Erfarenhet är i sig inte vetenskap

Edmund Husserl var som filosof besatt av den dröm som gäckat tänkare sedan de gamla grekernas tid (läs: min tid); drömmen om visshet. För Sokrates såg problemet ut likt följande: Trots att vi ganska lätt kan komma fram till gemensamma svar på frågor som handlar om sådant man kan mäta, som t.ex. "hur många oliver finns det i den där burken", "hur många grader det perfekta ägget skall kokas i", "hur många ansiktslyft har Dolly Parton gjort" et cetera, verkar det ej finnas någon framkomlig väg till ett gemensamt svar när det gäller filosofiska frågor som "vad är rättvisa?" eller "vilken är den absolut bästa tillika vinnande investeringsstrategin?". Och, likt fallet är med rättvisa och investeringsstrategi; att vi ej kan säkert kan veta vad det är, hur kan vi då säga något alls om detta?

Husserl inledde sin vetenskapliga bana inom matematiken. Medan vi andra drömmer om att kunna resa jorden runt, bestiga något berg, besöka tillika dinera på samtliga av Michelinguidens trestjärniga rekommendationer, skaffa barn, grilla(!) et cetera, drömde denne filosof om att kunna lösa problem likt "vilken är den absolut bästa investeringsstrategin?" med samma grad av visshet som han kunde lösa matematiska problem á la "hur många oliver finns det i burken?".
Med andra ord hoppades han kunna samla alla vetenskaper - och med det menade han alla grenar av mänskligt vetande därtill mänskliga aktiviteter; från matematik, kemi och fysisk till etik och politik - på en säker grund.

"Vetenskapen strävar efter visshet om världen" 

--> "Men vetenskap är empirisk; den beror på erfarenhet" 

--> "Erfarenhet utsätts för antaganden och fördomar" 

--> Så erfarenhet i sig är inte vetenskap"

Vetenskapliga teorier baseras på erfarenhet, likt livet - vilket John Locke, med sin tabula rasa, slog in i det öppna målet. Men Husserl trodde ej enbart erfarenhet kunde utgöra grunden för vetenskapen, eftersom alla forskare vet att erfarenheten är fylld av alla orters förutfattade meningar och missförstånd. Österrikare, ja, den snubbe jag dividerar om var född och uppvuxen i det tidigare österrikiska kejsardömet á al 1850-talet, ville driva bort all osäkerhet för att därigenom ge vetenskapen en helt stabil grund. Tänk om han hade lyckats (eller; kanske gjorde han det?). Då skulle vi alla veta exakt vilken investeringsstrategin som var den yppersta; den gyllene!

"[...]tvivel ej är ett behagligt tillstånd, men att visshet är en absurditet[...]"

För att åstadkomma detta tog Husserl hjälp av 1600-talsfilosofen René Descartes, ni vet han som påstod sig tänka och därför existerade. Precis som Husserl ville Descartes frigör filosofin från alla förutfattade meningar, fördomar och tvivel. Descartes skrev att trots att nästan allt går att tvivla på, kunde han inte tvivla på att han tvivlade. Detta om något är mycket intressant, då tvivel, detta obehagliga tillstånd är något som en föregångare till Husserln diskuterade kring. Denne var Voltaire, som sade att tvivel ej är ett behagligt tillstånd, men att visshet är en absurditet. Således är tvivel en källa till kunskap. Ty genom dess existens ifrågasätter vi och når således denna viktiga tillika ovärderliga valuta - kunskap.

Husserl intar en liknande ståndpunkt som Descartes, men använder den på ett annat sätt. Han föreslår att vi intar en vetenskaplig attityd till erfarenhet och försöker lägga alla våra förutfattade meningar åt sidan (även att en värld utanför oss själva existerar). Först då kan vi börja med filosofin, med en tom duk och utan förutfattade meningar (jmf. John Locke och hans tabula rasa). Husserl kallar detta tillvägagångssätt för fenomenologi; en filosofisk undersökning av fenomenet erfarenhet. Vi -människan - måste se på erfarenhet från en vetenskaplig utgångspunkt och lägga alla förutfattade meningar åt sidan. Om vi är tillräckligt noggranna och har tillräckligt med tålamod kan vi bygga en säker grund av kunskap som kan hjälpa oss med de filosofiska spörsmål som vi har varit medvetens om sedan filosofins barndom.

