Bokslut 2016

Vad är tid? En mänsklig uppfinning? Något inneboende? Oavsett vad det är, vilket vår tids smartaste tycks ha svårt att förklara, är det en kutym vi alla följer tills döden (ha...haha). Varför nämner jag detta? Ja, det krävs nog inte ett "A" i rocket-science för att få till en koppling mellan årsavslut och tid, men där står det nu; tydligt, nedskrivet; explicit.

Detta år har varit, likt hos många, ett händelserikt sådant. På det personliga, icke-eknomiska, planet har jag bland annat bytt jobb, blivit farbror och släppt min debutroman. Just det sistnämnda tror jag få har missat och ännu en gång vill jag tacka alla som stödde mig under juli-septmeber och alla ni som införskaffat boken sedan dess. Jag har mottagit fina recensioner och nu i januari komma jag bland annat vara med i tidskriften "Allt om historia" och jag för även en viss diskussion med ett stort förlag.
Utöver ovan redovisade har jag haft äran att vara med dem jag håller närmast men också fått äran att träffa nya och berikande bekantskaper. Även om stunder likt dessa; möten, utväxling av kunskaper, lärdomar, tankar, åsikter et cetera är det jag håller högre än något annat skall detta inlägg emellertid  ej handla om allt detta, då det är ekonomi som är ämnet som slår övriga bland den sfär Fermentum Vitae rör sig inom.

Då jag har blivit offentlig har jag hamnat i en otacksam situation. Vill jag att alla skall veta hur mycket pengar jag har? På ett sätt kan jag känna att jag faktiskt ej bryr mig, men ibland infinner sig en känsla att jag vill hålla det mer privat. Denna tanke har fått mig att välja att försöka redogöra några siffror utan att nämna mitt kapital i precisa monetära ordalag. Ni som följt bloggen sedan dess början har fått se flera månads- och årsavslut. Dessa har en lång tid funnits att läsa i bloggarkivet. Dock ej längre.

För cirka ett år sedan författade jag följande mål för år 2016:

Mål år 2016

• Hålla en sparkvot på 65 %
• Öka mitt totala kapital med 15 %
• Årlig utdelning: 50 000 kr
• Värdeökning av portföljen med 8 %

Resultat 2016:

• Sparkvot ca 74 %.
• Det totala kapitalet har ökat med 37 %.
• Beträffande utdelning blir det att skriva om. Om jag jämför med bokslutet 2015, där jag under året i allmänhet, men vid grexit i synnerhet, valde att övergå till en utdelningsstrategi har jag ökat med 234 %. Detta kan framstå som, och förvisso är, riktigt mäktiga siffror. Dock måste beaktande tas till att jag ej hade mycket investerat enligt utdelningsstrategin då 2015 års stora utdelningar delades ut. Detta till trots är utvecklingen inget annat än fantastisk och sett till monetära termer är målet passerat... med god marginal.
• Portföljens värde har ökat med 17,73 %.

Mellan tummen och pekfingret, då bilden togs innan börsöppning den 30/12-16

Som framkommer har det varit ett lyckat år och jag tror vi är många som haft en fin utveckling dessa 365 dagar som passerat sedan 31/12-15. Att kunna prestera 17,7 procent på ett år är inget som hör till vanligheterna (majoriteten på börssnack undantagna) och jag är mer än väl medveten om att det kan komma bli år där denna siffra är x3 lägre, men säkert också x2 högre. Dock lägger jag ej någon vikt vid detta utan fortsätter på inslagna väg - min väg. Beträffande nya mål för anno 2017 ber jag att få återkomma.

En portföljsredovisning skall, om traditionerna skall hållas, beges en plats. Vissa nytillkomna bolag har fått plats i väskan medan vissa har fått lämna. Nedan redovisning utgår från den senaste uppdateringen.

De som har fått stryka på foten är:

TGS. Jag kom att ligga minus en lång tid här men i mitten av sommaren började, likt Ovidius metamorfoser, det röda bli blått. I samband med detta satt jag och läste därtill reflekterade kring råvaror i allmänhet men oljan i synnerhet. Detta kom att mynna ut i detta inlägg. Jag tror att oljan kommer att fortsätta vara en dominerande råvara en tid framöver men jag känner mig, kanske inte främst etiskt men likväl kluven till den. Samma resonemang gäller även Maersk, som den 29/8 fick lämna väskan.

Inklusive utdelningar kom båda innehaven resultera i ett par tusenlappar på pluskontot. Dock inga stora siffror. Nu, i efterhand, framkommer att jag kunde ha väntat men det syftet; att sälja med plus/minus noll eller, som i detta fall, en liten vinst, var ej det primära; det var min åsikt/vilja att ej placera inom olja. 

Under året har jag också gjort två köp som jag relativt snabbt sålde. Detta då jag kände en sorts obekvämhet. Om denna grundade sig på att jag ej läst på tillräckligt eller på något annat vet jag ej. Emellertid valde jag vid dessa tillfällen att lyssna på känslan och sälja, vilket är intressant med tanke på vad jag skrev i juni. De bolag jag syftar på är:

Nordnet

Byggma

Vilka bolag har tillkommit?

Betsson
DNB

Hafslund

Protector (kärt återseende. Senast gav mig bolaget +100 %. Detta hade ej hänt om jag inte hade haft Värdepappret samt bloggkollegorna Aktiefokus, Ägamintid m.fl.)

