En filosofs hobbyprojekt

[...] "Manövern hängde på om legionärerna hade modet att stå emot truppen som, beväpnade med långa bastanta svärd och andra tillhyggen, redo att sprida död och lidande runt omkring sig, kom ridandes i full galopp. Om triariis mod svek dem skulle de alla bli nedridna, vilket skulle lämna hastatii och principes försvarslösa och fångade i den kniptångsmanöver fienden planerat. Skulle detta ske skulle striden vara över på några minuter och kohortens standar skulle falla i fiendens händer."  [...] X, Sofokles

Det har verkligen varit roligt att se hur bloggen har kommit att uppmärksammas av allt fler läsare. Ni ska alla ha ett stort tack för att ni dels läser, dels tar er tid att kommentera. Jag är fullt medveten om att jag särskiljer mig jämfört med andra; för det första har jag inte publicerat en enda analys; för det andra är jag lika transparent á la Sundström (eller Nordea; välj själva) när det kommer till mina innehav och hur jag ökar i dem. Utöver detta strävar jag mer efter att finna andra, ibland något långdragna och till sin spets dragna, perspektiv på ekonomiska bestyr; sätt som kan hjälpa såväl mig som dig(?) att se med nya ögon på investeringar än att försöka konkurrera med diverse andra kompetenta bloggare.

Detta inlägg kommer inte ha några filosofiska anspelningar. Ej heller kommer det handla om ekonomi. Istället vill jag berätta om ett projekt som jag har, om än i varierande grad, arbetat med de senaste fem åren. För er som har läst inlägget En grekisk intervju kanske minns att jag nämner min bok. Sedan dess har jag fått många frågor, framför allt via twitter, kring denna. Således tänkte jag berätta lite om detta hobbyprojekt, som tar en sådan stor del av min tid.

Skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat; på lågstadiet har jag minnesbilder av att jag skrev om Kapten Röd. Denne var viking och seglade på de sju haven (ja, som ni förstår hade jag sett Pippi Långstrump på de sju haven); på mellanstadiet skrev jag gärna (skräck)noveller och på högstadiet blev jag mer och mer intresserad av historia, vilket gjorde att mitt skrivande kom att få en sådan anspelning. Under gymnasiet fortsatte detta intresse och nu kom jag också att bli mer intresserad av språk; detta verktyg som är essentiellt för kommunikation. Hur är språk uppbyggda? Kan man ändra dem? Hur? Vilka regler gäller och kan/får man bryta mot dessa?

Att mitt intresse för språk väcktes känns logiskt, då skrivande förutsätter en kompetens kring detta. Likaså strävar man som (hobby)författare alltid efter att utveckla sig (jmf. fotbollsspelaren som tränar extra på frisparkar för att bli bättre och bättre) i sitt skrivande och för detta krävs det en medvetenhet om sitt språk- att bli metakognitiv; att lära sig ett språk om språket.

Så vitt jag kan minnas har jag alltid gått med en önskan att skriva en bok; en känsla om att jag vill förmedla alla de tankar, idéer, berättelser, fantasier etc. som finns inom mig, men varje gång har hinder såsom tid och andra projekt kommit i vägen. Mer ofta än sällan har den vanligaste orsaken till att jag inte har börjat med en bok varit den mentala bilden av ett jobb så omfattande att ekvatorn skulle framstå som storlek "small" att täcka det. Och nu, med facit i efterhand, är jag nog benägen att hålla med. Ändock, och detta är ett stort sådant, valde jag att acceptera det tunga arbete som kommer med att skriva och många gånger var jag nära att lägga av. Inte desto mindre var dessa tankar tillika känslor lika kortvariga som Johannes Paulus I regeringstid.

Den bok jag nu är i arbete med att färdigställa (läser, läser och läser om för att finna små enstaka språkfel e.d.) är inlämnad på ett förlag som har visat ett intresse. Dock är det legio att man som ny författare mer ofta än sällan är nödgad att själv finansiera och publicera sitt/sina första alster än att hoppas på att finna ett förlag som gör detta. Bara för att förlag refuserar en text behöver det ej betyda att den inte är bra: genre, ekonomi, förlagets storlek, dess inriktning mm. är bara några av flera faktorer som spelar roll. Ett ypperligt bevis på detta torde vara Bonnier och deras refuserande av Astrid Lindgren.

Min förhoppning är/var att släppa boken till juni, men om förlaget nappar och åtar sig att publicera den kommer den ej komma ut innan 2017. Förlaget har tre månader på sig att läsa, bedöma och undersöka kring mitt alster. Detta gör att oavsett om de väljer att publicera den eller ej kommer det bli svårt att hinna publicera den innan sommaren, då det tar cirka 2 månader att arbeta med ett eget förlag. Således är jag just nu fast... Emellertid stressar jag inte; boken kommer att släppas och det är det viktigaste. Innan eller efter sommaren gör, på ett sätt, detsamma, även om jag hade hoppats kunna bjuda på en skön läsning till alla semesterfirare.

Två frågor som säkert figurerar i ditt huvud nu torde vara: Vad är det för bok och vad handlar den om?

Det är en historisk spänningsroman som bygger på verkliga personer och händelser. Jag vågar nog påstå att jag har läst det mesta inom denna genre i allmänhet men om antiken och romarriket i synnerhet; Conn Iggulden; Simon Scarrow; Steven Saylor; Robert Harris; Adrian Goldsworthy m.fl. (en rolig anekdot i sammanhanget är att jag hade/har kontakt och ett samarbete med en majoritet av dem under mitt C-uppsats samt under skrivandet av mitt nuvarande alster). Samtliga av dessa har influerat mig och likt Iggulden, Harris och, i viss mån, Saylor, har jag forskat kring en person och sedan valt att berätta om denne och dennes gärningar, liv, uppgång och fall. Likt dessa författare har jag även tagit ut svängarna; en kniv i ryggen här och där, en dramatisk kärlekshistoria, lite otrohetsbestyr, lite förtal, en smocka i luften och diverse annat ämnat att göra boken till en spänningsroman, och inte bara en roman.

Således ligger det mycket forskning kring min bok. Det har blivit otaliga timmar med bläddrande av gamla dokument, besök och återbesök i Tacitus, Suetonius m.fl:s alster samt korrespondens med insatta i ämnet. Grundforskningen tog mig cirka åtta-tio månader men den har alltid varit med under hela skrivandet.

