fredag 13 juli 2018

Grupptänk vs. vi

Det finns flera forum på såväl Nordnet som Avanza, där skribenter skriver åsikter, tankar och prognoser tillika egna uträkningar på bolagets framtida vinster eller förluster. Då jag ej är aktiv på alla forum, knappt något skall tilläggas, kan jag ej säga att en majoritet av dessa grundar sig på underliggande och adekvata fakta, men att jag hoppas det.

Fingerprints resa, från botten till toppen och sedan, tyvärr, tillbaka till förstnämnda har nog knappats gått någon förbi. Ej heller är det nog få som har missat den tråkiga miljö som tycks ha rått, och fortfarande gör, på deras forum och i andra medier, såsom Twitter. "Antingen är du med oss, eller är du emot oss", tycks vara den praxis som gäller och med "med oss" menas i detta fall "tycker samma som oss (alla som tycker samma och inte alla i hela Fingerprintgruppen)".

"[...]Njae, men det är inte bara jag; det är laget[...]"

Ofta har begrepp såsom "grupptänk" framkommit inom såväl skolsammanhang som inom företag, föreningar et cetera. Laget före jaget; gruppen först är "det nya" och den hyllade individen; universalgeniet, som tycktes härska likt Augustus under millenniets inledande år och som sägs ha skapat därtill påverkat "the millennials" har förpassats till bakgrunden. Vi ser det i olika sfärer och just nu är det nog få som inte har sett diverse tabloiders löpsedlar om hur det svenska laget har presterat bra och att det inte är en person (läs: Zlatan) som är ansvarig för denna sommars framgångar i den sport vi kallar för "fotboll". Det är som att göra en parodi på Henrik Larsson, som var noga, ja t.o.m. löjligt övertydlig, med att aldrig sätta sig själv på en piedestal. Föreställ er att Lasse Granqvist intervjuar "Henke" (som svarar med sin sydsvenska dialekt) efter en viktig match:

"Henrik, du tog jobbet och sprang hem, bröt motståndarnas avancemang och tog bollen i eget straffområde. Sedan dribblade du dig igenom hela motståndarlaget, tunnlade Silva och Neymar, tog upp bollen och "jonglerade" den förbi hela backlinjen för att sedan göra en bicykleta i krysset - vad har du att säga om matchen?"

"Njae... vi gör en bra match."

"Ja, men det var ju du som gjorde det avgörande målet. Det var ju du som rusade, kämpade, slet och sedan levererade det absolut snyggaste målet i världshistorien. Berätta, hur känns det att vara en hjälte?"

"Njae, men det är inte bara jag; det är laget. Isak (läs: Andreas Isaksson) ropade 'kom igen Henke' och sidledsdaniel ropade att jag hade fri väg. Sedan tog Zlatan på sig två markeringar och Hamrén ropade *spring för f*n. Spring'", så det är... ja, det är en laginsats."

"Men snälla, Henrik. Du har gjort det ingen trodde var möjligt! Du tunnlade inte bara Silva, utan även Neymar - känslan?

"Njae... det var ju inte bara jag, utan laget. Jag menar, Isak skrek 'tunnel!' och jag följde hans råd, så... ja, det är en laginsats."

Mer ofta än sällan upplever jag att många ser "grupp" och "vi" som ekvivalenta, vilket förvisso till viss del kan anses passande, men det finns fällor i detta. Skillnaden blir tydlig då det kommer till beslut, ställningstaganden och positioneringar. Grupptänkande kan uppstå, vilket det ofta gör, när människor sätter en obegränsad tilltro till en begåvad ledare, ett geni. Ofta leder sådant till katastrofala följder.



Ett exempel är, i alla fall om vi utgår från det media rapporterar och vad "experter", såsom Blecher (vem jag f.ö. anser vara just en "expert"), H&M, där dessa säger att Stefan Persson omger sig med en massa ja-sägare, för att detta är vad gruppen anser. Ingen av dem ställer sig frågan: "Vad är bäst för oss (vi)?". En grupp kan, och bör, bestå av personer som tycker och tänker annorlunda och således skall grupptänk inte vara ekvivalent med "vi" och vice versa.

Jag befarar att samma tendenser som ovan, finns, eller har funnits i förstnämnda exempel, att se hos såväl Ratos som Kopparbergs. De som sitter i ledningen och på viktiga och beslutsfattande positioner tänker: "vad tycker/anser gruppen?", och sedan tycker/anser de detsamma för att detta är vad gruppen tycker/anser. Det krävs inga högskolepoäng, inte ens några dagispoäng, för att inse att detta är allt annat än rätt, men ändå förekommer det. Varför? Det kan vi ej veta, men jag tror att det ofta beror på att de som egentligen tycker och anser annorlunda är rädda att förlora sin position, eller att, via att göra sig röst hörd, framstå som inkompetenta, då alla andra i gruppen tycker en viss sak, som är den motsatta till dig. Bättre då att hålla tyst(?).

