fredag 18 december 2015

"En julsaga" - Sveriges första bankkris

Jultider… är för mig ofta förknippade med samkväm, god mat, trevliga aktiviteter och Kalle Anka. Därtill tillkommer, såklart, julklappar och glögg. Dock är det ytterligare en sak jag brukar förknippa julen med – berättande. Dickens ”En Julsaga” har jag som tradition att lusläsa lite i varje advent och det kan också hända att jag ser en julfilm eller två när själva aftonen nalkas.

För att hålla liv i denna tradition men ändå koppla den till något vi dagligen vistas i – börsvärlden, tänkte jag glänsa (över sjö och strand) med mina historiska kunskaper om Sveriges första bankkris och även nämna lite om de s.k. fallskärmar högt uppsatta VD:ar m.fl. får. Jag upplever det sällan som vi inte ofta får läsa om någon magnats fallskärm, som denne får efter att ha, i de flesta fall, utfört ett extremt dåligt arbete. Den enskilde blir vinnare medan övriga, bolaget och aktieägarna, blir förlorare. Hur var det förr i tiden? Fanns dessa fallskärmar? Njae…


År 1668 upplevde Sverige sin allra första bankkris. Men till skillnad från i dag ställdes bankdirektören till svars. Johan Palmstruch dömdes att mista huvudet om han inte ersatte sina drabbade kunder.



De ansvariga bankdirektörerna för dagens finanskris seglar oberörda iväg med sina enorma fallskärmar. Ingen ställs till svars. Så har det inte alltid varit. Den första svenska bankkrisen ledde till att den ansvarige fick ultimatum: ersätt alla drabbade kunder eller bli halshuggen.

Detta var alltså år 1668 och den ansvarige hette Johan Palmstruch. Redan då grep staten in för att rädda ekonomin – resultatet blev att Riksbanken grundades, den första riksbanken i världen, 26 år före Bank of England.
Allt detta skedde då Sverige var en uppkomlingsstormakt i mitten av 1600-talet. På kort tid utvidgades landets gränser och Sverige blev en politisk och militär faktor att räkna med.

Stockholm växte från en medeltida by till en riktig huvudstad med regeringsbyggnader och privata palats, som inreddes med praktfullt krigsbyte från hela Europa i allmänhet, men främst från Tyskland och Frankrike i synnerhet. Vi fick nya städer. Vägar byggdes. Posten grundades. Den första tidningen utkom. Universitet grundades. Järn- och ståltillverkning inleddes. Svensk koppar exporterades till många länder och blev bland annat till takplåtar på det nybyggda slottet i Versailles.
Under några år var Sverige världens största kopparproducent med mer än 50 % av världsproduktionen. Kopparen var källan till Sveriges nyrikedom och grunden för vår valuta.

Den växande administrationen och affärerna skapade nya karriärer och möjligheter. Många utlänningar, främst tyskar, holländare och fransmän, militärer, entreprenörer, affärsmän och lycksökare sökte sig till Sverige. Denna invandring kan, till viss mån, jämföras med den arbetskraftsinvandring vi hade i Sverige mellan 1950-1970.

Johan Palmstruch var en av nykomlingarna. Han föddes i Riga, men hade holländsk bakgrund. Han drev affärer i Amsterdam men fängslades av oklara skäl och tvingades hastigt bege sig därifrån. I Sverige lyckades han få tillstånd, att efter mönster från Hamburg och Amsterdam, grunda den allra första banken, Stockholms Banco. Det var något så modernt som en girobank och låg på Västerlånggatan i Gamla stan.

Köpmännen betalade in en summa pengar och fick ett kvitto för det. Sedan kunde de, mot en viss avgift, göra affärer med kvittona som betalningsmedel. Kvittona var enklare att betala med än de svenska pengar, som då var i omlopp, enorma kopparplåtar. Kopparmynten blev så skrymmande eftersom kopparens värde skulle vara det samma som motsvarande silvermynt.

