Identitet & värderingar ger självkontroll(?)

Det inre slaget om att falla för frestelsen eller att stoiskt låta den passera, känner vi alla igen oss i: du släpar dig motvilligt ur sängen, du öppnar telefonen för hundrade gången trots att du bestämt att du ska behålla fokus, och så den där sista lilla chokladpralinen… Ja, vem har inte upplevt de motstridiga krafterna mellan frestelse och viljestyrka, mellan omedelbar och långsiktig behovstillfredsställelse?
Ämnet har behandlats förr på denna blogg, bland annat diskuterade jag kring detta i "När smarta människor agerar dumt" och diskuterade kring hur självkontroll är en förmåga. Som. Kan. Tränas. Likt mycket i livet är det "bara" en sak som erfodras för att lyckas med denna bedrift, och denna ingrediens stavas "motivation".

Uppfattningen att det råder en dikotomi mellan frestelse och viljestyrka hr länge varit legio, men nu utmanas uppfattningen om att det skulle vara två olika delar av hjärnan som strider. Teorin om det duellerande intellektet är fel, menar Elliot Berkman, psykolog och neuroforskare vid University of Orgeon. Metaforen om det inre kriget är lockande eftersom det är så vi verkligen upplever situationen. Men i grund och botten handlar det om val av värderingar. Frestelsens värde ligger i stundens njutning. Självkontrollen och viljestyrkan får sitt värde genom mer abstrakta belöningar av självet när man erfar att man faktiskt närmar sig, istället för avlägsnar sig från, sitt hägrande mål.

En av de viktigaste händelserna om beslutsfattande är upptäckten av att det finns ett område i hjärnan som hanterar värderingar. Området är primärt lokaliserat till det som kallas "ventromediala prefrontala kortex", vmPFC. En fantastisk forskargrupp vid CalTech, ledd av Antonio Rangel, har upprepade gånger kunnat visa att aktivitet i vmPFC avslöjar det subjektiva värdet av olika typer av belöningar. Detta värde avgör våra beslut.

Värdet av pengar syns exempelvis som ökad aktivitet i vmPFC och aktiviteten i området är faktiskt större om vi ger bortpengar än om vi får samma summa föregen del. Allt tyder på att vmPFC är den sista instansen innan beslut avgörs. Det alternativ som ger starkast signal här, oavsett vad det handlar om – det väljer vi. Beträffande beslutsfattande och människans förmåga att tillägna sig denna och var gränsen mellan lagom och för mycket, aka. "overload", information för ett beslutsfattande går kan jag varmt rekommendera denna artikel.

"[...]Hur ökar vi värdet av självkontroll så vågen tippar över mot långsiktighet?[...]"

Betydelsen av en gemensam neuronal värdesignal är omvälvande för vår förståelse av våra val och därmed vår självkontroll. Istället för att vara en kamp mellan ögonblickets njutning och ett diffust framtida mål, blir självkontroll till sist en fråga om vilket alternativ vi värderar högst. I en artikel, publicerad i Science, lägger CalTechforskarna fram starka bevis för idén om hur vi kan förstå självkontroll i termer av värderingar. De menar att förmågan att motstå frestelser handlar om att öka värdet, dvs. öka aktiviteten i vmPFC, av en långsiktig belöning till den grad att den blir större/starkare än värdet av frestelsen.

Hur ska vi då göra för att undvika att falla för frestelser längs vägen mot vårt framtida mål? Frågan kan också uttryckas som: Hur ökar vi värdet av självkontroll så vågen tippar över mot långsiktighet? Svaret finns i ett enda ord - identiteten! Det mest värdefulla mål en person kan ha är målet att erövra och bevara sin önskade identitet, enligt Carver och Scheiers klassiska målteori, vilken diskuteras i deras rapport, Self-consciousnes and aspects of identity. Identitetsrelaterade mål betingar högst värde därför att de är grundläggande och relevanta för oss själva.

Ovan nämnda Berkman blev nyfiken på om identiteten och värderingarna var representerade i samma område i hjärnan. Forskaren gjorde därför en så kallad meta-analys av en mängd studier, så kallade funktionell magnetresonanstomografi -  fMRI-studier -, som hade registrerat vad som händer i hjärnan, dels medan människor funderar över sin identitet, dels när människor funderar över sina värderingar. Det visade sig att det fanns mycket gemensamt mellan de två funderingarna. Det fascinerande var att vmPFC, ”värderings-centrum”, var det område med störst överlappning mellan identitet och värderingar. På en neurologisk nivå ser det fascinerande lika ut när vi tänker på identiteten och när vi värderar något.

"[...]Fynden leder till en lika enkel som kraftfull tillämpning för ökad självkontroll och måluppfyllelse[...]"

Att identitet och värde hittas på samma plats i hjärnan är inte en evolutionär slump. Tvärtom är syftet att ge abstrakta långsiktiga mål ett starkt subjektivt värde, så att de ibland kan vinna över det oproportionerligt stora värde som stundens ingivelse har - ni vet; "bara en chokladpralin till" eller "bara ett köp av Fingerprint till". Faktum är att det finns redan en del indirekta bevis för att detta är sant; ett exempel är att när en människa tänker på sina grundläggande värderingar så motverkas det tillstånd som kallas ”ego depletion”, ”uttömning av jaget”. Ego depletion inträffar vid stress, för långvarigt fokus eller sömnbrist och leder till att självkontrollen sviktar – vi börjar falla för frestelser (bara. en. chokladpralin. till).

