UnitedHealth Group - ett utdelningsbolag att äga?

UnitedHealth (UNH) går tillbaka till 1974, när Charter Med grundades av en grupp sjukvårdspersonal som letade efter ett sätt att expandera vårdalternativen för konsumenterna. UnitedHealth har verkligen gjort det under de årtionden som har följt och erbjuder nu globala hälsovårdstjänster till tiotals miljoner människor via ett brett utbud av produkter. Inom sitt segment är UNH idag, anno 2019, störst.

Företaget har två huvudrapporterande segment: UnitedHealth och Optum. Den förstnämnda erbjuder globala hälsovårdsfördelar till individer, arbetsgivare

och Medicare/Medicaid-mottagare, medan den sistnämnda är ett serviceföretag som syftar till att sänka vårdkostnaderna och optimera resultat för sina kunder.

UnitedHealths marknadsvärde är 247 miljarder dollar och de producerar 244 dollar

miljarder i intäkter årligen, vilket gör det till ett av de största företagen i Amerika.

Sjukförsäkring är en nödvändighet för dem som vill skydda sig mot den ekonomiska ruinens brant pga av en oväntad stor sjukdom. UnitedHealth har inte bara sammanlagt en sjukförsäkringsgrupp, som är en av branschledarna, utan har också integrerat andra viktiga hälso- och wellnessrelaterade företag under sitt väldiga tak. Här finns flera vårdspecialister inom Optum-märket att finna, såsom en hälso- och sjukvårdssektor samt en verksamhetsverksamhet och en dataanalys som syftar till att göra vården så effektiv och effektiv som möjligt.

Beträffande försäkringsbranschen och dess transformation mot en ”e-värld”, där uppkoppling, moln et cetera är essentiella, i allmänhet, men bolaget i synnerhet finns mycket matnyttigt på deras hemsida. Bland annat deras Navigate4Me and Nerve Center samt en egen Blockchaintjänst. Just de omställningar som många försäkringsbolag står inför är en av de orsaker som har pressat aktiekursen den senaste tiden, då det ena dagen, och främst av den trumpna Trump, hotas om att alla försäkrings- och hälsobolag skall straffas likt vore de desertörer i Caesars tionde legion. 

Beträffande ovan nämnda Navigate4Med and Nerve Center är denna video bra för att förklara vad tjänsten erbjuder och dess värde.

Sjukvård, hälsa och försäkring tillsammans är något som kommer att vara legio inom en mycket snar framtid. Min tes är att allt kommer att vara kopplad till dessa och att försäkringen kommer att vara "navet". När du ämnar ta ett banklån för ett husköp kommer banken vilja se din "fakta", där inte bara jobb/förvärvsinkomst studeras, utan även hur din hälsosituation ser ut och har sett ut historiskt - har du varit sjukskriven? Vilka sjukförsäkringar har du? Kost, allmän hälsa, träning/rörelse et cetera - allt detta kommer att vara knutet till varandra och det skulle inte förvåna mig om Apple kommer vara en av de ledande aktörerna som erbjuder produkter som bolag likt UNH kan utnyttja. Jag skrev lite kortfattat om mina reflektioner i december 2018.

I denna analys har jag utgått från årsrapporten för 2018 och för det fjärde kvartalet för 2018, som släpptes den 15 januari 2019. I rapporten redovisade UnitedHealth starka siffror. Revenue ökade med 12 procent samtidigt som intäktsströmmarna från samtliga segment fortsatte att strömma likt vore de en kraftfull fors. Premieintäkterna ökade med 11 procent, medan produktintäkterna ökade med 20 procent och tjänsteintäkterna ökade med 9 procent.

Optum-verksamheten nådde 100 miljarder i årliga intäkter under fjärde kvartalet för första gången någonsin, medan den centrala UnitedHealth-verksamheten också fungerade, hör och häpna, bra. Trots vissa driftseffekter ökade UnitedHealths rörelsekostnadsgrad med 40 Base-Point (BSP) 2018 tack vare avkastningen på sjukförsäkringsskatten. Företagets medical-care-ratio minskade emellertid 50 BPS år 2018, men skadorna på marginalerna är i detta fall försumbara.

Det bör förväntas att marginalerna ska förbli ungefär plana under de kommande åren, då UnitedHealth är extremt lönsamt.

