Erfarenhet är i sig inte vetenskap

Edmund Husserl var som filosof besatt av den dröm som gäckat tänkare sedan de gamla grekernas tid (läs: min tid); drömmen om visshet. För Sokrates såg problemet ut likt följande: Trots att vi ganska lätt kan komma fram till gemensamma svar på frågor som handlar om sådant man kan mäta, som t.ex. "hur många oliver finns det i den där burken", "hur många grader det perfekta ägget skall kokas i", "hur många ansiktslyft har Dolly Parton gjort" et cetera, verkar det ej finnas någon framkomlig väg till ett gemensamt svar när det gäller filosofiska frågor som "vad är rättvisa?" eller "vilken är den absolut bästa tillika vinnande investeringsstrategin?". Och, likt fallet är med rättvisa och investeringsstrategi; att vi ej kan säkert kan veta vad det är, hur kan vi då säga något alls om detta?

Husserl inledde sin vetenskapliga bana inom matematiken. Medan vi andra drömmer om att kunna resa jorden runt, bestiga något berg, besöka tillika dinera på samtliga av Michelinguidens trestjärniga rekommendationer, skaffa barn, grilla(!) et cetera, drömde denne filosof om att kunna lösa problem likt "vilken är den absolut bästa investeringsstrategin?" med samma grad av visshet som han kunde lösa matematiska problem á la "hur många oliver finns det i burken?".
Med andra ord hoppades han kunna samla alla vetenskaper - och med det menade han alla grenar av mänskligt vetande därtill mänskliga aktiviteter; från matematik, kemi och fysisk till etik och politik - på en säker grund.

"Vetenskapen strävar efter visshet om världen" 

--> "Men vetenskap är empirisk; den beror på erfarenhet" 

--> "Erfarenhet utsätts för antaganden och fördomar" 

--> Så erfarenhet i sig är inte vetenskap"

Vetenskapliga teorier baseras på erfarenhet, likt livet - vilket John Locke, med sin tabula rasa, slog in i det öppna målet. Men Husserl trodde ej enbart erfarenhet kunde utgöra grunden för vetenskapen, eftersom alla forskare vet att erfarenheten är fylld av alla orters förutfattade meningar och missförstånd. Österrikare, ja, den snubbe jag dividerar om var född och uppvuxen i det tidigare österrikiska kejsardömet á al 1850-talet, ville driva bort all osäkerhet för att därigenom ge vetenskapen en helt stabil grund. Tänk om han hade lyckats (eller; kanske gjorde han det?). Då skulle vi alla veta exakt vilken investeringsstrategin som var den yppersta; den gyllene!

"[...]tvivel ej är ett behagligt tillstånd, men att visshet är en absurditet[...]"

För att åstadkomma detta tog Husserl hjälp av 1600-talsfilosofen René Descartes, ni vet han som påstod sig tänka och därför existerade. Precis som Husserl ville Descartes frigör filosofin från alla förutfattade meningar, fördomar och tvivel. Descartes skrev att trots att nästan allt går att tvivla på, kunde han inte tvivla på att han tvivlade. Detta om något är mycket intressant, då tvivel, detta obehagliga tillstånd är något som en föregångare till Husserln diskuterade kring. Denne var Voltaire, som sade att tvivel ej är ett behagligt tillstånd, men att visshet är en absurditet. Således är tvivel en källa till kunskap. Ty genom dess existens ifrågasätter vi och når således denna viktiga tillika ovärderliga valuta - kunskap.

Husserl intar en liknande ståndpunkt som Descartes, men använder den på ett annat sätt. Han föreslår att vi intar en vetenskaplig attityd till erfarenhet och försöker lägga alla våra förutfattade meningar åt sidan (även att en värld utanför oss själva existerar). Först då kan vi börja med filosofin, med en tom duk och utan förutfattade meningar (jmf. John Locke och hans tabula rasa). Husserl kallar detta tillvägagångssätt för fenomenologi; en filosofisk undersökning av fenomenet erfarenhet. Vi -människan - måste se på erfarenhet från en vetenskaplig utgångspunkt och lägga alla förutfattade meningar åt sidan. Om vi är tillräckligt noggranna och har tillräckligt med tålamod kan vi bygga en säker grund av kunskap som kan hjälpa oss med de filosofiska spörsmål som vi har varit medvetens om sedan filosofins barndom.

"[...]Eller skulle jag bara chansa likt narcissisten...[...]"