Dessa beteendevetenskapliga resultat har varit förbryllande men får nu sin neurologiska förklaring. Fram växer en ny hypotes som säger att när vi tänker på våra kärnvärden, så tränar vi vårt värderingscentrum, vmPFC, den plats varigenom alla beslut filtreras. Den ström av beslut som passerar denna sista utpost i hjärnan ”knuffas” då mot de långsiktiga självrelaterande målen, istället för mot kortsiktiga njutningar. Fynden leder till en lika enkel som kraftfull tillämpning för ökad självkontroll och måluppfyllelse: öka värdet av dina viktigaste mål genom att koppla dem till din identitet, därmed ökar din motivation och självkontroll!

"[...]Jag är miljövän som tar klimatsmarta beslut. Jag är en morgonpigg optimist et cetera[...]"

Hur går det till? Men hur gör man då? Ett sätt att hitta sin identitet är att inför varje beslut eller nyårslöfte fråga sig själv: Varför vill jag detta? När frågan upprepats tillräckligt många gånger blir svaret så småningom: Därför att detta är min identitet, detta är jag! Ta reda på dina kärnvärderingar. Utveckla dem i form av självaffirmationer. En affirmation fungerar som visualisering, men den är formulerad i en enda mening och inte i bild. Affirmationen ”tränar upp” vmPFC för alla beslut som rör detta värde: Jag är en person som värderar hälsa och äter bra mat. Jag är miljövän som tar klimatsmarta beslut. Jag är en morgonpigg optimist et cetera.

När vi kopplar det vi vill uppnå till vår identitet, för att därmed aktivera vmPFC, fungerar det allra bäst när vi gör verb till substantiv. Så här ska det låta: Jag är en måluppfyllare. Jag är en kreatör. Jag är en team-människa. Jag är en glädjespridare. Jag är en genomförare. Jag är en säker bilförare. Jag är en joggare. Jag är cyklist! Jag är en Fingerprintköpare...(!).

Investera i odödlighet?

"Your mission, should you choose to accept it..." Omöjliga uppdrag. Uppgifter som är olösliga. Finns dessa? Ja, om vi tillåter oss att verkligen sträcka ut våra tankar. Ta något så dumt som att någon maskin skulle kunna producera en viss vara. Ha! Eller att jag via något abstrakt, av människan skapat, skulle kunna prata med någon på andra sidan jorden. Ha! Eller att en duktig pubertal och gänglig ungdom, som för övrigt skulle betala mycket för att slippa sin moders tjat om att denne skall "gå ut och leka", eller komma ned och äta något, kan bli lika känd, eller till och med kändare, än stjärnor som Zlatan genom att spela Counter-strike, Leauge of Legends, DOTA2 eller dylikt... ja, eller något så konstigt som att vi människor skulle kunna bli "icke-dödliga". Ja, världen skulle verkligen vara konstig då.

Historiskt sätt har människan varit utsatt för många svårbekämpade, eller mer sakligt; omöjliga att bekämpa, hinder. Svält och sjukdomar har lett till att många dödsoffer skördats. På medeltiden var barnadödligheten dryga 33 % och genomsnittsåldern cirka 40 år. Orsaker? Förkylning, mässling, lunginflammation et cetera. Sjukdomar som idag kan behandlas på ett lindrigt sätt.

Låt oss säga att alla orsaker till döden är tekniska problem. Sådana har också en teknisk lösning. Förr i tiden var denna "lösning" att offra diverse djur till någon Gud, eller att gå till kyrkan, prata med prästen och be tillsammans. Idag låter vi såväl Guden som prästen förbli; ty det har bevisats att dessa lösningar ej ledde till önskade resultat. Istället vänder vi oss till labbråttorna; de där nördarna som får karaktärerna i The Big Bang Theory att framstå som dagisbarn. Cancerceller? Jobbigt, hemskt, förskräckligt och krävande, men människan kan, i de flesta fall, behandla detta med kemoterapi eller nanorobotar. Vi kan döda bakterier med antibiotika. Skulle hjärtat sluta slå kan vi återuppliva det med bland annat el-chocker och vi kan även byta ut det eller operera in en pacemaker.

Dessa sjukdomar var tidigare livshotande men med tiden har människan klarat den tekniska utmaningen. Från förkylning till tuberkulos och cancer... från cancer till döden är steget ej långt(?).
Frågan är känslig och jag tänker ej diskutera det etiska i denna, ej heller det "tragikomiska" i att leva i flera hundra år (hur ofta byter man jobb? Utbildning? Barn? Äktenskap? Vad spelar religionen för roll om döden ej existerar? Ränta-på-ränta? Försäkringar?). Istället vill jag bara lyfta fram att denna fråga, om odödlighet, eller för att vara mer korrekt; "icke -dödlighet", är en av vår tids största tekniska problem som människan kommer vilja besegra. Varje forskare och läkare som kommer på ett botemedel mot någon sjukdom gör att att vi tar ett steg närmare detta mål.

Lambert kommer bli utdaterad. Gånger två.

