How the West Was Lost(?)

"[...] the vicissitudes of fortune, which spares neither man nor the proudest of his works, which buries empires and cities in a common grave [...] E. Gibbon

Vandalerna plundrar Rom; det sedan länge mäktiga riket faller och "världen går tillbaka 1000 år i tiden".

En grupp affärsmän presenterar ett förslag till en kund. En västerländska spenderar tjugo minuter på att framhäva en teknisk förfining därtill en utmärkt design och enastående tillförlitlighet för produkt. När hon är klar sätter hon sig med ett självsäkert leende och beställer in en ny espresso. Medan servitören gör denna spänner hon segervisst ögonen i mannen mitt emot henne, vars ögon är något glesare och hy något gulare. Den kinesiska köpmannen ser västmanländskans självsäkra flin men vet bättre än att spela det fula spelet; ty han är uppfostrad med såväl vett som etikett. Samtidigt vet han att några fula blickar eller sparkar under bordet ej behövs - han kommer att segra utan dessa medel. Teatraliskt låtsats han spänna åt slipsen, fukta läpparna och öppna sin Macbook pro som om han hade ett manus nedskrivet däri. När västmanländskans espresso kommer in väntar kinesen tills hon har fört koppen till munnen och hunnit intaga en lite slurk av den himmelska drycken. Sedan säger han kort: "Vi kan göra allt detta till 40 % av deras pris".

Det är svårt att säkerhetsställa exakt när västvärlden, på ett kollektivt plan, beslutade att luta sig tillbaka, ta det lugnt och, med det, implicit, överlämna herraväldet till tillväxtländerna i allmänhet men öst och Kina i synnerhet. Kanske var det inte ett medvetet beslut; trots allt fortsätter väst att lura sig självt om sin tekniska, moraliska och kulturella överlägsenhet över "resten". Allt detta enligt Dambisa Moyo, en erkänd ekonom med bland annat en Ph.D. från Oxford, en M. A. från Harvard samt B.S. därtill MBA. från American University.

Dambisa Moyo hävdar i sin bok, How the West Was Lost, från vilken det inledande anekdotstycket är hämtat från, att det inte rör sig om något "val" av västvärlden. Ej heller att öst helt plötsligt bestämde sig för att "nu jävlar". Nej,  roten till denna maktförskjutning ligger i en rad politiska och ekonomiska val som västerländska regeringar, konsumenter och affärsfolk tagit. Dessa val kommer, enligt Moyo, inom de närmaste 40 åren leda till att världen ekonomiskt, politiskt och, eventuellt, militärt kommer att styras/kontrolleras av dagens tillväxtekonomier. Bland annat har detta tydligt framkommit i de diskussioner som förts angående huruvida den amerikanska dollarn bör vara/kommer fortsätta att vara en världsvaluta.  

Hur har detta kommit till stånd? Moyo anser att väst svarade för globaliseringen och framväxten av ny teknik efter andra världskriget genom att avstå från sparande och investeringar och istället fokusera på en förhöjd levnadsstandard. Denna har, och gör så även fortfarande, om än i mindre utsträckning sedan Lehmankraschen, betalats genom att utveckla världsbesparingar som sedan kanaliserats genom fastigheter och allt mer improduktiva investeringsbubblor.

Efterkrigstiden präglades av snedfördelningar av resurser i och till olika segment - ändock med de bästa avsikterna. Man uppmanade folk att köpa och äga fastigheter/mark i syfte att skapa en fastighetsägande demokrati. Detta ledde till att kapital och produktion flyttades till detta segment och regeringar i väst kom att uppmana husägare att behandla sina bostäder som finansiella tillgångar. Att säga att följderna har varit katastrofala måste nog erkännas vara en litotes. Än idag lider många i USA för denna politik. 

Utöver detta lämnades dyra pensionsrättigheter till "baby-boomers", som inte hade någon avsikt att dö när de förväntades(!), vilket ledde till en sorts uppblåsthet av den offentliga skulden. Tillverkning degraderades, vilket även gällde finansiella medel till utveckling och forskning kring teknik och vetenskap. Finansiella tjänster och institut sög upp de bästa eleverna från västvärldens universitet och tog med det en stor del av den talang som annars skulle ha spridits inom andra segment, såsom industrin. Väst spelade ett spel där målet var vinstmaximering medan "resten", dvs. tillväxtekonomierna, koncentrerade sig på fördelsövertagande gällande såväl teknik, vetenskap och produktion. Med andra ord blev väst girig och valde(?) att glömma vad det var som hade gjort dem stora och konkurrenskraftiga medan tillväxtekonomierna istället var smarta och kopierade det lyckade receptet.

Förvisso har jag inte läst hela boken men jag vågar ändå påstå att Moyo vidareutvecklar sina teser på ett bra och, oftast, pedagogiskt sätt. Dock är det vissa saker jag saknar:

För det första en politisk-ekonomisk analys av hur och varför denna självsvåldiga kortsiktighet kom att dominera den allmänna ordningen i väst. Hennes svar på denna fråga är mestadels funktionalistisk: eftersom det ekonomiska egenintresset underordnades till de militära och politiska uppvisningarna. 