"[...]Den som kan sin historia vet hur det Andra Världskriget slutade[...]"

På 400-talet tillkom en mycket viktig position inom den katolska kyrkan - advocatus diaboli. Djävulens advokat hade som uppgift att framlägga motståndarnas röster; att ifrågasätta och problematisera. Deras jobb var att inte säga ja, utan istället framlägga argument på varför ett "ja" var fel och ifrågasätta de personer som ansåg annat.

Samma förfarande kom även whiskeyälskaren framför andra, Winston Churchill, att applicera. Under Andra Världskriget var den brittiske premiärministern rädd för att omge sig med "ja-sägare", då han visste att folk var "rädda" för honom samt var han medveten om att hans historik, personlighet därtill starka karisma gjorde att folk undvek att ifrågasätta. Den som kan sin historia vet hur det Andra Världskriget slutade (även om jag tillhör dem som anser att i krig finns inga vinnare, bara förlorare).

Inom flera aktiegrupper i allmänhet, men i Fingerprint i synnerhet, finns detta grupptänkade där gruppens åsikt/tänk går före "vi" och vad som är bäst för "oss" (bolaget). Vi som är aktiva på sociala medier, såsom Twitter och via bloggar, kan sägas tillhöra en grupp och jag finner ibland, om än ej ofta, vilket jag är tacksam för, som så att det tycks finnas ett mer "grupptänk", där de som ifrågasätter och problematiserar, ses på med onda ögon istället för dess antonym. "Sluta att gå emot gruppens åsikter! Håll käft eller lämna" et cetera, är sådant som, om än i samma ordalag, förekommer.

"[...]Morgan McCall lyfter fram det farliga med bolagsledningar, chefer, "jag vet bäst"-personer, et cetera [...]"

På ett sätt kan detsamma sägas hur vissa förhåller sig till vissa kända personligheter i de sociala medierna; man tar dessa i försvar för att den grupp man anser sig tillhöra "kräver det", medan man istället borde lyssna på de som kommer med andra åsikter, reflektera och sedan, om man fortfarande anser det motsatta, bemöta argumenten med sakliga och adekvata (läs: inte personliga påhopp eller "blockeringar") motargument.

De bolag/föreningar//äktenskap et cetera som går bäst är där de som sitter på "beslutsposter" vill se och höra motargument och välkomnar dessa, för det tvingar dem att reflektera över sitt eget ställningstagande och de grunder som detta är byggt på. Detta leder till i sin tur till utveckling.

Morgan McCall lyfter fram det farliga med bolagsledningar, chefer, "jag vet bäst"-personer, et cetera vilka bland annat har setts i bolag såsom Enron och SunBeam; "Människor tyvärr tycker om saker som motverkar deras utveckling... Människor tycker om att använda starka sidor ... för att uppnå snabba, dramatiska resultat, även om ... de inte utvecklar nya färdigheter som de kan komma att behöva senare. Människor tycker om att tro att de är lika bra som alla säger ... och tar inte sina svagheter på så stort allvar som de kanske borde. Människor tycker inte om att höra dåliga nyheter eller att få kritik ... Det ligger en enorm risk ... i att lämna något man är bra på för att försöka lära sig något nytt (McCall, 1996).

Vad är läxan? Att omge sig med personer som båda tycker och tänker annorlunda och som även vågar säga det. Gör du detta, och då menar jag enbart inte i investeringsrelaterade sammanhang?

onsdag 11 juli 2018

Mindset & VD-sjukan

Ytterligare en gång blev inlägget långt, men som jag tidigare har skrivit kan du, läsaren, dela upp din läsning alternativt acceptera att det inte finns några genvägar till kunskap, insikter och reflektioner. Ibland kan det räcka med en rubrik och, eventuellt, en ingress, men detta är enbart vid ett fåtalet tillfällen.

En av de främsta psykologiforskarna när det kommer till psykologi i allmänhet, men personlighets-, social- och utvecklingspsykologi i synnerhet är professor Carol S. Dweck. Hon har varit professor vid Columbiauniversitetet, men är nu professor  i psykologi vid Stanforduniversitetet. Som om detta ej vore nog är nämnda även medlem i American Academy of Arts and Science. Undertecknad är inte ett dugg avundsjuk, då denne, under dessa semestertider, har utsätt sig till områdets "Ove", vilket inte är en roll att negligera...