Jag väljer att skriva "icke-dödlighet", för det som dagens forskare tror kommer skapas är ett sorts serum e.d. som (rika) människor kommer kunna köpa för att hindra sitt åldrande. Att benämna det som "odödlighet" vore fel, för en bilolycka, en bjudning av italienskt vin istället för franskt till fel sällskap eller en misslyckad middag med svärföräldrarna kan mycket väl leda till det definitiva slutet. Kan ni tänka er hur det kommer se ut när alla fåfänga Hollywoodstjärnor kommer vallfärda för att hålla sig "fresh & clean"? Titta bara på hur mycket pengar många av dem lägger på plastikoperationer idag. Lägg sedan till alla på Wall-Street som önskar leva liiiite längre och få uppleva en rikedom t.o.m. Krösus Sork skulle ha blivit avundsjuk på.

Idag finns det en relativt stor del med framstående forskare som talar öppet om om att den moderna vetenskapens flaggskepp är att besegra döden - Fortune listar här de sex främsta. En av dessa är Aubrey de Grey medan en annan är Ray Kurzweil. Den sistnämnda utnämndes år 2012 till utvecklingschef på Google, idag känt som Alphabet Inc, och bara ett år senare grundade samma bolag ett dotterbolag - Calico - med uppdrag att "lösa döden".

"Google's project to 'cure death,' Calico, announces $1.5 billion research center" (The Verge).

När Alphabet Inc ändå diskuteras kan även nämnas Bill Maris, som likt ovan nämnda forskare är en "icke-dödlighet-förespeårkare". Denne är chef för riskkapitalbolaget Google Ventures. I januari anno 2015 sade Maris i en intervju: "Om du idag frågar mig om det skulle bli möjligt att bli femhundra år gammal , är svaret ja". Om hela processen i allmänhet men om projekt "Solve death" i synnerhet rekommenderas denna artikel.

Tomma ord á la Karl Johan Persson? Njae... Google Ventures investerade nämligen 36 procent av sin portfölj om 2 miljarder dollar till att sjösätta humanbiologiska företag, däribland flera ambitiösa projekt att lösa denna bagatell om döden. Den uppmärksamma nu kanske vill säga att H&M med K.J. Persson i spetsen har investerat i online och att detta ej visat något ens i närheten av "stora positiva resultat", men låt oss inte gå in på detaljer denna gång.

Skulle denna forskning slå väl kommer den värld vi idag känner med ens transformeras värre en Optimus Prime, Bumblebee, Megatron eller annan valfri Transformer. Luta dig tillbaka och tänk på din vardag, hur den och samhället är uppbyggt. Allt, precis allt, kommer att förändras.

"In 2010, Thiel and his partners at Founders Fund, a Bay Area venture capital firm, invested $500,000 in Halcyon Molecular, a biotech start-up whose 28-year-old founder has a "dream to create a world free from cancer and aging" (inc.com).

Som ovan presenteras är Alphabet Inc ett företag som satsar mer explicit på denna forskning. Andra företag, eller fonder, är Founders Fund, där PayPals VD Peter Thiel är ledande. Denne är också en mycket varm förespråkare för att lösa cancerfrågan och andra hemska sjukdomar, såsom alzheimers. För tillfället går det ej att investera i denna fond, men med tiden kanske detta kan bli en realitet?

"There are all these people who say that death is natural, it's just part of life, and I think that nothing can be further from the truth" (P. Thiel).

Oavsett vilket läkemedelsbolag du investerar i kommer du implicit att investera i bolag som kan komma att lösa denna petitess som döden är. Varje kur mot minsta lilla sjukdom är ett steg närmare en icke-dödlighet. Dock kan det även bli en återvändsgränd av allting; ty mig veterligen gick det ej så bra för Cheops och alla de övriga faraoerna med deras eviga liv. Medeltidens alkemister lyckades med mycket, men att producera guld eller lösa dödsfrågan var ej inberäknande. Harry Potter hade möjligheten men det gick ju sisådär... Kommer människan lyckas denna gång? Bör man investera i bolag som har denna fråga som ett uttalat mål? Är framtiden nu?

Möjligtvis en av världens mest underskattade filmer.

Pengar gör dig ond?

Vi är nog fler än en som har läst, eller i alla fall hört talas, om Mr Scrooge, som är rik men extremt snål därtill elak och ond. Intressant i sammanhanget är att det till stor del gäller en annan "Scrooge", men att denne heter McDuck i efternamn (för alla som älskade Ducktales, håll ut. Enligt Disney kommer nya avsnitt under 2017).

De säger pengar kan fördärva även de mest ärliga människor. Nu har en socialpsykolog avslöjat en serie experiment som visar att detta ordspråk mer är sant än dess antonym. I stället för att omvandla människor till en välgörande välgörare á la altruister hävdar professor Paul Piff att pengar får människor att bryta mot reglerna på bekostnad av andra.

Professorn hävdar att pengar - rikedom - gör dig mer anpassad efter dina egna intressen, dina önskemål och dina tankar och ej andras dito. Det intressanta med detta förfarande, som kommer som en implicit konsekvens, är att den "rike" isolerar sig från övriga människor, detta såväl psykologiskt som materiellt.

"[...]50 procent av de dyraste bilförarna rusade över övergångsställe[...]"

