onsdag 23 december 2015

En julberättelse och en julhälsning

I morgon vankas julafton och jag tycks möta den i samma tillstånd som de senaste tre sådana; sjuk (varför bryta en sed/rutin på den mest rutinartade dagen i den kristna kalendern?). Det känns såklart inte roligt men är det någon dag man ska "pressa" sig på torde det väl vara denna. Maten kommer vara smaklös (ack och ve) men det kommer verkligen inte sällskapet att vara och sedan jag tog steget från "barn" till "vuxen ungdom" har detta kommit att bli det absolut viktigaste för mig (och ja, jag brukar faktiskt få en julklapp eller två, så det spelar ju såklart också en roll). 

Många familjer har nog som tradition att sitta uppe denna "uppesittarkväll" och se på Bingolotto, rimma julrim, spela spel eller dylikt. Själv har även jag denna tradition men det är en annan rolig sak som händer innan kvällningen nalkas. 


Jag har en mycket nära vän, vi kan kalla honom Oscar, som föddes med ett kognitivt handikapp. Förvisso märks detta i många vardagliga situationer då han har en kontaktperson som hjälper till med "schema", matlagning med mera,  men han kan ändå gå själv på stan, handla, ta sig för etc. Likaså har han ett jobb genom samhall samt en egen lägenhet, som han delar med sin vackra fästmö (även hon har ett kognitivt handikapp). 


Oscar och jag har gått på samma fritids och det var en ren slump att vi sågs igen för cirka sju år sedan. Då framkom för mig att han älskar tv-spel och spelar allt, ALLT, som släpps. Jag överdriver inte när jag säger att han köper 2-3 spel i veckan, byter in dem och sedan köper nya. Spel som han tycker extra mycket om ... byter han in, men köper dem sedan igen (!) då han är sugen på dem.


Jag har en rätt så arbetssam vardag; jobb, studier samt mitt bokprojekt. Många dagar är krävande och tar såväl fysiskt som psykiskt på mig. Då är det skönt att ha en dag i veckan då jag går till min vän, sätter mig ned i hans ungkarlsrum och bara njuter av att se honom spela, berätta om alla spel som han har hunnit att spela och vem som dödar vem och vem som är ond tillika god. Att tillägga är att Oscar inte kan läsa eller skriva, men ändå kan han varje spels berättelse likt han komponerat den själv!


Ibland brukar vi spela tillsammans men då jag är en sådan extremet dålig förlorare (ta aldrig fram Fia med Knuff i min närvaro) brukar det sluta med att jag lägger ifrån mig dosan och ber honom fortsätta själv, då jag har "ont i handen".


Ibland brukar vi köpa en tv-spelstidning som vi bläddrar tillsammans i och där jag får läsa texten till bilderna. Det är så kul att se hur varje ord skapar en bild i hans sinne... det är magiskt!

Det finns så mycket jag skulle berätta om denna underbara vän, men jag nöjer mig med att beskriva att han ger mig så mycket energi och glädje och just denna dag, den 23/12, brukar vi träffas för en julfika och byta julklappar med varandra. Av mig får han såväl ett par spel som ett par filmer och jag vet att han kommer bli överlycklig! Att jag är sjuk gör föga; kärlek, lust och vänskap väger alltid tyngre!




Varför berättar jag om detta? Egentligen vet jag inte, men kanske är det att jag vill förmedla vad julen är och står för hos mig; var med dem som står dig närmast, skratta, njut, var närvarande samt ge och var nöjd. Tänk inte på kostnader eller uppoffringar. Tänk inte på morgondagen eller på jobbet efter ledigheterna. Låt allt detta läggas åt sidan. När allt kommer omkring är det inte pengar och kostnader som spelar roll; det är våra närmaste och käraste. 


Från mig till er alla: En riktigt God Jul.




fredag 18 december 2015

"En julsaga" - Sveriges första bankkris

Jultider… är för mig ofta förknippade med samkväm, god mat, trevliga aktiviteter och Kalle Anka. Därtill tillkommer, såklart, julklappar och glögg. Dock är det ytterligare en sak jag brukar förknippa julen med – berättande. Dickens ”En Julsaga” har jag som tradition att lusläsa lite i varje advent och det kan också hända att jag ser en julfilm eller två när själva aftonen nalkas.

