Igår,
den 15 juli 2019, publicerade
vänstersympatisörernas främsta medium, jämte SVT, Aftonbladet, en ledartext vars
innehåll är lika världsfrånvänd likt detta avlånga land vore ett sorts Narnia,
men istället för talande lejon och flygande skepp skall det finnas ”lättåtkomliga
bidrag” och en ”lättare skola”. Jag vet inte om det råder idétorka på redaktionen, eller om de är ute efter ramaskrin från alla som har mer än en häst i stallet alternativt försöker de anspela till ett patos hos de som ligger med ett solsting värre än det pappa Rudolf har i Sunes Sommar.
För
det första vill jag klargöra att jag är mycket öppen och välvillig till allt
från att hjälpa andra människor till djur och klimat. Som tidigare pedagog på
SFI har jag sett vad ett öppet land tillika miljö (där bland annat bidrag inberäknas) kan göra för människor som vill
bidra, som vill skapa sig ett nytt och tryggare liv, som vill vara en del av
något, som vill ge och inte bara ta.
Jag
har fått se elever läsa in SFI-kurser på under ett år för att sedan fortsätta
på universitet. Jag har äran att idag vara kollega med en man, som i Syrien var
universitetslärare i psykologi, och som flydde med hela sin familj 2015. Jag
har haft många samtal med denne och en gång öppnade han sig mer än vanligt och
berättade hur allt – allt – var och fortfarande är borta; hus, besparingar,
jobb… allt. Detta till trots har han valt att kämpa och läste in SFI-kurser på
en rekordfart, lyckades få jobb som modersmålslärare och nu studerar han på universitetet
för att läsa in de pedagogiska kurserna för att sedan få sina meriter från Syrien
validerade.
Jag
har sett SFI-elever sitta med apatiska blickar under en lektion och när jag har
frågat hur de mår, har de berättat hur de suttit uppe hela natten och sett på youtube
hur deras stad och kvarter bombas, samma kvarter där deras släktingar
fortfarande bor kvar. Dessa hemskheter till trots, som för mig (och säkert
många, många andra) är helt omöjliga att förstå, har de ändå valt att försöka
göra så gott de kan. De har velat göra sin del av det arrangemang som är inbegripet detta specifika bidragssystem.
I
kontrast till ovan människor, eller mer korrekt: ”supermänniskor”, har jag även
fått se de som inte, i alla fall inte tydligt och synligt, har gjort några som
helst ansträngningar till att bidra, till att skapa sig ett liv, till att bli
självständiga. Säkert finns här orsaker såsom PTDS e.d., men det finns också de som ser en möjlighet att kunna leva relativt väl till minimal, eller ingen, insats värd sitt namn.
Nu
kom jag in på flyktingfrågan och det var ej syftet, men ovan text har en tydlig
och nära koppling till bidrag, något som Susanna Kierkegaard skriver om (nej,
mig veterligen är hon inte släkt med den Kirekegaard, dvs han som tänkte innan
han talade, eller skrev).
I
sin text skriver Kierkegaard (hon, inte han) att det skall bli enklare att gå
på bidrag, men utvecklar inte vad hon menar med detta och hur detta skall
realiseras. Anledningen till att det idag är ”svårt” (i brist på bättre begrepp)
är att det tidigare har varit ”lätt”, vilket har gjort att människan, i vars
natur tillika psykologi det ligger att alltid välja den kortaste och minst ansträngande vägen med minsta
möjliga insats till högsta möjliga positiva avkastning, utnyttjat systemet.
Detta är inget annat än en skam, för det finns de som verkligen behöver bidrag och är beroende av det då de inte, hur mycket de än vill, förmår att bidraga via förvärvsarbete. Jag har såväl vänner som släktingar, som inte vill annat än att förvärvsarbeta och inte bara få en lön, utan också vara delaktiga i allt det sociala som tillkommer med ett jobb, men som istället har fått ägna hela sin vakna tid till att kämpa med olika statliga instanser för att få de bidrag som de verkligen, verkligen, är i behov av tillika har rätt till. Således skall det inte tas för givet att jag kommer från en värld där alla mår superbra, har det gått ställt, äter ostron twenty four seven och vaskar Don Pérignon till frukost - nej, min uppväxt var allt annat än detta och detta scenario gäller än idag.
