Fattigfällan

Beata, högskoleutbildad och driftig, är en kvinna i sina bästa 50 år och har sedan dryga 20 år tillbaka drivit ett eget företag med f-skattesedel. Därtill har hon uppfostrat 4 barn som ensamstående. Hon har alltid varit noga med att göra rätt för sig; alla räkningar har alltid betalats in och speciellt den månatliga inbetalningen till skatteverket på 15 000 kr. Hon får ut cirka 13 000 kr efter skatt och detta skall hon klara sig på. Hon har inte mycket men det räcker, resonerar hon. Hon har, likt många av oss som tillhör denna del av bloggosfären, lärt sig att leta efter extrapriser, bunkra upp, köpa efter behov, tänka långsiktigt et cetera. 

Fattig Fällan [sic!] är skriven av Charlotta von Zweigbergk.

Tyvärr har hon den senaste tiden känt sig allt svagare. Nej, det där var en lögn. Hon vet att hon har känts sig svag och "sjuk" i flera år, men har detta till trots negligerat kroppens signaler och istället kört på, enda in i kaklet som Tommy Söderberg skulle ha sagt. Detta är något som många säkert känner igen sig i; ty vi har nog alla haft perioder då det känts extra motigt men ändock har vi då tvingat oss att lägga i den där växeln som tillskrivs epitetet "extra". Vad som är avgörande är att denna inte klarar av att ligga på "auto" hur länge som helst, för kroppens bensin är skapad att bara räcka för en viss sorts ansträngning och en viss tid. Överskrids detta kommer farten att sänkas tills det rullande blir dess antonym; stilla. 

"Fattigfällan är en bok som skulle kinan bli en politisk dynamit om nån [sic!] tar upp den till diskussion, om nån [sic!] tar människorna det handlar om på allvar - förr eller senare kan det vara vem som helst av oss." Linderborg, Aftonbladet

Detta är precis vad som händer Beata och en dag vaknar hon upp på sjukhuset. Hon förstår ingeting, säger hon, men vet att hon visst förstår. Hon är utbränd och har dessutom en diffus sjukdom. Trots hennes vilda protester sjukskriver läkaren henne. Först på en månad, sedan längre och längre. Försök att arbeta halvtid görs. Försök att arbeta en tredjedel görs. Försök att arbete en fjärdedel görs. Samtliga försök slutar med samma resultat; fiasko.

Då hon är egen företagare och den enda anställda dröjer det inte länge innan hennes räkningar hopar sig. Därtill är hon inte kunnig hur det sociala- tillika ekonomiska skyddsnätet fungerar. "Skulle jag anmäla min sjukdom på samma dag till försäkringskassan? Går inte allt det automatiskt via sjukhuset?" 

Skatteverket har som rekommendation att varje enskild näringsidkare bör ha ett sparkapital/kassa som kan täcka 3 månaders räkningar för företaget. Denna kassa tar slut snabbare än Beata hinner reagera och innan hon vet ordet av står hon med betalningsanmärkningar. Räntorna gör sitt till och de tidigare höga beloppen på räkningarna blir med ens ännu högre. Till allt detta har hon noll hjälp från försäkringskassan, som dröjer med sin utredning. Utöver detta har hon en psykisk kamp med sig själv och sin diffusa sjukdom. Innerst inne vet hon vad hon "måste" göra - hon "måste" jobba! Emellertid finns vare sig kraft eller psykisk stabilitet för detta. Oavsett vad uppgiften är ter den sig astronomisk och bara att se kuverten, som nu även har avsändare med namnet "kronofogden", som byggs upp likt ett torn vid hennes brevinkast får det att vända sig i hennes mage. 

"Det är så välskrivet och så viktigt att den här boken borde bli en grundbok i ekonomi för alla svenskar" Dagens Nyheter

På tal om mage; det går så långt att hon ej har råd att handla mat. Hon går ned på ett "nödmål var tredje dag", varav detta "mål" kan vara en burk med kakor. Däremellan äter hon ingenting. Doften av kaffe får det att vattnas i hennes mun men pengar att införskaffa såväl kaffe som kaffefilter finns inte. Hon pratar, ömsom något öppenhjärtigt med några, ömsom helt öppenhjärtigt med andra om sin situation men får oftast som reaktion "det kommer bli bra" eller "jag kan bjuda på lunch". Omgivningen förstår inte. Som om en lunch skulle göra allt bättre. De förstår inte att hon inte har en krona! 