Genom detta förfarande har jag skapat mig en bild av denna romerska fältherre, som har rollen som protagonist; hans liv, bedrifter, uppgång och fall och ju mer jag har läst, desto mer har jag velat skriva. Det är fascinerande att komma en person så nära; att bli "ett" med honom. Jag inte bara känner honom - jag är honom. När jag skriver om ett fältslag så är jag där - jag! Ja, ni förstår nog de känslor som finns.

Nu blev det ett högst oekonomiskt inlägg men jag hoppas ändå att jag har väckt en liten förundran hos er samt hoppas jag att ni förstår min vilja att nämna lite om detta hobbyprojekt, speciellt då många av er har frågat om den. En del av mina twittervänner har bett om, och även fått, prologen och alla(!) finner det skriva vara mycket bra. Kanske är de inte ensamma om denna uppfattning, då jag, för cirka 5 veckor sedan, fick ett svar från en av Sveriges främsta historiker och författare inom detta ämne. Hen skrev: "En högst trovärdig skildring av ett romerskt militärliv". Utöver detta inväntar jag fler, förhoppningsvis lika positiva, utlåtanden/omdömen från ytterligare ett par historiker.

[...] "Trots alla skrik och stön från skadade legionärer kunde Marius ändå höra centurioner på nytt ge order till principes om eld och inom loppet av ett par sekunder fylldes himlen av en mängd långsmala skepnader. Han följde dem med blicken och såg hur de, efter att ha nått sin maximala höjd, successivt accelererade i sin färd ned innan de med full kraft stötte in i den långa linjen av framrusande män.

”Gör er redo”, skrek han och greppade tag om sitt gladius och sänkte sin scutum. Som om hela den romerska linjen hade hört honom gjorde de alla detsamma och de främre stående legionärerna pressade, i ännu en liten mån, ihop sina dessa tätare, med svärden redo att sticka genom de små luckor som uppstod." [...] X, Sofokles

Facit till "The Pursuit of Happiness"

"Happiness depends upon ourself", Aristoteles

Lycka är något vi alla strävar efter och jag har behandlat ämnet flera gånger, bland annat i "Is happiness for sale" samt "Njutningens paradox". Även om jag har förståelse för att ämnet kan kännas utvattnat till sådan grad att man kan känna en aversion större än den man har mot Donald Trump rekommenderar jag dig att läsa detta inlägg, då en av världens längsta och mest kompletta studier om lycka nyss har avslutats (efter detta inlägg anser jag ämnet slutdiskuterat - skönt!)

Lycka är en av de viktigaste sakerna i livet, men det är också en av de svåraste att studera. Psykiater Robert Waldinger är chef för Harvard Study of Adult Development och har lett samt drivit en av de längsta och mest kompletta studier av det behandlade ämnet som någonsin genomförts. Inför sin undersökning frågade han människor i allmänhet men unga i synnerhet om vad lycka var och betydde för dem. De flesta av de unga vuxna sade att deras mål i livet var att bli rika eller berömda. För mig är detta tragiska svar, som inte kan sägas vara annat än samhällstypiska och karaktäriserande för den värld vi skapat och lever i. Fokus ligger på det yttre; det materiella istället på dess antonymer. Således blev jag glad efter att ha läst Wallingers rapport, där slutsatsen säger att det inte är pengar, makt eller berömmelse som ger människor lycka, utan... ja, vi kommer till det längre ned.

Dock, ytterligare ett perspektiv tillika fråga till detta inläggs tema, som bör väckas och behållas i bakhuvudet innan vi fortsätter med studien, är varför vi ska/upplever oss jaga lycka? Har vi någon gång fötts och varit "lyckliga" utan att för den delen ha jagat eller sökt nämnda? Har någon sagt till oss att vi ska/måste jaga den? Är det som så, att genom att söka och jaga nämnda tema som vi ständigt pressar oss mot ett mål, som för varje steg vi närmar oss skjuts fram detsamma avstånd vi upplever oss ha intagit? Är jakten tillika målet(!) en illusion? Jag vet inte utan allt vi kan konstatera är att lycka är ett abstrakt begrepp och således enbart kan vara av en subjektiv upplevelse hos envar. Detta styrker ett ifrågasättande till att "köpa sig lycka". Personligen har jag, efter dessa inlägg om lycka, kommit fram till att man inte ska jaga lycka i tron om att den "finns på andra sidan" eller att man nödvändigtvis måste simma över ån efter vatten. Genom att inte jaga den; inte fokusera på den; inte låta den uppta din sinnesfrid kommer du att uppleva den. För inte går du ut på en restaurang med dina vänner och sitter där med tanken att "nu ska jag vara lycklig", eller? Nej, det är dagen efter, då du förvisso ångrar kvart-i-två-shoten men inte kan göra annat än att le när du tänker tillbaka på allt roligt som hände under gårdagen, då du var lycklig!

Detta lättsamma utsvävande från min sida tillåts avslutas med två citat som jag finner träffande och tankeväckande utifrån vilket perspektiv man väljer att angripa temat:

"One of the first conditions of happiness is that the link between man and nature shall not be broken" L. Tolstoj

"We hold these thruts to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness..." Den amerikanska självständighetsdeklarationen 

Så, åter till studien. I denna följdes två grupper av vita män i 75 år, med början 1938:

• 268 Harvard "softmores" som en del av "Grant Study" som leds av Harvard psykiater George Vaillant

• 456 12- till 16-åriga pojkar som växte upp i innerstaden Boston som en del av "Glueck Study" som leds av Harvard Law School professor Sheldon Gluck

Forskarna kartlade män om deras liv (inklusive kvaliteten på deras äktenskap, trivsel och sociala aktiviteter) vartannat år och övervakade deras fysiska hälsa (inklusive lungröntgen, blodprov, urinprov etc.) vart femte år. De kom fram till en viktig iakttagelse: Goda relationer hålla oss lyckligare och friskare.

I ett abstract tillika i flertalet intervjuer säger Waldinger att det främst är tre saker som leder till lycka:

Nära relationer

Män i båda grupperna av Harvardstudien som berättade att de hade nära umgänge med familj, vänner, och/eller samhället tenderade att vara lyckligare och friskare än sina mindre sociala motsvarigheter. De tenderade också att leva längre. Som jämförelse framkommer att människor som sade att de var ensamma rapporterade att de kände sig mindre glada. De hade också sämre fysisk och psykisk hälsa, enligt definitionen ovan.

