Lita inte på mig(?)

Jag finner det paradoxalt. Jag står mig själv närmast och jag svarar enkom för mig själv. Jag är såväl målsägande som tilltalad, såväl domare som jury och oavsett hur jag försöker att vrida och vända på tingen är det till syvende och sist jag själv som måste ta ett beslut.

Beslutsprocesser kan, beroende på situation, vara både lätta och svåra och vi har alla olika förfaranden när det kommer till detta. Många söker andras råd och har inga problem med att låta andra fatta besluten åt dem, vilket till viss del ligger i vår genetik: beslut kräver energi och då vi historiskt har lidit brist på denna vill hjärnan inte slösa den på ”onödiga ting”. Bästa (kortsiktiga) möjliga lösning föredras mer ofta än sällan och i och med detta sparas det lite, lite energi. Att det sedan kan visa sig vara kontraproduktivt i längden är hjärnan duktig på att negligera, eller mer korrekt: dess system 1 är mycket duktigt på att dölja detta för dess system 2.

Nåväl… då vi står oss själva närmast torde det inte, rent logiskt, vara som så att vi hyser störst tilltro till oss själva? Detta till trots vittnar många att de har svårt att lita på sina egna analyser och gärna ser att andra antingen bekräftar eller dementerar dem. Absolut är det ett sunt beteende att söka råd och input från andra, men att tvivla på sig själv och mer lita till och på andra när ett beslut skall tas låter som om det är något fel, eller?

"[...] litar du på dig själv?[...]"

Även här finns en förklaring att finna i vår biologi tillika evolution, eller kanske brist på denna. När vi var nomader på savannen för 30 000 år sedan var vi beroende av gruppen och utan den kunde vi ej överleva. Alla inom denna fyllde en roll/funktion och således levde alla i en sorts symbios. En ensam människa skulle inte klara av att jaga sabeltandade tigrar, plocka rötter, nötter, bär et cetera, sova men samtidigt vaka över lägret, fortplanta sig(!) och så vidare, utan gruppen var nyckeln till överlevnad. Med detta som utgångspunkt kan det finnas en viss logik att individen - människan i singularis - har det infött att ha en viss misstro till sig själv? Jag vet att jag går utanför gängse normer och vetenskapliga produktioner när jag skriver detta, men finns ändå inte en viss poäng i resonemanget?  

Många profiler på twitter och bloggare skriver ofta i andemeningen: ”men vad vet jag och vad du än gör, så lita inte på mig, för jag vet ingenting”. Självklart förstår jag att ingen vill bli anklagad för att påverka handeln i en viss aktie, men om vi bortser från det – skulle du, eller andra, skriva annorlunda, eller beror ovan utlåtande på att du verkligen inte vill att någon lyssnar till dig, då du är till grunden tveksam på din egen analysförmåga och förmåga att fatta bästa möjliga rationella beslut? Och m så är fallet - vad gör du för att motverka detta?

Jag finner detta högst intressant och själv kan jag ofta komma på mig själv hur stor misstro till mig själv och min förmåga att analysera ett bolag och dess framtida potential. Ändå handlar jag på denna misstro…

Självklart är tilliten bunden olika sfärer tillika situationer, men om vi håller oss till aktier och investerande - litar du på dig själv?