I Dwecks alster, Mindset - Du blir vad du tänker, går professorn igenom hur ditt mindset påverkar hur du för dig i olika situationer. Jag har tidigare läst många böcker inom nämnda genre i allmänhet, men populär- och utvecklingspsykologi i synnerhet, men detta till trots gav denna bok lite nya perspektiv. Ofta kan jag känna att mycket av det som står i alster likt dessa är att det är "same same, but not different". Emellertid finns det, ofta skall tilläggas, vissa små, ändock nyttiga, guldkorn att finna i de flesta.


När jag läste denna kom jag vid ett par tillfällen att komma på mig själv med att dra paralleller till flera av börsens framträdande personer, såsom Karl Johan Persson, VD på H&M (för den som nu inte hade vetskap om detta...), vilket implicit återkommer genom nedan text.

Dweck lyfter fram att det finns två olika sorters mindset; det statiska och det dynamiska.Människor som har ett statiskt mindset är människor som tror att egenskaper tillika förmågor är huggna i sten. De drivs av ett starkt behov att visa vad de går för, om och om igen. De går med övertygelsen att de enbart har en viss mängd intelligens, en viss personlighet, en viss moraluppfattning et cetera och att det då är bäst att visa upp rejäla doser av detta då tillfälle ges. Att visa sig något mindre bra för en specifik uppgift eller i en specifik situation duger inte, för det är att vara svag och att utsättas för svårigheter som de upplever att de ej kan bemästra på en gång är ekvivalent med nederlag och skam. För personer likt dessa handlar "Livet" om att visa att de kan, istället för att lära/att bli/att utvecklas. Kan jag inte visa att jag är bäst, eller bland de främsta, finns ingen idé att jag ens försöker. Det som är fascinerande med denna tanke är att underförstått, och i det omedvetna, har hjärnan ett mindset; en tro att den ej kan utvecklas och att allt är, mer eller mindre, redan bestämt. Evolutionsteorin, vad är det?

Ett exempel som kan lyftas fram är Eros, som idag har fått tillbaka sitt halvterminsprov. Betyget är strax över godkänt och detta gör att Eros blir besviken. Inte nog med detta upptäcker han, då han går tillbaka, med tunga steg, till sin bil och där upptäcker att han har fått en p-bot. I sin frustration ringer han sin vän för att dela med sig av sin dag och dessa händelser, men upplever sig något avspisad av vännens svar.

En person som har ett statiskt mindset skulle vid detta tillfälle tänka: "jag är fullständigt misslyckad", "Jag är en looser", "Någon däruppe gillar inte mig", "livet är orättvist och det lönar sig inte att anstränga sig", "jag är den mest otursförföljda människan i hela världen" et cetera.


Personer med ett dynamiskt mindset är, föga förvånande, av raka motsatsen. Dessa går med övertygelsen att hinder, utmaningar, prövningar, svårigheter med mera är sådant som gör att de utvecklas och blir smartare och bättre. Misslyckande existerar inte, utan när de ej lyckas ser de detta som en lärdom och att en orsak till att de inte lyckas kan bero på att de inte anstränger sig tillräckligt eller ännu inte riktgt förstår, ännu. Just detta "ännu" är något som jag ofta poängterar för mina elever, vilka jag alltid försöker hjälpa att se/förstå att skolan handlar om att lära för livet, inte att lära för provets skull, eller gud förbjude; lärarens skull. Jag är noga med att säga att "ja, det är svårt att skriva en uppsats och du kan inte allt, ännu (underförstått; men du kommer att lära dig; att utvecklas; att bli bättre, kunnigare och smartare). Detta försöker jag berätta och visa via såväl ord som sätt; jag är noga med att säga att jag ej kan allt och att jag alltid lär mig; alltid utvecklas och detsamma gäller för dem. Anledningen till att jag, och de, gör detta är att det finns en "hunger" och ett mindset som inte ser misslyckanden, utan möjligheter.

De med dynamiskt mindset lever enligt devisen "Att bli är bättre än att vara". Just denna mening är, när den ges tid att reflekteras över, mycket träffande. Att bli betyder att du alltid är på väg mot något; alltid vill något; alltid vill utvecklas. Förvisso är det skönt och härligt att vara bäst; att vara något. I alla fall för en kort stund, men på dag 311 är det inte lika roligt, anser jag.

"[...]De ser sig inte som värdelösa[...]"

