När passar sig en krasch?

Oavsett om det är i början, mitten eller slutet av en högkonjunktur finns det alltid de som ropar ”varg” (läs: björn). Förr eller senare får dessa rätt och ibland händer det att björnen inte bara visar visa vara någon Yogi Bear, utan en hel stam. Investerare har fått uppleva detta vid ett fåtal tillfällen, såsom 1929, 2001 samt 2008, för att bara nämna några exempel.

Jag har ibland kommit på mig själv med att reflektera om när en krasch, eller kraftig nedgång i parti med ovan nämnda exempel, skulle ”passa” mig bäst. Allt är såklart individuellt och står i samband med vad målet med investeringarna är; FIRE, ”unna sig senare i livet”, ”ett hus inom X antal år”, ”en jorden-runt-resa” och så vidare. Jag vågar utgå från att en majoritet av de som läser denna blogg har som mål att någon gång i framtiden kunna leva på sin portfölj och slippa att förvärvsarbeta utifrån ett måste för att få bröd (och vatten) på bordet.

Sedan måste det tas med om syftet är att leva på utdelningar och/eller 4 %-regeln. Även detta är såklart individuellt.

Om vi utgår från ovan tes – leva på portföljen – när är en krasch som bäst passande (lägg även till vad din tanke är - 4 %-regeln och/eller utdelningar)? Är det i början, mitten eller precis i slutet av tiden innan en exit från förvärvsarbetet görs?

När skall man använda utdelningarna?

För tre år sedan, dvs anno 2016, var första gången som jag kände att utdelningarna från mina innehav verkligen var stora. Året därefter var känslan än större, men under 2018 och under nuvarande räkenskapsår har det, utdelningstillväxten till trots, mer känts som "det nya normala". 

Under 2016 och 2017 var jag snabb att återinvestera de utdelade summorna och mitt förfarande då var att köpa för dem i samband med mitt månadsparande, så istället för "bara" månadssumman adderades också en viss del av utdelningarna. Ömsom ökade jag i befintliga innehav, ömsom tog jag in nya. Under 2018 var denna procedur mer utspridd för att under detta år vara mer försiktig. För varje år som har passerat har jag mer och mer gjort verkstad av snacket att hålla på utdelningen och invänta ett bättre läge att använda den. Dock har, och fortfarande är, detta inte lätt, för jag slits mellan olika tankar.

Mitt förfarande är just nu att jag investerar det som jag sparar från lönen, dvs. månadssparande/investerande, men är restriktivt med att använda utdelningen. Fram till i måndags, den 29/4, hade jag ej rört denna, men när jag bedömde att ett bolag som jag länge velat ha i min portfölj, och som nyligen sjönk med lite mer än 10 %, tycktes stagnera på en helt okej nivå, slog jag till.

Positivt med att investera utdelningarna relativt snabbt

• Pengarna arbetar 24/7
• Vad är det som säger att en stor nedgång kommer att komma och att dagens pris istället är "billigt" relativt sätt?
• Jag ämnar att vara nettoköpare under flera, flera år till och att då försöka att "vinna" några extra 5-10 % vid en korrektion kan vara mer förödande än dess antonym, då 1) jag ej vet om/när den kommer och 2) hur skall jag lyckas att "träffa rätt" om den inträffar(?).
• Mindre tanke- och viljekraft går åt till att avstå från att lockas till att "bränna" utdelningen.

Negativt med att investera utdelningarna relativt snabbt

• Tid är avkastning, men ju lägre GAV, desto högre blir hävstångseffekten med tiden.
• Det är mer en regel att en korrektion händer envar år - utnyttja denna
• Jag är redan investerad i/mot börsen och då kan jag också "ta risken" att avvakta med en del summor.

Som sagt finns såväl för- som nackdelar och alla har vi vårt eget unika förfarande. Hur agerar du och varför?

Utdelningshets och puckar

Tempus fugit, på gott och ont. Vad gör du och jag med den? Använder vi den väl och till vårt allra bästa? Hur ofta finner du dig själv sittandes med ting som du innerst inne vet inte ger dig någonting? Hur ofta finner du dig sittandes, tomt stirrandes på sociala medier, youtube-klipp e.d.? Det är en fascinerande likväl skrämmande fråga att ställa sig själv, men inte lika skrämmande som svaret.

Nåväl, slut på ett relativt intetsägande filosoferande från min sida. Jag är väl medveten om att jag i mitt bokslut för 2018 skrev att jag inte skulle publicera ett inlägg förrän under mars, dvs. då det första kvartalet var avverkat. Emellertid finns det vissa saker som jag önskar att dryfta och jag menar inte att peka finger eller hävda mig, eller mina likar, vilka de nu än må vara, som högre; nej, det handlar enbart om observationer och reflektioner.

Likt vinterkräksjukan nu äntrar och sprider sig snabbare än Yersinia pestis i vårt avlånga land, tycks detsamma gälla jakten på utdelningar; inte bara från utdelningsjägare och investerare, utan även från bolagsledningar. Beträffande det sistnämnda syns det kanske allra mest tydligast i H&M:s bokslutskommuniké för räkenskapsåret 2018. Jag har tidigare varit delägare i detta bolag, men valde att ta en stor förlust för nästan exakt ett år sedan, samma dag då de släppte sitt bokslut för räkenskapsåret 2017. Min uppfattning är att det är ett bolag som förvisso har starka intäkter, men som dessvärre lider av en ledning som tycks applicera ett sorts pyramidspel, som allra främst gynnar familjen Persson. EFN Börslunch visar tydligt att bolaget har vissa styrkor, men att ta den stora risk som det innebär att låna för att dela ut (läs igen: låna. För att dela ut. Föreställ dig då du var ung och att dina föräldrar skulle låna för att ge dig din månadspeng. Logiskt? Nej!) är ett onödigt risktagande som enbart visar den prestige som tycks gälla kring utdelningar. 