Vad som även styrker ovan förda diskussion är en metastudie publicerad år 2014 i tidskriften Social and Personality Psychology Compass, i vilken det framkommer att ensamhet kan komma i vägen för mental funktion, sömn och välbefinnande, vilket i sin tur ökar risken för sjukdom och död.

Relationernas kvalité (inte kvantitet)

Det är inte bara att vara i ett förhållande som räknas. Gifta par som sade att de argumenterar ständigt och hade låg tillgivenhet för varandra (som av författarna definieras som "high-conflict-marrige") var faktiskt mindre lyckliga än personer som inte var gifta alls.

Dock verkar effekten av förhållandets kvalitet till viss del vara åldersrelaterad. En studie 2015, som publicerades i tidskriften Psychology And Aging, följde personer under 30 år och fann att antalet relationer människor hade i själva verket var viktigare för människor i 20-årsåldern, men att kvaliteten på relationer hade en större effekt på socialt och psykologiskt välbefinnande när människor var i 30-årsåldern.

Stabila och stöttande äktenskap

Att vara socialt anslutna till andra är inte bara bra för vår fysiska hälsa. Det hjälper också avvärja mental nedgång. Människor som har varit gifta utan att ha skilt sig, separerat eller haft "allvarliga problem" tills 50-års ålder presterade bättre på bland annat minnestester senare i livet än de som inte haft turen att leva "bekymmersfritt". Även annan forskning backar upp detta. En studie i tidskriften PLOS ONE 2013 fann att äktenskap, för att nämna en av flera andra faktorer, var kopplad till en lägre risk för mild kognitiv svikt och demens. Allt detta tyder på att starka relationer är avgörande för vår hälsa.

Samhället ställer en stor tonvikt på rikedom och att lycka har en nära och viktig relation med vårt arbete (jmf. citatet från den amerikanska självständighetsdeklarationen samt "the american dream"). Dock, enligt Waldinger, motbevisas detta av denna studie: "Men om och om igen under dessa 75 år, har vår studie visat att människor som klarat sig bäst var de människor som mer värdesatte och valde relationer med familj, vänner och gemenskap."

Likt ofta är fallet med mina inlägg finns den textuella kommunikationen även i en visuell tillika verbal dito. Du finner Wallingers TED-talk här.

Jag är inte förvånad över dessa resultat som Harvardstudien presenterade. Jag upplever mig alltid må som bäst när jag är med människor som står mig nära och som jag håller högt därtill värdesätter. Pengar är föga viktigt för mig för att jag ska vara lycklig, däremot är de viktiga för mig som medel att kunna få möjlighet att få mer tid att njuta av mina nära och käras umgänge - och därmed uppnå mer lycka. Genom att investera, genom att bygga en pengamaskin, genom att inse att livet ej handlar om att "flest prylar när han dör vinner", utan om flest lyckliga stunder, minnen, upplevelser et cetera "vinner". Jag tror det finns en anledning till att program såsom Lyxfällan och böcker såsom Lyckofällan (läs den - mycket bra) existerar medan dess motsatser lyser med sin frånvaro! Det som jag finner konstigt är att gemene man uppmärksammar detta men inget mer. Således blir det "mycket snack men liten verkstad"...

Jag upplever det som att en majoritet av oss bloggare (och säkert även alla andra som investerar men ej bloggar) har detta som mål. För vad är en Tesla S P85D  i jämförelse med en underbar vistelse med nära och kära på Capri med solen i ögonen medan servitören fyller på ditt vinglas och en pasta vongole serveras med dofterna av hemmagjord tomatsås, vitlök och persilja med vetskapen om att allt är "gratis" samt att lyckotiden du upplever inte är tillfällig utan permanent?

För varje krona jag investerar investerar jag i lycka. Man brukar säga att tid är pengar och att pengar är tid - (förhoppningsvis) en lycklig tid! Summa summarum: Varje gång du investerar, tänk då att du investerar i din framtida lycka. Faktum att du är ansvarig för din egen lycka är lika tydligt som konspirationsteorin om att VM 1958 inte ägde rum är skrattretande.

För att förstärka tillika emfatisera känslan kan valfri låt (eller samtliga) av Billboards "happy songs"-list hjälpa när du tvekar kring dina investeringar!

Mer ved på "jag-vill-nå-mitt-mål"-brasan

Mitt syfte att kunna välja att bara arbeta halvtid från och med år 2026 har aldrig varit en sorts ”fix-idé” för mig. Dock har det alltid känts skönt att kunna snegla och spana mot ett mål. Detta kom, för cirka en vecka sedan, då jag var och handlade på ICA, att ändras. Förvisso är mitt mål fortfarans inte en "fix-idé" men det kom att bli alltmer påtagligt i mitt sinne.

Då jag alltid handlat i denna butik samt, i allmänhet, har lätt att prata och hälsa på de anställda, ”känner” jag ett flertal av dem. En av dessa tog emot mig vid kassan och slog in mina varor. Killen i fråga är 25 år och har jobbat på ICA i cirka 2 år. Han har nu fått fast tjänst och säger sig vara nöjd.
Om han har planer på att studera e.d. vet jag inget om, då det oftast blir ”Hej!”, ”Såg du matchen igår?”, ”Har ni ingen parmesanskinka?” ”Är oliverna slut? WTF?!” e.d.

Två veckor innan den incident jag hänvisar till åkte han på semester i Turkiet. Jag pratade med honom dagarna innan, då han skar upp lite påläggsskinka vid charken, och han var då lyrisk och spänd inför denna resa. Han såg verkligen fram emot den och pratade om vad han skulle göra (vila, sola, bada, äta och dricka gott etc. Dvs. "the usual").

Nu, då han slog in mina varor vid kassan, möttes jag av ett kort ”Hej” och hela hans kroppsspråk samt minspel skrek ut ”olycklig”, ”fången”, ”låst” och ”ekorrhjul”. Det var som om Ozzy Osbournes "Soulsucker" personifierats  och dragit ut hans livskraft. Förvisso kan han ha haft en dålig dag, vilket känns som mer troligt. Ändock fick jag dessa vibbar och kom att tänka på mig själv, min livssituation, var jag är och vart jag vill.