"[...]Eller skulle jag bara chansa likt narcissisten...[...]"

För cirka tre år sedan slets jag ofta med tankar kring hur jag skulle investera. Likt Lundaluppen? Likt Ägamintid? Likt Vägen Till Frihet? Likt valfri person på börssnack? Eller skulle jag bara chansa likt narcissisten Chansar mest? Det tycktes gå bra för en majoritet av dem men var fallet verkligen som sådant att de alla satt på denna alkemistiska kod till den gyllene tillika fullständiga investeringsstrategi? Jag försökte syna dem; finna det som de gjorde så rätt. Dock mynnade allt ut i en fortsatt osäkerhet, där jag till en börja tog rygg utan att själv göra egna analyser. Det kom snabbt att visa sig att deras strategi ej var min och att min vetenskap grundade sig på andra erfarenheter än ovan nämnda.

Idag, efter såväl upp- som nedgångar samt ett par år av härdande, är jag mer trygg i min strategi men är den fullkomlig? Utdelningsinvestering, detta år 2016 års modeord, tycks vara en av de bästa strategierna men är det den fullkomliga? Hittills visar sig den, i alla fall för mig, vara en bra sådan. Detta säger mig min erfarenhet. Emellertid är ju ej erfarenhet vetenskap(?).

Erfarenheten säger oss alla mycket men den säger sällan samma ord till envar. Alla har vi vår egen erfarenhet och att bortse från denna är att negligera sig själv; sina tankar; sitt väsen. Om detta tror jag föga tvivel råder. Det intressanta blir, som ovan framkommit; hur väljer vi att använda oss av denna?

Kommer jag att byta strategi? Kommer jag göra en revolution á la Voltaire och Rousseau i min väska? Nej, erfarenheten säger att jag bör köra "buy & hold" med utdelningsfokusering. Dock har ju också min erfarenhet visat, att då jag tidigare varit "säker", likt då jag mer fokuserade på värdeinvestering, att jag de facto ej varit det... och att göra samma sak, dvs. i detta sammanhang förlita sig på min erfarenhet, men att förvänta sig ett annat resultat, är definitionen på idioti...

Yes man(kind)

”Vi är styrda, våra medvetanden präglade, vår smak utformad, våra idéer suggererade till stor del av män som vi aldrig har hört talas om” - Edward Bernays.

Bernays, som för övrigt var Freuds systerson, lade grunden till den moderna marknadsföringen i mellankrigstidens USA med hjälp av sin tids modevetenskaper, sociologi och psykologi. Han var verksam så länge i branschen att han hann med att göra kampanjer för såväl för att få fler kvinnor att röka i slutet av 20-talet som hälsomedvetna antirökkampanjer på 60-talet(!). Således var han likt valfri politiker i valfritt land.

Alla vi som dagligen vistas på börsen och läser diverse olika medier, såsom Dagens Industri, forum, tidningar, bloggar mm. vet hur det dels är lätt att bli påverkade av andra, dels vikten av att inte bli det. Jag har alltid hävdat att människan är smart, men att människor är dumma. Om detta vittnar all den hemska historik som människoväsendet har; rasismen, Nürnberg, nationalismtänkandet under 1800-talet, vänstervågen på 60- och 70-talen, TV3:s reklam för Svenska Hollywoodfruar et cetera. Om än mer vittnar den om den kommersialism vi idag lever i. Det blir ett intressant, ömsom skrattretande, ömsom förskräckligt, kliv att ta mellan Bernay och Katarina Bjärvall, som i sin bok ”Yes! Därför köper vi det vi inte behöver” vill undersöka kommersialismen och överkonsumtionen.

“The conscious and intelligent manipulation of the organized habits and opinions of the masses is an important element in democratic society. Those who manipulate this unseen mechanism of society constitute an invisible government which is the true ruling power of our country.” Bernays

I Bjärvalls bok skryter ingen med att de drar i trådarna, för konsumtionen är ett märkligt väsen. Ingen säger sig ha makt över den. Multinationella koncerner känner sig utlämnade åt tonåringarnas nyckfulla vilja, samtidigt som skolgårdens små prinsessor och maffiabossar befinner sig i en underbart välfungerande symbios med varumärken och med kommersialismens outtalade värderingar.

