Det finns något ironiskt i att jag, som gärna läser bolagsrapporter, funderar över konkurrensfördelar, VPA med mera samt försöker förstå människors psykologi på börsen, varje månad skickar iväg pengar till indexfonder som inte bryr sig om något av det där.
De bara köper. Inte för att ett bolag blivit bättre. Inte för att ledningen är skickligare. Inte för att värderingen har blivit attraktiv. De köper därför att bolaget finns i ett index alternativt på just den här dagen har tagits med i ett sådant. ”Svårare behöver det inte vara”, säger dess mandat samt riktlinjer och överlåter till ”smarta pengar”, det vill säga de aktiva fonderna, investerarna med flera, att se till att – host host – att den effektiva marknaden upprätthålls; det är och blir deras uppgift att finna orimliga värderingar på såväl upp- som nedsidan och sedan vara en sorts förtrupp. Har de rätt väntar en belöningen i form av en klapp på axeln, men har de fel blir de ofta bara ännu ett namn i historieböckerna över de fallna på marknadens slagfält.