Hur skulle en person med ett dynamiskt minset ha förhållit sig till ovan exempel med Eros? De skulle ha tänkt tankar såsom "jag måste planera mina studier bättre och studera mer", "jag måste bli mer noggrann att titta var, när och hur jag kan parkera", "min vän har säkert en dålig dag, vilket är anledningen till att jag just nu känner mig avspisad" et cetera. Som framgår försöker de att finna lösningar; de vill lösa en situation/ett problem och de reflekterar kring hur de kan göra. De ser sig inte som värdelösa och, för alltid, dömda till att skrattas åt.

Som framkommer är de som har ett statiskt mindset aviga till utmaningar som de direkt inte kan bemästra, som om alla föddes till proffs, medan de med dynamiskt mindset ser utmaningar som ett tillfälle att utvecklas, lära sig mer och sedan kunna avancera ännu mer. Den positiva spiralen kan ej vara tydligare!

Det statiska och dynamiska kan ses i olika tillfällen, sfärer och vid olika situationer. Ett exempel är när dessa får tillbaka feedback eller ett betyg på ett prov. De med statiskt mindset är enbart intresserade av själva betyget och poängen. När de istället får information och feedback på hur de kan utvecklas och göra uppgifter likt de på provet ännu bättre, tar de ej åt sig (mycket), för de går, på ett omedvetet plan, med en övertygelse om att de flesta förmågor/egenskaper är, från början av livet, redan är satta (vilket är en konsekvens av att de undviker att konfrontera sig med utmaningar). Föga förvånande, igen, råder motsatsen gällande de med dynamiskt mindset.

"[...]men som snabbt slagits ned likt Foreman i "Rumble in the jungle"[...]"

Jag tror att det finns flera småsparare som har givit sig an börsen med ett stort sug; en stor vilja att tjänas pengar, men som snabbt slagits ned likt Foreman i "Rumble in the jungle". Detta hör nog till vanligheterna, men det som sedan skiljer är att det finns de som ger upp, för de lyckades ju inte (likt de skulle ha varit proffs på förhand; som om allt skulle vara "medfött" och redan satt i deras gener/gem) och de som ser motgången (observera; inte "misslyckandet") som ett sätt att lära; "Hur kan jag göra annorlunda?", "Vad var det som gjorde att jag fick detta resultat?" et cetera. Ännu en gång framkommer; "Att bli, eller att vara." och hur det sistnämnda är ett destruktivt mindset.

"Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på 2000 sätt att inte göra en glödlampa" (T. Edison)

Det dynamiska och statiska mindsetet kan ses bland chefer. Dweck kallar detta för "VD-sjukan" och lägger fram flera exempel, varav ett är Lee Iacocoa, som var VD för Chrysler Motors. Efter sina första framgångar som chef på bolaget anser Dweck att Iacoccoa liknade hennes fyraåring med ett statiskt mindset. Han tog hela tiden fram samma bilmodeller med enbart ytliga förändringar. Tyvärr var det modeller som ingen ville ha. Samtidigt hade japanska tillverkare börjat att tänka om helt när det gällde hur bilar skall se ut och vilka egenskaper de skulle ha. Vi vet alla hur det blev, ty det dröjde ej länge innan japanska bilar tog marknaden med storm.

Chefer ställs alltid inför sådana val; skall de genast ta itu med sina brister; sina tillkortakommanden, eller skall de skapa en värld där de inte har några sådana? Iocaccoa valde det senare. Han omgav sig med ja-sägare, gjorde sig av med kritikerna och tappade snabbt greppet om vart marknaden var på väg. Iocaccoa hade, som framkommer, svårt att möta utmaningar, så istället valde han att sopa dem under mattan. Är detta något som kan kopplas till Karl Johan Persson? Kanske, men jag har, i takt med tiden, allt mer kommit att bli mer avig till denna tolkning, vilket framkommer i den fortsatta texten.

Chefer står även inför ett annat dilemma; de kan välja kortsiktiga strategier som ökar bolagets aktiekapital och får dem att se ut som hjältar. Eller så kan de arbeta för långsiktiga förbättringar - riskera missnöje från Wall Street, då de lägger grunden för bolagets hälsa och tillväxt på lång sikt.

Två exempel på ovan finns att se. Albert Dunlap, som själv har sagt att han har ett statiskt mindset(!), som rekryterades 1996 för att göra bolaget Sunbeam lönsamt. Han valde kortsiktsstrategin att framstå som hjälte på Wall Street. Aktien sköt i höjden, men i det långa loppet kom bolaget att gå omkull, då det anno 2001 ansökte om konkurs. Men, hej, han fick ju i alla fall vara "hjälte" ett tag...!

