En fransk allegori - Den falska tryggheten

"Nous pouvions à peine rêver de construire une nouvelle muraille de Chine en France, parce qu'il serait devenu trop cher. Au lieu de cela, nous avons prévu des moyens puissants et flexibles pour organiser la défense, sur la base des deux principes à utiliser le terrain à la pleine et de créer une ligne de tir continu partout." André Maginot (10 december, 1929)

När jag analyserar bolag vrider jag och vänder på varenda rapport, värderar varje stavelse, letar upp insatta personer i ledningen och förärar dem med ett besök samt med ett meddelande som de ej kan...förlåt. Det händer igen; vinets kraft ger mina fingrar ett eget liv likt Orwells djur på den legendariska djurfarmen. Vi försöker igen. Jag analyserar allt jag kan komma över, diskuterar med mina blogg- och twitterbekanta och skapar mig allt efter som en uppfattning. När jag väl kommer till ett beslut tror jag mig(!) ha tänkt på precis allt; bolaget har den kassan, det kassaflödet, denna kundbas nu och denna om X år etc. samt att om Y händer använder bolaget Z och skulle, mot förmodan, M inträffa kommer troligtvis bolaget att svara med N etc. (för er som undrar varför vi använder "X" inom matematiken rekommenderar jag detta). Således känns planen solid att inte ens de fruktade titanerna kan rubba den. Men sedan händer det... ... ... det oväntade. Det som jag inte alls, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig, för chansen, möjligheten, var så... "omöjlig".

Efter Versaillesfreden 1918, i vilken Frankrike, England och USA slöt ett fredsföredrag med Tyskland, trodde många att nämnda fred var här för att stanna. Visst såg det till en början ut att bli som så; i USA började det "glada tjugotalet" att råda; FN bildades, Flemming lägger fram penicillinet, Sverige inför lika och jämställd rösträtt (vilket grämer mig, då jag alltid förespråkat och än idag gör det på jobbet, till mina kvinnliga kollegors förtret, sann grekisk demokrati. Tillägg: jag är den enda mannen i mitt arbetsrum) etc. Dock skulle denna glädje tillika illusion om människans kapabillitet att hålla sig från vapen och tankar på suveränitet och makt att grusas likt Vattenfalls s.k. "investeringar" i landet Bratwurst.

Även om ingen av de allierade litade på landet Bratwurst...förlåt, Tyskland, samt såg faran med denna mustaschprydda tillika skrikiga och gnälliga man, vars gastrointestinala besvär med lätthet skulle kunna "out-farta" såväl Michael Moore som Peter Grifin, gjorde de föga till en början. Det var först i slutet av 1920-talet som det började bli någorlunda mer "walk" av det väl språkade "talk" bland Europas regeringar. Trots att 1928 blev ett fiaskoval för nazisterna i Tyskland påbörjade fransmännen att bygga upp ett försvararverk med inspiration från kinesiska muren - Maginotlinjen. Dock bör betonas att det var allt ifrån en "mur" i dess egentliga mening som konstruerades, då Frankrikes ekonomi, mer eller mindre, under denna tid var att jämföra med Joakim von Ankas släkting, Kalle Anka.

"[...] Vi kommer aldrig mer att överraskas av ett anfall från tyskarnas sida [...]"

Anledningen till bygget, där underjordiska bunkrar, kanoner, kommunikationslinjer med eldriva tåg, kaserner, kök, livsmedelslager etc. försattes i en enorm kedja, var att man ville skydda landet från att så lättsamt, á la WW1, och med svansen mellan benen bli invaderat från sin östliga granne samt att man började frukta den facisistiska frammarschen ledd av Italiens premiärminister Mussolini. Man lade all energi, fokus och koncentration mot den sydöstliga gränsen. Under parollen "Vi kommer aldrig mer att överraskas av ett anfall från tyskarnas sida" började franska ingenjörer och militärer att bygga denna linje av försvarsverk, som sträckte sig mellan Luxemburg i norr och Schweiz i söder.