Det är inte säkert att reklamen är den viktigaste förklaringen till konsumtionen. Bjärvall nämner grupptryck, osäkerhet, tidsandans förändring från folkhem till nyliberalism med mera. Här vill jag påstå att Bjärvall missar en tydligt därtill viktig koppling – reklamen och övriga faktorer agerar i en symbios! Således kommer vi in på ett ämne många innan mig, samt även jag själv såväl här som här, diskuterat tidigare. Ändock ämnar jag fortsätta detta ”same shit but differente name”-spår med att försöka skapa lättsam koppling mellan konsumtion/kommersialism samt människans psykologi i allmänhet men neurobiologi i synnerhet. 

[...]Vetenskapen om nervsystemet betraktat i ett biologiskt perspektiv, det vill säga utifrån dess funktioner för människan som biologisk varelse [...] Psykologiguiden.se

Att reklam och konsumtion kopplar sig till hjärnans lust- och belöningssystem är föga nytt, vilket Bjärvall, tyvärr, väljer att stanna vid. Således kommer inte boken med något nytt under solen. Förvisso kan den vara rolig att läsa, men för hen som redan känner sig kunnig inom merkantilismens påverkan av våra sinnen kan nog låta den ligga kvar på Amazons bokhylla. Emellertid har denna bok, därtill andra innan den, gjort att intressanta frågor har växt upp, frågor som jag anser bör diskuteras: vad krävs för att hjärnans belöningssystem ska vilja koppla sig till något annat? Skuld och moralism kommer inte att få folk att sluta överkonsumera (ej heller att göra rätt för sig gällande skattbetalningar), men fäster sig våra lustupplevelser vid något annat än konsumtion kanske det kan leda till att oavsett hur mycket annonsörerna tjatar, likt tonårsföräldrar, kommer vi ej bry oss. Personligen har jag tidigare varit en s.k. "prylnörd" men då jag har kommit att lära känna mig själv vet jag att oavsett om jag köper Playstation 75 eller en Tesla Model 3 kommer min "lycka" vara en falsk sådan, då den grundar sig på ett ting, vilket får till följd att den är kortvarig.

"[...] är om lösningen kanske är kontraintuitiv [...]

Behöver jag smaka något jag inte har smakat förut? Ja, det är klart! Människan, detta nyfikna och rastlösa däggdjur, behöver nya upplevelser, men istället för att upprepa de vanliga fraserna om överflöd skulle vi kunna se oss omkring med förfrämligande ögon och upptäcka att vår tid är sällsynt fattig på upplevelser och belöningar utöver de som kommersialismen erbjuder. Tänk om lösningen är så enkel som att stänga av allt som hör vardagen till, ta på sig sina sandaler och bara gå ut? Är det inte lycka om något att ta en promenad med en kär vän, sätta sig på en parkbänk och inandas "nuet"?

Ytterligare en aspekt som har vuxit fram hos mig, vilket säkert många av er läsare ryggar undan från, är om lösningen kanske är kontraintuitiv; att det som får oss att må bra inte är överkonsumtion utan mer arbete? Spottade du kaffet på skärmen nu? Innan du stänger ned bloggen ber jag dig att fortsätta, för min förklaring kommer. I en utopisk värld jobbar alla med de arbeten de vill; de upplever arbetet som en plats där de får utlopp för sin kreativitet, lust och vilja; en plats där de trivs (jmfr. dagens s.k. "fritid"). I en sådan värld skulle konsumtionens plats vara obetydlig och enbart fylla ett nyttobehov, vilket är sunt. 

Nu börjar du kanske tänka att denna världsbild förvisso vore fin, men att den i praktiken är omöjlig. Ja, för en majoritet av världens befolkning är, tyvärr, fallet som sådant. Dock finns det de som ändå lyckas. Vilka är dessa? Jo, de som väljer att fokusera på andra saker än en "avarge joe". Det finns de som väljer att jobba med det som de älskar till en lön som enbart räcker till att betala det som de behöver. Dock upplever dessa inte detta som ett ok. Nej, de har fullt upp med att vara genuint lyckliga och må bra. Just till denna position tror jag vi är många som vill, varav flera börjar nå eller t.o.m. har nått sitt mål (ännu en gång: Grattis Fantastiska Farbror Fri). 