De första kopparplåtarna var så stora och tunga att man fick transportera dem med häst och vagn eller i särskilda slädar (jmfr. gärna Tyskland och deras inflation under mellankrigsåren). De tyngsta vägde 19,7 kg. De var världens största mynt. För en sådan plåt kunde man köpa en ko.

Affärerna gick bra. Palmstruch lånade ut det insatta kapitalet mot ränta till de nya industriidkarna, bland andra sin egen svåger, tysken Reinhold Rademacher som börjat med järntillverkning i Eskilstuna. Affärerna rullade på tills den dagen kom då alltför många samtidigt kom för att få ut sina insatta kopparpengar. Palmstruch hade inte många på lager. Han kom då på att utge vad som skulle bli Europas allra första banksedlar. Han lät trycka sedlar, på vilka det stod att innehavaren hade rätt att lösa in ovanstående summa i daler kopparmynt så snart banken hade fått in alla sina utestående lån.

Affärerna växte och Palmstruch planerade att utvidga sin verksamhet med filialkontor i Göteborg, Falun och Åbo. Det blev med sedeltillverkningen redan då som det så ofta blivit i vår tid, det trycktes många fler sedlar än vad banken någonsin kunde lösa in (jmfr. ECB, FED, Ingves etc.). Palmstruch var själv medveten om farorna. Han skrev i ett brev: ”Men det är så här i världen, att där Vår Herre bygger en kyrka, kommer gärna den onde och upprättar ett kapell.”

Värdet på sedlarna sjönk dramatiskt. Banken gick i konkurs och eftersom ingen då ännu hade hört talas om fallskärmar greps Palmstruch och dömdes till landsflykt och skadestånd. Om han inte betalade vad han var skyldig skulle han bli avrättad. Han knäcktes helt av fängelsevistelsen och den hårda domen varför han insjuknade. Han benådades men avled några år senare, fråntagen sitt adelskap och helt ruinerad. Idag ligger han begravd i Täby kyrka.



Staten ingrep och övertog Palmstruchs bank varpå den år 1668 förvandlades till Riksens ständers bank, det vill säga världens första riksbank. Det första riksbankshuset finns kvar vid Järntorget i Gamla stan. Från början var det meningen att den byggnaden skulle rymma både Palmstruchs nya förstorade bank och Stockholms första börshus, men Stockholm Banco gick i konkurs innan det nya huset hann bli färdigt, varför Riksens ständers bank ensam kunde breda ut sig i hela fastigheten då allt var klart.


Vad anser du om fallskärmar? Bör de finnas? Varför? Varför inte? Hur har de egentligen tillkommit och hur har de kommit till att bli så stora?

Kan någon verkligen anse att det arbete som t.ex. Karl-Axel Waplan utförde i det beryktade Northland var bra och att han, vid konkursen, fick 6,1 miljoner kronor i fallskärm?

Eniros sparkade VD, Johan Lindgren, blev av med sin fallskärm men är det "tillräckligt"? Om inte, vad/hur skulle han mer ha straffats? Kanske inte halshuggning a lá 1660-tal men kanske ett finger eller två?



2 kommentarer:

  1. Tack för en intressant julsaga!

    Fallskärmar kan många gånger vara väldigt märkliga. Jag kan förstå att de finns (kanske dock inte de extrema beloppen) om t ex en VD får sparken utan att egentligen ha gjort ett dåligt arbete vilket faktiskt händer då och då. I de fall personen i fråga gjort ett uselt jobb däremot är det helt oförsvarbart att betala ut en fallskärm kan jag tycka. Det borde gå att villkora i avtalen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej VTF och tack för din kommentar =)

      Visst håller jag med dig men frågan är ju vad som räknas som "dåligt" arbete och hur man kan formulera detta i ett kontrakt. Personligen anser jag att leder man ett bolag till fördärvet borde man ha en sådan moral/etikett(?) att avsäga sig en eve. fallskärm om en sådan står i kontraktet. Att ta pengarna och sticka symboliserar girighet samt frånvaron av "känslor" för bolaget tillika alla de som blir berörda.

      Jag önskar dig en trevlig helg!

      /Sofokles

      Radera