Ett av de största forten som byggdes hette Hackenberg. Det ligger vid staden Veckring i Lorraine nära den tyska gränsen. Fästningsverket bestod av 17 bunkrar som var förbundna via en cirka 10 kilometer lång tunnel. Fullt bemannat kunde fortet hysa 1200 soldater som levde så långt som 30 meter under mark­ytan. När hela försvarslinjen var fullt bemannad rymde den 22.000 soldater! Ovanför mark byggde grodlårsälskarna kanontorn av stål och bunkrar med skottgluggar för kulsprutor och gevär. Kanonerna kunde sänkas för att skyd­das och höjas igen under strid. De störs­ta­ kanonerna hade kapacitet att täcka en front på ungefär 15 kilometer.

"[...]Fransmännen ansåg att Maginotlinjen var ogenomtränglig, likt jag själv med mina analyser av företag.[...]"

I naturen mellan de 58 forten grävde sappörer djupa diken, anlade pyramidformade betongklossar och drog taggtråd. Tanken var att en tysk anfallstrupp skulle tvingas stanna upp vid hindren och därefter mejas ned från kanontornen och skottgluggarna (jmf. inledningsscenen i "Saving Private Ryan"). Ovan jord skyddades byggnaderna av 3,5 meter tjocka stål- och betongmurar. De underjordiska forten var utrustade med elektricitet, telefonlinjer, rinnande vatten och ammunitionslager så att manskapet kunde hålla ställningarna. Därtill var bunkrarna utrustade med sinnrika lufttrycksapparater. De höll det atmosfäriska trycket något högre i bunkrarna än utanför, vilket skulle förhindra att gas trängde in.

Fransmännen ansåg att Maginotlinjen var ogenomtränglig, likt jag själv med mina analyser av företag. Dock fick de istället uppleva en käftsmäll som heter duga, för när Nazityskland invaderade Frankrike i maj 1940 körde de tyska trupperna helt enkelt runt det oerhört kostsamma försvarsverket. De tyska generalerna hade utarbetat en helt ny militär taktik baserad på snabbgående stridsvagnar, lastbilar, motorcyklar och startbombplan - blitzkrieg.

Tyskarna anföll först genom det skogklädda bergsområdet Ardennerna­ i Belgien och trängde därefter in i Frankrike norr om Maginotlinjen. Detta­ överrumplade fransmännen, som såg Ardennerna som en naturlig barriär. Vägarna där var smala och primitiva och de franska generalerna ansåg att det otillgängliga området var helt olämpligt för ett större angrepp. 

Den 10 maj 1940 anföll Hitlers styrkor Belgien, stannade och tryckte i sig ett par våfflor tillsammans med luxuös choklad och sedan, på bara ett par dagar, fortsatte de genom Ardennerna, norr om Maginotlinjen, och in i Frankrike, vars armé, regering och folk blev tagna på den omdiskuterade likväl kända sängen. Här omringade de samt besegrade, med en sockerkick inte ens Morgan Spurlock uppnådde under sitt experiment, den ena franska hären efter den andra. Den tyska blixtoffensiven bröt igenom Maginotlinjen utan vidare motstånd; ty bara ett fåtal strider utspelades vid några bunkrar. I slutet­ av juni 1940 kapitulerade fortens besättning, liksom resten av Frankrike, varpå Philippe Pétain höll ett vemodig och hjärtslitande tal till sin befolkning:

"A l'appel de M. le président de la République, j'assume à partir d'aujourd'hui la direction du gouvernement de la France. Sûr de l'affection de notre admirable armée, qui lutte avec un héroïsme digne de ses longues traditions militaires contre un ennemi supérieur en nombre et en armes, sûr que par sa magnifique résistance elle a rempli son devoir vis-à-vis de nos alliés, sûr de l'appui des anciens combattants que j'ai eu la fierté de commander, sûr de la confiance du peuple tout entier, je fais à la France le don de ma personne pour atténuer son malheur." (För video, se här)