För att hålla liv i denna tradition men ändå koppla den till något vi dagligen vistas i – börsvärlden, tänkte jag glänsa (över sjö och strand) med mina historiska kunskaper om Sveriges första bankkris och även nämna lite om de s.k. fallskärmar högt uppsatta VD:ar m.fl. får. Jag upplever det sällan som vi inte ofta får läsa om någon magnats fallskärm, som denne får efter att ha, i de flesta fall, utfört ett extremt dåligt arbete. Den enskilde blir vinnare medan övriga, bolaget och aktieägarna, blir förlorare. Hur var det förr i tiden? Fanns dessa fallskärmar? Njae…


År 1668 upplevde Sverige sin allra första bankkris. Men till skillnad från i dag ställdes bankdirektören till svars. Johan Palmstruch dömdes att mista huvudet om han inte ersatte sina drabbade kunder.



De ansvariga bankdirektörerna för dagens finanskris seglar oberörda iväg med sina enorma fallskärmar. Ingen ställs till svars. Så har det inte alltid varit. Den första svenska bankkrisen ledde till att den ansvarige fick ultimatum: ersätt alla drabbade kunder eller bli halshuggen.

Detta var alltså år 1668 och den ansvarige hette Johan Palmstruch. Redan då grep staten in för att rädda ekonomin – resultatet blev att Riksbanken grundades, den första riksbanken i världen, 26 år före Bank of England.
Allt detta skedde då Sverige var en uppkomlingsstormakt i mitten av 1600-talet. På kort tid utvidgades landets gränser och Sverige blev en politisk och militär faktor att räkna med.

Stockholm växte från en medeltida by till en riktig huvudstad med regeringsbyggnader och privata palats, som inreddes med praktfullt krigsbyte från hela Europa i allmänhet, men främst från Tyskland och Frankrike i synnerhet. Vi fick nya städer. Vägar byggdes. Posten grundades. Den första tidningen utkom. Universitet grundades. Järn- och ståltillverkning inleddes. Svensk koppar exporterades till många länder och blev bland annat till takplåtar på det nybyggda slottet i Versailles.
Under några år var Sverige världens största kopparproducent med mer än 50 % av världsproduktionen. Kopparen var källan till Sveriges nyrikedom och grunden för vår valuta.

Den växande administrationen och affärerna skapade nya karriärer och möjligheter. Många utlänningar, främst tyskar, holländare och fransmän, militärer, entreprenörer, affärsmän och lycksökare sökte sig till Sverige. Denna invandring kan, till viss mån, jämföras med den arbetskraftsinvandring vi hade i Sverige mellan 1950-1970.

Johan Palmstruch var en av nykomlingarna. Han föddes i Riga, men hade holländsk bakgrund. Han drev affärer i Amsterdam men fängslades av oklara skäl och tvingades hastigt bege sig därifrån. I Sverige lyckades han få tillstånd, att efter mönster från Hamburg och Amsterdam, grunda den allra första banken, Stockholms Banco. Det var något så modernt som en girobank och låg på Västerlånggatan i Gamla stan.

Köpmännen betalade in en summa pengar och fick ett kvitto för det. Sedan kunde de, mot en viss avgift, göra affärer med kvittona som betalningsmedel. Kvittona var enklare att betala med än de svenska pengar, som då var i omlopp, enorma kopparplåtar. Kopparmynten blev så skrymmande eftersom kopparens värde skulle vara det samma som motsvarande silvermynt.

De första kopparplåtarna var så stora och tunga att man fick transportera dem med häst och vagn eller i särskilda slädar (jmfr. gärna Tyskland och deras inflation under mellankrigsåren). De tyngsta vägde 19,7 kg. De var världens största mynt. För en sådan plåt kunde man köpa en ko.