Hennes lösning, bland några andra, för detta är att man ibland måste bita i det sura äpplet och överge nuvarande demokratiska politik(!). Ja du läste rätt. Hon hävdar att det kan vara mer av nytta än ont att övergå till ett annat styrelseskick, vilket gör att de styrande inte kommer behöva bry sig om tröttsamma saker såsom den allmänna opinionen (jmfr. Kim Jong-Un; Stalin; Hitler; Napoleon ... Anders Sundström etc.). En bra och högst adekvat sammanfattning om detta står att läsa hos Cornucopia, som bland annat skriver:

"En etablerad gammal sanning (=verklighetsbeskrivning) är att en liberaliserad marknadsekonomi i en demokrati är vägen till ekonomisk tillväxt och välstånd, aka liberalismen. Men liberalismen genomgår en identitetskris när den kommunistiska diktaturen Kina om några år kommer vara världens största ekonomi.

Liberalismen har genom historien firat triumf efter triumf och dess slutliga seger trodde man var när först det kommunistiska östblocket föll och sedan själva satan själv, Sovjetunionen. Därmed kunde all diskussion läggas till handlingarna - demokrati och frihet var bäst.

Men sedan kom Kina i på banan på allvar runt millenieskiftet."

Som en ytterligare medicin på den pest som har drabbat väst föreslår hon (handels)protektionism, vilket vi får säga vara mer sofistikerat än ovan nämnda förslag.

Det andra som jag upplever mig sakna i boken (jag vill ännu en gång betona att jag ej läst hela alstret och att det jag skriver därmed kan visa sig vara något missvisande) är en historisk medvetenhet om hur regimer oundvikligen stiger och faller (jmfr. rommarriket, det napoleonska riket etc.). 

Ömsom får jag en känsla av att Moyo ser västs nedgång som något absolut; för alltid gällande, ömsom som dess motsats; flytande, relativ och naturlig.

Är denna nedgång reversibel? Kanske har västvärlden helt enkelt förlorat hunger att leda och istället föredrar att njuta av, de förvisso goda ändock ej reproducerande, frukterna av sin före detta överlägsenhet medan det kan? Att väst har tappat "makt" inom världspolitiken och världsekonomin är det nog ingen som motsätter sig. Vad gäller politiken anser jag, för det mesta, att detta är av godo, då världens länder dels måste samarbeta för att "rädda" den jord vi håller på att förstöra, dels komma till insikt att kolonialismen sedan länge är död. Detta kan endast uppnås om det finns ett sorts "status quo", där ingen är herre över den andra.

Beträffande ekonomin har västs avsaknad av ledarroll tydligt framkommit, då nyheter från Kina mer och mer styr våra börser. Dock, kommer samma sjukdom som har drabbat väst även drabba öst? Vad händer sedan? Återgår den gula tröjan till väst eller blir det en ny ekonomi; en vi inte ens kan föreställa oss? Är jag, du och vi låsta vid ett visst synsätt och därmed saknar förmågan att se ur ett annat dito? Är vi för insnöade på att "A" är "A" och inget annat och att detta alltid har gällt och således skall fortsätta gälla? Visserligen gillar jag Kalle Anka på julaftonens eftermiddag, men tror jag att det alltid kommer att sändas? Kommer det aldrig att komma något nytt? Att tro annat är som att säga att vi lever i en statisk värld, vilket vissa (implicit) gjorde när den erkända trillingnöten togs bort i de kära röda askarna; "Den har ju alltid funnits där". Ja, det kanske den har, men är det en anledning till att så skall förbli? Det var en stor händelse när Konstantin den store beslutade att införa kristendomen som officiell religion och trots att Jupiters beskyddare ryggade undan och kom med så många anklagelser och argument att inte ens Tiro, Ciceros slav som "uppfann" stenografin, skulle ha hunnit med att anteckna övergick religionsväldet till Jesus Camp.

Jag kommer fortsätta att läsa Moyos alster och hoppas på att hon kommer fram till intressanta slutsatser. För er som är intresserade att se samt läsa mer av henne kan jag, självklart, rekommendera boken, men även detta TED-talk: "Economic Grothw Has Stalked. Let's fix it"

Förvisso en makrofråga utan dess like (vilket säkert killarna i Värdepappret gillar) men... vad anser du ligga bakom "The decline and fall of the western empire"? Jag vill betona att jag ej anser det nu mera vara en kamp mellan väst och öst, då dessa är något som kom till i och med efterkrigstiden och idag bör anses vara förlegade; ej heller att den ena sidan är bättre än den andra. Dock finns denna indelning på grund av den historia som vi, mänskligheten, har skrivit. 

Därtill kanske väst inte har "förlorat", utan det bara är den subjektiva uppfattning som, genom medier, fått oss att tro så. Kanske har Moyo (och många fler, i sådana fall) gjort en höna av en fjäder? Tveksamt ändock viktigt att betona. Jag vill varmt rekommendera Riskminimerarens inlägg om detta.

Är det tillfälligheter? Är det lättja? Godtrogenhet? Många frågor som kräver lika många därtill utförliga svar. Låt inläggets tema figurera i ditt sinne och skriv gärna kortfattat (haha) vilka de första tankarna och åsikterna, som kommer till dig, är.