Bjärvall vågar sig inte på att gå in på neurobiologi, vilket är synd då det känns som att mycket kunskaper kring varför människor omkring oss är beredda att ta (sms)lån för att köpa en Apple Watch eller dylikt vore önskvärt. Om man som människa är metakognitiv tillika metamedveten om konsumtionshetsarnas "vapen" klarar man av att stå emot de lättsamma försök de multinationella bolaget slänger ur sig. "Köp Pepsi för att Leo Mesi dricker det" - jo, jag tackar! Således skall jag alltså trycka ned 10 sockerbitar i flytande form i kroppen bara för att en känd fotbollsspelare gör det? Och sedan fortsätta med mitt sockerätande tills jag platsar i Bigest Looser och därmed (om jag lyckas) blir ett ansikte utåt för diverse träningsmärken, "nyttig-mat"-producenter osv. som sedan i sin tur påverkar en annan som påverkar en annan etc... Behöver jag fortsätta? 

När det kommer till att konsumera och spara handlar det enbart om att ställa de rätta frågorna (utan inbördes ordning):

• Vad är mitt behov?
• Är priset värt kvaliteten?
• Hur mycket kommer varan att användas?
• Kan jag hitta varan genom billigare kanaler?
• Och slutligen: Har jag råd?

Det finns en baksida med att alltid utgå från ett "snålt" leverne och det är inte det jag förespråkar. Det jag förespråkar är en kostnadsmedvetenhet; ett fokus på såväl det långa som korta perspektivet. Människan är en social varelse och visst mår man ibland bra att unna sig både det ena och det andra (köpte själv Dark Souls 3 denna vecka för jag älskar att plåga mig själv...hrm...). Men att göra detta för ofta leder enbart till en destination där begrepp såsom olycka, skuld, tomhet, materialism etc. har herravälde på bekostnad av dess antonymer. Väl därifrån är det ej långt till en medverkan i Lyxfällan.
Således måste man finna en bra, realistisk och tillfredställande gråzon. Man ska/behöver inte säga "yes" till allting, ej heller "no". Jim Carrey testade "yes" och det gick sisådär...Scrooge sa endast "nej" och det gick ... sisådär ... Lärdom? 

"The era of `yes`has begun" Yes man

"Grundfrågan när man diskuterar överkonsumtionens orsaker och konsekvenser är sikten. Vi överkonsumerar därför att vi inte är förmögna att tänka tillräckligt långt i tid och rum. Vår förmåga att förstå och omfatta konsekvenserna för jordens hållbarhet och för människor bortom vår egen närmaste krets övertrumfas av de kortsiktiga kickar vi tycker oss få av konsumtionen" (Bjärvall, 2015).

Just detta citat fångar mycket av det som en av vår tids stora tänkare därtill filosofer, Noam Chomsky, uttrycker i flertalet skrifter och intervjuer. Igår hade jag äran att se "Requiem for an american dream", i vilken Chomsky b.la. diskuterar företagen, deras (dolda) agendor samt utnyttjandet av den "psykologiska" makt de utfärdar mot oreflekterade osmarta"jag-köper-vad-som-helst-för-vilken-dum-anledning-som-helst" konsumenter. 

 "The major media-particularly, the elite media that set the agenda that others generally follow-are corporations “selling” privileged audiences to other businesses. It would hardly come as a surprise if the picture of the world they present were to reflect the perspectives and interests of the sellers, the buyers, and the product. Concentration of ownership of the media is high and increasing. Furthermore, those who occupy managerial positions in the media, or gain status within them as commentators, belong to the same privileged elites, and might be expected to share the perceptions, aspirations, and attitudes of their associates, reflecting their own class interests as well. Journalists entering the system are unlikely to make their way unless they conform to these ideological pressures, generally by internalizing the values; it is not easy to say one thing and believe another, and those who fail to conform will tend to be weeded out by familiar mechanisms." N. Chomsky

Får du en "kick" av att konsumera eller en dito av att inte konsumera? Hur tänker och känner du då du blir intresserad av något du vill ha, men kanske inte fullt ut behöver? Att då och då unna sig saker är nog sunt, men när och hur bör man dra gränsen/gränser?