Bolaget är också en betydande kapitalskapare, eftersom de betalade ut 3,3 miljarder dollar i utdelningar 2018. Som om detta ej vore nog, återköpte de även aktier till ett värde om 4,5 miljarder dollar. Detta förfarande stärker vinsten per aktie (VPA/EPS), allt annat lika, i år och troligtvis den kommande åren.

Ledningens vägledning för VPA under anno 2019 ligger på $ 14,50, vilket de även upprepade under Q1 2019, som släpptes den 16 april. Kortfattat om detta kan följande sägas:

• Revenues of $60.3 Billion Grew 9% Year-Over-Year
• Earnings from Operations Increased 19% to $4.8 Billion, 
• With Strong Earnings Growth at Optum and UnitedHealthcare
• Net Earnings of $3.56 Per Share Grew 24% Year-Over-Year
• Adjusted Net Earnings of $3.73 Per Share Grew 23% Year-Over-Year

UnitedHealths resultatprognos för 2018 är mer än 4X för 2009 och de har, högst imponerande skall tilläggas, ökat vinstpremier varje år under det senaste decenniet. Givet historiken kan det antas att den årliga tillväxten för VPA hamnar på 9 %, då bolaget, givet de fakta som idag står till buds, ämnar fortsätta sina återköp samt har den stabila marknadsposition som de har.

Anledningar till att de ej växer mer, även om +9 % är bra, är dels att återköpen förlorar en del av dess effektivitet på grund av en allt högre aktiekurs, dels att den massiva spelare som bolaget är gör det svårare att växa.

Gällande utdelning och utdelningstillväxt bör det dels sägas att det är först de senaste 5-6 åren som bolaget verkligen har fokuserat på återköp samt att öka utdelningen. Vad som ändå är extremt imponerande i sammanhanget är att utdelningsandelen enbart är cirka 34 procent. Bolaget har haft utdelning sedan 1990, men denna var mer statisk än jag är stillasittande under mitt manusarbete inför min kommande bok om börspsykologi. Man sänkte utdelningen kring den stora finanskrisen, men har sedan 2011 haft en stigande sådan. Och vilken stigande:

12 månader	3 år	5 år	10 år
20 %	22,5 %	26,8 %	57,7 %

Även om jag har svårt att se att denna trend kan fortsätta, utgår jag från den i nedan jämförelse med Johnson & Johnson, som jag skrev om för ett par veckor sedan. UNH handlas i dagsläget till en DA om 1,4 %, medan JNJ till 2,8 %.

När jag studerar lite nyckeltal från Börsdata framkommer bilden av ett mycket stabilt och solid bolag.

Gällande UnitedHealths skulder ser det verkligen ej fy skam ut. Nettoskulden är försumbar och uppgår till lilla 0,07xEBITA. Det är, i sammanhanget, likt en fis i rymden (pardon my french).

Man börjar nu tänka att "smakar det, så kostar det" och visst finns det i detta fall en viss sanning, då P/E till kursen $250 är 19,6, där snittet de senaste tio åren är 15,4. EV/EBIT ligger på 13,35 jämfört med ett tioårssnitt på 8,8. PEG-talet, som redogör för priset delat på vinsten, vars resultat sedan delas med tillväxt, ligger på 0,73. Snittet de senaste tio åren för detta är 1,5, vilket gör att det just nu ser ut att vara lite mer attraktivt värderat för en investerare.

Som framkommer är UNH ett bolag som bör betraktas som en stabil spelare. Det kommer ej vara någon raket, men likt Johnson och Johnson kommer de troligtvis fortsätta att växa för envar år. De senaste åren har aktien utvecklats med +80 %, men jag utgår från att detta ej kommer att fortsätta, utan håller mig till min prognos kring 8-9 % per år, ink. utdelningar.

Vill du bli lite mer insatt i kring vad du bör beakta då du investerar i försäkringsbolag, oavsett typ/segment, rekommenderas Motley Fools guide samt Investopedia.

UnitedHealth är ett bolag som jag bedömer passar i en tråkig, men "stabil" och växande portfölj. Antalet människor i världen ökar, människor blir äldre (i USA fyller 11 000 personer 65 år varje dag!), världens politiska system börjar att knaka och välfärd, där pappa staten står för notan, kommer att vara ett minne blott, för ur hemskt det än är att säga, kommer det bli mer "var man/kvinna för sig själv" á la USA. En åldrande därtill ökande befolkning, där samhälls- och ekonomiska klyftor ökar + ministrar som söker snabba, populistiska poäng och där begreppet "långsiktighet" inte står att finna i den politiska ordboken är framtiden inte det välfärdssamhälle som många tror sig leva i/att de kommer att leva i. Det kommer att vara människa för sig själv och har du ej en försäkring och något skulle hända... ja, det kommer inte vara roligt.   

