Det våras för revolution?

Få, om än någon, har missat att läsa och ta del av alla de löpsedlar som stavas "Fattigpensionärer", "Klassklyftor", "Bidragssamhället" et cetera och det finns lika många förklaring som ursäkter till detta. Om det inte är skatternas fel, är det individens och likt alltid finns nog sanningen någonstans mitt emellan, likt Sveriges mellannamn stavas "lagom", eller, för den delen, "mellanmjölk".

Den politik vi har idag, med b.la. dess skattesystem, är förvisso till stora delar en mycket bra och "vacker" sådan. Emellertid är den lika förlegad som Spice Girls, Backstreet Boys och Chansar Mest's favoritband - Aqua. I takt med att befolkningen ökar, likt människans livslängd, kommer dagens politik, och främst dess ekonomiska sådana, att tappa i kraft för envar dag som fortlöper. Idag går var fjärde av Sveriges kommuner back och detta kommer ej att minska, utan att öka. Äldrevården behöver pengar, liksom skolan och vården. När antalet äldre ökar men antalet i arbetsför ålder kommer att vara relativt statiskt kommer det anrika och, i världen hyllade, välfärdssystemet att krackelera. I en intervju med SVT säger SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog: "Vi har ett högt tryck från en ökande befolkning. Antalet personer över 80 år räknas öka med 47 procent de närmaste tio åren, vi kommer också att ha en snabb ökning av barn och unga samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder ökar långsamt med bara 5 procent."

Man behöver ej ha läst en universitetskurs i matematik för att förstå att ekvationen om att pappa staten skall ta hand om allt och alla inte går ihop. Därtill är det mycket svårt att se hur den skall kunna lösas. Vad kommer detta att leda till? Ett troligt, om än hemskt och icke-önskvärt scenario, är att arbetarklassen, de besuttna, vars inkomst är relativt låg men skattetryck högt och vars balansräkning är att jämföra med valfri deltagare i Lyxfällan, kommer att kräva sin rättighet, även om de ej har gjort sin plikt. Med "plikt" menar jag följande:

1. Satt sig in i den tid som vi alla lever i och skapat sig en överblick om (den mindre angenäma) situationen, och med det insett...
2 ... att pappa staten har tappat sin makt. Det kommer inte att vara några guldägg som levereras i pensionsbrevet, utan istället kommer det bli mer á la USA, vilket betyder "var man för sig själv". 
3 Förstått att det handlar om att göra sin plikt, dvs. arbeta, se till att vara attraktiv för och på marknaden för att aldrig riskera att bli arbetslös. Jobb som försvinner med tiden och den tekniska utvecklingen kommer aldrig att komma tillbaka och därför är det viktigt att Rune, 44 år och industriarbetare, förstår att han måste vidareutbilda sig för att kunna svara mot de krav och kunskaper som efterfrågas.

Den politik som vi har i Sverige idag, men även i en majoritet av Västvärldens länder, är en rest, en förlegad kvarleva som i sin nuvarande form inte kommer att överleva. Medan tekniken, människan, globaliseringen et cetera har ökat och utvecklats, har politiken mer eller mindre stått still. Idag har Sverige, välfärdsstaten framför övriga, inte råd att erbjuda en vård, skola och äldreomsorg i världsklass, eller i alla fall inte en sådan klass som man skall förvänta sig givet skattetrycket. Istället skall kommuner spara och vinnarna är inga, utan i detta fall finns bara förlorare. Detta är bara ett av flera problem för denna och nästkommande generationers framtid, varav vissa jag redan har diskuterat här.