Nådens år 2015, den andra mars, fick även jag den tråkiga upplevelsen att hålla ett (inre) tal likt ovan. Likt de falskt övertygade fransmännen trodde jag mig har bunkrat upp för varje eventuell händelse men, som i fallet med många saker här i världen, hade jag missat en sak som var så oväntad... så okänd tillika "omöjlig" att jag aldrig ens övervägt denna utgång. Att döma av mina kära bloggkollegor, b.la. annat Ägamintid, Aktiefokus, Aktieingenjören m.fl., hade ingen av dem heller sett detta komma. Tillsammans stod vi i skyttegraven denna måndagsmorgon, vissa av oss med mer mod att hålla ut en någorlunda längre tid, medan jag själv valde att släppa mitt MAS 36, hissa den vita flaggan och överlämna allt - det tråkiga var att min försäkring inte täckte denna förlust... ("haha"?).

Att analysera är inget enkelt jobb och att försöka förutse allt är en uppgift inte ens moirerna, de grekiska ödesgudinnorna (här vackert gestaltade, om än ej lika vackra som själva gestaltningen), kan förutse allt. Jämför gärna med ovan länk, då de de facto förutspår fel för Hades om Herkules. Förvisso har historien exempel på när siare faktiskt har haft rätt, men likt de s.k. "oraklen" på såväl bloggar som på börssnack, som har "skådat" framtiden, litar jag mer på Bill-"I did not have sexual relations with that woman"-Clinton oavsett ämne.

"[...] Vem hade trott att Britney och Justin skulle gå skilda vägar?! [...]"

Ska man då undvika att analysera bolag, ösa in sina hårt förvärvade slantar och bara "hoppas på det bästa"? Nej, men man ska heller inte tro sig ha tänkt och förutsätt allt, för är det något historien (oj, vad vi ekonomi- och börsintreserade älskar "historia") har lärt oss är det att precis vad som helst kan hända; vem i USA hade, för bara 50 år sedan, trott att de skulle ha en afroamerikansk president idag? Vem hade trott att vi skulle kunna resa i rymden? Vem hade trott att vi, efter det hemska första världskriget skulle ge oss ut i ett nytt igen, och det bara tjugo år efter att det första avslutats? Vem hade trott att Britney och Justin skulle gå skilda vägar?!

Det finns flera lärdomar att lära och förvisso kan man alltid använda argumentet "... om +10 år kommer detta visa sig vara en kanoninvestering", men då det argumentet är utlämnat till så många faktorer vi ej ens kan föreställa oss är en bra läxa att inte lägga alla äggen i en och samma korg. Därutöver att alltid, trots att man tro sig vara klar och nöjd, intaga ett kritiskt förhållningssätt till allt man ser, läser och hör om de bolag man har och de analyser man har gjort. Det mänskliga psyket är fantastiskt på många sätt och vis men det har en defekt(?) att alltid eftersträva att tolka i det bästa för den önskning, vilja, längtan individen har. Således luras vårt undermedvetna med vårt "rationella" jag. 

Ytterligare en läxa, som mer än väl framkommer här; att "ta rygg" på personer kan absolut vara en bra sak att göra om man anser sig känna en stor tillit till dem samt anser sig själv inte ha förmågan att analysera i samma utsträckning, men kom ihåg att även de bästa (jmfr. ovan nämnda tre bloggare, vilka jag personligen håller riktigt högt och beundrar) kan missa det "omöjliga". Slutligen, vilket är det jag håller högst, är att erkänna följande för sig själv: jag vet vad jag vet och vad jag inte vet. När såväl Paul Simon sjunger detta och Aktiefokus (Kenny) skriver ett inlägg om det kan det inte vara annat än sanning!

 "[...] innan man vet ordet av ser ligger man antingen i vattnet tillsammans med en vacker jänta [...]"