Vad tror du? Är UNH ett bolag att äga, eller är historiken av mycket fin tillväxt på samtliga nyckeltal en tillfällighet? 

Om populism

"Real stupidity beats artificial intelligence every time"
(T. Pratchett)

Jag vill ej påstå att jag kan mycket om populism i dess nutida bemärkelse, då jag de facto härstammar från en tid då inte ens Jesus var uppfunnen, än heller begreppets ursprung; populares från romarriket, då bröderna Gracchus bestämde sig för att sätta sig emot etablissemanget - optimaterna. Detta till trots har jag i alla fall ett och annat att säga om detta i allmänhet och om Trump i synnerhet. Ja, du läste rätt; det är dags för mig att vädra lite kring det amerikanska valet och den populistiska anda som tycks skölja över världen likt en syndaflod.

I Frankrike ser vi Le Pen, i Sverige SD, i Ungern Fidesz och i USA Trump, för att bara nämna några bland många. Vad bottnar detta i? Har vi glömt de väl citerade tillika minnesvärda orden "aldrig mer", som kom att etsa sig fast i envar huvud då mänskligheten överlevt inte bara ett, utan två världskrig?

Som lärare har jag ett ansvar att undervisa om demokrati, rättigheter till olika åsikter därtill förståelse och acceptans. Detta är jag noga med och under de diskussioner jag haft med mina elever - Sveriges och världens framtid - har många kloka och insiktsfulla åsikter framkommit och jag känner inget annat än att de elever jag har äran att undervisa inte bara har en pommes frites på tallriken, utan minst två! Nu kommer jag inte redogöra för de intressanta klassrumsdiskussioner vi haft. Istället tänker jag raljera lite kring mina högst personliga tankar kring fenomenet populism och knyta an till en intressant bok - "What is populism?".

Innan jag gör detta måste det i sammanhanget framläggas att Marius, protagonisten i min nysläppta bok, var en sann popular som visste hur att anspela till plebs tankar tillika åsikter. Han gick emot etablissemanget, kom att bli konsul sju gånger, vinna folkets tilltro tillika repsekt et cetera. Var han nytänkande? Till viss del, ja. Men studerar man situationen mer noggrant framkommer att han egentligen gjorde föga, då etablissemanget öppnade såväl sin högra som vänstra flank. Genom att utkristallisera Marius, sätta honom på en piedestal, bemöta hans anhängare likt lort, kom de mer att göda hans åsikter och tankar mer än att bekämpa dem. Mer logiskt hade varit att bekämpa honom likt ett hungrigt därtill sockersuget barn en lördageftermiddag på ICA Maxi då detta skriker efter godis; ignorans!

Det är många som upprörs av fenomenet "populism" och dess framgångar. Tyvärr är det många färre som faktiskt försöker förstå sig på detta fenomen. Åtminstone fram till nu, då det plötsligt kommer fram flera seriösa och allvarliga genomgångar. En som kommit att bli citerad allt fler gånger är Jan-Werner Muller och hans verk "What is populism?". I tre korta kapitel klarlägger författaren om vad populister säger, hur de agerar när de får makten och hur de bäst bör hanteras. Mellan raderna framkommer att han de facto tycks hysa en rädsla för att nuvarande demokratiska konstruktion, som en majoritet av världens länder har, kan komma att raseras om "etablissemanget" inte ser till att agera korrekt.

"[...]slagorden "vi-mot-dem", mediaanpassningen - inget av detta har uppfunnits av populisterna själva[...]"

I sin bok framlägger Muller att utrymmet för populisterna har skapats av den etablerade offentligheten. När våra partiledare väljer att uttrycka sig i sound-bites, låter pr-byråerna utforma valkampanjer, ägnar sig åt polemiska förenklingar och övertalningsdefinitioner samt är mediatränade intill total opersonlighet, undergräver de inte bara sin egen trovärdighet, utan de lägger samtidigt grunden för populismens framgångar; förenklingar, slagorden "vi-mot-dem", mediaanpassningen - inget av detta har uppfunnits av populisterna själva.