För cirka tre år sedan slets jag ofta med tankar kring hur jag skulle investera. Likt Lundaluppen? Likt Ägamintid? Likt Vägen Till Frihet? Likt valfri person på börssnack? Eller skulle jag bara chansa likt narcissisten Chansar mest? Det tycktes gå bra för en majoritet av dem men var fallet verkligen som sådant att de alla satt på denna alkemistiska kod till den gyllene tillika fullständiga investeringsstrategi? Jag försökte syna dem; finna det som de gjorde så rätt. Dock mynnade allt ut i en fortsatt osäkerhet, där jag till en börja tog rygg utan att själv göra egna analyser. Det kom snabbt att visa sig att deras strategi ej var min och att min vetenskap grundade sig på andra erfarenheter än ovan nämnda.

Idag, efter såväl upp- som nedgångar samt ett par år av härdande, är jag mer trygg i min strategi men är den fullkomlig? Utdelningsinvestering, detta år 2016 års modeord, tycks vara en av de bästa strategierna men är det den fullkomliga? Hittills visar sig den, i alla fall för mig, vara en bra sådan. Detta säger mig min erfarenhet. Emellertid är ju ej erfarenhet vetenskap(?).

Erfarenheten säger oss alla mycket men den säger sällan samma ord till envar. Alla har vi vår egen erfarenhet och att bortse från denna är att negligera sig själv; sina tankar; sitt väsen. Om detta tror jag föga tvivel råder. Det intressanta blir, som ovan framkommit; hur väljer vi att använda oss av denna?

Kommer jag att byta strategi? Kommer jag göra en revolution á la Voltaire och Rousseau i min väska? Nej, erfarenheten säger att jag bör köra "buy & hold" med utdelningsfokusering. Dock har ju också min erfarenhet visat, att då jag tidigare varit "säker", likt då jag mer fokuserade på värdeinvestering, att jag de facto ej varit det... och att göra samma sak, dvs. i detta sammanhang förlita sig på min erfarenhet, men att förvänta sig ett annat resultat, är definitionen på idioti...

Är inflation ett nödvändigt ont i en ekonomi?

Inflation or deflation?

Tell me, if you can

Will we be Zimbabwe

Or will we be Japan?

Credit markets came undone

And still are in distress

Will the dollars in my mattress

Buy much more next year or less? (Inflation or deflation, M. Hazard)

”Det är det nödvändigtvis inte! Men det har blivit detta på grund av centralbankernas metod att bekämpa underskott och öka inflationen med att trycka mer pengar. Inflationen är mer på 'tapeten' nu bara för att det är extraordinära tider."

Detta var en av de flera tankar jag fick när jag ställde mig frågan angående om inflation är ett fundament i den ekonomiska världen. Dock, efter att ha läst, filosoferat samt diskuterat med såväl Platon som Sokrates och de övriga viktigpettrarna kom jag att komma fram till att det har en plats i oeconomica mundi.

Min slutsats är att inflation är en grundläggande faktor, ett fundament, i alla ekonomier och den tenderar att hända på grund av olika orsaker; dessa kan vara såväl initierade som dess antonym.

Låt oss förstå detta genom att titta på olika typer av inflation utifrån två olika skolor:

Den Keynesianska skolan

1. Efterfrågeinflation: En obalans mellan utbud och efterfrågan leder till att priserna stiger upp. Antingen ökar efterfrågan på grund av konstant tillförsel eller minskas leveransen på grund av ständig efterfrågan. Efterfrågan styrs av marknaden och utbudet beror på produktionen. Eftersom utbudet varierar på grund av naturliga orsaker och efterfrågan efter marknadssentiment sker denna typ av inflationen under tidscykler, exempelvis Indiens matinflation.

2. Kostnadsinflation: En ökning av insatskostnaderna (arbetskostnader, råmaterial etc.) driver upp priserna. Således är prisuppgången ett resultat av ökningen av produktionskostnaden. Detta kan inträffa på grund av skäl som varierar från allt mellan en regerings politik som naturkatastrofer och därmed kan dess förekomst inte uteslutas från diskussionen kring inflation.

Den Monetaristiska skolan

1. Efterfrågeinflation: På grund av underskottsfinansiering på makronivå eller på grund av ökad köpkraft (löneökning, vinst eller remitteringar) stiger efterfrågan i motsats till det som levereras, vilket leder till inflation. På makronivå händer detta när ett centralt institut applicerar underskottsfinansiering för att bekämpa redan existerande inflation. Globaliseringen har ökat lönerna för kvalificerad arbetskraft och med en ökad tillväxt och utveckling av ett lands ekonomi ökar också, generellt, dess folks köpkraft.

2. Kostnadsinflation: Varje kostnadsinflation är resultat av skapandet av en överdriven produktion av pengar, vilket har som syfte att öka penningflödet på marknaden. Detta är uppenbart när FDI eller FII plötsligt ökar eller när regeringen, i samverkan med Pensionsmyndigheten,  börjar spöka med aktier. Kostnadsinflation är även föremål för marknadsvillkor, aktörernas (irrationella!) känslor och därmed börshandel.