Kom ihåg, att det är när man tror sig sitta i sin bunker; sin ointagliga och otänkbara fästning, som det, med stort "D", händer och innan man vet ordet av ligger man antingen i vattnet tillsammans med en vacker jänta, vars lilafärgade läppar mumlar "Jack. Jack. Jack!" gång på gång eller så ligger enbart kroppen och ditt huvud hänger i handen på en blodsuktande Djingis Khan, vars blickar riktar sig ut mot kinesiska bördiga risodlingar. Och då, när detta äger rum, är det försent; ty livets är inget datorspel. Det finns ingen save-fil att återgå till. Visst kan man applicera trial & error, men det kan enbart sluta på ett sätt...och då man förvisso kan ansöka om en nyemission från såväl bank som nära och kära försvinner även den möjligheten tids nog, då du redan vid besök nummer två kommer få höra både det ena och andra då dina läppar formar "Please, Sir, I won't some more". Märk, och märk väl - Agamemnon hade förvisso sin Akilles, men denne hade också sin häl...

Det finns otaliga blogginlägg av lika många bloggare som har behandlat det tema som här har diskuterats. Gör si, undvik så, drabbas ej av gudarnas sjukdom "hybris" etc. Vilka läxor har du lärt dig och hur fick du känna av dess smärta? Har du byggt upp en mur som du i en, falsk, övertygelse litat blint på? Sitter du just nu kvar med din läxa i knäet och hoppas att den bara "mystiskt" skall försvinna? Hur har du hanterat dina felinvesteringar - strutsstrategin? Bit-ihop- och kom-igen-strategin? 

En filosofs lärdomar

"Det enda riktiga misstaget är det som vi inte lär oss något av" J. Powell

I kontrast till många av mina inlägg kommer jag här inte presentera ett filosofiskt huvudbry, utan jag kommer istället att presentera lite lärdomar jag tagit sedan jag började med aktier. Många av dessa (alla?) står att läsa på andras bloggar men då jag främst skriver för mig själv finner jag det adekvat att få dem nedskrivna.

Det första lärdomen jag tagit är att inte satsa på förhoppningsbolag där du varken kan eller har någon historik om ledningen, där du saknar en bra insyn i bolaget och dess ekonomi, där du inte har utvärderat affärsidén och där du mer köper för att andra säger det än att du själv gjort din research.
Denna lärdom fick jag efter en tråkig visit i Anoto långt innan jag startade bloggen. Detta kostade mig mycket... mycket.

Den andra lärdomen som kom till mig var i Vardia, som hände för cirka 1 år sedan. Här hade jag verkligen gjort min research och allt kändes solid. Inte ens Herkules själv skulle kunna rucka på den säkerhet jag kände och jag valde att vikta 10 % av portföljen i detta bolag. Vad hände? Jo, en redovisningsprincip från revisorn (som, enligt mig, även var ett bevis på en dålig ledning) gjorde att det som bolaget redovisat som intäkter och vinst inte gällde och således var tvungna att ändras. Kaos, nyemissioner, ny ledning etc. följde och vill du läsa mer ingående finns det bara ett ställe att göra det på - hos Aktiefokus.
Lärdomen jag drog av detta är att oavsett hur "säker" jag är ska jag inte vikta mer än 10 % av portföljen till ett enskilt bolag. Därtill skall varje bolag jag investerar i gå med vinst.
Vardia kostade mig nästan lika mycket som Anoto gjorde.