Fördömandena från dem som redan anses tillhöra etablissemanget bidrar bara till att stärka populisternas utanförskap, som är så viktigt i deras framtoning. Detsamma med kändisar som engagerar sig mot dem med slagfärdiga paroller. Alla dessa förenklingar, att som Hillary Clinton kalla medborgare för "a bag of deplorables" (se video nedan) och liknande uttryck för förakt, ökar bara spänningarna, stärker motsättningarna och bekräftar i alltför mångas ögon populisternas beskrivning av det politiska landskapet.

Populismens är den representativa demokratins skugga, skriver Muller. Den bygger på tanken att motsättningarna skall överbryggas, att folket inte längre ska vara splittrat, att man skall kunna enas och samarbeta som en organsik tillika harmonisk helhet. Populister är antielitistiska, men de är också antipluarlistiska. För att exemplifiera tar Muller fram Erdogan och citerar dennes ord: "Vi är folket. Vilka är ni?". Populisterna identifierar vad de menar är det sanna folket, som alltid bara är en del av folket - den del som stöder de populistiska politikerna.

"[...]det hjälper inte att slå ned på dess uttryck och fördöma dess företrädare[...]"

Populismen försvårar saklig debatt (se debatterna mellan Trump och Clinton om du ej tror på de orden), den undergräver hur offentligheten fungerar, den sprider inte sällan både hat och lögner, inte minst över nätet, där dess anhängare är aktiva i sociala och alternativa medier av olika slag. Exempel på sistnämnda är hemsidan Breitbart. Men det hjälper inte att slå ned på dess uttryck och fördöma dess företrädare. Den är nämligen framför allt ett symptom; dess djupare orsaker måste bearbetas, proaktivt och konstruktivt, av demokratiska politiker som har både mod och intelligens att rannsaka såväl sig själva som den politik de vistas i.

"Populism borde tvinga den liberala demokratism försvarare att tänka djupare över på vilka sätt den nuvarande representationen misslyckas. Den borde också driva dem att ta upp mer allmänna moraliska frågor. Vilka är kriterierna för att höra till staten? Varför exakt är populism värt att bevara?" (Muller, 2016)

"[...]Machiavelli har vissa poänger...[...]"

En intressant tillika högst adekvat därtill filosofisk fråga jag vill lyfta fram är huruvida människorna (pluralis) vet vad de behöver? Människan må veta, men människor? Tveksamt. Jag vill ej bli anklagad för att vara konservativ men jag anser att Machiavelli har vissa poänger om att det krävs ledarskap. Beträffande hans syn på att medlen helgar målen finns såklart både ett och annat att diskutera, men låt oss, för denna gång, bortse från det.
Populismen må låta vackert när man känner sig förbisedd, åsidosatt, negligerad et cetera men frågan är om människorna(!) förstår konsekvenserna av allt de hör sina populistiska förespråkare lova? Visst; mer jobb, sänkta skatter, mer skatt på rika och så vidare låter bra, men hur kommer verkligheten - samhället - att se ut om allt detta realiserats? Kanske blir det bra under en period. Emellertid, att denna period skulle vara lång finner jag svårt att se.

"[...]Varje mynt har två sidor och jag säger inte att kronan är bättre än klave[...]"

Diskussionerna från "folket" tillika deras förfäktare i allmänhet, men ledare likt Trump i synnerhet, säger att etablissemanget ej lyssnar på dem. Absolut finns mycket sanning i det, men....är det inte en sanning med stor modifikation? Sällan hör jag etablissemanget skrika sig hesa: "Folket lyssnar inte på oss". Varje mynt har två sidor och jag säger inte att kronan är bättre än klave, men det folk måste inse är att dessa sidor måste få finnas. Ingen jing utan jang, ingen sill utan nubbe, ingen jul utan en tomte et cetera. Kanske vimsar jag, men jag tycker att media därtill "folket" är extremt snäva...

"[...]Ja, åtminstone kommer Novo Nordisk och Cloetta bli glada[...]"