Försäkringskassan strular men ännu återstår en livlina - socialen! Dock meddelar de, efter en lång tystnad på flera månader, att de ej kan hjälpa Beata. Hon är helt utlämnad och nödgad att leva på vänner. Förklaringen stavas papper som ej är i ordning samt olika tolkningar från olika institutioner. Samarbete och samverkan är två begrepp som inte finns med i skyddsnätens ordlista. Det går så långt som att hon snor tepåsar, knäckebröd e.d. då hon besöker vänner och bekanta... Avsaknaden på skyddsnätens effektivitet tvingar henne in i fattigdomens värld.

Det finns mer att säga om denna bok men jag kommer låta alstret tala för sig självt. Insikten om vad som kan hända envar i detta land är hemsk. Vi tror oss leva i ett civiliserat samhälle, där pappa staten skall skydda oss, men innerst inne vet nog de flesta att så ej är fallet.

Jag har en nära bekant som, vid Moderaternas tillträde 2008, drabbades av Försäkringskassan nya och hårdare regler. Denne fick kämpa i ett år(!) utan ersättning. Denne var/är så sjuk att hen ej kunde vara vaken på alla av dygnets ljusa timmar och ej hade kraft att stå /vara aktiv hela dagen. Varje eftermiddag var/är denne nödgad att ligga och vila. Lägg därtill en kamp mot cancer, inte bara en utan två gånger, sömnlöshet, reumatism så svår att inte ens experter från USA, Kina och Indien kunnat hjälpa. Man har opererat gång på gång; flyttat vävnad, muskulatur etc. från ett ställe till ett annat med mera. Allt till ett resultat lika med samma som innan, om inte värre. Att i allt detta också kämpa för sin rätt att få sjukersättning och gång på gång få kämpa för att bara få kontakt, skicka in sjukintyg, inkomstdeklaration, kontakta skatteverket, läkaren, banken etc. då dessa inte samverkar är inget annat än skandalöst i det civiliserade samhälle vi lever i. Att tillägga i denna diskussion är att hen slutligen vann sitt mål och fick sin ersättning retroaktivt. Hen är idag sjukpensionär men går med en ständig rädsla för att vara nödgad att ännu en gång få kämpa. Hens liv är, tyvärr, inte ett liv hen vill leva. Hade hen levt ett annat liv om energin istället kunnat läggas på att bli frisk istället för att kämpa i ett helt år(!)? Hade hen mått bättre idag om kampen var att leva och inte att överleva? Kanske...

Många av oss pratar om minimalism. Utdelningsseglaren skrev ett bra inlägg om att leva under fattigdomsgränsen. Många pratar om att de har det "knapert" och, absolut, är det inget annat än tråkigt för dem. Men det finns de som har det mycket värre än "knapert". Jag tror att ingen av oss förmår att ens föreställa sig det helvete som vissa (eller många?) i dag lever i. Jag säger inte att det är nuvarande eller tidigare regeringars fel. Ej heller säger jag att det är något enskilt parti som är skyldiga till det som idag förekommer för de svaga. Emellertid vill jag säga att något måste göras och att det är bra att berättelser likt denna kommer fram och att de styrande blir medvetna. Medvetna om att det, till det yttre, så fina skyddsnätet inte fungerar. 

Vi har ett av världens högsta skattetryck men trots detta fungerar inte skyddsnäten!? Många länder brukar se på Sverige som ett exempelland men är det verkligen så bra? Vad är vitsen med att betala alla sociala avgifter om det ändå inte kommer individen till lags vid en eventuell kris? Skall envar behöva kämpa för sin rätt till "rätt" ersättning? orkar man "kämpa" för detta när man befinner sig i en sådan djup kris att Dantes resa framgår som rena Lisebergbesöket?


Vad är dina erfarenheter av Sveriges skyddsnät; lögnen om att vi alla är skyddade; att ingen kan falla emellan?

Work some, get some. Work less, get...?

"Vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar också att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar."

Citatet ovan är skrivet av basinkomströrelsen och står att läsa på deras hemsida. Fenomenet om basinkomst är inget nytt och har på den senaste tiden blommat uppe likt alger på västkusten en svensk (sol)sommar. Är det ett bra förfarande? Ömsom ja, ömsom nej. Det är många parametrar som måste beaktas och tas hänsyn till. Många anser att frågan är ekonomisk och politisk - personligen anser jag att frågan är en filosofisk sådan. Således kan ni säkert förstå hur glad jag blev av att finna en djup, givande och extremt adekvat diskussion om detta i programmet "Filosofiska rummet", vars alla avsnitt finns att hitta i podcastern på din Lou_Mannheim-telefon, a.k.a. Iphone. Just detta specifika avsnitt hette "Basinkomst - ett annat sätt att värdera arbete".

I grunden handlar basinkomst/medborgarlön (och till en stor del en variant av detta: negativ inkomstskatt) om människans tro på hennes godhet; hennes vilja att agera korrekt och ärligt i alla situationer. Om detta vore (för det är inte som så i dagens Sverige) en sanning skulle debatten om basinkomst vara en icke-fråga. Likaså tror jag inte att den ens skulle behövas för världen skulle då vara en bättre sådan. 

 "[...] betalas utan krav på motprestation [...]"

Jobba mindre men ha mer/detsamma i plånboken låter vackert men är det, i praktiken, genomförbart? Vill alla ha detta? Ty det finns arbetsmyror som brinner för sitt jobb och det finns även det motsatta; soffpotatisen som lever för en dag i soffan, med ena handen i chipspåsen och den andra kring fjärrkontrollen. Jag kan förstå såväl förespråkare som belackare men om jag skall ta ett aktivt val faller min röst på de sistnämnda. Jag tror att människan inte är den goda hon var ämnad till att bli när det kommer till pengar. Det känns som att det finns en sorts girighet i samhället där alla skall jämföra sig med allt och alla och minsta lilla "tjuvknep" e.d. från X gör att Z blir alldeles till sig och anser med bestämdhet att om X kan få detta för denna (lilla) insatts skall minsann även jag få det. Därtill slutas jag aldrig att förvånas samt vredgas över alla de människor som utnyttjar det svenska sjukbidragssystemet och hävdar att de har en funktionsnedsättning, är sjuka etc. i syfte att enkom överkomma pengar. Vad är det som säger att detta utnyttjande inte kommer att begagnas om en medborgarlön infördes? Vad blir konsekvenserna för alla andra (OBS! Denna gång inte bara de andra, "ärligt", sjuka)?

"[...] betalas ut till individer, inte hushåll [...]"

Den femte juni kommer Schweiz att ha en folkomröstning om en basinkomst och i Finland prövar man just nu en sorts variant av detta. I Sverige syns frågan mer och mer och i en insändare på Dagens Nyheter, under parollen "alla ska ha en garanterad inkomst", skriver organisationen basinkomst.nu följande:

"Basinkomst skulle ge en arbetsfördelning utan tvång, en rättvisare fördelning av våra gemensamma resurser, det skulle minska konflikter människor emellan, men även minska kriminalitet och slitaget på vår enda jord. Det är ett fullt realistisk sätt att eliminera arbetslösheten, och reformen skulle dessutom ge utrymme för kvinnor och män att i större utsträckning dela det obetalda hemarbetet jämlikt mellan sig. Det är ofta kvinnor och flickor som missgynnas av dagens system, vilket betyder att även ur ett feministiskt perspektiv är idén med basinkomst lysande."

Medborgarlön bör i mångt och mycket ses som en lösning från vänstern. En sådan kan ta sig olika former, men grundtanken är att alla medborgare utan motprestation ska få ett belopp som räcker för ett drägligt liv. Det bör dock påpekas att denna ädla tanke förutsätter snabb produktivitetstillväxt, som både ger utrymme för kortade arbetstider och kraftigt stigande skatteintäkter. I dag syns inte någon sådan. Tvärtom har produktiviteten – i Sverige liksom i hela västvärlden – stagnerat. Därför är skräckvisionen om teknisk massarbetslöshet knappast någon sannolik huvudprognos, i alla fall inte under överskådlig tid. Datorer och robotar kommer förvisso att slå ut jobb, men tekniken skapar också nya. Risken för bestående hög arbetslöshet finns otvivelaktigt – men den härrör framför allt från arbetsmarknadens organisation, parternas lönesättning, dåligt utbildningssystem, svag konkurrenskraft och låg efterfrågan.