Jag kom fram till att jag har det riktigt bra; hälsan är behåll, mat finns på bordet, taket täcker mitt huvud, några skulder finns inga att nämna, är delägare i en bostadsrätt, har fast jobb etc. Därtill har jag (ju) en relativt stor portfölj. Detta är extremt viktiga, värdefulla och fina ”tillgångar” och jag ställde mig frågan vad är det jag vill – i dag, i morgon, om ett år, om tio år?  Därtill ställde jag mig frågan om hur jag kan använda dessa tillgångar för att maximera utfallet av min resa mot mitt mål.

Mina slutsatser blev att jag inte vill vara som han i kassan; leva för en/ett par veckors ”frihet” och sedan låta sig plågas resten av årets dito. Jag vill verkligen kunna äga en möjlighet att själv välja vad jag vill göra när jag vill, var jag vill och hur jag vill.
Visserligen är "fredagskänslan" skön och vetskapen om att två dagars vila står för dörren, men... visst kan man ha samma känsla med att jobba deltid alt. ej jobba överhuvudtaget (och då syftar jag på att det just är "fredag" och inte vetskapen om 2 dagars ledighet). 

Det har varit svängiga dagar på börsen och vissa bolag har kommit med starka rapporter medan andra inte gjort det. En majoritet av mina bolag tillhör det förstnämnda, men även ett par tillhör de sistnämnda, såsom SHB A, KMI, Nordea samt Fortum. När jag läser deras rapporter ser jag vad alla andra ser: minusresultat, röda soffor  sänkta prognoser etc. Dock blir jag ej orolig, då jag har räknat med att alla bolag i min portfölj, på ett eller ett annat sätt, kommer ha dåliga perioder under min resa mot 50 % frihet. Så länge det fundamentala ej drastiskt ändras ser jag ingen anledning att trycka på ”sälj”. Historiken talar för att jag gör rätt men detta är ingen garanti för framtiden. Vi har i dag Greklandskrisen, IS, flyktingströmmar, Kina, minusränta, oljan, Eva Romson … ja, vi har mycket som skriker ”rött” och vem vet; kanske kommer alla dessa faktorer göra att historiken inte återupprepas? Kanske kommer Mellanöstern att ”braka samman”? Kanske, kanske, kanske… ett magiskt ord som ömsom är bekvämt att använda, ömsom obekvämt att få höra.

Det är nu, i stunder likt dessa, jag verkligen tänker på var jag är, vart jag vill och hur jag skall nå dit. Att fokusera på annat hjälper mig inte; det finns andra som gör detta mer än nödvändigt.

Hur skall jag nå till mitt mål och hur kan jag utnyttja de tillgångar jag har?

• Fortsätt investera regelbundet i starka och vinstgående bolag. Dock måste jag bli bättre på att sprida mina inköp över en längre tid. Detta är en svaghet jag upptäckt hos mig själv.

• Fortsätta att jobba (jag tycker om att jobba. Det ger mig mycket att känna mig önskad och behövd. Likaså har jag ett jobb med underbara kollegor och mina arbetsuppgifter är verkligen belönande).

• Inte drabbas av någon sorts hybris utan försöka se och agera logiskt därtill rationellt.

• Försöka hålla samma sparkvot under en lång tid för att snabbare öka såväl värdeutveckling som utdelningskraft.

Jag skulle kunna skriva många flera punkter. Dock väljer jag att bara skriva en till, vilken jag anser vara den viktigaste:

• Pengar är inte allt. Lev i dagen (men inte för den), njut av det lilla och stora; umgås med vänner och familj; köp det du vill om du känner en stark känsla för det; spara mindre om ditt välmående ”kräver” det; var ute och inne, läs en bok, spela ett spel, skaffa fru, barn och kombi; åk till Liseberg;  ta en fika med vännerna; spy galla i det tysta över (blivande) svärmor, tvinga ned den billiga snapsen vid farfars sillbjudning; håll med släktens viktigpetter att det verkligen är sant att dagens ungdom nog allt är extremt bortskämd; låt bli att debattera om huruvida man får/inte får ta av det undre lagret i den berömda tillika omdiskuterade Aladdinasken. Kort och gott: LEVA LIVET!

Hur tänker du kring ditt "Var är jag",  "Vart vill jag" samt "Hur skall jag nå dit"?
Filosoferar du över frågor likt dessa och hur använder du dem? Är det sunt att ha dessa vid jämna tillfällen? Finns det en risk att man, mer eller mindre, ser sig själv som en "sim", som man kan ändra, styra och försöka kontrollera från ett "tredje-persons-perspektiv"?

Vad skulle du göra om du inte var rädd?

I still don't know what I was waiting for

And my time was running wild 

A million dead-end streets

And everytime I thought I'd got made

It seemed the taste was not so sweet

So I turned myself to face me

But Iv'e never caught a glimpse

O how the others must see the faker

I'm much too fast to take the test (Changes, D. Bowie)

Förändringar… ibland tuffa, krävande, utmanande och upplevda som omöjliga; ibland lätta, snabba, milda och upplevda som relativt enkla att genomföra. Gemensamt är att de fodrar en kraftansträngning som i sin tur förutsätter en underliggande vilja. Utan en vilja och ett syfte kommer det bli omöjligt att uppnå ett mål. Detta är enkel psykologi och matematik – inget kneg, ingen deg; no pain, no gain etc.

Likt många av mina bloggrannar har jag läst Mr. MoneyMustaches inlägg om sparandets makt samt densammes inlägg om vikten av att börja tidigt (och således bli ”fri” tidigare). Därtill har jag även läst Petruskos fina inlägg, lekt med Stefan Thelenius ”egentalande” sparkalkylator, låtit mig ryckas med i 40procent20års kalkylark osv. När man läser dessa inlägg och ser de talande och motivationsökande tabellerna därtill diagrammen, slås man av vilka möjligheter envar har – om envar ”bara” tar dem till sig. För det är just det som krävs; att du tar dem till dig samt gör verkstad av snacket – att du vågar införa en förändring! Om du ser och vet att om du väljer att gå väg A kommer mål A att uppnås; likaså om du väljer att fortsätta på väg B kommer du inte uppnå mål A utan fortsätta mot mål B, vilket du ej är nöjd med (för då skulle dina tankar kring "väg A" inte ha väckts).