Populisternas frågor kan förtjäna att tas på allvar. Emellertid innebär inte det att det ske vare sig genom debatt med dessa själva eller genom att deras problemformuleringar tas som utgångspunkt. Liberaler måste börja tänka över sitt eget engagemang när det av så många upplevs som  om liberalismen enbart är en ideologi för "vinnare". Det är viktigt att kunna erkänna de sociala och politiska problem som faktiskt finns i Västeuropa liksom Nordamerika. Proaktiva demokratiska politiker måste ta tag i problemen innan populisterna gör dem till sina. Att förlita sig till tidigare resultat, på folkets "förnuft" datorer och dess hypoteser om hur folket tycker och tänker och den erkända kaffesumpen är att idiotförklara sig själv. En av mina favoritförfattare tillika filosofer är Terry Pratchett och, likt i många situationer, finner jag hans citat, om än i detta sammanhang krystat, träffande: "Real stupidity beats artificial intelligence every time".

Slutligen, när populisterna börjar gnägga och tjata; bemöt dem med saklig fakta en gång. Beträffande gång nummer två; ignorera dem. Detta gäller såväl politiker som media. Sluta ge dem det utrymme de vill ha. Godis är för lördagar och inte varje dag. Förvisso är det gott och visst kan man unna sig en pralin eller två i veckan. Men varje dag året om? Ja, åtminstone kommer Novo Nordisk och Cloetta bli glada medan magen; kroppen, blir raka motsatsen...

How the West Was Lost(?)

"[...] the vicissitudes of fortune, which spares neither man nor the proudest of his works, which buries empires and cities in a common grave [...] E. Gibbon

Vandalerna plundrar Rom; det sedan länge mäktiga riket faller och "världen går tillbaka 1000 år i tiden".

En grupp affärsmän presenterar ett förslag till en kund. En västerländska spenderar tjugo minuter på att framhäva en teknisk förfining därtill en utmärkt design och enastående tillförlitlighet för produkt. När hon är klar sätter hon sig med ett självsäkert leende och beställer in en ny espresso. Medan servitören gör denna spänner hon segervisst ögonen i mannen mitt emot henne, vars ögon är något glesare och hy något gulare. Den kinesiska köpmannen ser västmanländskans självsäkra flin men vet bättre än att spela det fula spelet; ty han är uppfostrad med såväl vett som etikett. Samtidigt vet han att några fula blickar eller sparkar under bordet ej behövs - han kommer att segra utan dessa medel. Teatraliskt låtsats han spänna åt slipsen, fukta läpparna och öppna sin Macbook pro som om han hade ett manus nedskrivet däri. När västmanländskans espresso kommer in väntar kinesen tills hon har fört koppen till munnen och hunnit intaga en lite slurk av den himmelska drycken. Sedan säger han kort: "Vi kan göra allt detta till 40 % av deras pris".

Det är svårt att säkerhetsställa exakt när västvärlden, på ett kollektivt plan, beslutade att luta sig tillbaka, ta det lugnt och, med det, implicit, överlämna herraväldet till tillväxtländerna i allmänhet men öst och Kina i synnerhet. Kanske var det inte ett medvetet beslut; trots allt fortsätter väst att lura sig självt om sin tekniska, moraliska och kulturella överlägsenhet över "resten". Allt detta enligt Dambisa Moyo, en erkänd ekonom med bland annat en Ph.D. från Oxford, en M. A. från Harvard samt B.S. därtill MBA. från American University.

Dambisa Moyo hävdar i sin bok, How the West Was Lost, från vilken det inledande anekdotstycket är hämtat från, att det inte rör sig om något "val" av västvärlden. Ej heller att öst helt plötsligt bestämde sig för att "nu jävlar". Nej,  roten till denna maktförskjutning ligger i en rad politiska och ekonomiska val som västerländska regeringar, konsumenter och affärsfolk tagit. Dessa val kommer, enligt Moyo, inom de närmaste 40 åren leda till att världen ekonomiskt, politiskt och, eventuellt, militärt kommer att styras/kontrolleras av dagens tillväxtekonomier. Bland annat har detta tydligt framkommit i de diskussioner som förts angående huruvida den amerikanska dollarn bör vara/kommer fortsätta att vara en världsvaluta.  

Hur har detta kommit till stånd? Moyo anser att väst svarade för globaliseringen och framväxten av ny teknik efter andra världskriget genom att avstå från sparande och investeringar och istället fokusera på en förhöjd levnadsstandard. Denna har, och gör så även fortfarande, om än i mindre utsträckning sedan Lehmankraschen, betalats genom att utveckla världsbesparingar som sedan kanaliserats genom fastigheter och allt mer improduktiva investeringsbubblor.