Vad kommer detta att leda till? Historiskt har vi sett hur förlegade politiska system har störtats - Den brittiska revolutionen, som även kallades den "ärofulla", den Franska revolutionen och den Ryska dito är tre av de mest talande exemplen. I förstnämnda slängdes kungens makt ut genom fönstret och parlamentet stärkte den makt som de först hade anskaffat sig iom. Magna Charta under medeltiden. I Frankrike spilldes lite mer blod än på den regnrika ön, där det faktiskt spilldes noll, och här slängde man inte ut någon kungamakt ur ett fönster, utan här lät man regentens huvud falla för giljotinens bila för att sedan tillsätta ett försök till republik (att addera är det komiska att det snart återgick till kejsare då Napoleon tillträdde, och även efter denne följde ett par monarker, men sedan, i slutet av 1800-talet, kom den "demokrati" som Robespierre med flera tjatade om 1789 att slå ut). Beträffande den ryska var den inget annat än brutal, där folkets, och då främst böndernas, aka. "arbetarklassen", missnöje kom att leda till att miljontals människor omkom och att de fick sitt politiska skifte, där kommunism i dess mest brutala form infördes. 

I USA ökar klassklyftorna. De rika bor vid kusterna, vilket är logiskt då all handel och utbyte sker där. Det historiska "rostbältet" är i de centrala delarna, där fattiga, hårt arbetande människor sliter med jobb som snart är ett minne blott. Hur kommer de att agera när inte ens den konservativa Trump kan hålla deras jobb igång? Kommer vi se ett sorts "inbördeskrig", där den ena sidan är USA:s centrala landområden och den andra landets kustremsor? 

Vad kommer att följa? Meritokrati? Ingen aning, men dagens politik i allmänhet, men dess skattepolitik i synnerhet, kommer inte kunna fortsätta i dess nuvarande form. Skattetrycket är redan (för) högt och antalet människor över 65 år ökar och dessa kommer även att leva längre och längre. Detta medan antalet i arbetsför ålder ökar med en mycket mindre takt - hur skall det lösas? Kan det lösas? Vad är alternativet? 

Superstar Economy

Under antiken kom flera stadsstater att bildas. För oss dödliga anno 2016 är det framför allt två vi snabbt kan referera till: Aten och Sparta. Medan den första kom att styras genom (grekisk) demokrati kom den sistnämnda att applicera oligarki, en term Aristoteles kom att använda för att förklara en urartad aristokrati. Numer får detta begrepp beteckna ett fåtal mäktiga, som genom kontakter, arv eller dylikt kommit att dominera en organisation, ett företag eller ett helt land. 

Sparta kom att stå sig väl men mötte till slut sitt öde. Emellertid kom styrelseskicket oligarki ej att dö ut med detta. Under renässansen kom bland annat Milano och Florens att växa sig stora och mäktiga via detta styrelseskick. Många i staden hade det knapert men för de styrande var det inget annat än guld och gröna skogar. Släkter såsom Medici, idag kända för att bland annat ha startat Medicibanken, som under 1400-talet var Europas största, samt ha agerat mecenater för Leonardo da Vinci och Michelangelo, för att nämna några, kom att bli sin tids Krösus. Tillsammans med några få andra släkter kom denna att styra Florens efter eget godtyckligt tycke, vilket resulterade i mer rikedomar för dem själva och mindre dito för övriga.

Lorenzo de´Medici

Idag, och speciellt sedan nyheten om AT&T:s bud på mediejätten Time Warner, har begreppet "Superstar economy" börjat florera. Under 1980- och 1990-talet hävdade diverse kunniga till "demise of size" för de stora företagen och att dessa tycktes att mer och mer ge vika för en mycket mer entreprenörekonomi. Jättar som AT&T bröts upp och statsägda företag privatiserades. Högteknologiska företag dök upp från ingenstans. Peter Drucker, erfaren konsult inom företagande och drift av dessa, meddelade att "Fortune 500 är över". 

"[...]köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000![...]"