De senaste veckorna har jag läst en rolig, intressant och lättsam bok som heter ”Vem snodde osten” (S. Johnson, 2000). Denna är riktad mot management och hur man som chef/ledare kan ändra en organisation, men den lämpar sig lika väl för en vanlig Svensson om den läses som en allegori (hej Dante Alighieri!). Skulle det nu vara som så att du ej finner tid, ro eller lust att läsa kan du också se denna film (OBS! Den tycks vara inspelad MED en ost i VHS-kvalité)

Bokens fyra huvudpersoner, vilka gestaltar olika personligheter, består av två möss, Sniff och Snabb, samt två pysslingar, Suck och Stön. Dessa fyra bor i en labyrint och är på ständig jakt efter ost. En dag upptäcker de Ostation C och tror sig ha funnit Paradiset med ett stort ”P”. Här finns ett överflöd av all den ost man kan tänkas önska sig och under en lång tid kommer såväl möss som pysslingar dagligen till oststationen för att frossa.

Pysslingarna blir tjockare och tjockare och i sitt frossande och goda leverne märker de inte att osten börjar sina. Mössen Sniff och Snabb ser däremot en skillnad och en dag ger de sig osentimentalt vidare mot nya, ännu oupptäckta, ostförråd. Vad händer då? Jo, Suck och Stön börjar just göra det de är mästare på: sucka, stöna och beklaga sig för att någon har stulit deras ost. De känner sig illa behandlade och börjar prata om att livet allt är bra orättvist. Dock, efter en lång tid, börjar Suck fundera och tvivla. Om han och Stön stannar här kommer de dö av svält. Han fortsätter fundera och skriver: ”Vad skulle du göra om du inte var rädd?” på labyrintväggen.

Att införa något nytt i sitt liv, som t.ex. att skära ned på utgifter för att öka sitt sparande, ändra investeringsstrategi, då tidigare lett till rejäla minussiffror, eller börja med gyttjebrottning kan vara något tufft, men om du har börjat tycka att osten nog väl har börjat lukta illa och smaka mögel kanske alternativen inte är så dåliga? Visst är det jobbigt att bege sig ut efter ny ost, men i förhållande till att äta en möglig och illaluktande sådan känns det som att svaret är självklart, eller?!

Boken har flera slående och tänkvärda citat. Förvisso är dessa i samma stil likt de du finner i valfri ”hej-kom-och-hjälp-mig”-bok. Dock är jag av uppfattningen att dessa tål alltid att upprepas likt ett mantra.

De frågor som fick mig att reflektera över såväl min ekonomiska som personliga position och de relationer jag har till olika människor, saker, händelser etc. i livet var b.la.

1. Vad skulle du göra om du inte var rädd?
   Vad skulle du göra om du inte var rädd för att exempelvis hoppa fallskärm men hade en vilja till det? Vad skulle du göra om du ville spara mer pengar men känner en obekvämhet eller t.o.m. rädsla för att skära ned på dina utgifter.Vad skulle du göra om du upplever din investeringsstrategi som bristande men känner en rädsla att våga testa en ny?
   
2. Om du inte förändras riskerar du att utplånas!
   Att bara stå och stampa på ett och samma ställe gör att din utveckling är... allt annat än just en sådan. Du lär dig föga nytt, upplever inget nytt och allt är, i princip, samma sak dag in och dag ut. Till slut blir du mer som en robot; du gör det du ska men inget mer; känner ingen lycka i det du gör. Förändringar gör att du känner dig levande och därför är det viktigt att våga förändras!
   
   
   
3. Den som lösgör sig från sin rädsla känner sig fri
   Rädslan sätter ofta käppar i hjulet för oss; Jag är trött på att alltid beställa min Quattro stagioni men jag är rädd för att en Hawaii kanske inte är god… Utan att våga, utan att utsätta sig, kommer du för alltid vara dömd att äta din Quattro stagioni med halvtinade räkor och vattniga musslor; för alltid vara dömd att cykla samma väg till jobbet, jobba samma tider varje dag, månad och år, längta till samma semester varje år… med andra ord: du förstärker de lås som håller dig fast i ekorrhjulet!
   
   
   
4. Gamla sanningar leder sällan till ny ost.
   ”… så har jag alltid gjort”. Okej, vad roligt. Och var befinner du dig nu? Har den ”sanning” du levt efter varit bra? Vart har den tagit dig?  Varför har du en röst som suktar efter förändring om den tidigare nu är ”sann”?

Att våga problematisera och ifrågasätta ett beteende, en livsstil, en filosofi, hållning, ställningstagande etc. i syfte att utvecklas och förhoppningsvis uppleva något bättre och starkare är en viktig uppgift du måste göra – detta oavsett område! Kanske är du nöjd med många saker i ditt liv men mindre nöjd med andra. Varför har du ej gjort något åt det du är mindre nöjd med? Beror det på rädsla? Beror det på tids- och energibrist? Om det beror på det sistnämnda bör du ta dig en allvarlig funderare på vad som är viktigast; hinna med X och Y eller att ändra en del i mitt liv som troligtvis kan leda till en bättre hälsa och leverne (och därmed mer tid, energi och lugn)? Beror det på rädsla? I sådana fall finns bara två alternativ; ge upp eller ta fighten. Se målet, snöra skorna, på med störtkrukan, känn doften av champagnen och lägg manken till!

Har du investerat under en lång tid men känner att utkomsten av din strategi inte varit något vidare? Har du försökt att skära ned på utgifterna men ändå inte lyckats spara mer med valda metod? Börjar osten bli en Roquefort-wanna-be?

Att fortsätta med samma metod gång på gång och hoppas på att resultatet förändras är, enligt Albert Einstein, detsamma som idioti. Således är det du och ingen annan som måste ändra sig! 

"Insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results"

Sitter du just nu och känner doften av möglig ost? Känner du en unken och bitter eftersmak av frukostens ostmacka? Är du rädd? Vad skulle du göra om du inte var det?

  

I en inte allt för avlägsen framtid

Jag brukar ofta skriva mer utförliga, analyserande och, av fakta, underbyggda inlägg. Att tillägga är de också mycket långa. Kanske för långa? I och för sig är allt relativt men ibland kan även jag känna att det ibland mer är en tegelsten á la Destojevskij än kiosklitteratur á la Läckberg jag publicerar. Dock, detta är jag och vem jag är. Jag har också fått uppfattningen om att mina inlägg är mer uppskattade än dess motsats.