Affärerna gick bra. Palmstruch lånade ut det insatta kapitalet mot ränta till de nya industriidkarna, bland andra sin egen svåger, tysken Reinhold Rademacher som börjat med järntillverkning i Eskilstuna. Affärerna rullade på tills den dagen kom då alltför många samtidigt kom för att få ut sina insatta kopparpengar. Palmstruch hade inte många på lager. Han kom då på att utge vad som skulle bli Europas allra första banksedlar. Han lät trycka sedlar, på vilka det stod att innehavaren hade rätt att lösa in ovanstående summa i daler kopparmynt så snart banken hade fått in alla sina utestående lån.

Affärerna växte och Palmstruch planerade att utvidga sin verksamhet med filialkontor i Göteborg, Falun och Åbo. Det blev med sedeltillverkningen redan då som det så ofta blivit i vår tid, det trycktes många fler sedlar än vad banken någonsin kunde lösa in (jmfr. ECB, FED, Ingves etc.). Palmstruch var själv medveten om farorna. Han skrev i ett brev: ”Men det är så här i världen, att där Vår Herre bygger en kyrka, kommer gärna den onde och upprättar ett kapell.”

Värdet på sedlarna sjönk dramatiskt. Banken gick i konkurs och eftersom ingen då ännu hade hört talas om fallskärmar greps Palmstruch och dömdes till landsflykt och skadestånd. Om han inte betalade vad han var skyldig skulle han bli avrättad. Han knäcktes helt av fängelsevistelsen och den hårda domen varför han insjuknade. Han benådades men avled några år senare, fråntagen sitt adelskap och helt ruinerad. Idag ligger han begravd i Täby kyrka.



Staten ingrep och övertog Palmstruchs bank varpå den år 1668 förvandlades till Riksens ständers bank, det vill säga världens första riksbank. Det första riksbankshuset finns kvar vid Järntorget i Gamla stan. Från början var det meningen att den byggnaden skulle rymma både Palmstruchs nya förstorade bank och Stockholms första börshus, men Stockholm Banco gick i konkurs innan det nya huset hann bli färdigt, varför Riksens ständers bank ensam kunde breda ut sig i hela fastigheten då allt var klart.


Vad anser du om fallskärmar? Bör de finnas? Varför? Varför inte? Hur har de egentligen tillkommit och hur har de kommit till att bli så stora?

Kan någon verkligen anse att det arbete som t.ex. Karl-Axel Waplan utförde i det beryktade Northland var bra och att han, vid konkursen, fick 6,1 miljoner kronor i fallskärm?

Eniros sparkade VD, Johan Lindgren, blev av med sin fallskärm men är det "tillräckligt"? Om inte, vad/hur skulle han mer ha straffats? Kanske inte halshuggning a lá 1660-tal men kanske ett finger eller två?



fredag 11 december 2015

The Way We Think About Work Is Broken

"I get up at seven, yeah
And I go to work at nine
I got no time for living`
Yes, I'm working' all the time
It seems to me
I could live my life
A lot better than I think I am
I guess that's why they call me
They call me the working man" Working Man, Rush 

Det finns en tro att det är vissa arbetstagares "psykiska löner" som får dem att gå upp tidigt varje morgon och trampa sig till jobbet.  Med "psykisk lön" menas den uppfyllelse som kommer med att göra ett meningsfullt arbete. Detta tänkande tillämpas mer ofta än sällan på yrken såsom författare, doktorer eller socialarbetare, medan en motsats gäller för andra yrken, såsom vaktmästare, industriarbetare och telefonförsäljare. Här gäller mer antagandet från massan, dvs. oss dödliga, att de enbart gör det för pengar – den "fysiska lönen".

Men Barry Schwartz, professor i psykologi vid Swarthmore College, anser att jobben handlar om mer än pengar, detta för såväl arbetare som tjänstemän. När han, för decennier sedan, utbildade sig dominerade Skinners behaviorism – operant betingning. Skinner syn på den mänskliga naturen var att varje åtgärd kan förklaras genom linsen av belöningar och straff: om någon inte gör något kan dennes beteende förklaras med att belöningen för jobbet inte är värd ansträngningen (och vice versa) -  hen anser sig helt enkelt inte få en tillräcklig belöning för det. Även om Schwartz blev utbildad under denna era berättar han att det mer slog honom hur fel detta tänk var.