För att styrka sina slutsatser har Piff (passande namn nu i jultider, försök att inte tänka på den, av två, kända ekorrarna) gjort fela experiment. Ett av dessa var att han analyserade huruvida bilförare stannade vid ett övergångsställe eller ej. Under en eftermiddag, då han ej hade något bättre för sig, ägnade han denna tid till att passera fram och tillbaka över detta. Han fann att ingen av de minst dyra bilarna bröt mot lagen, medan nästan 50 procent av de dyraste bilförarna rusade över övergångsställe.

I en annan färsk studie tog professor Piff in mer än 100 par av främlingar in i labbet i syfte att de skulle spela en omgång av Monopol. För att inte göra någon besviken eller arg lät han singla slant om vem som skulle vara en "rik" spelare och vem som skulle vara en "fattig" sådan. De rika spelarna samlade in två gånger lönen när de passerade "Gå". Därtill fick de rulla båda tärningarna i stället för en, vilket gjorde att de fick flytta runt bordet mer.

"[...]smällde på spelbrädet med sin pjäs och talade högt[...]"

Dolda kameror avslöjade, att under en sessension på endast 15 minuter, visade de rika spelarna tecken på ett kroppsspråk tillika förfarande som signalerade "dominans", smällde på spelbrädet med sin pjäs och talade högt. Den rika spelaren blev också oförskämda mot den andra personen, mindre känslig för den svåra situationen den fattiga spelaren befann sig i och mer demonstrativ av sin materiella framgång.

När de rika, efter att experimentet var avklarat, fick de i uppgift att berätta om varför de vann och vilka strategier de använda. Vad som framkom var att ingen av dem kunde förmå sig att sätta sig in i sin motståndares situation ej heller känna någon större sympati för denne och dennes orättvisa förutsättningar. Professor Piff ställer sig förvånad till hur människans sinne så snabbt kan stänga av sin förmåga att sätta sig in i andra individers, vars situation tillika förutsättningar, är sämre ställda. Detta resultat framkom även hos dem som tidigare tillhört de "mindre lottade".

"[...]har mer pengar/tillgångar en gemene man i detta avlånga tillika janteälskade land[...]"

Ytterligare undersökningar har gjorts och i dessa framkommer liknande resultat; att de rika/bättre lottade tenderar att bortse och ej känna sympati för de mindre lottades situation tillika förutsättningar att klara sig. Detta trots att de tidigare befunnit sig i samma eller i liknande situation.

Fler experiment tillika underlag för detta inläggs slutsats finns och frågan är om dessa laboratoriumsförsök verkligen återspeglar verkligheten? Skall jag gå till mig själv upplever jag mig vare sig mer ond eller god sedan jag upptäckte att jag hade lite mer på kontot än en "average joe". Dock är ju detta utifrån min synvinkel. Kanske uppfattas jag annorlunda av andra?

Många av de spm läser min blogg har mer pengar/tillgångar en gemene man i detta avlånga tillika janteälskade land. Således blir min fråga - hur anser du dig se, tänka och prata med/kring de som har det sämre ställt kontra dig själv? Vilka tankar har du kring dig själv, den situation du idag befinner dig i och hur mycket du har att göra med den? När denna reflektion är klar ber jag dig reflektera kring hur du ser tillika förhåller dig till de som du vet har det sämre ställt och hur du är därtill förhåller dig till dem. Anser du dig förmer eller känner du en genuin sympati och empati för dem?

Med andra ord; har din ökade rikedom gjort dig mer "ond" gentemot de mindre lyckligt lottade?
Som tillägg ber jag om att vi denna gång bortser från det filosofiska reflekterande kring "begreppsvärld", "skuggvärld", Wittengensteins alternativa dito et cetera.

Braintrap

"It's a trap!" Admiral Ackbar, Return of the Jedi

Tänk tillbaka på ett beslut som du gjort i det förflutna, ett som har kostat dig dyrt, t.ex. en försäljning eller en värdefull relation. Tänkt tillbaka och reflektera kring andra beslutsfattanden, såväl mindre som större, så kommer du, med största sannolikhet, upptäcka att du kunde ha agerat på ett sätt som skulle ha lett till ett bättre utfall.

Otur, stress, tidsnöd et cetera är vanliga ursäkter för de dåliga beslut som vi fattar. Dock, hur skulle du reagera om jag sade att ditt sinne - din hjärna - spelar dig ett spratt gällande detta så dolt att Joe Labero skulle bli grön av avund? Kanske har det funnits tillfällen då du valt att lita på din "magkänsla" eller på tidigare beslutsfattanden som varit lika eller snarlika men i själva verket blivit lurad av hjärnans, av oss omedvetna, fällor?

Enligt emeritus därjämte ekonomiprofessorn Howard Raiffa på Harvard Business School är vi avsedda att upprepa samma felaktiga beslutsfattanden och med det möta mer motgångar, sorg, dåliga resultat et cetera än dess motsatser. Detta om vi inte lär oss att bli uppmärksamma samt bekämpa hjärnans undermedvetna krigsföring i vårt "logiska" tänkande.

Enligt Raiffa ligger felet inte i beslutsfattandet, utan i huvudet på beslutsfattaren. Sättet den mänskliga hjärnan fungerar kan sabotera våra beslut. Även om det finns flera, av varandra oberoende tillika beroende, faktorer som påverkar, har professorn identifierat de som enligt honom bör ses som de största.

