2016 till övriga segment. 

Efter att bland annat ha fått ta del av Långsiktig investerings fina inlägg om "utdelarnas kamp" samt haft ett flertalet diskussioner med ett flertal bloggkollegor, kom jag till beslutet att sälja Johnson & Johnson samt Emereson Electric, varav den förstnämnda såldes med cirka 23 % i vinst (exkl. utdelningar) och den sistnämnda med cirka 8 % i vinst (exkl. utdelningar). Vad beträffar bolagen har jag inget fel att säga, utan det är mer att jag ser mer potential på marknaden i Europa i allmänhet men Norden i synnerhet. Återstår att se om detta var ett korrekt fattat beslut. För stunden anser jag att nedan bild är talande för mitt beslut.

Senaste 20 åren!!!

Andra bolag som har avyttrats är Telia, då jag har svårt att se någon tillväxt samt är tveksam till telekoms vara/icke-vara. Lägg därtill ledningen, affärerna i Eurasien mm. så blir soppan illaluktande. Därtill äger jag Tele2 och då valde jag att behålla det sistnämnda och avyttra det förstnämnda. Detta blev till en förlust på cirka 6 %. 

Bravida såldes med ett fåtal procent i vinst då jag blev paff över den låga utdelningen som kommunicerades. Såväl marknaden som jag hade förväntat sig en högre sådan. Förvisso är detta ett tillväxtvase där utdelningen med största sannolikhet torde höjas successivt och relativt mycket till en början. Emellertid valde jag att allokera om och valet föll på Skanska.

Atlas Copco och ABB såldes i januari med 4 % i vinst i vardera. Jag gick länge och kände att jag hellre ville ha Investor, som dels ger mig mer riskspridning, dels har ett extremt fint track-record. Förvisso kan mitt innehav i SEB med detta ifrågasättas, men jag har lusläst många av de senaste rapporterna, studerat Annika Falkengrens ageranden vid kriser, bankens kommunikation et cetera och kan säga att jag är imponerad. Att ha en VD som suttit i mer än 11 år och lyckats att ta banken igenom såväl 2008 som 2011 är minst sagt imponerande.

Slutligen har Amhult2 fått lämna väskan. Detta beslut var jobbigt men jag ansåg att pengarna kunde jobba bättre i andra innehav. Vinsten blev cirka 20 %. Att säga om detta bolag är att det är ett underbart sådant. Långsamt, ändock med stabila och trygga kliv, växer de och vore det inte för deras avsaknad av utdelning hade jag behållt dem. Vill man läsa mer om detta fina bolag rekommenderar jag, som tidigare förmedlats, dels Ägamintid samt Värdepappret (nr. 1: 2015). Sedan dessa analyser publicerades har bolaget enbart utvecklats till det bättre.

Den mest smärtsamma avyttringen blev Nordea. Likt Vägen Till Frihet har skrivit anser jag att det är för mycket skriverier om banken och jag har ingen som helst tillit till deras inkompetenta ledning. Det känns som att det är mycket rök nu och skulle det visa sig att elden är bara hälften så stor än vad jag tror den är då röken slutligen skingras, kommer det ändå vara i en skala där ordet "skandal" kommer framstå som en litotes. Likt Fundamentalanalys en gång twittrade: finns inget förtroende för ledningen skall man sälja! Min förlust blev smärtsam... -cirka 17 % (ink. utdelning).

Jag är tveksam till om jag i framtiden skall återinföra kvartals- och årsrapporter. När jag ser hur t.ex. Ägamintid gjorde valde han att inte göra det. Jag har inte funnit någon som både har krupit ur skuggornas dal och valt att redovisa sin privatekonomi(?).

Nedan presenteras Portföljen fördelad på två konton; ett ISK samt en KF.

Som jag skrev de inledande styckena är min bok klar och det kommer komma ett inlägg inom två veckor om detta. Då kommer man kunna köpa/förboka boken och jag är så glad att äntligen ha nått hit. Cirka 6 år har jag suttit med denna samt skissat på de följande delarna, och det känns så skönt att äntligen se resultatet på allt det slit, all den tid som lagts ned på detta projekt. Förvisso har projektet inte givit mig en enda krona, utan mer kostat mig många sådana. Litteratur (som varit 'omöjlig' att låna sig till); resor; besök etc. är de största utgifterna men dessa har samtidigt varit så givande så att se dem som "kostnader" har jag svårt att göra. Även om projektet inte givit mig en denar, vilket jag ej ämnar intjäna då jag nu säljer boken (jag ämnar ej lägga ett pris som dels täcker min omkostnader, dels ger mig ett överskott) har projektet givit mig så mycket mer. Känslan att behaga lusten, intresset. Känslan av att längta till något; att verkligen längta till att sitta vid skärmen och utföra massaker på tangentbordet och terrorisera såväl kaffebryggaren som toaletten är en som givit mig en sådan glädje och välbehag.

Boken kommer att bli cirka 370-400 sidor lång, beroende på de sista detaljerna vid tryck. Omslaget kommer att vara handmålat av en känd barnboksillustratör (ni kommer att få såväl namn som länk) och det kommer inte, verkligen inte, vara något sketen pocket. Nej, skall man göra något skall man göra det ordentligt och när jag, på ålderns höst ser tillbaka på denna tid, denna eufori jag just nu befinner mig i, kommer jag inte vilja damma av en söndersliten pocket, vars mjuka pärm ätits upp av bokmaskar. Nej, det skall vara hårdpackad inbunden upplaga á la standard 135x210 mm. 

Jag har fått många meddelanden via twitter av de som fått ett litet utdrag att läsa och det är extremt roligt att enbart ha fått tillbaka en sådan fin feedback som jag de facto har fått. Kanske vågar de ej skriva annat? Jo, det tror jag men jag tror också att de talar med en sanningens tunga och ej iklär sina ord med något sorts ormspråk.

Således, om inget oförutsett inträffar, kommer det komma ett inlägg som dels kommer visa vem jag är, dels där ni kan förboka/köpa mitt alster. Jag är nervös och spänd men beslutet är fattat. Jag har, mentalt, redan korsat min Rubicon. Allt jag kan hoppas på är att alla ni som läser fortsätter att vara precis som ni har varit; vänliga, ärliga, genuina etc. och inte "utnyttjar" min avsaknad av anonymitet. 

Jag hoppas att, inom en snar framtid, kunna stå med en bok i min famn och en (fet, kubansk) cigarr i min mun sägandes: Veni Vidi Vici!

Mask on, mask off... soon!