Återkommande läsare vet att jag har en speciell relation till Nintendo. Jag var förvisso ett aktivt barn, som inte så sällan befann sig på fotbollsplan, i lekparken eller var med någon/några kompisar. Tv-spel var kul och såklart spelade mina vänner och jag flera av alla de som fanns tillgängliga, men det var inte som att hela dagar ägnades till mediet. Snarare var det cirka en timma här och en timma där, men såklart lite extra under dagar då vädret mer eller mindre tvingade mig till att visats inomhus. Betänk också att detta var tider då det inte fanns några smarta telefoner – gemene man hade inte ens en dum telfon. Detta var också tider då föräldrarna lät mina vänner och mig att gå eller cykla till varandra, eller godisbutiken eller vad det nu var inom närområdet, utan att det var rädda för att vi skulle bli rånade eller på andra sätt angripna. Andra (naiva?) tider, på gott och ont. Man hade en tid att vara hemma för lunch eller middag och var det något fick man låna den fasta telefonen för att ringa hem och berätta att man fick lunch hos Nicklas, Pelle eller vem det nu än var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar