Under 2024 utkom en nyöversättning av såväl Senecas Om försynen som Ciceros Om ödet. Återkommande läsare vet att jag är en varm, förhoppningsvis inte naiv, anhängare av stoicismen – en lära, eller mer korrekt; ett förhållningssätt, som hjälpt mig överkomma flera livsutmaningar, men också att vara tacksam för de små tingen. Det må låta hemskt, hårt och allt annat som ett drägligt liv, men genom att ha ett mindset om att alltid vara (för)beredd på det värsta skapas en tacksam position att tackla allt, precis allt som livet ställer i din väg.
Addera vi till detta stoikernas drift att leva mer minimalistiskt än dess antonym ser jag än mer fördelar med förhållningssättet. ”Räkna med det värsta, hoppas på det bästa” samt ”sök inte tröst eller flykt i materiella ting, ty den sanna och enda funktionella sådana finner du inom dig själv” är ett par meningar som jag tror många kan ha nytta av. För att ha det, nytta, krävs ett öppet och radikalt ärligt förhållningssätt gentemot sig själv. Här finns inga genvägar, eller andra fusk. Och, vilket är en essentiell fråga; varför ens tänka tanken på att gena, eller hoppas på att allt löses med silvertejp, en googling eller dylikt? Det enda man gör är 1) svika sig själv och 2) laga för att utförsåkningen fortsätter vara gällande. Upprepa detta och resultatet torde vara allt annat än lockande.