Rutinerna vid beslutsfattande

Vi använder oss av omedvetna rutiner som kallas heuristik (härav begreppet "hermeneutik") för att klara av komplexiteten som är inneboende i beslutsfattandet. Gud vare prisad tjänar de oss väl i de flesta situationer, till exempel då vi ska bedöma avstånd; då likställer vi vår syn med vårt antagande och kommer fram till ett rimligt mått, resetid eller vad det nu är vi har i syfte att komma fram till för beslut. Ju tydligare ett objekt visas, desto närmare bedömer vi att det ska vara och vice versa vad gäller t.ex. avstånd. Liksom det mesta här i världen är inte heuristik idiotsäkert (för då skulle vi ju ej ta några "dåliga" beslut. Ja, jag tittar på dig Sundström). De dagar då det råder dimma eller när sikten är mycket sämre än vad vi är vana vid, kommer våra ögon tendera att lura våra sinnen att tro att saker är mer avlägsna än vad de egentligen är. För piloter kan detta hinder få katastrofala följder om de inte är utbildade att använda andra hjälpmedel, såsom radar. 

Även om beslutsfattande, likt i nyss genomgånget exempel, kan baseras på förnimmelse kan andra byggas på fördomar. En gemensam faktor dessa emellertid har är att de mer ofta än sällan drabbas av irrationella avvikelser i vårt tänkande -  av vårt tänkande(!). De är potentiellt farliga eftersom de är osynliga för oss. De är så hårdkodade i vårt tänkande att vi inte ens inser att vi använder dem (jmfr. valfri Lyxfällandeltagare och dennes förhållande till konsumtion och ett icke-ifrågasättande därtill budgetinsikt).

Förankring

Hur skulle du svara på dessa två frågor?
1. Är Turkiets befolkning större än 35 miljoner?
2. Vad är din bästa uppskattning om Turkiets befolkningsantal?

Om du är som de flesta människor påverkar siffran 35 miljoner ditt svar på den andra frågan. Raiffa framlägger bevis på att detta mönster existerar oberoende på frågans särart. I ett experiment använde han 100 miljoner som svarsalternativ, vilket gjorde att även svarsalternativ 2 "justerades" av de tillfrågande när de skulle uppskatta befolkningsmängden i Turkiet. Således kan man säga att det första svarsalternativet fungerar som ett sorts "ankare", ibland ett korrekt sådant, ibland dess motsats, för vårt beslutsfattande.

När man överväger ett beslut lägger sinnet oproportionerlig mycket vikt vid den första informationen som det tar emot. De första intrycken, uppskattningarna eller annan data förankrar efterföljande tankar och "domar". Konsekvenserna av denna påverkan är häpnadsväckande och kan ta många former. En kollega kanske slänger ur sig en kommentar för att hjälpa eller bara för att säga sin tanke; morgontidningen redovisar fakta eller statistik som kommer att påverka din nästa beslutsfattande i det ämnet (jmfr. kvällstidningarnas "KÖP/SÄLJ" vid börsras). Andra påverkansformer kan vara mer smygande och dolda, som t.ex. stereotypiska uppfattningar som ligger så väl cementerade att de kan vara svåra att upptäcka. Exempel på dessa kan vara hudfärg, dialekt, kläder, kön et cetera.

"[...] de första bilarna såg ut som hästlösa vagnar [...]"

I affärer är det vanligaste "ankaret" en inträffad händelse eller trend. I syfte att projicera försäljningen av en viss produkt för det kommande året, börjar ofta marknadsförare genom att titta på försäljningsvolymerna under de senaste åren. Detta tillvägagångssätt tenderar att lägga alltför stor vikt vid tidigare historia och inte tillräckligt med vikt på andra faktorer.
Eftersom "ankare" kan fastställa på vilka villkor ett beslut kommer att göras, kan de användas som en förhandlingstaktik av kunniga förhandlare.

Vad kan man göra för att minska den grad av påverkan detta ankare utgör?

• Var öppen. Sök information och åsikter från en mängd olika människor att bredda din referensram. Detta utan att oproportionerligt utgå därtill älta vad du hörde eller läste först (dvs. "ankaret").

• I strävan av råd från andra; erbjud information! Var dock noga med att bara framlägga fakta och inte din subjektiva åsikt. Om du är uppmärksam på detta kommer du mer enklare kunna särskilja det subjektiva från det objektiva i ditt beslutsfattande (låt oss, för denna gång, avstå från diskussionen huruvida något är objektivt tillika subjektivt).

• Den som mest levande karakteriserar en situation för en annan förankrar ofta sitt "ankare" hos en annan. Det är en oerhört kraftfull förmåga, vilket alla multinationella bolag gör. De är en sorts levande kommunikatör av ett spels regler, ett spel de själva har skapat. Emellertid spelar de själva och kan således inte både vara spelare och domare. Detta leder till att du kan avgöra om deras regler skall eller inte skall gälla. Tänk igenom din position innan alla förhandlingar inleds för att undvika att bli "förankrad" av någon annans förslag eller ställning.