Nu verkar det dock som att storlek har betydelse igen, vilket framkommer i en rapport från The McKinsey Global Institute. De beräknar att cirka 10 % av världens största bolag genererar 80 % av alla vinster. Bolag med mer än 1 biljon i årlig omsättning står för nästan 60 % av de totala globala intäkter och 65 % av marknadsvärdet. Strävan efter storlek producerar en global bullmarknad för fusioner och förvärv. År 1990 fanns det 11.500 M&A-uppgörelser med ett sammanlagt värde som motsvarar 2 % av världens BNP. Sedan 2008 har antalet stigit till 30.000 per år, vilket, i runda slängar, är värt cirka 3 % av den globala BNP:n. USA: s konkurrensmyndigheter har nyligen gett Anheuser-Busch InBev, en av världens största dryckesföretag, klartecken att köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000!


Effekten av "superstat economy" är mest synlig i Amerika, världens mest avancerade ekonomi. Andelen nominell BNP, som genereras av Fortune 100 största amerikanska företag, ökade från ca 33 % av BNP:n 1994 till 46 % år 2013. Beträffande Fortune 100:s andel av intäkterna från Fortune 500 gick dessa upp från 57 % till 63 % under samma period. Antalet noterade bolag i USA har nästan halverats mellan 1997 och 2013, från 6797 till 3485, enligt en studie av Gustavo Grullon, vilket speglar trenden mot konsolidering och växande storlek. Försäljningen av "mellanstora" börsnoterade bolag är nästan tre gånger så stor som den var för 20 år sedan. Därtill har vinstmarginalerna ökat i direkt proportion till koncentrationen av marknaden.

"[...]svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet[...]"

Superstar economy tycks ej bara gälla inom bolagens värld, utan även bland oss dödliga. Förra veckan skrev Andreas Cervenka i SVD om hur lotto-ekonomin skapade Donald Trump och visar med siffror att de rikaste har fått det bättre, ja även den precis under den stegpinnen, även kallade övre medelklass, medan de på medelklasspinnen samt därunder har krympt. Detta har lett till att glappet mellan rika och "mindre rika" ökat. Pew Research framlägger siffror som visar att kategorin medelklass krympt från 62 % 1970 till 43 % 2014.

Vad säger detta? Jo, låt mig dra det lite längre och även väva in BNP på generell basis. Om en minoritet blir rikare och en majoritet blir "mindre rikare" syns detta inte lika klart som det annars vore, då de rika "täcker upp" för övriga. Inflationen tar inte fart för att den stora massan inte får mer i plånboken och detta medan svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet medan de reflekterar kring varför ingenting händer.

Förlåt för ovan utsvävning. Låt oss återgå till "Super economy" i anknytning till storbolag. Alan Kreuger, som är rådgivare till Obama, menade i ett tal för ett tag sedan att ekonmin blivit som musikindustrin; ett litet antal stjärnor suger åt sig alltmer av strålkastarljus och biljettintäkter medan övriga slåss om bördsmulorna. Några få begåvade, eller tursamma då det där svårt att skilja dessa åt inom finanssektorn, kapar åt sig en stor del av vinsten.

"[...]och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid[...]"

Superstar economy-effekten är särskilt tydlig i den kunskapsbaserade ekonomin. I Silicon Valley njuter en handfull jättar med marknadsandelar och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid. "Konkurrensen är för förlorare", säger Peter Thiel, en av grundarna av PayPal, och den första utomstående investeraren i Facebook. På Wall Street har de fem största bankerna ökat sin andel av USA: s banktillgångar från 25 % år 2000 till 45 % idag.

Bilden i andra rika länder är mer varierad. Medan det varit snarlikt USA i Storbritannien och Sydkorea har den varit mindre uttalad i kontinentala Europa. I en lista över världens 100 bästa företag utifrån börsvärde, vilket sammanställts av PwC,  har antalet kontinentala europeiska företag minskat från 19 i 2009 till 17 idag. Sett till världen generellt framkommer att en viss konsolidering regeln. OECD, en klubb av mestadels rika länder, konstaterar att företag med fler än 250 anställda står för den största andelen av förädlingsvärdet i varje land den övervakar. Som ytterligare ett närbesläktat exempel kanske Tele2:s förvärv av TDC kan räknas.

"[...]en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen[...]"