Detta är inget annat än en skam, för det finns de som verkligen behöver bidrag och är beroende av det då de inte, hur mycket de än vill, förmår att bidraga via förvärvsarbete. Jag har såväl vänner som släktingar, som inte vill annat än att förvärvsarbeta och inte bara få en lön, utan också vara delaktiga i allt det sociala som tillkommer med ett jobb, men som istället har fått ägna hela sin vakna tid till att kämpa med olika statliga instanser för att få de bidrag som de verkligen, verkligen, är i behov av tillika har rätt till. Således skall det inte tas för givet att jag kommer från en värld där alla mår superbra, har det gått ställt, äter ostron twenty four seven och vaskar Don Pérignon till frukost - nej, min uppväxt var allt annat än detta och detta scenario gäller än idag.
"[...]Vilka kriterier skall finnas för att man skall få bidrag? Förkylning? Man-flu?[...]"
Om
det nu skall bli ”lättare att erhålla bidrag” är en fråga, av många, som väcks
hos mig vilka incitament detta (inte) skapar hos såväl dagens som morgondagens
vuxna befolkning att förvärvsarbeta? Det som Kierkegaard tycks föredra
är ett sorts system med medborgarlön(?) – ett sådant som har testats i såväl
Finland som Brasilien och Indien. Gällande vår granne i väst visade rapporten
att deltagarna förvisso kom att må bättre – vilket inte skall förringas, utan
istället prioriteras tillika premieras -, men deras vilja till att förvärvsarbeta
ökade inte. Gällande andra nationer finns fortfarande inga slutgiltiga resultat,
utan dessa väntas under kommande år.
För
att bidrag skall kunna finnas till måste det finnas de som arbetar och betalar
skatt. Utan skatt, inga pengar till bidrag. Hur skall denna ekvationen gå ihop
frågar jag Kierkegaard? Vilka kriterier skall finnas för att man skall
få bidrag? Förkylning? Man-flu? Skoskav som skaver trots att det skapades förra
sommaren? Bruten nagel?
Ytterligare en anledning till att det idag är "svårt" att få bidrag är det faktum att demografin har förändrats, vilket gör att det välfärdssystem som vi känner det, redan är förlegat. Sverige hade tur som inte (aktivt) var med i det andra världskriget och således kunde åtnjuta en plats bland de främsta gällande utveckling, industri tillika forskning. Medan resten av Europa låg i brygga, kunde vi i norr bli en välfärdsstat, då vi var en av de få som kunde leverera alla de industrivaror och produkter som Europas sönderbombade stater skrek efter. Emellertid har dessa nu kommit ikapp och även gått om, vilket också skall sättas i relation till att vi idag, tack vara forskning inom hälsa, medicin och så vidare, lever längre. Äldre befolkning, som har passerat pensionsålder, i relation till en mer krävande arbetsmarknad som inte bara kräver högsta möjliga spetskompetens, utan även konkurrerar på global basis, gör att statens finanser krymper likt de hade tryckt på den lilla spiken under Bertils säng och skrikit "killevippen!".
Allt som ovan har beskrivits är bara en del av de flera orsaker som gör att det alltmer går till ett system likt det Orwell beskrev i sin hyllade och mycket omtalade bok 1984 - pengar är essentiellt för överlevnad, överlevnad som är människans främsta syfte och när dessa sinar kommer alla att slåss för att överkomma minsta lilla mynt. Det är hemskt att säga, men istället för att vara en altruistisk varelse är människan inte detta; ty likt det rovdjur hon är kommer hon alltid se till sig själv först.