Efterkrigstiden präglades av snedfördelningar av resurser i och till olika segment - ändock med de bästa avsikterna. Man uppmanade folk att köpa och äga fastigheter/mark i syfte att skapa en fastighetsägande demokrati. Detta ledde till att kapital och produktion flyttades till detta segment och regeringar i väst kom att uppmana husägare att behandla sina bostäder som finansiella tillgångar. Att säga att följderna har varit katastrofala måste nog erkännas vara en litotes. Än idag lider många i USA för denna politik. 

Utöver detta lämnades dyra pensionsrättigheter till "baby-boomers", som inte hade någon avsikt att dö när de förväntades(!), vilket ledde till en sorts uppblåsthet av den offentliga skulden. Tillverkning degraderades, vilket även gällde finansiella medel till utveckling och forskning kring teknik och vetenskap. Finansiella tjänster och institut sög upp de bästa eleverna från västvärldens universitet och tog med det en stor del av den talang som annars skulle ha spridits inom andra segment, såsom industrin. Väst spelade ett spel där målet var vinstmaximering medan "resten", dvs. tillväxtekonomierna, koncentrerade sig på fördelsövertagande gällande såväl teknik, vetenskap och produktion. Med andra ord blev väst girig och valde(?) att glömma vad det var som hade gjort dem stora och konkurrenskraftiga medan tillväxtekonomierna istället var smarta och kopierade det lyckade receptet.

Förvisso har jag inte läst hela boken men jag vågar ändå påstå att Moyo vidareutvecklar sina teser på ett bra och, oftast, pedagogiskt sätt. Dock är det vissa saker jag saknar:

För det första en politisk-ekonomisk analys av hur och varför denna självsvåldiga kortsiktighet kom att dominera den allmänna ordningen i väst. Hennes svar på denna fråga är mestadels funktionalistisk: eftersom det ekonomiska egenintresset underordnades till de militära och politiska uppvisningarna. 

Hennes lösning, bland några andra, för detta är att man ibland måste bita i det sura äpplet och överge nuvarande demokratiska politik(!). Ja du läste rätt. Hon hävdar att det kan vara mer av nytta än ont att övergå till ett annat styrelseskick, vilket gör att de styrande inte kommer behöva bry sig om tröttsamma saker såsom den allmänna opinionen (jmfr. Kim Jong-Un; Stalin; Hitler; Napoleon ... Anders Sundström etc.). En bra och högst adekvat sammanfattning om detta står att läsa hos Cornucopia, som bland annat skriver:

"En etablerad gammal sanning (=verklighetsbeskrivning) är att en liberaliserad marknadsekonomi i en demokrati är vägen till ekonomisk tillväxt och välstånd, aka liberalismen. Men liberalismen genomgår en identitetskris när den kommunistiska diktaturen Kina om några år kommer vara världens största ekonomi.

Liberalismen har genom historien firat triumf efter triumf och dess slutliga seger trodde man var när först det kommunistiska östblocket föll och sedan själva satan själv, Sovjetunionen. Därmed kunde all diskussion läggas till handlingarna - demokrati och frihet var bäst.

Men sedan kom Kina i på banan på allvar runt millenieskiftet."

Som en ytterligare medicin på den pest som har drabbat väst föreslår hon (handels)protektionism, vilket vi får säga vara mer sofistikerat än ovan nämnda förslag.

Det andra som jag upplever mig sakna i boken (jag vill ännu en gång betona att jag ej läst hela alstret och att det jag skriver därmed kan visa sig vara något missvisande) är en historisk medvetenhet om hur regimer oundvikligen stiger och faller (jmfr. rommarriket, det napoleonska riket etc.). 

Ömsom får jag en känsla av att Moyo ser västs nedgång som något absolut; för alltid gällande, ömsom som dess motsats; flytande, relativ och naturlig.

Är denna nedgång reversibel? Kanske har västvärlden helt enkelt förlorat hunger att leda och istället föredrar att njuta av, de förvisso goda ändock ej reproducerande, frukterna av sin före detta överlägsenhet medan det kan? Att väst har tappat "makt" inom världspolitiken och världsekonomin är det nog ingen som motsätter sig. Vad gäller politiken anser jag, för det mesta, att detta är av godo, då världens länder dels måste samarbeta för att "rädda" den jord vi håller på att förstöra, dels komma till insikt att kolonialismen sedan länge är död. Detta kan endast uppnås om det finns ett sorts "status quo", där ingen är herre över den andra.