Som jag tidigare skrivit kommer jag ha mindre tid att publicera inlägg av den mer "kvalitativa sorten", då jag har mycket annat med arbete och studier. Dock, de kommer att fortsätta om än i mindre skala. Då och då kommer jag, likt detta inlägg, publicera lite mer "personliga" inlägg.

Jag vill även passa på att göra lite (gratis) reklam för Värdepappret, som efter cirka 2 månaders uppehåll nu åter är tillbaka! Varje fredag i slutet av månaden kan du få möjlighet att få en tidning med riktigt bra kvalité, där undervärderade bolag analyseras. Jag har samtliga bolag som Värdepappret har skrivit om i en bevakningslista och det har varit intressant att se hur de har tacklat den senaste tidens oro på börserna. Faktum är att de har klarat sig bättre jämfört med andra stora bolag, såsom Betsson, SHB, Industrivärden etc.

Jag har varit relativt snål med att berätta lite mer utförligt om mina drömmar och mina mål i livet och hur min pengamaskin kan hjälpa mig att uppnå dessa. Successivt kommer dessa/detta förmedlas under tidens gång och detta inlägg kan ses som ett av de första. 

Hej älskade mor & far!                                                              Sorrento, oktober 2028

                                                                                                           Villa del conde

Jag hoppas att ni mår bra och att allt i kalla Sverige är ”okej”.

Här i Sorrento är allt precis som vanligt; lugnt och behagligt. Jag har ägnat de senaste dagarna till att sitta med min nya bok samt att inventera lagret från förra årets lilla skörd. Det är smärtsamt att se lagret sjunka för varje vecka, då 2027 års produktion måste ha varit den bästa sedan jag köpte denna lilla egendom. Dock, jag tvekar inte att njuta av dessa behagligheter!

Igår var Paolo och hans fru på besök. Johanna och jag bjöd på en pasta vongole med vongolemusslor köpta från marknaden i staden.  Till detta grillade jag även zuccini, tomater och auberginer från vårt land (självklart tänkte jag på det du alltid säger, pappa: snåla inte med olivoljan – vår egengjorda!). Kvällen blev underbar och efter middagen, då småtimmarna infunnit sig, tog vi en promenad längs kustremsan och tittade ut över havet och mot ön Capri, där flera kejsare haft sitt residens.  Kommer ni ihåg när ni var på besök förra vintern och vi besökte Axel Munthes residens, San Michele? Jag var där förra veckan och utsikten är lika bedårande nu som den var då.

Som vanligt ägnar jag en majoritet av mina dagar med att sköta om det lilla landet och den vinodling Johanna och jag har. När de gröna fingrarna fått sin beskärda del brukar jag promenera mycket. En rolig sak är att jag nu blivit ”accepterad” av den lokala espressomaffian i stan. Varje morgon brukar ett gäng män, såväl unga som de till åren komna, träffas och diskutera de senaste fotbollsmatcherna och allt annat som faller dem i smaken. Det var Paolo som introducerade mig för dem och för det är jag tacksam. Det är fantastiskt vad öppenhjärtiga och vänliga italienare är!  Vissa i detta gäng jobbar fortfarande, medan andra är pensionärer, och när de förstnämnda måste lämna för att bege sig till jobb brukar de alltid ge mig ”den där” blicken. Jag tror inte det är avundsjuka, utan mer en blick som säger: ”Du har valt rätt. Du lever!”. Kanske tolkar jag dem fel, men det är så jag upplever dem.

Johanna har börjat en kurs i akvarellmålning och när hon inte uppehåller sig med denna fortsätter hon volontärarbeta vid Herkulaneum. Hon mår verkligen bra av detta och jag kan enbart glädjas åt det lugn hon finner här på dessa underbara breddgrader!

De 50 procent jag jobbar för universitetet går bra. Jag har vissa lata elever men jag tror nog att jag kan få fason på dem, annars får jag väl skicka dem till dig, mamma, eller vad säger du? Kunde du få fason på mig kan du nog få det på vem som helst.

Det känns skönt att kunna jobba dessa 50 procent via datorn och distans när Johanna och jag bor här på vinterhalvåret. Det ger mig ett perspektiv jag tidigare inte sett i detta yrke. Likaså tycker jag att det öppnar upp för mig att ta mig an mina uppgifter på ett annat, mer utvecklande tillika utmanande sätt!

Nej, nu har jag svamlat för mycket. Det är fascinerande vad pennan går varm när jag skriver till er. Det finns så mycket jag vill berätta; vinodlingen, känslan att plocka och producera, att odla egna grönsaker och varje självförsörjande på dessa, handla färsk fisk och skaldjur på marknaden, långa kvällar vid vår lilla uteplats med sällskap av ett glas vin, en bra bok och bara njuta etc. Det är fängslande vilket lugn denna plats ger mig. Med risk att låta som en buddistmunk känner jag mig "hel", likt allt i mitt liv har fallit på plats. Den sista pusselbiten är lagd och nu handlar det bara om att njuta av bilden!

Jag ville egentligen bara skriva och säga att allt är bra och att jag har bokat era flygbiljetter till då ni kommer ned om 3 veckor. Är det säkert att ni bara vill stanna i 4 veckor? Både Johanna och jag vill ha er kvar längre! Vill ni att vi, precis som när ni var nere för 3 månader sedan, besöker Pompeji och Vesuvius? De har byggt ut mer och nu har man även lokaliserat ett nytt badhus – intressant!

Pappa, jag har pratat med Luigi och han har fixat bra platser till oss när Napoli tar emot Roma. Jag hade tänkt om vi ska ta och besöka den där restaurangen du gillade när matchen är slut? Har vi tur kanske några av spelarna kommer dit även denna gång. Kan du tänka dig att vi fått skaka hand med en legendar som Alessandro Nesta och även fått sitta ned med honom och hans sällskap?! Och att han även beundrade hur kunnig du var på italiensk fotboll! Om det inte hade varit för att du passade på att ”påminna” dem om ”2-2 and the spaghettis are out” när vi pratade fotbollshistoria tror jag nog du hade fått ett jobb vid Nestas sida, hehe.  