Ytterligare en anledning till att det idag är "svårt" att få bidrag är det faktum att demografin har förändrats, vilket gör att det välfärdssystem som vi känner det, redan är förlegat. Sverige hade tur som inte (aktivt) var med i det andra världskriget och således kunde åtnjuta en plats bland de främsta gällande utveckling, industri tillika forskning. Medan resten av Europa låg i brygga, kunde vi i norr bli en välfärdsstat, då vi var en av de få som kunde leverera alla de industrivaror och produkter som Europas sönderbombade stater skrek efter. Emellertid har dessa nu kommit ikapp och även gått om, vilket också skall sättas i relation till att vi idag, tack vara forskning inom hälsa, medicin och så vidare, lever längre. Äldre befolkning, som har passerat pensionsålder, i relation till en mer krävande arbetsmarknad som inte bara kräver högsta möjliga spetskompetens, utan även konkurrerar på global basis, gör att statens finanser krymper likt de hade tryckt på den lilla spiken under Bertils säng och skrikit "killevippen!".
Allt som ovan har beskrivits är bara en del av de flera orsaker som gör att det alltmer går till ett system likt det Orwell beskrev i sin hyllade och mycket omtalade bok 1984 - pengar är essentiellt för överlevnad, överlevnad som är människans främsta syfte och när dessa sinar kommer alla att slåss för att överkomma minsta lilla mynt. Det är hemskt att säga, men istället för att vara en altruistisk varelse är människan inte detta; ty likt det rovdjur hon är kommer hon alltid se till sig själv först.
Beträffande
skolan och som Kierkegaard vill skall bli ”lättare” är ju detta ett sätt
att lösa de problem som svenska skolan har med elever som ej uppnår
betygskriterierna (de
senaste åren har antalet högstadieelever som inte uppnår gymnasiebehörighet
pendlat mellan 18-25 %). En annan, enligt mig bättre, lösning vore att
stärka, utöka och professionalisera lärarkåren – bättre lärarutbildning, högre
löner, mer tid att fokusera på lektioner, och inte administrativa spörsmål som
inte erfordrar en femårig utbildning, förstatliga skolan med mera.
"[...]har gjort att jag idag klarar av att både tugga tuggummi och gå på en och samma gång[...]"
Men
visst, låt oss göra skolan ”enklare”, för det kommer ju verkligen göra
att Sveriges konkurrenskraft i den alltmer globaliserade världen stiger (se ovan resonemang om bidrag). Det är
ju inte som så att vi redan tappar i just denna kraft… Eller, låt oss göra den
enklare och sedan se hur det blir då vi står där om 5-10 år, med en generation
som inte står sig i en kunskaps- och kompetensmässig relation till alla andra
av jordens medborgare. Då dessa inte kommer att ha jobb är det ju egentligen
inget problem, eller hur? Det kommer ju att vara ”lätt att gå på bidrag”. Men
just det – bidrag bekostas ju av arbetande och bidragande skattebetalare…
Om
du uppfostrar ditt barn att svårigheter, problem och hinder löses med att
trolla bort dem, istället för att överkomma dem, kommer vi snart att ha en
generation vars enda vokabulär består av ”vill ha”, ”orkar inte”, ”palla jobba,
liksom”, ”mamma, kan du ringa och beställa pizza till mig? Jag orkar inte.” et
cetera.
Ingen
sade att livet skulle vara svårt, men ingen sade heller att det skall vara
lätt. När jag ser till mig själv kan jag känna att det var, och är, alla de
svåra hinder et cetera som har gjort att jag idag klarar av att både tugga tuggummi
och gå på en och samma gång.
Det sägs att texten var en clickbait, och att artikelförfattaren delar på intäkterna med utgivaren Aftonbladet?
SvaraRaderaBostadslånets amortering förfaller snart och pengarna måste in till banken, annars vräkning, och inte vill man flytta från Lidingö, även om man är vänster-Socialdemokrat?
Hej Anonym och tack för din kommentar!
RaderaViktiga poänger och högst adekvata tankar!
Önskar dig allt gott.
/Sofokles