Status quo-fällan

Instinktivt gillar vi att hålla oss till det som dels verkar bekant, dels verkar sant. Således ser vi för samt letar efter beslut som innebär minst förändring; ty människan är, när allt kommer omkring, en slö varelse. Detta blir mycket tydligt när vi tittar på nya produkter som har kommit och kommer till marknaden; de första bilarna såg ut som hästlösa vagnar; de första onlinetidsskrifterna hade format likt sina tryckta motsvarigheter. Följaktligen kan vi se att när nya produkter lanseras/introduceras försöker tillverkarna, mer ofta än sällan, att få dem att till sitt yttre påminna om det "gamla". Allt för att kunden inte skall, per "automatik", bli avig och känna att det aktivt bryter status quo.

"[...] Att agera, att göra något, tenderas att straffas mer än
 då föga eller ingenting görs [...]"

För att skydda våra egon från skador undviker vi att agera för att ändra status quo, detta även om vi får tecken som tyder på att en eventuell förändring kommer leda till det bättre. Vi väljer hellre att se skäl att göra ... just det, ingenting(!). Som ett exempel på detta lägger Raiffa fram ett experiment som gick ut på att en grupp människor slumpmässigt gavs en av två möjliga gåvor - en mugg samt en chokladkaka. Femtio procent av gruppen fick en mugg och de resterande fick en chokladkaka. De fick veta att de fick byta sin gåva mot den andra, vilket forskarna trodde att en majoritet av de som fick muggarna skulle göra. Emellertid blev ej fallet som sådant; endast en av tio gjorde faktiskt detta! Kraften i status quo sparkade igång direkt då de hade fått sin gåva och av "slapphet" (eller obekvämhet?) kändes det bättre för människorna att behålla det som de faktiskt hade fått istället för att bemöda sig med att förändra status quo till något som skulle kunna, men ej garanterat, leda till det bättre. Andra experiment har visat att ju fler val du ges, desto mer kraft har status quo. Varför? Eftersom fler alternativ innebär mer ansträngning medan det "trygga" status quo innebär det motsatta.

I näringslivet tycks även detta framkomma. Tänk efter hur ofta du läser att X fick kritik för det och Y för det medan Z åkte på en rejäl fet smäll pga. att hen gjorde det. Det som alla har gemensamt är att de faktiskt gjorde något! Att agera, att göra något, tenderas att straffas mer än då föga eller ingenting görs, dvs. då status quo tillåts härska till förmån för dess motsats. Således; de som vill/önskar eller faktiskt gör något tenderar att straffas mycket hårdare än underlåtenhetssyndare (de som inte gör ingenting). Summa summarum; oavsett om vi diskuterar den fysiska eller mentala verkligheten har status quo en sorts dold makt över oss... jag finner det ömsom fascinerande, ömsom skrämmande.

"[...] Ytterligare ett exempel ... är att studera bankerna [...]"

Vad kan du göra för att verka mot detta? För det första skall du fokusera på dina mål under din resa mot ett beslut. Vad är dessa? Granska sedan hur de betjänas av status quo jämfört med en förändring. Titta på varje möjlig förändring, gärna en i taget så att du inte överväldigar dig själv och sedan instinktivt vill "spela säkert" och förbli oförändrad.

Se eller tänk aldrig status quo som ditt enda alternativ. Fråga istället dig själv om du skulle välja status quo-alternativet om det de facto inte var det.

Undvik den naturliga tendensen vi människor har att överdriva den ansträngning, kostnad eller känslomässiga reaktion av andra eller för/av dig om du ändrar från nuvarande status quo.


Fällorna som lurar dig att rättfärdiga "gamla val".

Ju fler åtgärder du redan har tagit på grund av ett redan fattat val eller riktning, desto svårare kommer du finna det att ändra riktning eller göra ett annat val. När du investerar tid, pengar eller andra resurser, eller när ditt personliga rykte står på spel, kommer du att få det mycket svårare att ändra ditt beslut eller tillvägagångssätt.

"När du befinner dig i ett hål, det bästa du kan göra är att sluta gräva." 

Anta att du har lagt en hel del tid samt kraft på att erbjuda en produkt till en ny nischad marknad. Eftersom du redan har använt resurser för att lyckas på denna marknad, kommer du finna att det är svårt att överge allt detta, även om marknaden uppenbarligen inte är intresserad av din produkt.

Ett annat exempel är att tänka tillbaka på en gammal barndomsvän. En gång i tiden, då ni var unga, stod ni lika nära varandra som Lloyd Christmas och Harry Dunne, men nu, på ålderns höst, har er kontakt runnit ut likt sanden i ett tidsglas och ni har föga kontakt längre. Just denna förlust, eller mer bättre formulerat; resignation, av vänskapen är något vi har svårt att erkänna därjämte acceptera. Troligtvis för du dig som om ni fortfarande stod varandra lika nära som i unga dagar, eller?

Ytterligare ett exempel, även om jag är medveten om att ovan är mer än tillräckligt samt att du nu börjar undra om detta inlägg någonsin skall ta slut, är att studera bankerna. Mer ofta än sällan tenderar de att låna ut pengar till företag eller privatpersoner som redan tidigare har lånat men lyckats med bedriften att "slänga dem i sjön". Banken har redan studerat och analyserat sin grund för utlåningen och att ändra denna, dvs. att ta sig tid och ännu en gång göra samma procedur, känns mer jobbigt än givande då status quo kan komma att ändras. Jobbigt... Det dessa, i detta fall, glömmer är att det blir om än mer ännu jobbigare i framtiden.