Det finns goda skäl att tro att "Superstar economy"-effekten kommer att samla styrka. Stora och mäktiga företag tvingar sina konkurrenter gå "all in" för att kunna konkurrera med dem. De trugar också ett stort antal advokater, konsulter och andra företag som säljer professionella tjänster att bli globala för att leverera deras behov. Digitalisering förstärker trenden eftersom digitala företag kan utnyttja nätverkseffekter och verka över gränserna. Således blir det en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen. Dock blir det raka motsatsen för de på den andra sidan...

Släkten Medici och dess makt kom att ebba ut under slutet av 1600-talet för att, mer eller mindre, dö ut under 1700-talet. Just det oligarkiska styret hade dock försvunnit lite tidigare, men existerade fortfarande - om än mer i det fördolda. Milano kom först att invaderas av Frankrike, som sedan kände för att förlora det till Spanien. Beträffande styrelseskicket i staden kom dock oligarkin att fortsätta in till 1700-talet. Dock med ett visst "överseende" från de statliga herrarna.

Vad tror du? Kommer vi se de stora, kolosserna, att bli större och mäktigare på de mindres bekostnad? Vad ser du för för- respektive nackdelar med detta? Om detta nu är en sanning; skall man då köpa stort eller litet, och hoppas på att bli uppköpt av de starkare? Eller, skall man, vilket är en strategi jag mer ofta än sällan förespråkar, bara låta allt vara och "go with the flow"? Läs gärna Gustavs inlägg samt kommentarerna när du reflekterar över ovan inlägg. 

How the West Was Lost(?)

"[...] the vicissitudes of fortune, which spares neither man nor the proudest of his works, which buries empires and cities in a common grave [...] E. Gibbon

Vandalerna plundrar Rom; det sedan länge mäktiga riket faller och "världen går tillbaka 1000 år i tiden".

En grupp affärsmän presenterar ett förslag till en kund. En västerländska spenderar tjugo minuter på att framhäva en teknisk förfining därtill en utmärkt design och enastående tillförlitlighet för produkt. När hon är klar sätter hon sig med ett självsäkert leende och beställer in en ny espresso. Medan servitören gör denna spänner hon segervisst ögonen i mannen mitt emot henne, vars ögon är något glesare och hy något gulare. Den kinesiska köpmannen ser västmanländskans självsäkra flin men vet bättre än att spela det fula spelet; ty han är uppfostrad med såväl vett som etikett. Samtidigt vet han att några fula blickar eller sparkar under bordet ej behövs - han kommer att segra utan dessa medel. Teatraliskt låtsats han spänna åt slipsen, fukta läpparna och öppna sin Macbook pro som om han hade ett manus nedskrivet däri. När västmanländskans espresso kommer in väntar kinesen tills hon har fört koppen till munnen och hunnit intaga en lite slurk av den himmelska drycken. Sedan säger han kort: "Vi kan göra allt detta till 40 % av deras pris".

Det är svårt att säkerhetsställa exakt när västvärlden, på ett kollektivt plan, beslutade att luta sig tillbaka, ta det lugnt och, med det, implicit, överlämna herraväldet till tillväxtländerna i allmänhet men öst och Kina i synnerhet. Kanske var det inte ett medvetet beslut; trots allt fortsätter väst att lura sig självt om sin tekniska, moraliska och kulturella överlägsenhet över "resten". Allt detta enligt Dambisa Moyo, en erkänd ekonom med bland annat en Ph.D. från Oxford, en M. A. från Harvard samt B.S. därtill MBA. från American University.

Dambisa Moyo hävdar i sin bok, How the West Was Lost, från vilken det inledande anekdotstycket är hämtat från, att det inte rör sig om något "val" av västvärlden. Ej heller att öst helt plötsligt bestämde sig för att "nu jävlar". Nej,  roten till denna maktförskjutning ligger i en rad politiska och ekonomiska val som västerländska regeringar, konsumenter och affärsfolk tagit. Dessa val kommer, enligt Moyo, inom de närmaste 40 åren leda till att världen ekonomiskt, politiskt och, eventuellt, militärt kommer att styras/kontrolleras av dagens tillväxtekonomier. Bland annat har detta tydligt framkommit i de diskussioner som förts angående huruvida den amerikanska dollarn bör vara/kommer fortsätta att vara en världsvaluta.  

