Ui=ui(ci)+αuj(cj)
Homo oeconomicus, karikerad som en rationell egoist som lever i ett "hobbesianskt" naturtillstånd, har länge präglat andra vetenskapers bild av nationalekonomin. Tack vare beteendeekonomin utmanas nu detta intryck. Experiment visar att många människor uppvisar ett betydande mått av altruism, dvs. de utför handlingar som ger andra individer fördelar trots att de är kostsamma för dem själva.
Att homo oeconomicus är kontroversiell är nog föga förvånande för någon. Ytterst handlar det om den mänskliga naturen och vad som driver människan till handling. Debatten förs mellan dem som menar att människan präglas av välvilja mot sin nästa och dem som bestämt hävdar motsatsen – hon är egoistisk!
Brittiska filosofer som hertigen Anthony Ashley-Cooper Shaftesbury och David Hume ansåg att människan har en naturlig böjelse för välvilja - altruism. Deras landsman Bernard de Mandeville menade att dygden i själva verket bygger på själviskhet á la Joakim Von Anka. Enligt denne kan samhället anses grundat på att varje individ ser till sina egna intressen. Även Thomas Hobbes brukar förknippas med denna människosyn. Enligt denna engelska filosof leder det, i naturtillståndet, otyglade egenintresset till ett allas krig mot alla där vinnaren är ingen och förloraren...ja, alla.
Humes' teori om moraliska känslor kom att vidareutvecklas av den moderna nationalekonomins fader, Adam Smith, vars verk, The Health of Nations, alla med ekonomiintresse bör läsa och som vi tidigare diskuterat i The Way We Think About Work Is Broken. Smith tillmätte moraliska känslor och handlingar stor vikt i mänskligt beteende och ägnade dessa en subtil analys i Theory of Moral Sentiments. I detta och flera andra verk menade nationalekonomen att altruism och rättvisetänkande spelar en viktig roll i många marknadsinteraktioner: de möjliggör tillit, upprepad interaktion och därmed materiella vinster. Dock, i nationalekonomiska kretsar, är Smith mest känd för att ha hävdat att samhället bäst bevaras, såväl ekonomiskt som socialt, av egenintresset, en åsikt som tydliggörs i Wealth of Nations.
Även om nationalekonomin inte uteslutit att nyttomaximerande individer värderar andra saker än den egna nyttan har den i praktiken antagit att endast egenintresset driver människan. Dock finns det i dag ett starkt vägande skäl som talar för att nationalekonomin bör uppdatera detta antagande. Någorlunda "ny" empirisk forskning, b.la. Camerer (2003), Fong (2004) och Fehr & Fischbacher (2003), avslöjar att det inte på ett tillfredställande sätt förmår beskriva verkligheten. I diverse ekonomiska experiment visar det sig att många deltagare, helt anonymt och i icke-upprepade spel, väljer att skänka bort betydande belopp till sina motspelare (obs! detta gäller ej undertecknad, som ömsom försöker smussla pengar i monopol, ömsom att manipulera sina motspelare i "Settlers", "Risk" e.d. brädspel). Detta beteende (inte mitt utan den nya empiriska forskningens funna beteende) går inte att förklara utifrån neoklassisk teori om den ekonomiska människan och tyder på att mänskligt beteende i många fall präglas av ett icke obetydligt mått av altruism - halleluja!
Om vi tillåter oss lämna den ekonomiska sfären för en kort stund - håll ut, jag lovar ett stunden blir kort - och istället beger oss in i en känd mans texter, tankar och åsikter; Charles Darwin och dennes evolutionsteori. Enligt denna teori överlever den starka på den svagas bekostnad och även om nämnda sade sig vara medveten om att altruismen flödar kring honom likt den mytomspunna "kraften", vars krigare tituleras antingen Jedi eller Sith, kunde han inte låta bli att ifrågasätta dess existens enligt hans chockerande evolutionsteori. Varför skulle det naturliga urvalet stödja samt/eller favorisera ett beteende som kunde leda oss till en position där vår överlevnadschans var mindre?
"He who was ready
to sacrifice his life, as many a savage has been, rather than betray his
comrades, would often leave no offspring to inherit his noble nature." C. Darwin
Utifrån
ovan framställda fakta, av vilken jag blev mer och mer häpen att finna samt ta
del av, framstår Johan Frostgårds nyutkomna
bok Den
ekonomiska människans fall som en riktigt "pageturner".
Verket är tvärvetenskapligt, där nationalekonomi korsas med evolutionslära.
Även om han i klartext inte skriver att nationalekonomi ger utrymme för ett
kvacksalveri värre än ovan nämnda ankas kvackande framgår det subtilt och mer
implicit. Skulle detta kvackande accepteras inom andra vetenskaper? Tveksamt,
vilket vi tidigare diskuterat i inlägget Är
nationalekonomi en vetenskap?.
Det som
vi diskuterade där, och som stärks i Frostgårds alster, är att nationalekonomi
i mångt och mycket är färgat av politiskt färgade teorier och antaganden.