Intressant i sammanhanget är också det Dagen Industri skrev i fredagen den 1 februaris pappersupplaga; rykten om att det kanske inte blir kontantutdelning detta år, utan att det som lyftes i hast förra året, DRIP, kan komma att bli ett faktum. Emellertid är detta hittills enbart rykten.

Sandvik tycks även de ha smittats, som i sin senaste rapport skriver att de "har som målsättning att öka utdelningen". Förstå mig rätt, för visst uppskattar jag sådant, då jag har ett utdelningsfokuserat sparande, men utdelningen skall alltid spegla verksamhetens finansiella välbefinnande. Således blev jag lika glad som besviken då Kone och NCC ömsom höll sin oförändrad, ömsom sänkte den. 

Denna hest på utdelning kan ses som ett resultat på den jakt på avkastning som nya och relativt ovana småsparare söker sig till i och med det ränteläge som gäller i Europa i allmänhet, men Sverige i synnerhet. Om detta stämmer vet jag inte, men jag tycker att det som Petterson och Jeansson diskuterar i Dagen Industris analyspodd, från den 1 februari, är intressant och "logiskt".

"[...]Jag säger inte att detta behöver leda till att det till sist och tyvärr blir pannkaka av smeten[...]"

Hetsen tycks också gälla bland flera bloggare. Ofta tycker jag mig finna texter där de redogör för att de har investerat i högutdelande bolag, gärna med en yield på +6 procent. Inte för att man någonsin skall dra alla över en kam, finner jag ofta fallet som sådant att dessa bolag antingen delar ut mer än vad de egentligen har kapacitet för, eller har en enorm skuld. Inte sällan gäller båda dessa. 

Jag säger inte att detta behöver leda till att det till sist och tyvärr blir pannkaka av smeten, men risken är betydligt högre. Inte heller säger jag att bolag som idag är finansiellt starka, har en sund utdelningsandel och en låg nettoskuld/obefintlig nettoskuld kommer att vara vinnarna i det stora loppet, men mer talar för detta än vice versa.

Med ovan som utgångspunkt är en liknelse med det berömda marshmallowstestet, som jag tidigare har skrivit om och som även bör ses som allmänt känt av gemena man/kvinna. En stor och hög utdelning i dag och de kommande få åren, eller en växande och stabil de två, tre, fyra, fem, sex et cetera kommande många åren? 

"[...]"A good hockey player plays where the puck is. A great hockey player plays where the puck is going to be"[...]"

Ett ofta återkommande citat inom investeringsvärlden är det som Gretzky skall ha sagt: "A good hockey player plays where the puck is. A great hockey player plays where the puck is going to be". Likt alla citat kan de ordbajsas in absurdum och även jag kan ibland bli trött på dem, men ändå så finns de där; talande inbjudande till reflektioner.

En bra fråga att ställa sig: tror jag att bolaget X:s ledning vet var pucken kommer att vara de närmaste åren? Tror jag att jag vet det? Om svaren på frågorna är "ja", är det bara att fortsätta, men om du innerst inne känner en osäkerhet, bör du lyssna på denna, ta ett steg tillbaka och verkligen reflektera. Om du idag t.ex. äger Oscar Properties - ställ dig fråga; "tror jag att bolaget vet var pucken kommer att vara i framtiden?".

Som ett exempel kan jag ta det faktum att jag, sedan fredagen den 25 februari, har tagit en position i Disney (för den som vill läsa om detta fascinerande bolag har jag skrivit lite kortfattat, men mer finns hos Fundamentalanalys samt finns många bra artiklar på Motley Fool samt Seeking Alpha). Detta är ett bolag som har funnits i snart hundra år och har klarat av flera av de kriser som rått i såväl världen som på börsmarknaden; disruption är för dem inget nytt. De har stabila finanser, låg utdelningsandel, en låg nettoskuld/EBITA på 0,77 med mera. 

Källa: Börsdata

Utöver nyckeltalen har de en, enligt mig, enorm vallgrav; content, ESPN, kommande Disney+, Hulu, Fox, sina nöjesparker, merchandise et cetera. De har finansiella muskler att ta sig an de utmaningar som de ständigt ställs mot, men också, vilket är allra viktigast, en historik av att också klara dessa. Vet de var pucken kommer att vara om +10 år? Jag tror att chansen för detta är mer "ja" än "nej", vilket är en av flera anledningar att jag investerar i dem, men detsamma gäller såklart i mina tankar kring bolag såsom Investor, Latour, Öresund och mitt näst senaste innehav, LVMH, som börjades att köpas in under november och december 2018.

Paradoxalt eller löjeväckande, döm själv, men jag vill avsluta med ett citat som jag finner mycket passande gällande såväl livet som i investeringar: "Varje man tar gränserna för sitt eget synfält som gränserna för världen" (A. Schopenhauer).