Hur har detta kommit till stånd? Moyo anser att väst svarade för globaliseringen och framväxten av ny teknik efter andra världskriget genom att avstå från sparande och investeringar och istället fokusera på en förhöjd levnadsstandard. Denna har, och gör så även fortfarande, om än i mindre utsträckning sedan Lehmankraschen, betalats genom att utveckla världsbesparingar som sedan kanaliserats genom fastigheter och allt mer improduktiva investeringsbubblor.

Efterkrigstiden präglades av snedfördelningar av resurser i och till olika segment - ändock med de bästa avsikterna. Man uppmanade folk att köpa och äga fastigheter/mark i syfte att skapa en fastighetsägande demokrati. Detta ledde till att kapital och produktion flyttades till detta segment och regeringar i väst kom att uppmana husägare att behandla sina bostäder som finansiella tillgångar. Att säga att följderna har varit katastrofala måste nog erkännas vara en litotes. Än idag lider många i USA för denna politik. 

Utöver detta lämnades dyra pensionsrättigheter till "baby-boomers", som inte hade någon avsikt att dö när de förväntades(!), vilket ledde till en sorts uppblåsthet av den offentliga skulden. Tillverkning degraderades, vilket även gällde finansiella medel till utveckling och forskning kring teknik och vetenskap. Finansiella tjänster och institut sög upp de bästa eleverna från västvärldens universitet och tog med det en stor del av den talang som annars skulle ha spridits inom andra segment, såsom industrin. Väst spelade ett spel där målet var vinstmaximering medan "resten", dvs. tillväxtekonomierna, koncentrerade sig på fördelsövertagande gällande såväl teknik, vetenskap och produktion. Med andra ord blev väst girig och valde(?) att glömma vad det var som hade gjort dem stora och konkurrenskraftiga medan tillväxtekonomierna istället var smarta och kopierade det lyckade receptet.

Förvisso har jag inte läst hela boken men jag vågar ändå påstå att Moyo vidareutvecklar sina teser på ett bra och, oftast, pedagogiskt sätt. Dock är det vissa saker jag saknar:

För det första en politisk-ekonomisk analys av hur och varför denna självsvåldiga kortsiktighet kom att dominera den allmänna ordningen i väst. Hennes svar på denna fråga är mestadels funktionalistisk: eftersom det ekonomiska egenintresset underordnades till de militära och politiska uppvisningarna. 

Hennes lösning, bland några andra, för detta är att man ibland måste bita i det sura äpplet och överge nuvarande demokratiska politik(!). Ja du läste rätt. Hon hävdar att det kan vara mer av nytta än ont att övergå till ett annat styrelseskick, vilket gör att de styrande inte kommer behöva bry sig om tröttsamma saker såsom den allmänna opinionen (jmfr. Kim Jong-Un; Stalin; Hitler; Napoleon ... Anders Sundström etc.). En bra och högst adekvat sammanfattning om detta står att läsa hos Cornucopia, som bland annat skriver:

"En etablerad gammal sanning (=verklighetsbeskrivning) är att en liberaliserad marknadsekonomi i en demokrati är vägen till ekonomisk tillväxt och välstånd, aka liberalismen. Men liberalismen genomgår en identitetskris när den kommunistiska diktaturen Kina om några år kommer vara världens största ekonomi.

Liberalismen har genom historien firat triumf efter triumf och dess slutliga seger trodde man var när först det kommunistiska östblocket föll och sedan själva satan själv, Sovjetunionen. Därmed kunde all diskussion läggas till handlingarna - demokrati och frihet var bäst.

Men sedan kom Kina i på banan på allvar runt millenieskiftet."