Således kan vi säga inflationen händer på grund av olika oundvikliga skäl och är en funktion av en växande ekonomi. Ekonomer tenderar att se det som ett nödvändigt ont när inflationen är hanterbar. Om detta är jag osäker, för skall man kunna styra inflationen?

Låt oss betrakta följande scenario. Det råder deflation i Springfields ekonomi, det vill säga priserna sjunker medan pengarnas värde ökar. Homer Simpson vill köpa ett ton stål i dag (varför kan vi bara fråga gudarna). Men varför ska han köpa i dag om han "vet" att värdet på stålet har sjunkit i morgon medan dito på pengar då har ökat?

Är inte anledningen till att vi investerar att penningvärde sjunker medan värdet på varor, värdepapper, tjänster etc. ökar? Om pengar i sig bara skulle öka i värde – varför då investera? Således är inflation ett ”nödvändigt” ont. Kanske man kan dra det så långt som ett obligatoriskt fenomen…(?)

Vad anser du? Är inflation en obligatorisk del i den ekonomiska naturen? Ska vi försöka styra den eller bör den lämnas att, mer eller mindre, styra sig själv?

Är nationalekonomi en vetenskap?

Innan jag ger mig an att filosofera kring huruvida nationalekonomi är en vetenskap eller ej vill jag passa på att sprida lite (gratis) reklam. Idag, den sista fredagen i månaden, utkommer som brukligt Värdepappret, där undervärderade bolag granskas av extremt duktiga analytiker. Detta nummer innehåller även något speciellt, då en gästanalytiker kommer analysera Bonheur. Ryktet säger att denna mystiske analytiker inte är någon annan än Lundaluppen. Vet du inte vem denna nestor, denna gigant bland giganter, denna vise är, är mitt förslag att du sjukskriver dig en vecka och läser samtliga av hans inlägg på hans, tyvärr nu nedlagda, blogg. Nämnda har givit mig såväl visdom som adekvata kunskaper och jag är nog inte ensam om att önska att han åter blir aktiv.

Så, nu till denna veckas inlägg. Själva idén till inlägget kom när jag hade ett seminarium angående vad som kan räknas som vetenskap, varför och hur. Under detta höll vi oss till de vanliga distinktionerna; naturvetenskap vs. humaniora, kvantitativ vs. kvalitativ, objektivitet vs. subjektivitet etc. Under denna diskussion satt jag och reflekterade kring ekonomi och hur denna sfär klassas/inte klassas som en vetenskap... så, är nationalekonomi en vetenskap?

"Science is a way of life. Science is a perspective. Science is the process that takes us from confusion to understanding in a manner that's precise, predictive and reliable - a transformation, for those lucky enough to experience it, that is empowering and emotional." (B, Greene)

Jag tror det enklaste sättet att svara på huruvida nationalekonomi är en vetenskap eller ej inte är att försöka definiera vetenskap, vilket är en fråga jag ej vågar ge mig an för då lär ni få sitta vid skärmen till julafton, och sedan visa att ekonomin passar denna definition. Inte heller anser jag att ett lämpligt förfarande är att försöka konstruera en definition av vetenskap som bara utesluter ekonomi samtidigt som alla andra vetenskaper fortsätter verka inom dito. Jag tror att försök likt dessa är dömda att misslyckas, då nationalekonomi de facto är en vetenskap!

Många människor verkar tro att vetenskap måste involvera experiment, att detta är ett kriterium. Dock är detta inte svårt att historiskt argumentera emot; den tidigaste vetenskapen vi vet om gjordes av astronomer, som till exempel Kepler, som, naturligtvis, inte kunde genomföra några vetenskapliga ”experiment” på stjärnorna, utan som endast kunde göra noggranna mätningar av där stjärnor och planeter befann sig under vissa specifika tider. Visserligen finns det de som kallar detta för "experiment" men då är mitt förslag att dessa antingen investerar i den svenska akademins ordlista eller öppnar ett nytt fönster, skriver in ne.se och söker på "experiment", där följande definition står att läsa: "Prövning av en hypotes, teori eller konstruktion för att möjligt bekräfta eller vederlägga den"

Tanken att Copernicus, Galileo, Kepler, Åsa Romsson…hmm, förlåt, vi stryker den sistnämnda,  inte sysslade med vetenskap när de observerade och antecknade planeternas positioner är skrattretande; deras teorier om planeterna, dess positioner, rörelser etc. är ett fundament inom hela den positivistiskt naturvetenskapliga traditionen!

