Huvudlösa förfaranden - (ytterligare) en fransk allegori

Frankrike 13 juli, år 1789

"Jag förstår mig inte på de där idioterna, förlåt min kära; filosofer vill de ju bli kallade. De kräver och kräver men oavsett hur mycket jag ger vill de ha mer. Har jag inte varit dem nådig? Är jag inte en givmild kung?"

"Min älskade. Det har du sannerligen varit och mer därtill! Det är Voltaire och Rousseau som har lyckats förpesta folket med sina idéer om folkstyre samt det där dralvet om 'frihet, jämlikhet och broderskap´ Har de glömt allt som du har gjort för dem? Åh min älskade Ludvig. Var inte orolig. Gud är med oss och han kommer att skydda oss. Här, ta en till kaka - de smakar himmelskt."

För ett par veckor sedan kom världens medborgare att informeras om att det dels finns ett litet land i Centralamerika som heter Panama, dels att många stora affärsmän, kungar, ministrar, ämbetsmän e.d. har placerat många av sina tillgångar där i syfte att undvika skatt. Vad beträffar det förstnämnda; att det finns ett land som heter Panama, tror jag ingen är överaskad och vad gäller det sistnämnda, skatteflykten, tror jag att ... ingen(!) är förvånad. Vad gäller informationen om att nordens största bank, Nordea, nämns i flera av dessa läckta dokument från en "visselblåsare" tror jag endast förvånar några få. Banken har gång på gång lyckats hamna i blåsväder och förutom att smutskasta sitt eget varumärke förlöjligar och dumförklarar ledningens personer sig själva. På kort tid har Sveriges banker, med råge bör tilläggas, lyckats marknadsföra sig i världen; Swedbank med Wolf och Sundström; Nordea med sina Corleoneaffärer.

Finansinspektionen, myndigheten som övervakar finansmarknadens företag i syfte att ge stabilitet och effektivitet, har vid flera gånger de senaste åren kunnat dra undan mattan för Nordea. Lägenhetsaffärer, lite väl konstiga fondmål och hjälp att sätta upp brevlådeföretag är bara axplock av negativa - och egenskapade(!) - ageranden som banken har gjort. Dock har de alltid undkommit med små, knappt märkbara, straff. På såväl bloggar som forum och andra mötesplatser talas det om att "banken är för stor för att Finansinspektionen skall våga straffa hårt". Således framkommer en paradoxal upptäckt; ju större och mäktigare du är, desto lägre risk löper du att bestraffas när (OBS: inte "om") du håller på med olagliga affärer. Med andra ordalag kan det sägas att finansvärlden jobbar med en inverterad straffskala; små synder bestraffas hårt - gigantiska inte alls!

I maj i fjol uttryckte myndighetens chefsjurist följande: "Nordeas system har i princip släppt igenom vad som helst. Det är inte acceptabelt för någon bank, men man kan inte sticka under stol med att det här gäller Sveriges största bank och en bank som anses globalt viktigt"

Det enda som har räddat Nordea från indraget tillstånd hittills är dess storlek samt att detta skulle ha utlöst en svensk finansapokalyps.

Under medeltiden, renässansen och en viss del av upplysningstiden var alla kungar immuna inför lagen. Det var enväldets era där kungarna och påven sågs som av Gud tillsatta och därmed var ofelbara; oavsett vad de gjorde så var det i alla fall inte fel. Bönderna, adeln, prästerna, Sundström...ja, alla fick finna sig i att kungens ord var lag och vågade man sig på att ifrågasätta detta kunde man räkna med att straffet inte skulle bli lindrigt. Emellertid har det alltid funnits de som inte förmår att hålla tand för tunga och dessa spatserade även runt under dessa århundraden. Mer ofta än sällan mötte dessa våghalsar (eller "dödslängtare") hemska straff, såsom tortyr och långdragna dödsstraff, där det slutgiltiga andetaget kom som en befrielse.

[...] groteska och hemska dödsstraff [...]

Beträffande dödsstraffet skulle man kunna tro att alla som dömdes till detta fick ett ungefär samma, som t.ex. en snabb halshuggning och därmed, förhoppningsvis, en smärtfri död. Dock är detta långt ifrån sanningen (om vi nu ej räknar Sundströms och Caspers ord för 'sanning'). Faktum är att de med mest makt, mest anseende, mest egendom etc. var de som hade turen att få "lätta" dödsstraff. Vad gäller övriga, de tillhörande ständerna "borgare" och "bönder", var det mer ofta än sällan som groteska och hemska dödsstraff, gärna med en utdragen tortyr innan, utdömdes. Stegling, hängning och bålbränning är bara axplock av den uppfinningsrikedom som människan hittills hade uppvisat vad beträffar att döda sina fränder. Ibland hände det att de av "lägre social status" hade tur och blev dömda till en "enkel" halshuggning. Dock kunde även denna bli en smärtupplevelse få ville uppleva, då bödeln inte alltid lyckades träffa rätt och därmed blev nödgad att hacka av den dömdes huvud. Förvisso kunde denna "hackning" även drabba adelsmän, men det var sällan. Detta för att man ofta hade mer erfarna, och därmed bättre, bödlar ju högre upp på hierarkistegen den dömde stod.