Just det, innan jag avslutar detta brev. Jag hade tänkt vänta tills ni landat på vår lilla gård men… ja, jag kan inte hålla mig. Ni ska äntligen bli farmor och farfar!

Må väl!

  

Is happiness for sale?

"Money, money, money

Must be funny

In the rich man's world

Money, money, money

Always sunny

In the rich man's world

Aha-ahaaa

All the things I could do

If I had a little money

It's a rich man's world" Abba, 1976

Vi lever i ett samhälle där ekonomi uppfattas vara ekvivalent med lycka. Har du dålig ekonomi kan du ej vara lycklig - punkt. Utan en bra ekonomi kan du inte göra allt ”det där” som alla ”bara ska göra”; resa, äga en fin bil, golfa, ha häst, köpa nya inredningsobjekt till tvåplansvillan, bjuda vänner och familj på dyra middagar, köpa den senaste Ifånen, handla märkeskläder etc. Förvisso är det sant, att för att kunna göra nyss nämnda exempel fodras en god ekonomi, men gör detta dig per automatik lycklig? Blir du l.y.c.k.l.i.g av att t.ex. köpa en kudde av märket Lexington?

Jag vågar påstå annat. När allt kommer omkring är lycka ... bara lycka och denna är enbart bunden till dig som en unik individ. Visserligen kan en viss ekonomisk summa underlätta mitt liv genom att jag då kan köpa mat, kläder, betala för boende etc. Dock är jag inte per automatik lycklig för detta! Förvisso blir mitt liv enklare utifrån den västerländska världens normer, där konsumtionshets, hög standard och utåtriktad tillika reklambaserad mentalitet råder, men jämfört med Mahooro, som lever i Uganda, är dessa normer, därjämte kriterier, föga aktuella. För henne spelar det en liten roll om hon bär vatten i en lacostepiké eller cyklar på en monarkcykel till vattenbrunnen istället för att slita sina förhårdnade fotsulor på den torra vägen. Hon kan utföra sin syssla utifrån det sistnämnda och även vara lycklig, då lycka inte handlar om det materiella utan mer om att, med en viss reservation, om vilken följande text kommer visa, "må bra". Således kan vi se att materiella värden - som fordrar god ekonomi - inte är ekvivalenta med lycka.

Följaktligen handlar lycka om att må bra? Njae...alla människor strävar efter att må bra, men är "må bra" sann lycka? Om så vore fallet torde alla narkotikamissbrukare vara de lyckligaste i världen. Vår strävan efter att må bra kan i själva verket leda till mycket olycka. Det är ingen slump att heroinmissbrukare kallar en injektion för en "fix" - de försöker på kemisk väg fixa det som inte fungerar.
En annan, lika talande, metafor är anorektikern som intalar sig att denne mår bra av att inte äta. Detta ger denne en tillfällig känsla av behaglighet, en känsla av att "må bra", men gör det denne lycklig? I såväl det korta som långa perspektivet ställer jag mig mycket tveksam till detta.

Jag kan se två olika tolkningar av begreppet lycka, varav en god ekonomi som förutsättning faller in under den första tolkningen.

Tolkning nummer 1

Ordet "lycka" likställs med att "må bra", dvs. en känsla av njutning, glädje eller tillfredsställelse. Sådana känslor tycker vi alla om, vilket inte gör det förvånansvärt att vi eftersträvar dem.
Men precis som med alla känslor varar inte lyckokänslan för evigt. Oavsett hur mycket vi anstränger oss kommer vi alltid behöva en bättre, starkare och snabbare "fix". Om du upplevde dig vara lycklig med en avkastning på 50 000 kr kommer det krävas minst 60 000 kr nästa gång för att du ska uppleva samma eller starkare "lycka". Och spenderade du 100 000 kr på frugans ring drog du nog nitlotten, för räkna med minst 150 000 kr för nästa ring om du vill att hon skall vara någorlunda lika "lycklig" som vid första tillfället. Likaså kommer ditt agerande, denna strävan efter lycka, mer leda till olycka, då du hela tiden jagar något som växer sig allt längre ifrån dig. Och för varje steg som lyckan tar ifrån dig, desto mer krävs av dig att nå den. Och när du väl tror dig ha fångat den upptäcker du att så ej var fallet och ännu en gång nödgas du hoppa in i kaninhjulet.

Tolkning nummer 2

Här vill jag likställa ordet "lycka" med "att leva ett rikt, helt och meningsfullt liv". När vi gör sådant som verkligen betyder något för oss; när vi strävar åt det håll som vi betraktar som klokt och riktigt; när vi klargör för oss själva vad som är viktigt här i livet och agerar i enlighet med det, då blir livet rikt och helt meningsfullt. Då, och just då, upplever vi en intensiv känsla av livskraft. Det är inte bara en flyktig känsla - det är en djup insikt om att vi lever livet på rätt sätt. För detta kan materiella ting krävas, men gör det oftast inte!

Jag vill påstå att vi alla, på ett eller ett annat sätt, försöker att fixa en lycka på kemisk väg. Det är lite som att ställa sig frågan "Vad är meningen med livet". Vi stirrar oss blinda på svaret, slutstationen, the end of the line, nirvana, istället för att kanske se meningen med livet som just meningen. Dock, i våra försök att nå detta känslotillstånd vi kallar "lycka", agerar de flesta av oss på precis motsatt sätt - med det ofrånkomliga resultatet att vi blir olyckliga.

Överallt kan vi läsa om människor som lever livet, spenderar hej vilt och är "lyckliga". Förlåt, framstår som lyckliga. För tror du verkligen att Zlatan, Gunilla Persson, Fan och hans moster etc. är lyckliga? Tror du att de aldrig är olyckliga?
Genom att se och jämföra oss med andra negligerar vi oss själva och vår inre röst. Det är just denna röst som kan säga dig vad just din lycka är. Dock väljer vi människor mer ofta än sällan att inte lyssna på den, då vi tror att rösten talar osanning. Varför säger rösten att jag blir mer lycklig om jag gör A medan Zlatan ser ut att vara så lycklig när han gör B? Inte kan väl jag tillåta mig själv att vara lycklig när jag inte gör B...?