Det är
framför allt två antaganden som Frostegård, med hjälp av Darwins
evolutionslära, tar heder och ära av. Den ena är teorin om den
egennyttomaximerande ekonomiska människan: att vi som individer handlar
ekonomiskt rationellt med egennyttan för ögonen. Den bär på viss sanning, men
måste kompletteras med en allmännyttig altruism, som också utgör en del av vårt
evolutionära arv. Altruismen, att vi hjälper varandra utan att för den skull
räkna in en personlig vinning, kan finnas programmerad i våra gener. Det kan
också vara en del av det sociala arvet i form av memer. Begreppet memer, som
introducerades av evolutionsbiologen och författaren till Den
själviska genen, Richard Dawkins, kan
enklast beskrivas som en form av sociala motsvarigheter till gener. De
beteenden och ageranden som både människor och djur medvetet och omedvetet
kopierar av varandra. Idén är att dessa memers styrning av våra ageranden kan
vara nog så kraftfulla som gener för hur vi agerar.
"A mem is an idea, behavior, or
style that spreads from person to person within a culture" R. Dawkins
En
ekonomisk teori som enkom bygger på idén om den ekonomiska människan
är helt enkelt ute på så djupt vatten att den i bästa fall blir meningslös, i
värsta fall farlig. Tanken, att om alla bara maximerar sin egen nytta i sund
konkurrens gynnar det i förlängningen alla, är oklanderlig förfaller för mig
som fel, ty i evolutionen finns ingen lag som säger att det som gynnar
individen också gynnar gruppen!
"[...] paternalistisk altruism, dvs. en välvilja präglad av en "förmyndarattityd gentemot enskilda individer, grupper, statsmakter etc. [...]"
Ämnet är verkligen intressant och envar kan bara gå till sig själv. Är du den egocentriske urarten personifierad (jfr. Ebenezer Scrooge), där allt enbart ska gå till dig själv? Eller är du mer som en Robin Hood, där altruismens krafter genomsyrar dig likt "the force"? Själv skänker jag en summa till Childhood Foundation varje månad och försöker alltid göra gott för andra, men visst, med handen på hjärtat tänker jag nog väldigt egocentriskt vad gäller min ekonomi... eller, mer korrekt, jag är mer paternalistisk i min altruism. Var går gränsen för egoism/egenorienterad och altruism i dess sanna form? Är jag att betrakta som en egoist tills jag skänker allt jag inte behöver för att överleva; tills jag ägnar all ledig tid till volontärarbete e.d.?
Frostegård kommer fram till intressanta poänger även om jag anser att han aldrig lyckas slå huvudet på spiken. Förvisso får han brädan att sitta, men den sitter inte lika fast som han försöker få det att framstå som. Jag anser att många frågor kvarstår att besvara. Exempelvis behöver vi vidare kunskap om var gränsen mellan själviskt och altruistiskt beteende går och hur viktiga dessa olika förklaringsmodeller är. Sådan kunskap är inte minst viktig då effektiva incitamentsstrukturer ska designas för att få människor att bidra till olika verksamheter (blodgivning, skänka till olika hjälporganisationer såsom barncancerfonden, agera korrekt i brädspelsomgångar etc.). I detta avseende vore det också önskvärt att få veta mer om hur vanligt förekommande ”ren” altruism är i förhållande till paternalistisk altruism, dvs. en välvilja präglad av en "förmyndarattityd gentemot enskilda individer, grupper, statsmakter etc."
Paternalistisk altruism är ett mycket intressant begrepp och Robert A. Pollak hävdar att den kan beräknas genom en formel; Ui=ui(ci)+αuj(cj), där givarens (f ) nytta, U, beror av egen: konsumtion, C; den nytta mottagaren (b) får av sin konsumtion, u (c); men också direkt av mottagarens konsumtion, c. (tillägg: det är inte bara du som känner att du fattar max 50% av denna formel trots 10 omläsningar).
Nationalekonomins nymornade intresse för ett altruistiskt beteende innebär icke desto mindre ett viktigt steg i rätt riktning. Dock är frågan om, och i sådana fall hur, homo economicus ska bli mer lik, och i slutändan, assimileras med homo sapiens.
Då jag förutsätter att en majoritet (alla?) som läser min blogg, om än i varierad grad, kan sägas tillhöra släktet "homo economicus" är det intressant att höra om du är altruistisk av dig och till vilken grad du anser dig vara det? Har du reflekterat över din (i synnerhet ekonomiska) personlighet i dessa termer och jämförelser? Hör ovan framlagda fakta om altruismens vara/icke vara hemma i den ekonomiska vetenskapen? Var går gränsen på altruism, givmild och egocentrisk? Om vi även skall lägga på lagret "religion" framstår nog 98 % av jordens befolkning som altruismens motsats, då en majoritet av världens religioner framhäver givandet som en essentiell del av livet.
"Lycklig den som tar sig an den svage, honom skall
Herren rädda på olyckans dag.” (Psalm 41:1)