Även så finns det flera vetenskaper idag, flera hundra år efter nämnda vetenskapsmän, såsom astronomi, geologi, meteorologi, ekologi etc. där de flesta av de viktigaste hypoteserna inte är mottagliga för experiment. Till exempel gick 2011 års nobelpris i fysik till Saul Perlmutter, Brian P. Schmidt och Adam G. Riess, som presenterade resultat som visar att universum expanderar i en allt snabbare takt. Detta gjordes enbart med hjälp av icke-experimentell observationsdata! Snacka om en "pseudovetenskap"...ha!

Kortfattat, med andra ord, på ren svenska etc.: världens finaste pris att vinna inom det naturvetenskapliga ämnesområdet gick till personer för en observation därjämte ett resultat som inte baserades på experiment!

"för upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor"

Många människor vill hävda att ekonomi inte är en vetenskap eftersom många av dess utövare är förblindade av politiska ideologier. Dock, är inte alla forskare, oavsett disciplin, detta? Är inte alla, på ett eller annat sätt, förblindade av personliga preferenser? Inom ”vetenskapen” försöker de inom den positivistiska traditionen hävda att det finns en, på experimentbaserad, objektivitet, vilket jag har svårt att godtaga. Dock kan min ”subjektiva sanning” ifrågasättas, då den de facto är subjektiv och därmed tillåter andra att hävda sin "sanning" och sedan är debatten igång (”min” sanning behöver nödvändigtvis inte vara ”din” sanning). Är glaset halvfullt eller halvtomt, är det jing eller jang ... Vågar jag fortsätta detta?

Ett annat exempel är att vissa hävdar att ekonomer ofta härrör saker från andra principer, som om de studerade matematik snarare än att genomföra empiriska undersökningar. Men det finns forskningsfält där forskare utför såväl empiriskt arbete som tänkande, filosoferande et cetera. Evolutionsbiologer använder ofta spelteori för att skapa teorier. Einstein har berättat att han föreställde sig själv inuti en ljusstråle för att komma på sin relativitetsteori. Nämnde jag att han inte gjorde några experiment under denna tid? Vad som framkommer är att, i brist på bättre ordval, ”friska/nya fält” både har teoretiker samt forskare.

Vissa anser att ekonomi inte kan vara en vetenskap eftersom det har normativa komponenter. Likafullt arbetar ekonomer mycket hårt för att separera de normativa och positiva delarna av ekonomin. Emellertid anses endast den sistnämnda vara det största studieobjektet. Vad som dock framkommer när man studerar alla vetenskaper är att samtliga smugglar in normativa antaganden, oavsett om det är en kritik av vetenskap eller som ett kriterium för vad som räknas som vetenskap.

Andra anser att ekonomi inte är en vetenskap eftersom den bygger på dåliga antaganden, som till exempel rationellt beteende (vilket vi inte ser på dagens börser!). Här finns två tydliga svar:

1) Ekonomer som arbetar inom områden som inte gör antaganden om rationellt beteende är nu, tack vare uppkomsten av beteendeekonomi, institutionell ekonomi, etc., mycket vanligt men...

2) ... detta skapar en förvirring huruvida ekonomi, som ett fält, är en vetenskap och om detta fält är något bra. Tänk dig att påstå att Galileo inte var en vetenskapsman eftersom hans teorier hade låg prognosförmåga! De hade verkligen varit att ha låg prognosförmåga...  Hursomhelst, faktum kvarstår att Galileos teorier hade en låg grad av prognosförmåga, men det beror på att fysik och astronomi var unga vetenskaper och inte för att de var ovetenskapliga! Detsamma anser jag gälla idag; ekonomi är en ung vetenskap och likt allt som är nytt, och detta extremt i det konservativa Sverige, intar folk en negativ och distanserande ställning.

För att sammanfatta detta, något spretiga, inlägg: Människor vill ofta hävda att det ska, bör, måste råda en likställdhet mellan "vetenskap" och "fysik", som om experimentell fysik var en paradigmatiskt vetenskap. När dessa har gjort detta misstag är det lätt för dem att hävda att ekonomi inte är vetenskaplig; det är nämligen inte mycket, på experiment baserad, fysik! Men i själva verket är vetenskapen bara oerhört skiftande - flytande - och det är mycket svårt att förklara varför ekonomi är icke-vetenskapligt om folk inom områden såsom astronomi och evolutionsbiologi i själva verket är paradigmatisk vetenskapliga.

Vad anser du? Är nationalekonomi en vetenskap eller en pseudo-dito? Jämför jag äpplen med päron?

"Only two things are infinite, the universe and human stupidity, and i'm not sure about the former" (A, Einstein)