Jag har ej läst denna bok, men frågan är om det inte är en skönmålning med ett stort "S", då, förvisso från Wikipedia tagen, fakta säger att det inte är rent mjöl som han tycks använda då han arbetar.

Motsatsen finns hos Lou Gerstner. Denne kallades in för att lösa IBM:s stora kris 1993, då aktien stod i ca 11 $, för att vända utvecklingen i bolaget. Han satte igång med den enorma uppgiften genom att se över IBM:s struktur, kultur och policyer. Under denna tid stod aktien stilla samt sjönk något, ändock ej nämnvärt. Samtidigt var Wall Streets kommentarer mycket spydiga och ni kan ju gissa att det inte fanns så många "köprrekommendationer". Faktum är att Gerstner kallades för en flopp! En dålig chef som inte förstod problemen; inte förstod hur att lösa och istället gick omkring och bara "lallade runt". Några år senare var dock IBM åter ledande inom sitt område och innan Gerstner avgick år 2001 stod aktien i över 122 $,


Se gärna videon om Gerstner nedan; om hans idé och mindset.



Inlägget har redan nått ett par spaltmeter för mycket, men jag tror, och hoppas, att texten har varit berikande och att kopplingar till flera bolag i allmänhet, men kanske H&M i synnerhet, framkommer. Har K-J Persson att statiskt eller dynamiskt mindset? Jag är verkligen kluven. Jag har tidigare varit mycket avig till honom, men efter att ha läst mer börjar detta att ändras.
Sedan finns även vinster i denna text att reflektera över kring sig själv och sina närmaste - är jag en person som vill bli, eller en som är? Vilket är bäst och varför?



onsdag 4 juli 2018

Etik är oetiskt(?)

Att definiera moral och etik är något som inte så lättsamt låter sig göras. Förvisso gör SAOL en gediget försök, men då det kommer till att praktisera det teoretiska är det nog fler än en som upplever att det inte är så enkelt, som den teoretiska beskrivningen låter sig göras. Enligt SAOL är etik "läran om moraliskt gott och ont, sedelära", vilket för läsaren in på vad moral är. Enligt samma källa definieras detta som "riktigt inställning till rätt och orätt". Observera begreppet "riktigt", vilket ställer till problem för en entydig tolkning av moralbegreppet, då vad som är "riktigt och korrekt" för mig inte behöver vara det för dig och vice versa.


I investeringskretsar brukar ofta begreppet "etik" närvara då det kommer till vissa speciella marknader, såsom de som berör betting och alkohol, för att nämna några. Många anser att det är etiskt fel, dvs oetiskt, att investera i bolag som verkar inom dessa sfärer, då de erbjuder produkter som kan leda till missbruk, vilket mer ofta än sällan i sin tur brukar leda till tråkiga situationer för de drabbade. Förvisso låter det ädelt att säga "jag investerar inte i bolag som har produkter som kan leda till missbruk", men det är inte bara att förenkla den djupa problematik som ryms bakom missbruk, utan mer att negligera den psykologiska faktorn hos envar människa och potentiella missbrukare.

"[...]missbruk inte är per definition bundet till betting och alkohol[...]"

Jag har ofta framlagt att människan är en ytterst komplex varelse och faktum är att hon idag, anno 2018, ännu inte fullt ut förstår eller ens kan föreställa sig hjärnans potential. Skulle hon kunna detta, skulle mycket av det onda, tråkiga och hemska som idag drabbar världens medborgare kunna hindras. Problemet är inte tjänsten eller produkten och det är inte de som erbjuder den/detta som skall bära ett sorts ock, utan om det är någon/några som skall göra det, är det, vilket är tråkigt tillika hemskt att säga, de som köper och nyttjar det som erbjuds. Varför, frågar du, och svaret är att missbruk inte är per definition bundet till betting och alkohol, utan det kan vara det till precis vad som helst.

Jag vill betona att jag inte ser lätt på psykiska diagnoser, för faktum är att jag har ett par bekanta som har lidit av hemska sådana och jag har även haft den tråkiga upplevelsen att ha en bekant som begått självmord på grund av detta, men till syvende och sist, när det kommer till missbruk, bottnar allt ut i den unika individens psykiska tillstånd. Till detta skall tilläggas att det ibland, ändock ej alltid, är som så att de drabbade, dvs. de som lider av missbruk/psykisk diagnos, inte är medvetna om detta, vilket ger problematiken ytterligare ett djup. Emellertid finns det även de som är detta men som inte klarar att ta sig ur det. Medvetenhet eller ej har de alla gemensamt att missbruket är ett symptom.