För alla beslut som du har fattat, som du kan härleda till en beslutsfattandeprocess, försök att göra en medveten ansträngning att avsätta dessa "tidigare åtgärder" - investeringar av känslor, pengar eller andra resurser - om/när du överväger att ändra riktning. Leta reda på och lyssna på människor som var oengagerade i de tidigare besluten. Fråga dig själv och försök luska ut varför tidigare misstag plågar dig? Ofta är det inte resultatet i sig, utan processen till detta som grämer dig likt nålar i en voodoodocka. Beror tidigare dåligt fattade beslut på att ditt ego annars hade skadats? I sådana fall; svälj detta direkt. eller, som Warren Buffet en gång sa, "När du befinner dig i ett hål, det bästa du kan göra är att sluta gräva."

Odla inte en "misslyckande-kultur" hos samt med människor i din omgivning, såväl hemma som på jobbet. I en sådan atmosfär kommer andra att föreviga tidigare misstag snarare än att göra dem tydliga för dig i syfte att få dig att ändra kurs. 

Som den litteraturälskare jag är kan jag inte undvika till att associera till Voltaires "Candide", som i detta inlägg lämpar sig mer än väl att återknyta till. Candide, som är protagonisten, kommer fram till slutsatsen att människan, denna naiva, ständigt opportunistiska och godtrogna varelse, gör bäst i att revidera tidigare misstag, bryta upp gamla förlegade regler, lagar, ursäkter et cetera för att istället: "... det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård".

Vi har alla odlat riktigt dåliga grönsaker i våra trädgårdar (undertecknad: Anoto för ca 3,5 år sedan samt Vardia för 1 år sedan). Dock, hur gör du för att inte odla dessa igen? Har du en procedur? En "ritning" på hur att gå tillväga vid beslutsfattande? 

Facit till "The Pursuit of Happiness"

"Happiness depends upon ourself", Aristoteles

Lycka är något vi alla strävar efter och jag har behandlat ämnet flera gånger, bland annat i "Is happiness for sale" samt "Njutningens paradox". Även om jag har förståelse för att ämnet kan kännas utvattnat till sådan grad att man kan känna en aversion större än den man har mot Donald Trump rekommenderar jag dig att läsa detta inlägg, då en av världens längsta och mest kompletta studier om lycka nyss har avslutats (efter detta inlägg anser jag ämnet slutdiskuterat - skönt!)

Lycka är en av de viktigaste sakerna i livet, men det är också en av de svåraste att studera. Psykiater Robert Waldinger är chef för Harvard Study of Adult Development och har lett samt drivit en av de längsta och mest kompletta studier av det behandlade ämnet som någonsin genomförts. Inför sin undersökning frågade han människor i allmänhet men unga i synnerhet om vad lycka var och betydde för dem. De flesta av de unga vuxna sade att deras mål i livet var att bli rika eller berömda. För mig är detta tragiska svar, som inte kan sägas vara annat än samhällstypiska och karaktäriserande för den värld vi skapat och lever i. Fokus ligger på det yttre; det materiella istället på dess antonymer. Således blev jag glad efter att ha läst Wallingers rapport, där slutsatsen säger att det inte är pengar, makt eller berömmelse som ger människor lycka, utan... ja, vi kommer till det längre ned.

Dock, ytterligare ett perspektiv tillika fråga till detta inläggs tema, som bör väckas och behållas i bakhuvudet innan vi fortsätter med studien, är varför vi ska/upplever oss jaga lycka? Har vi någon gång fötts och varit "lyckliga" utan att för den delen ha jagat eller sökt nämnda? Har någon sagt till oss att vi ska/måste jaga den? Är det som så, att genom att söka och jaga nämnda tema som vi ständigt pressar oss mot ett mål, som för varje steg vi närmar oss skjuts fram detsamma avstånd vi upplever oss ha intagit? Är jakten tillika målet(!) en illusion? Jag vet inte utan allt vi kan konstatera är att lycka är ett abstrakt begrepp och således enbart kan vara av en subjektiv upplevelse hos envar. Detta styrker ett ifrågasättande till att "köpa sig lycka". Personligen har jag, efter dessa inlägg om lycka, kommit fram till att man inte ska jaga lycka i tron om att den "finns på andra sidan" eller att man nödvändigtvis måste simma över ån efter vatten. Genom att inte jaga den; inte fokusera på den; inte låta den uppta din sinnesfrid kommer du att uppleva den. För inte går du ut på en restaurang med dina vänner och sitter där med tanken att "nu ska jag vara lycklig", eller? Nej, det är dagen efter, då du förvisso ångrar kvart-i-två-shoten men inte kan göra annat än att le när du tänker tillbaka på allt roligt som hände under gårdagen, då du var lycklig!

Detta lättsamma utsvävande från min sida tillåts avslutas med två citat som jag finner träffande och tankeväckande utifrån vilket perspektiv man väljer att angripa temat:

"One of the first conditions of happiness is that the link between man and nature shall not be broken" L. Tolstoj

"We hold these thruts to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness..." Den amerikanska självständighetsdeklarationen 

Så, åter till studien. I denna följdes två grupper av vita män i 75 år, med början 1938:

• 268 Harvard "softmores" som en del av "Grant Study" som leds av Harvard psykiater George Vaillant

• 456 12- till 16-åriga pojkar som växte upp i innerstaden Boston som en del av "Glueck Study" som leds av Harvard Law School professor Sheldon Gluck

Forskarna kartlade män om deras liv (inklusive kvaliteten på deras äktenskap, trivsel och sociala aktiviteter) vartannat år och övervakade deras fysiska hälsa (inklusive lungröntgen, blodprov, urinprov etc.) vart femte år. De kom fram till en viktig iakttagelse: Goda relationer hålla oss lyckligare och friskare.