Beträffande ekonomin har västs avsaknad av ledarroll tydligt framkommit, då nyheter från Kina mer och mer styr våra börser. Dock, kommer samma sjukdom som har drabbat väst även drabba öst? Vad händer sedan? Återgår den gula tröjan till väst eller blir det en ny ekonomi; en vi inte ens kan föreställa oss? Är jag, du och vi låsta vid ett visst synsätt och därmed saknar förmågan att se ur ett annat dito? Är vi för insnöade på att "A" är "A" och inget annat och att detta alltid har gällt och således skall fortsätta gälla? Visserligen gillar jag Kalle Anka på julaftonens eftermiddag, men tror jag att det alltid kommer att sändas? Kommer det aldrig att komma något nytt? Att tro annat är som att säga att vi lever i en statisk värld, vilket vissa (implicit) gjorde när den erkända trillingnöten togs bort i de kära röda askarna; "Den har ju alltid funnits där". Ja, det kanske den har, men är det en anledning till att så skall förbli? Det var en stor händelse när Konstantin den store beslutade att införa kristendomen som officiell religion och trots att Jupiters beskyddare ryggade undan och kom med så många anklagelser och argument att inte ens Tiro, Ciceros slav som "uppfann" stenografin, skulle ha hunnit med att anteckna övergick religionsväldet till Jesus Camp.

Jag kommer fortsätta att läsa Moyos alster och hoppas på att hon kommer fram till intressanta slutsatser. För er som är intresserade att se samt läsa mer av henne kan jag, självklart, rekommendera boken, men även detta TED-talk: "Economic Grothw Has Stalked. Let's fix it"

Förvisso en makrofråga utan dess like (vilket säkert killarna i Värdepappret gillar) men... vad anser du ligga bakom "The decline and fall of the western empire"? Jag vill betona att jag ej anser det nu mera vara en kamp mellan väst och öst, då dessa är något som kom till i och med efterkrigstiden och idag bör anses vara förlegade; ej heller att den ena sidan är bättre än den andra. Dock finns denna indelning på grund av den historia som vi, mänskligheten, har skrivit. 

Därtill kanske väst inte har "förlorat", utan det bara är den subjektiva uppfattning som, genom medier, fått oss att tro så. Kanske har Moyo (och många fler, i sådana fall) gjort en höna av en fjäder? Tveksamt ändock viktigt att betona. Jag vill varmt rekommendera Riskminimerarens inlägg om detta.

Är det tillfälligheter? Är det lättja? Godtrogenhet? Många frågor som kräver lika många därtill utförliga svar. Låt inläggets tema figurera i ditt sinne och skriv gärna kortfattat (haha) vilka de första tankarna och åsikterna, som kommer till dig, är. 

Ebola i USA = Sjunkande index = köplägen?

Har tidigare läst mycket om McDonalds, Coca-Cola samt AT&T. Alla är välskötta bolag och alla har fin och ökande utdelning, vilket aldrig är fel.

I dagens DN, Aftonbladet (förlåt mig, men ibland måste man även titta i den blaskan) står det om ebolalarm i USA. Kommer en oro att sprida sig av detta? Kommer kurserna att smittas? Om de gör det kan köptillfällen yttra sig. Frågan är då om och vad att köpa? Varför?

Som jag nämnde tidigare funderar jag på Starbucks men har mer och mer kommit att begrunda kring McDonalds. Till skillnad från Starbucks har de redan gjort sin stora spridning men vad som jag gillar är deras förmåga till innovation . de vet att de har en stark konkurrent i Starbucks och försöker nu att utveckla en caféverksamhet på sina restauranger. Rent prismässigt slår de nyss jämförda bolag.
Vad gäller utbud är Starbucks starkare, vilket är fullt begripligt då de är en renodlad caféverskamhet.

Likaså tror jag att gäster som brukar gå till "donken" för deras fettdrypande produkter nog kan tänka sig att även förtära eftermiddagens fikastund på samma ställe. Som företag visar McDonalds att man vill kunna erbjuda sina kunder allt de önskar. Dock är frågan om McDonalds någonsin kommer bli ett "fika-hak". För mig är detta oväsentligt, jag ser en stark konkurrent till Starbucks (som även slåss med b.la. Waynes coffe m.fl.) som har stor potential att lyckas.

Det finns massor att säga om McDonalds som företag men faktum är att de gång på gång visar på fina siffror samt bra företagsledning.

Vad säger ni? Är McDonalds intressant till dagens nivåer?