Lärdom nummer tre kom till mig under sommaren 2015. Då jag hittills i mitt "aktieliv" ofta upplevt en sorts "stress" kring mina investeringar; något sorts kontrollbehov av att alltid, alltid, vara uppdaterad, kolla varje nyhet, varje kursutveckling, varje blogg etc. kände jag att jag försökte "kontrollera" något jag ej kunde. Missförstå mig inte, ty nyheter, som leder till kunskap, är bra, men det finns också en gräns. Således valde jag att satsa på utdelningsaktier i stora bolag, som mer eller mindre, följer index, där jag har tron att "buy&hold...forever" kommer leda till att jag står som vinnare. Detta främst genom utdelningar, sekundärt genom potentiell värdeökning.
Lärdomen av detta är att de fåtal säljtransaktioner jag gjort sedan dess inte skett på grund av en kursrörelse eller ett nyckfullt, ogenomtänkt, förhastat tillika godtyckligt beslut. Istället har de skett på grund av att ett bolags förutsättningar e.d ändrats, såsom i fallet med Kinder Morgan. Likaså har denna strategi hittills enfat givit mig pengar (förutom den miserabla sortin i KMI, som kostade mig dryga en halv månadslön).

Även om samtliga av ovan nämnda lärdomar är viktiga känner jag ändå att den fjärde är den mest aktuella. Även om jag inte köpt allt på en gång har jag ändå begått misstaget att köpa för mycket på ett för kort tidsspann. I kontrast till allt jag läst (men ej tagit till mig "fullt ut") har jag inte applicerat månatliga inköp e.d. Hade jag gjort detta skulle de relativt höga GAV jag just nu har vara något lägre och min direktavkastning något högre. Dock kan mina beslut inte låta sig bli ogjorda utan det enda jag kan göra är att följa den läxa jag lärt mig. Vad gäller mina innehav, av vilka en majoritet kläds i en röd färg dessa börsdagar, gör jag ingeting. Kanske är jag blåögd tillika naiv(?), men jag väljer att, likt en religiös sektmedlem á la Helge Fossmo, att tro på att mina bolag mer kommer att öka i såväl värde som vad gäller utdelningar än det motsatta sett till en tidshorisont på +10 år.

Ytterligare en lärdom som jag verkligen har fått nöjet att få erfara är att diskutera kring mina tankar kring investeringar, b.la. genom bloggar och Twitter men även i "irl" (om vi ska använda oss av Internetspråk á la WOW-Jocke). Jag har en underbar kontakt med flera via olika sociala medier men med respekt för dem, dessa kära diskussionsvänner, väljer jag att inte namnge dem, då alla kanske kommer att "mailbomba" dem;)
Att sätta ord/text på sina tankar kan göra mycket och detta gäller när man ska skriva av sig om såväl aktier som om andra planer och mål i livet. Ett fint exempel på det är nog Frivid42.

Detta är mina lärdomar. Jag ämnar inte att ge rådet till någon att inte satsa på ett förhoppningsbolag om denne nu tycker att det är värt det/känns bra. Vi är alla olika men mitt råd till alla, speciellt nytillkomna krigare, som dagligen strider på världens börser, är att inte låta sig tro att man är "oövervinnerlig" eller att "detta ej gäller mig". Likaså, och detta är mycket viktigt; satsa aldrig mer än vad du har råd att förlora och ta aldrig lån för att att investera i värdepapper. Det är ditt liv. Ditt liv! Skulle du vilja spendera en stor del av detta med vetskapen om att du kommer leva på existensminimum bara för att du "tog en chans" på något som "kändes säkert" (märk: K.Ä.N.D.E.S)? Är det värt det? Även om nedanstående citat är träffande och fyllt av visdom kanske ovan text (och andra dylika) kan hjälpa dig att undvika uppleva det?

"Att lära sig är ingen barnlek; vi kan inte lära oss utan smärta" Aristoteles

Även om jag inte upplever det jobbigt att titta på min portfölj dessa tider känns det ändå "tråkigt" (för att använda en mycket nära väns ord). Då brukar jag titta på nedan bild och bara tänka: "+10 år. Utdelningar. Återinvestering. Snöboll*."

*Denna snöboll kommer detta år, förutsatt att ingenting oförutsett händer, som t.ex. att Trump vinner valet och bestämmer sig för att mucka gräl med såväl Putin som Kings Sung II, leverera mig ca 4200 kr extra varje månad.

Sorrento, Italien - jordens paradis!