Jag brukar ofta tänka på människan som ras och släkte. Det är fascinerat hur långt vi har kommit, men vägen hit har inte varit lätt, eller friktionslös. Därtill har vi haft vår gnutta tur, eller – om vi ska vrida och vända på det - haft förmånen att inte drabbas av en högre grad av otur.
Vi är ett rovdjur och det innebär att 99,9 % av oss kommer välja att äta före att ätas när det blir aktuellt. Kanske är du en av dem som inbillar sig att ”nej, det gäller inte mig” och absolut hoppas jag att även jag inte kommer vara den som tar den sista konservburken eller vattenflaskan framför den äldre damen, men hur kommer jag de facto att reagera när jag står där bland rasmassorna, utan mat eller vatten sedan drygt två dygn tillbaka och med en obefintlig sömn sedan anfallet från den främmande makten inleddes? Hungrig, livrädd, öppna sår på kroppen, ingen tillit till någon eller några, helt ensam och gömd i ett skrymsle inte långt ifrån det du en gång kallade för ditt ”hem” – hur många skulle vid dessa tillfällen verkligen leva som man lär?
Läs vidare på Trade Venue. Jag önskar dig en trevlig eftermiddag.