Ahh, tänker du nu. Om jag uppmärksammar att alltid bara lyssna till min röst och strunta i att jämföra mig med alla andra kommer jag finna lyckan? Ledsen att göra dig besviken, men tyvärr är svaret åter igen "nej". Lidande, olust, obehag etc. är en del av människans natur och dessa kan inte negligeras. Likt sillen måste ha sitt nubbe och Homer sin öl måste också lyckan ha sitt lidande och vice versa.
Du kan inte betala för att slippa lidande. Förvisso kanske i ett kort perspektiv, men i ett långt? Knappast. Man kan inte fly sina känslor, bara tränga undan dem för stunden.

Vi har i flera inlägg diskuterat människan, dess kunskaper därtill kognitiva (o)förmågor såväl här som här och här. Detta såväl i en historiskt som nutida perspektiv. Det vi har kommit fram till är att människan har utvecklats, men inte så mycket som vi tror därtill hoppats. Flera gånger har vi sett att det i mångt och mycket fortfarande är de primitiva delarna av oss som styr våra aktioner. Hör och häpna; samma sak gäller med jakten på lycka!

Föreställ dig att du är en av de första människorna, en jägare och samlare. Vilka är de viktigaste behoven du måste tillfredsställa för att kunna (över)leva och fortplanta dig? Jo, mat, vatten, tak över huvudet samt sex. Men allt detta saknar betydelse om du är död. Den högsta prioriteten i den primitiva människans hjärna var därför att hålla utkik efter allt som kunde skada henne - och undvika det! Således var den primitiva hjärnan en anordning skapad att säkerställa överlevnad och som vi ser har den klarat den uppgiften relativ bra, kanske för bra då vi nu lever på lånad tid...

I takt med varje generation blev hjärnan mer och mer bättre på detta och idag, flera hundra tusen år senare, är det andra "faror" som hjärnan lägger energi på; är jag vacker? Uppskattar människor mig? Kommer jag få sparken? Vad kommer hända med mig om mina föräldrar går bort ? Har jag cancer? Klarar jag mina amorteringar? Även om det låter märkligt hör dessa tankar ihop med tidigare överlevnadstankar, för i stunden vi tänker på dessa försöker hjärnan också tänka ut en lösning - en lösning att "överleva". Dessa tankar, som hjärnan kategoriserar som "faror", förknippas även med lidande - "olycka" - och begrunda nu hur mycket vi lägger fokus på vår olycka! Dagligen, och ofta en stor del av denna, ägnar vi till tankar likt dessa, som så ofta börja med ett "Om...". För att bekämpa denna letar vi efter något som snabbt kan bota lidandekänslorna - ett "fix". Dock, som ovan sagts, måste detta fix hela tiden utökas, för med varje injektion ökar också tålighetsgraden och innan vi vet ordet av kommer vi behöva hela Mexico eller Colombia för att få oss ett lyckorus.

Nu kanske dina tankar skriker varningsord om att du aldrig kommer kunna vara lycklig; att du är dömd att vara olycklig; dömd till evigt lidande likt Dante Alighieris fiender. Var lugn, för så är inte fallet. För att vara lycklig finns ingen gyllene formel och även om många tror sig bli lyckliga med pengar tror jag inte att man kan köpa sig lycka. Visst, jag kan spara ihop till min villa i Italien men när jag väl är där, kommer jag vara lycklig? Kanske lite mera lycklig än i Sverige, men lycka är så mycket mer. Det täcker alla sidor av människan och livet. Således måste jag också ägna mig till sådant jag tycker om och mår bra av - det som fyller min vardag, ger mig energi och livslust. Gör jag detta tror jag att jag kommer vara lite mer lycklig.

När jag skriver detta känner jag att pengar aldrig kommer göra mig lycklig. Kanske kan de hjälpa mig att underlätta mitt liv och på det sättet underlätta min sökning efter lycka, dvs. att ägna min tid till det som gör mig glad, varm därtill ger mig en "mening med livet". Men pengar som objekt kommer aldrig göra mig lycklig. Jag tror, att när allt kommer omkring, handlar lycka, som så mycket annat här i livet, om acceptans. Precis som du måste acceptera att börsen går upp och ned, om du inte vill sälja med förlust såklart (i din "falska övertygelse" att du sedan kan tajma marknaden), måste du acceptera att lycka är något flytande och aldrig för alltid gällande. Njut istället då du känner denna starkt och låt bli att bekämpa när du känner lidande därtill olycka. Att bekämpa är som att sälja dina innehav bara för att börsen går ned. Du dämpar dina lidelser för tillfället men kommer sedan ångra dig när börsen går upp. Och då köper du in dig igen och innan du vet ordet av är siffrorna röda och... ja, jag tror ni ser metaforen tillika vad som följer. För varje gång kommer det krävas mer och mer för att du ska uppnå det du kallar för lycka.

Släck istället ned skärmen, acceptera att denna dag/vecka/månad är röd. Du kan inte bekämpa eller bestämma en känsla, för om så vore fallet skulle jag bestämma att jag varje dag skulle vara lycklig och ta mig tusan vad underbart livet skulle vara! Detta oavsett om jag hade 1 miljon på banken eller 1 miljon i skulder.

Det finns en sak du kan bestämma och det är att du lovar dig själv att acceptera såväl dina lyckokänslor som dess motsatser.  Du kommer att känna den och du kan göra att du känner mer av samma genom att acceptera den och dess motsats - lidanden. Genom detta förhållningssätt tror jag att du kommer finna mer lycka i din vardag.

Förvisso, som ovan sagts, kan pengar vara ett medel som ger mig möjlighet att få uppleva mer lycka. Om jag är lycklig av att skriva en bok, bo  på en vingård i Italien och ägna kvällarna till att diskutera filosofi, ja...om pengar kan göra att jag kan göra så visst, då är pengar en viktig del i min strävan efter lycka. Dock, de gör mig inte lycklig! De är bara ett medel, inget mer! Det är för detta jag valt att investera och bygga en utdelningsportfölj. Pengarna i sig är bara siffror, men dessa siffror kan hjälpa mig att få mer möjlighet att uppnå min lycka, för jag vet vad som gör mig lycklig.


Är jag ute och cyklar? Kanske är pengar ekvivalent med lycka? Krävs det en god ekonomi för att vara lycklig? Investerar du för att en viss summa pengar gör dig lycklig, eller är pengarna ett medel att kunna nå därtill uppleva mer lycka?

"If money cannot buy happiness, can you ever be truly happy with no money?"