Jag har läst hans  senaste bok, Why We Work, i vilken Schwartz, som kategoriserar sig själv som en ”outsider inom den ekonomiska sfären”, kommer in på att det är fullt möjligt för en arbetare, oavsett arbetsplats, att kunna nå denna ”psykiska belöning”. För dig som inte orkar eller har tid att läsa finns detta givande och högst intressanta TED-talk  - "The way we think about work is broken" -att tillgå, där detta tema diskuteras.




I Schwartz idealiska värld skulle varje arbetstagare känna sig viktiga och uppmärksammade samt skulle de känna att de gör ett meningsfullt arbete som bättrar andras liv. Men att komma till den punkten skulle kräva en rad radikala ändringar av hur vi ser på arbete och konsumtion. Vad skulle då arbete vara om dessa ändringar fick fäste? Likaså är det intressant att se vilka begräsningar detta synsätt bär med sig.

I sin bok hävdar Schwartz att den mänskliga naturen inte är ”naturlig”, utan att varje epoks människor har olika förväntningar därtill föreställningar om vad som motiverar människor. Likt samhällen förändras, förändras även dessa. Dock kan det vara svårt, ja näst intill omöjligt, att säga vilken del som är ansvarig för den andres utveckling. Lättast är nog att säga att allt sker i en symbios.

Schwartz utgår från Adam Smith, som kan ses som arketypen av det moderniserade kapitalistiska tillika industriella samhället. Han hade uppfattningen att människor till naturen är lata och att de hellre gör ingenting än någonting. Så, om man vill ge människor ett jobb måste man få dem att känna att det är värt deras tid och ansträngning. Och hur gjorde/gör man det? Jo, genom att ge dem en lön – pengar.




Enligt denna modell spelar det ingen roll om folk ogillar det arbete de gör, eller om de gör samma operation om och om igen, tusen gånger om dagen, eftersom de inte gillar vad de gör. Således har vi en 250-årig historia av att bygga arbetsplatser på antagandet att människor bara gör arbete för lönen. vilket Schwartz vill argumentera mot; den era vi lever i har andra krav och förväntningar!

Idag lever vi i en globaliserad värld, där människor ständigt pratar om egentid, att uppfylla sig själva och sitt liv, att finna såväl Nirvana som en inre frid. Människor pratar om meditation och mindfulness; Madonna förespråkar Kabala medan vissa doktorer ordinerar kulturupplevelser för välbefinnande. Kort sagt; vi lever i en värld där vi anser oss vara mer upplysta. Hur påverkar allt detta vår syn på arbetet? Vilka krav har vi för att arbeta och, för de som det är förunnat, att välja arbete? Medan vissa kommuner pratar om ersättning/bidrag för ”friskvård” på ett gym kan vi ofta läsa om hur Google bedriver sin arbetsgivarfilosofi.

Varför arbetar jag? Är det för lönen? För ett mer psykiskt tillfredställande? Jag har svårt att välja mellan dessa och jag tror nog att det är sunt. Jag mår bra av mitt jobb och cyklar oftast med ett brett leende till det. Dock, i min nuvarande livssituation, tror jag inte att jag skulle göra det om jag inte fick en fysisk belöning – lön. Däremot, i framtiden, om jag lyckas bygga en utdelningsmaskin, tror jag det kommer att ändras; att jag då mer kommer välja jobb enbart utifrån mitt psykiska välmående. 

Om man ska tillåta sig att dra Schwartz filosofi till sin spets skulle det vara intressant att se hur världen i allmänhet men den kapitalistiska dito i synnerhet utvecklades. Om den fysiska lönen blir mindre värd leder detta automatiskt till att pengar tappar i värde. Människan upplever sig mer tillfreds på dagen i sitt yrke och behöver därför inte konsumera/"unna" sig saker för att ersätta för uteblivandet av detta (vilket jag upplever vara dagens praxis). Hur skulle världen se ut om pengar tappade i värde? 


Varför jobbar du nu?Anser du att Schwartz har en poäng? Bör vi eftersträva den filosofi han förfäktar? Varför? Varför inte? Samt, om vi nu går mot denna filosofi; hur kommer pengar och dess värde att bli/vara?