I ett abstract tillika i flertalet intervjuer säger Waldinger att det främst är tre saker som leder till lycka:

Nära relationer

Män i båda grupperna av Harvardstudien som berättade att de hade nära umgänge med familj, vänner, och/eller samhället tenderade att vara lyckligare och friskare än sina mindre sociala motsvarigheter. De tenderade också att leva längre. Som jämförelse framkommer att människor som sade att de var ensamma rapporterade att de kände sig mindre glada. De hade också sämre fysisk och psykisk hälsa, enligt definitionen ovan.

Vad som även styrker ovan förda diskussion är en metastudie publicerad år 2014 i tidskriften Social and Personality Psychology Compass, i vilken det framkommer att ensamhet kan komma i vägen för mental funktion, sömn och välbefinnande, vilket i sin tur ökar risken för sjukdom och död.

Relationernas kvalité (inte kvantitet)

Det är inte bara att vara i ett förhållande som räknas. Gifta par som sade att de argumenterar ständigt och hade låg tillgivenhet för varandra (som av författarna definieras som "high-conflict-marrige") var faktiskt mindre lyckliga än personer som inte var gifta alls.

Dock verkar effekten av förhållandets kvalitet till viss del vara åldersrelaterad. En studie 2015, som publicerades i tidskriften Psychology And Aging, följde personer under 30 år och fann att antalet relationer människor hade i själva verket var viktigare för människor i 20-årsåldern, men att kvaliteten på relationer hade en större effekt på socialt och psykologiskt välbefinnande när människor var i 30-årsåldern.

Stabila och stöttande äktenskap

Att vara socialt anslutna till andra är inte bara bra för vår fysiska hälsa. Det hjälper också avvärja mental nedgång. Människor som har varit gifta utan att ha skilt sig, separerat eller haft "allvarliga problem" tills 50-års ålder presterade bättre på bland annat minnestester senare i livet än de som inte haft turen att leva "bekymmersfritt". Även annan forskning backar upp detta. En studie i tidskriften PLOS ONE 2013 fann att äktenskap, för att nämna en av flera andra faktorer, var kopplad till en lägre risk för mild kognitiv svikt och demens. Allt detta tyder på att starka relationer är avgörande för vår hälsa.

Samhället ställer en stor tonvikt på rikedom och att lycka har en nära och viktig relation med vårt arbete (jmf. citatet från den amerikanska självständighetsdeklarationen samt "the american dream"). Dock, enligt Waldinger, motbevisas detta av denna studie: "Men om och om igen under dessa 75 år, har vår studie visat att människor som klarat sig bäst var de människor som mer värdesatte och valde relationer med familj, vänner och gemenskap."

Likt ofta är fallet med mina inlägg finns den textuella kommunikationen även i en visuell tillika verbal dito. Du finner Wallingers TED-talk här.

Jag är inte förvånad över dessa resultat som Harvardstudien presenterade. Jag upplever mig alltid må som bäst när jag är med människor som står mig nära och som jag håller högt därtill värdesätter. Pengar är föga viktigt för mig för att jag ska vara lycklig, däremot är de viktiga för mig som medel att kunna få möjlighet att få mer tid att njuta av mina nära och käras umgänge - och därmed uppnå mer lycka. Genom att investera, genom att bygga en pengamaskin, genom att inse att livet ej handlar om att "flest prylar när han dör vinner", utan om flest lyckliga stunder, minnen, upplevelser et cetera "vinner". Jag tror det finns en anledning till att program såsom Lyxfällan och böcker såsom Lyckofällan (läs den - mycket bra) existerar medan dess motsatser lyser med sin frånvaro! Det som jag finner konstigt är att gemene man uppmärksammar detta men inget mer. Således blir det "mycket snack men liten verkstad"...

Jag upplever det som att en majoritet av oss bloggare (och säkert även alla andra som investerar men ej bloggar) har detta som mål. För vad är en Tesla S P85D  i jämförelse med en underbar vistelse med nära och kära på Capri med solen i ögonen medan servitören fyller på ditt vinglas och en pasta vongole serveras med dofterna av hemmagjord tomatsås, vitlök och persilja med vetskapen om att allt är "gratis" samt att lyckotiden du upplever inte är tillfällig utan permanent?

För varje krona jag investerar investerar jag i lycka. Man brukar säga att tid är pengar och att pengar är tid - (förhoppningsvis) en lycklig tid! Summa summarum: Varje gång du investerar, tänk då att du investerar i din framtida lycka. Faktum att du är ansvarig för din egen lycka är lika tydligt som konspirationsteorin om att VM 1958 inte ägde rum är skrattretande.

För att förstärka tillika emfatisera känslan kan valfri låt (eller samtliga) av Billboards "happy songs"-list hjälpa när du tvekar kring dina investeringar!