Det finns folk som lider av anorexia, ortorexia, bulemia och dess antonymer, såsom överätning, glass- och godisfrossande et cetera. Skall det i detta fall likt dessa sägas att ICA och Axfood skall sluta att sälja mat, för att det kan leda till att folk missbrukar detta? Hur blir det med bolag såsom Cloetta och Alvesta glass?

Det finns folk som lider av stora tvångssyndrom, som att inte gå i trappor, utan istället måste åka hiss eller de som lider av ett överdrivet behov att vara rena, vilket gör att bolag såsom Kone, Savaria och Colgate-Palmolive kan anses som oetiska att investera i.

"[...]Det finns idag människor, såväl unga som gamla, som missbrukar tv-spel[...]"

Men, säger du, mat måste vi äta, annars dör vi och här är jag dig enig, men måste vi ha godis? Måste vi ha glass? Dessutom kan det diskuteras, då det tycks råda en sorts vegan- och vegetarianvåg just nu, om det egentligen behövs produkter såsom kött? Forskning inom näringslära visar att det finns andra, mer näringstäta och "nyttiga" näringsämnen som inte bara är bättre ur ren näringsaspekt, utan även i miljöaspekt. Således; måste vi ha kött? Annars - hejdå SCAN och hej till t.ex. Ento, Lepsis och Hotlix, som är bolag som producerar och tillhandahåller mat där skalbaggar, insekter et cetera är proteinkällan, s.k. "bug business".

Det finns idag människor, såväl unga som gamla, som missbrukar tv-spel. Jag undrar hur många som, på åttiotalet, trodde att det skulle finnas organisationer såsom Internetakuten eller dataspelsakuten. Vänta nu; folk som är beroende av att spela kan väl inte stämma, är det nog många som skulle säga. Men, nej, det är väl inte möjligt? Hur kan man inte förmå sig att lyfta sig från Tetris eller Double Dragon? Inte kan väl framtida generationer behöva hjälp med detta? Svaret har vi idag och det är lika tragiskt som sant; människor, och främst unga, har stora problem att slita sig från spel och sitt missbruk, vilket leder till många tråkiga och negativa konsekvenser.

"[...]Även om det nu var Evelyn Beatrice Hall, och inte Voltaire[...]"

Ännu en gång framkommer att missbruk är ett psykiskt problem och det kan ta sig uttryck på många sätt; det handlar om att, kortsiktigt, bota en ångest; ett obehag, och ingenting annat. De som tröstäter gör det för att de, tillfälligt, mår dåligt och om det då råkar vara spraygrädde, glass eller godis är inte producenternas fel. Skulle du, med handen på hjärtat, kunna anklaga Paradox för att de erbjuder en produkt som kan leda till missbruk? En produkt som skapar och ser till att bibehålla ett missbruk? Hur många har inte fastnat i "bara en omgång till"-syndromet? Det är fullt "normalt", i den mån detta begrepp kan användas, men att glömma bort, förlåt; negligera och prioritera bort, att äta, sova, röra på sig, vara "social" IRL på grund av spelet, är inte "normalt".

Som ovan har kommunicerats bottnar etik i envar individs egna värderingar. Vad som är rätt för denne behöver inte vara det för en annan, och då det ej finns en fundamental grund för att hävda vare sig det ena, eller det andra, då missbruk, som är symptomen, bottnar i psykiska åkommor kommer denna diskussion, som i vissa fall är mer som en monolog, att fortsätta i all evinnerlighet. Förstå mig rätt, ty jag tycker det är bra att den finns och vill hävda att den måste finnas, men att döma andra är att gå ett steg för långt. Även om det nu var Evelyn Beatrice Hall, och inte Voltaire, som sade "Jag håller inte med i det du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det", är innebörden lika slående som självklar och viktig.

Således; alla är vi bundna till våra egna uppfattningar om vad som är etiskt korrekt och dessa bottnar i vår egen fenomenologiska uppfattning. Att diskutera andras och ifrågasätta är bra, men att kritisera och attackera är fel, då det i slutändan, som ovan sagts, handlar om envar individs värderingar. Följaktligen kan det ses som att det finns etiska och oetiska produkter/tjänster att investera i, men att definiera dem som just detta är upp till envar individ och det går inte att per definition säga att denna/dessa sfär(er) är oetiska, då allt handlar om hur du och andra upplever tillika uppfattar ett fenomen - fenomenologi.





söndag 1 juli 2018

Ett perspektiv av vår historia - Digerdöden

Vem är du?
Jag är Döden.
Kommer du för att hämta mig?