Som en ytterligare medicin på den pest som har drabbat väst föreslår hon (handels)protektionism, vilket vi får säga vara mer sofistikerat än ovan nämnda förslag.

Det andra som jag upplever mig sakna i boken (jag vill ännu en gång betona att jag ej läst hela alstret och att det jag skriver därmed kan visa sig vara något missvisande) är en historisk medvetenhet om hur regimer oundvikligen stiger och faller (jmfr. rommarriket, det napoleonska riket etc.). 

Ömsom får jag en känsla av att Moyo ser västs nedgång som något absolut; för alltid gällande, ömsom som dess motsats; flytande, relativ och naturlig.

Är denna nedgång reversibel? Kanske har västvärlden helt enkelt förlorat hunger att leda och istället föredrar att njuta av, de förvisso goda ändock ej reproducerande, frukterna av sin före detta överlägsenhet medan det kan? Att väst har tappat "makt" inom världspolitiken och världsekonomin är det nog ingen som motsätter sig. Vad gäller politiken anser jag, för det mesta, att detta är av godo, då världens länder dels måste samarbeta för att "rädda" den jord vi håller på att förstöra, dels komma till insikt att kolonialismen sedan länge är död. Detta kan endast uppnås om det finns ett sorts "status quo", där ingen är herre över den andra.

Beträffande ekonomin har västs avsaknad av ledarroll tydligt framkommit, då nyheter från Kina mer och mer styr våra börser. Dock, kommer samma sjukdom som har drabbat väst även drabba öst? Vad händer sedan? Återgår den gula tröjan till väst eller blir det en ny ekonomi; en vi inte ens kan föreställa oss? Är jag, du och vi låsta vid ett visst synsätt och därmed saknar förmågan att se ur ett annat dito? Är vi för insnöade på att "A" är "A" och inget annat och att detta alltid har gällt och således skall fortsätta gälla? Visserligen gillar jag Kalle Anka på julaftonens eftermiddag, men tror jag att det alltid kommer att sändas? Kommer det aldrig att komma något nytt? Att tro annat är som att säga att vi lever i en statisk värld, vilket vissa (implicit) gjorde när den erkända trillingnöten togs bort i de kära röda askarna; "Den har ju alltid funnits där". Ja, det kanske den har, men är det en anledning till att så skall förbli? Det var en stor händelse när Konstantin den store beslutade att införa kristendomen som officiell religion och trots att Jupiters beskyddare ryggade undan och kom med så många anklagelser och argument att inte ens Tiro, Ciceros slav som "uppfann" stenografin, skulle ha hunnit med att anteckna övergick religionsväldet till Jesus Camp.

Jag kommer fortsätta att läsa Moyos alster och hoppas på att hon kommer fram till intressanta slutsatser. För er som är intresserade att se samt läsa mer av henne kan jag, självklart, rekommendera boken, men även detta TED-talk: "Economic Grothw Has Stalked. Let's fix it"

Förvisso en makrofråga utan dess like (vilket säkert killarna i Värdepappret gillar) men... vad anser du ligga bakom "The decline and fall of the western empire"? Jag vill betona att jag ej anser det nu mera vara en kamp mellan väst och öst, då dessa är något som kom till i och med efterkrigstiden och idag bör anses vara förlegade; ej heller att den ena sidan är bättre än den andra. Dock finns denna indelning på grund av den historia som vi, mänskligheten, har skrivit. 

Därtill kanske väst inte har "förlorat", utan det bara är den subjektiva uppfattning som, genom medier, fått oss att tro så. Kanske har Moyo (och många fler, i sådana fall) gjort en höna av en fjäder? Tveksamt ändock viktigt att betona. Jag vill varmt rekommendera Riskminimerarens inlägg om detta.

Är det tillfälligheter? Är det lättja? Godtrogenhet? Många frågor som kräver lika många därtill utförliga svar. Låt inläggets tema figurera i ditt sinne och skriv gärna kortfattat (haha) vilka de första tankarna och åsikterna, som kommer till dig, är.