Om den svenska skolan

Är det något som, mer eller mindre, alla kan och vet något om är det skolan, då alla har gått i den. Det är alltid såväl lika roligt som tråkigt, lika intressant som slätstruket, lika komiskt som tragiskt hur precis alla, och speciellt då de har druckit ett glas vin, vet exakt vad den svenska skolan behöver.

Att något behöver göras står nog klart för de flesta, men vad, när och hur är frågor som klyver kombattanterna i olika läger, vilket är inget annat än synd, för de som drabbas hårdast är de unga; eleverna – Sveriges framtid. Skolan har, sedan kommunaliseringen, blivit ett slags slagträ för partier att använda så som de finner bäst passande och då det har blivit några regeringsskiften har detta synts i skolpolitiken.

"[...]Ett land som gjorde samma var Chile, men till skillnad från Sverige insåg de[...]

Att kommuner skall klara av att finansiera skolan – institutionen som skall utbilda Sveriges framtid – står sedan länge klart att det mer är en utopi än en realistisk målsättning, speciellt då det nu har blivit klart för de som inte hade fler än två pommes frites på tallriken för cirka 20 år sedan att välfärdssystemet som vi känner det är en förlegad rest från en svunnen tid. I och med en växande och åldrande befolkning, bättre mediciner och sjukvård, införandet av robotar tillika AI, går allt mer skattepengar till att försöka hålla landet flytande (och att betala hutlösa löner till de folkvalda, som inte bara tycks hinna med att fiffla med valfri hyres- och bostadsbidrag, utan även att twittra 24/7). Ena året tas en viss summa från en utpost för att användas i en annan, och sedan sker vice versa året därefter. Ena året sänks skatten för pensionärerna, andra året höjs den et cetera.

Den 10 september är det Skolans dag och jag tänker inte ”tråka ut dig” som läser detta och jag tänker ej heller skriva något långt och informationstätt om hur det står till i den svenska skolan sett till såväl nationella som internationella jämförelser, men jag skulle råda dig att ta dig de dryga 5 till 7 minuterna som det tar att läsa följande reportage av Per Kornhall. Här framkommer tydligt hur övergången från statlig till en kommunalt styrd skola gick till; hur man först agerade och sedan tänkte, istället för tvärt om; hur man negligerade alla varningar från OECD m.fl. och hur man kom att applicera en sorts konfirmationsbias så kraftig att valfri profil på di:s börssnack skulle bli grön av avund.

"[...]Anno 2025, dvs. om 5,5 år, beräknas det saknas 65 000 behöriga lärare[...]"

Ett land som gjorde samma var Chile, men till skillnad från Sverige insåg de hur antalet svagheter tillika förluster med råge slog antalet styrkor och förtjänster. Således kom de att revidera, men innan de gjorde det reflekterade de, skapade utskottsgrupper, frågade och tog in lärare, forskare, sakkunniga et cetera.

Lite kortfattat om dagens skolsituation.
Regeringen vill underlätta lärares arbetsbörda genom att tillföra mer lärarassistenter. Med den satsning som staten vill göra kommer pengarna att räcka till cirka 6min/lärare/dag. Således en piss i Mississippi.

Anno 2025, dvs. om 5,5 år, beräknas det saknas 65 000 behöriga lärare. Fem år senare - år 2030 - beräknas den summan vara cirka 80 000. Uttryckt på ett annat sätt betyder det att det kommer att finnas tiotusentals barn och unga som inte får en jämlik, adekvat och rättssäker utbildning.

Antalet lärare som självmant väljer att lämna yrket på grund av för dålig arbetsmiljö, men även för den låga lönen, ökar. Siffran på antalet sjukskrivna lärare är minst lika skrämmande som ovan siffror och mer ofta än sällan är arbetsmiljön den främsta orsaken. Som om detta inte vore nog ökar antalet lärarstudenter som väljer att hoppa av sin utbildning...

En konsekvens av dels kommunaliseringen, dels friskolereformen är att det sätts s.k. "glädjebetyg" och detta är främst förekommande hos friskolor. Anledningen till dessa är flera och en av dem är att rektorn/koncernen vill hålla uppe ett bra resultat för att locka till sig elever. Glädjebetyg gör säkert såväl eleven som föräldrarna glada, men den glädjen kommer med största sannolikhet försvinna då eleven börjar på en annan skola/går upp en årskurs. Detta är mycket tydligt när det gäller övergången från gymnasiet till universitetet.

”Vad får jag för pengarna” kom att bli ett citat som blev väl refererat under slutet av 2017 och under 2018 och här tycker jag att alla som har barn i den svenska skolan, eller för den delen barnbarn, syskonbarn et cetera, bör ställa sig samma fråga – ”vad får mitt barn/barnbarn/syskonbarn av de skattepengar som jag betalar in? Ges denne bästa möjliga förutsättningar? Råder den jämlikhet som vissa politiker hävdar existerar?”.

Jag vill passa på att rekommendera att följa Isac Skogstad på twitter, som arbetar som lärare, är kolumnist i GP samt kommer att släppa sin första bok om den svenska skolans system samt den progressiva pedagogiken under denna höst.