Jag utgår från att det finns få, om ens någon, som inte kan dessa samt de följande replikerna fån Bergmans Det sjunde inseglet. I det förra inlägget diskuterade jag vikten av att vara medveten och insatt i historia och historiska händelser och att inte bara bokföringskunskaper är tillräckligt för att lyckas med sina investeringar, utan även ovan nämnda samt kunskaper om det mänskliga psyket och hur det påverkar aktörer, såväl andra som dig själv.

I detta inlägg tänkte jag visa ett exempel på perspektiv, vilket var essensen i förra inlägget. Hur det kan appliceras på investeringar står till dig att reflektera över, för antalet vinklingar är lika många som tant Ullas okunskaper i ekonomi. Efter den historiska metaforen kommer jag att tillåta mig reflektera över hur en liknande händelse, likt den som nedan beskrivs, skulle kunna beskådas.


Det jag kommer presentera är en teori som en kollega till mig och jag har diskuterat under det senaste året och jag har även diskuterat detta med mina duktiga och vetgiriga elever, vilka har funnit perspektivet intressant. I kursen Historia 1b skall en stor del av den europeiska historien hinnas med, från antiken och fram till idag, vilket ömsom är bra och givande, ömsom krävande och betungande, då det finns så ofantligt mycket att ta med på bara hundra timmar. En epok är medeltiden och under denna kom en mycket tragisk händelse att drabba släktet homo (sapiens) - Digerdöden. Många läroböcker är noga med att berätta om att denna händelse inte bara bringade dåliga konsekvenser, utan även bra och goda. Ja, folk dog i massor och överallt var "Ve oss, ve oss! Sorg överallt, överallt fasa! (Petrarca), men när det här med att lägga sig ned och dö var utdaterat och (över)leva var det nya modet, kom livet att ändras radikalt för de överlevande.

"[...]Till skillnad från idag kunde de ej gå till chefen och klaga på dåliga arbetsförhållanden eller dylikt[...]"

Innan hade ett feodalsamhälle rått, där adeln njöt av att ha dragit vinstlotten medan de livegna hade dragit dess antonym. Kungen var förvisso tuppen på den stora gården, men var, när det kom till kritan, lika beroende av adeln, tupparna på de mindre gårdarna, som de var av honom. Att säga att detsamma gällde adeln och bönderna är att tala osanning, då det här var ett strikt och klart asymmetriskt förhållande dem emellan; ja, adeln behövde bönderna att jobba på deras egendomar; att servera dem med olika produkter, såsom boskap, spannmål et cetera, medan bönderna var beroende av adeln för skydd i sämre tider samt som arbetsgivare. Till skillnad från idag kunde de ej gå till chefen och klaga på dåliga arbetsförhållanden eller dylikt, för det fanns nämligen överskott på bönder som kunde tänka sig att arbeta för adelsmannen. Överskott av adelsmän, där långa släktled, markområden och rikedomar tillhörde släkten, fanns det ej överflöd av och således går det ej att likställa kungen och adelsmännens förhållande med de sistnämndas och böndernas.

När Digerdöden slog till kom, som sagt, en stor del av Europas människor att dö, vilket gjorde att adelsmännen, varav en majoritet överlevde relativt till bönderna, stod utan de livegna; arbetarna. Bönderna å sin sida såg detta och kunde tillika vågade nu att ställa krav. För att göra en långt historia kort kom de att få gehör, för vilket alternativ hade adelsmännen(?), och livegenskapen kom att försvinna. I och med detta kom de första stegen mot ett mer centraliserat styre att tas, där makten allt mer kom att gå från adeln och istället knytas till kungen, som via skatter nu kunde mönstra egna arméer och inte nödgas förlita sig till adeln och att de skulle ställa upp med manskap, vilket var deras skyldighet gentemot att de var skattebefriade.


Den alltmer centraliserade makten kom slutligen att leda till en absolut monarki, även kallat "envälde", vilken tydligast kom att manifesteras med Ludvig XIV trontillträde. Ännu en gång vill jag betona att det är en grov förenkling av vår historia, ändock sanning, som jag presenterar i syfte att visa de "stora historiska penseldragen".

I takt med att befolkningen i Europa, men även i USA, under 1500-1700-talet kom att bli alltmer bildade, b.la. tack vare boktryckarkonsten (1458) och spridningen av böcker/skrifter i kombination med ökad läskunnighet, kom också frågor rörande frihet, jämlikhet och broderskap att såväl födas som frodas. För den allmänbildade ringer nu en av Notre Dams kyrkklockor, då dessa begrepp var den franska revolutionens slagord; en revolution då enväldet, som kan sägas ha börjat med Ludvig XIV och avslutades med Ludvig XVI, nedgjordes. Även om tiden efter till en början följdes av diverse sidospår, b.la. i form av Napoleon, var det ändå här som ett styre i form av demokrati föddes i den nya och sköna världen.

Samtidigt som revolutionen hände, skedde även industrialiseringen, vilken även den bidrog till ökad kunskap men också ökat välstånd. Jag kommer ej gå längre, men den kloka kan här se att det rör sig om positiva spiraler, vilka startar iom. Digerdöden, där ökad produktion, ökad frihet samt ökad insyn och påverkansgrad i styret gjorde att Europas länder kom att utvecklas och frodas. Som sagt är det stora penseldrag men gestaltat skulle en bild kunna vara:






Den uppmärksamma har ovan sett att jag har skrivit "Europa" och detta beror på att Digerdöden drabbade just denna världsdel. Ryssland kom Digerdöden aldrig att sätta sin fot i, vilket gjorde att att det feodala samhället kom att (över)leva vidare. Faktum är att livegenskapen inte försvann förrän 1861! Det är hemskt att säga, men den svarta döden som drog över Europa under flera små, men två stora, tillfällen under 1300-talet kom att leda till en utveckling av sällan skådat slag. Den högst intressanta därtill aktuella fråga här blir om Ryssland hade haft samma utveckling om Digerdöden hade drabbat även dem och hade vi då haft väst vs. öst, blått vs. rött, Trump vs. Putin, kapitalism vs. kommunism med mera? Jag är inte mycket för kontrahistorik och frågor likt dessa är förvisso intressanta, men de leder inte till något. Emellertid skall det läggas stor vikt vid Digerdöden och dess påverkan på hur Europa kom att utvecklas, medan Ryssland inte gjorde det. Rysslands utveckling kom först då Tsar Peter I såg att hans land inte bara låg ett, utan två (tusen) steg efter. Jag skriver det en gång: Digerdöden kan ses som den avgörande orsaken till att Europa kom att utvecklas i form av b.la. industrialisering och demokrati, medan inget av detta hände i Ryssland. Det är verkligen en intressant teori/ett intressant perspektiv.

"Google's project to 'cure death,' Calico, announces $1.5 billion research center" (The Verge).

I sin bok Homo Deus: en kort historik över morgondagen skriver Harari att människosläktet i framtiden kommer att bli odödliga, eller mer specifikt "icke dödliga", då nämnda vill hålla sig undan från odödlighet, vilket mer är förknippat med gudar. Med detta menar författaren att vi kommer att lära oss att utveckla piller/medicin som kan förlänga livet genom b.la. reproduktion av vitala organ, sätt att "lura" kroppen och dess organ att de är yngre än vad de är, mediciner mot cancer, aids et cetera. Emellertid kommer dessa piller ej att vara billiga, vilket gör att endast de rika kommer ha råd med dem. Detta gör att nämnda kommer att kunna leva "för alltid" och lägg därtill ränta-på-ränta så förstår ni nog att t.o.m. Krösus skulle ha blivit blå av avund. Då de rika och "odödliga" knappast behöver jobba (för leverbröd), kommer det att bildas en ny sorts arbetarklass och klyftorna mellan de dödliga och icke-dödliga kommer att bli så stora att det mer kommer att talas om två olika släkten - två olika homo (sapiens).

"There are all these people who say that death is natural, it's just part of life, and I think that nothing can be further from the truth" (P. Thiel).

Låt säga att ovan slår in och blir sant; hur bör man idag tänka kring investeringar? Det finns flera sätt att tänka, varav ett är: det här är för långt fram i tiden för mig att ens bekymra mig om. Det finns absolut fog och logik för detta ställningstagande, men som jag tidigare har skrivit om är det idag flera stora företag som investerar tungt i just odödlighet och att kunna lura döden. Exempel på bolag är Google, Alphabet, som har skapat ett dotterbolag - Calico - med uppdrag "att lösa döden". Att säga om det kommer att hända, samt när, är det ingen som kan säga, men om, om, det händer kommer en revolution att ske likt ovan då Digerdöden inträffade. Lägg detta perspektiv till ditt/dina nuvarande och till din väska - hur ser den ut och vad händer?

"There are all these people who say that death is natural, it's just part of life, and I think that nothing can be further from the truth" (P. Thiel).