Under den franska revolutionen (år 1789-1799) kom dödsstraff att dömas ut till såväl höger som vänster. Ingen gick säker oavsett om du var bonde, borgare, präst eller adel. Inte heller ditt namn därtill släktgren tycktes kunna garantera dig skydd från revoltörerna. Det var t.o.m. så illa att även om du hette Voltaire eller Rousseau och dels tillhörde de stora tänkarna för denna tid, dels var ansvarig för revolutionen gick du föga säker...

När den franska revolutionen hade hållit på i cirka tre år kom de styrande att ge gehör för den franska läkaren, Joseph Ignace Guillotin (och nej, han uppfann inte giljotinen, han bara förespråkade användandet av den), som gång på gång försökt få det till legio att giljotinen skulle användas som avrättningsmetod för både de besuttna samt suttna. Dock var anledningen till gehöret inte enbart sammankopplat till att man tänkte sig något av den "jämlikhet" därtill "broderskap" man så snyggt propsat på då man tågat till Versailles tre år tidigare. Nej, det berodde mer på att antalet dödsstraff som dittills hade dömts ut var så många att om begreppet "sjukskriven" skulle ha existerat skulle var och varannan bödel ha erhållit sjukpenning. 

[...] Plötsligt så händer det[...]

Således kom såväl de stora som små att, från och med år 1793, tilldelas samma straff för samma brott (vad beträffar innebörden av begreppen "brott" därtill "olagligt" kan vi låta vara osagt, då jag inte tror att någon egentligen hade någon koll under dessa, minst sagt turbulenta tider). Gissa om det blev ramaskri bland de besuttna - de "stora". Helt plötsligt hade de tappat den förmån de tidigare hade haft och när de gång på gång ställde frågan om de inte var lite mer värda än den illaluktande tillika ovårdade pöbeln fick de till svar att det var de verkligen inte. Skillnaden var bara att de lågklassigas smuts syntes medan de besuttnas doldes under fina parfymer och annat smink (jmf. valfri svensk Hollywoodfru i allmänhet men Gunilla Persson i synnerhet).
Adelns värld kom med ens att vändas upp och ned. För det första hade de oftast kunnat köpa, prata, muta e.d. sig ur olika trånga situationer. För det andra hade de alltid varit privilegierade straff som låg i linje med deras makt. Plötsligt kom allt detta att försvinna! 

Plötsligt så händer det...

Just nu anser jag att vi saknar en Joseph Ignace Guillotin. Thedéen, Kvist, Österberg m.fl. tycks sakna modet att föreslå att giljotinen skall rullas fram och istället fortsätter de med straff som skulle få skamvrån i skolsalen att framstå som kinesisk vattentortyr. Nordea (och säkert andra banker) har hjälpt till att undanhålla skattepengar, pengar som skulle ha kunna lagts på en bättre skola, mer trygghet för de sjuka och gamla, fler poliser etc. Om familjens barn snor ur semesterkassan och därmed försämrar hela familjens möjlighet att ta sig till grisfesten signerad Helmer & CO bör straffet inte vara en lugn tillsägelse. Ej heller bör det vara lite smisk på stjärten. Nej, det bör vara total återbetalningsskyldighet och en vecka med gammelfarmor i hennes etta i centrum med bland annat syjunta, bingokvällar och kafferep twenty-four-seven. Detta samtidigt som familjen lider av beslutsångest, då de står vid hotellets bardisk, och ska välja glass. 

[...] öga för öga, tand för tand [...]

I skrivande stund vet ingen om Nordea kommer att få ett straff och vid ett eventuellt sådant; vad det kommer att bli. Ännu har vi vare sig hört svar på städerskans förfrågan om skamvrån skall städas eller på bödelns undran om fallbilan skall slipas. Trots det faktum att jag är aktieägare i Nordea (och ja, jag har ökat under denna karusell) anser jag ändå, mitt innehav och möjliga sänkta utdelning till trots, att de borde straffas med samma oförrätt som de har utövat. Jag är inte religiös men jag lever ändå efter vissa bibliska ordspråk i min vardag, där ett är: "den som gräver en grop åt andra, faller själv däri" och ett annat "ett öga för öga, tand för tand".

Det vi dock vet, och kan vara full säkra på, är att banken, vid ett eventuellt straff, självklart kommer att överklaga och försöka svära sig fria. Många har gjort detsamma genom historiens gång. En av dem var Marie Antoinette. 

"Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit" Marie Antoinette

Lyckligtvis för de som hade blivit drabbade av hennes hyllningar till kakor, lyxliv, fester , extravaganta livsstil etc. lät sig bödeln ej övertalas. Vågar vi hoppas att detsamma händer Nordea? Att beakta är att allt detta inte enbart handlar om Nordea. Det handlar om så mycket mer och skulle ett "icke kännbart straff" e.d. bli följden kommer det bevisa att mycket av de statliga verken och institutionerna är mer gjorda för skyltfönstret samt att det är mer "snack och lite verkstad". Föreställ dig bara vilka signaler som skulle signaleras om Nordea går ifrån med en lite rödrosig stjärt istället för ett huvud mindre...

Vad anser du om bankens förehavanden? Bör de straffas och i sådana fall; hur? Eller, som vissa anser, är det kunderna som skall arkebuseras? Varför/Varför inte?