"A small step for man, a giant leap for mankind...or?"

Medborgarlön bryter dessutom mot den svenskaste av traditioner – arbetslinjen: Gör din plikt, kräv din rätt. Vad händer med basen för vårt samhälle om försörjningen tryggas utan krav på någon som helst arbetsinsats? Vill verkligen tillräckligt många förvärvsarbeta? Vem kommer att vårda de äldre? Hur ska den offentliga sektorn finansieras när antalet beskattade arbetstimmar krymper?

Även om många nackdelar framkommer, kan såklart fördelar urskönjas, ty när människor befrias från överlevnadsångest får vi tryggare individer och därmed ett tryggare samhälle, i vilket skaparkraft och gemenskap kan frodas. Ett samhälle där alla människor, inte bara de välbeställda, har reell möjlighet att utveckla sig själva, kanske utbilda sig, pröva en företagsidé, arbeta ideellt, ägna sig åt kultur och föreningsliv; ”olönsamma” verksamheter men oumbärliga för en levande demokrati och ett gott samhälle, istället för att sysselsättas med meningslösheter.

När alla människor, inte bara de som har det gott ställt och en stark ställning på arbetsmarknaden, får makt att säga nej till meningslösa eller rentav farliga eller, av samhället underbetalda jobb som inte går att försörja sig på, får vi äntligen en välbehövlig press uppåt på arbetsvillkor. Makten förskjuts från de stora strukturerna till de enskilda individerna.

När USA på 1970-talet gjorde försök med basinkomst (negativ inkomstskatt) i några mindre städer kom farhågorna att människor skulle sluta jobba på skam. Däremot tog de vara på möjligheten att ägna längre tid åt att hitta jobb de verkligen passade för. Skilsmässofrekvensen ökade markant, då kvinnor fick makt att bryta upp ur destruktiva relationer. Detta var också orsaken till att försöken lades ner, i det moralkonservativa USA(!)... så mycket för "America - land of opportunity".  

Som ovan sagts pågår olika slags försök med basinkomst, bland annat i Finland men också i Indien. Brasilien har beslutat att stegvis, genom sitt sociala reformprogram "Bolza Familia", införa basinkomst för alla. Redan omfattas en stor andel av befolkningen, de fattigaste barnfamiljerna, av ett stöd som villkoras med skolplikt.

En svensk basinkomstreform kan delvis finansieras genom att andra socialförsäkringar i högre eller mindre grad blir överflödiga samt genom att kontrollapparaten elimineras. Utvinning av naturresurser, höga löner och stora förmögenheter samt finanssektorn kan beskattas avsevärt högre än idag.

Debatten är hetare än gammelfarmors havregrynsgröt och frågorna tillika svaren är lika många som blåbären på dess topp. Åsikter går brett isär och jag tror att för varje förespråkare går en belackare. För oss som har en hög grad av ekonomisk medvetenhet därtill kämpar efter möjligheten till ett drägligare liv, till stor del finansierad via avkastning på investerat kapital, är frågan intressant att diskutera. Att döma av de otaliga artiklar jag läst inför detta inlägg är en majoritet mycket positiva. Många nämner om hur detta har skapat tillfällen för de mindre lyckligt lottade att få ett drägligare liv. Därtill att samtliga av landets invånare har blivit mer kreativa, lugnare och mer "humana". Självklart finns det bevis på motsatser, men dessa lyser med sin frånvaro (vilket absolut väcker frågan om skribenterna har gjort medvetna val i syfte att föra sin egen/tidningens linje). 

Vad anser du om basinkomst? Är det en bra åtgärd och kan den genomföras? Är frågan enkom en ekonomisk, politisk eller filosofisk sådan? Eller måste samtliga av dessa tre beges plats á la en salt, syrlig samt söt godsak i en Gott&Blandatpåse?