Yara International

Utifrån ovan redogjorda ändringar framkommer denna bild, såväl bildligt som bokstavligt:

Som framkommer är det en portfölj fylld med 24 stycken innehav. Det är en viktning mot bank och försäkring, vilket är en bransch jag känner mig trygg med. Likt i alla fall finns såväl för- som nackdelar med att vara tung mot ett viss segment; en viss sfär. Gör jag rätt? Om det vet jag föga, men det jag vet är de fakta jag läser vid varje kvartalsrapport och årsredovisning. Så länge dessa visar mer positivt än negativt innehåll kommer jag fortsätta på inslagna strategi.

"[...]som gör att jag sover gott om natten[...]"

Utifrån att ha läst många bloggar tillika kommentarer framkommer att 24 st innehav är många... men också lite(!?). Vissa hävdar att det är omöjligt att hålla kolla och följa upp dessa och ja, visst är det en del att läsa vid rapporttider, men nej; uppgiften är mig ej övermäktig.  Om detta svar ej räcker till kommer min motfråga; var står det skrivet att 24 innehav är för mycket? Vem/vilka har sagt det? Är det de "experter" som skrek "sälj" vid såväl grexit som brexit? Är det de som förutspådde att Hillary skulle vinna? Är det de som alltid slår index? De som alltid når +1000 % varje år? Folk investerar i Avanza  Zero och där har vi 30 (!) bolag... Att jag har så många bolag kan för vissa vara ett tecken på att jag ej vågar satsa mer i en mindre skara bolag. Har de rätt? Båda ja och nej. Jag ämnar bygga en portfölj som kan ge mig en positiv avkastning på + XX år. Då jag verkligen inte är någon "expert" eller påstår mig kunna mycket, anser jag mig ändå känna mig själv och för mig är riskspridning i "stabila" bolag något som gör att jag känner mig säker. Således är detta en strategi tillika innehav som gör att jag sover gott om natten.

"[...]anser jag mig vara en rund karaktär[...]"

Inom litteratur i allmänhet men i romananalys och författande i synnerhet finns ett begrepp som kallas för "runda" och "platta" karaktärer, där de runda är karaktärer som utvecklas under handlingens gång; de har flera egenskaper, kommer till nya insikter och utvecklar sitt psyke. De platta är raka motsatsen (jmf. Homer Simpson). Om jag skall analysera mina ageranden 2016 och jämföra dessa med hur jag tidigare agerat under mitt unga investerarliv anser jag mig vara en rund karaktär.
Tydliga exempel på denna rundhet är mitt agerande under "brexit", då jag satt och handlade vid börsens öppning. Utöver detta har jag också blivit mer noga med att sprida mina köp månadsvis därtill inte låta mig ryckas med i övriga skriverier från såväl fack- som lekmän. Jag placerar i de bolag jag finner stora, stabila och välskötta (notera "välskötta", vilket var anledningen att jag sålde Nordea). Detta är, som även tydliggjordes i ovan stycke, min strategi och den passar mig. Några som säger samma sak, men ikläder orden en mer vacker utstyrsel är Aktiefokus.

"[...]vilket min goda vän Sokrates sade[...]"

Nu stundar 2017 och här, här och där kan man redan nu läsa hur detta börsen kommer gå. Även svenska hushåll - aka. "småsparare", tycks veta hur det skall gå. När jag ser sådant slår jag både dövörat och blindögat till. Faktum är att ingen vet. Det enda jag vet är att jag inte vet, vilket min goda vän Sokrates sade och därefter var snabb att patentera hela uttrycket med ett passande namn - Den sokratiska paradoxen. Jag vet vilka, redan nu kända, händelser som kommer att inträffa, ja. Men hur dessa kommer att påverka världens börser vet jag inte och att försöka sig på att gissa är att slänga bort tid. Händelserna kommer att komma. Saker kommer både gå upp och ned. Det enda jag kan göra är att sitta ordentligt fastspänd vid masten, för om vi utgår från historien går skeppet aldrig under. Många tror det och väljer att överge skutan, men hittills har denna alltid tagit sig igenom de stormar den ställts inför.

"[...]Trodde inte det heller...[...]"

När nyåret står för dörren kanske någon undrar om några nyårslöften skall komma från den antike författaren från Motala? Ha, som om det skall till en speciell dag för att göra några sådana. Jag föddes ej en måndag, Rom började inte byggas en måndag och jag vågar nog påstå, utan några som helst vetenskapliga underlag, att en majoritet av alla (trevliga) tillkomster e.d. inte startat en måndag. Är du en sådan som alltid säger till dig själv; "På måndag, då skall jag minsann börja..." eller "På nyårsdagen, då minsann. Då blir det gympaskorna."

Om du är en sådan hoppas jag att du ej tar illa upp men... varför vänta? Du är endast din egen tjänare och skulle du tillåta en anställd sådan att svara: "Kan du vänta till måndag?", då du efterfrågar en kopp espresso en fredag cirka klockan 15:00? Trodde inte det heller...

Hur avslutar man ett inlägg likt detta? Hmm...Det tycks ha blivit extremt viktigt att skriva ut "disclaimers" (varför används ej det svenska begreppet - tillkännagivande?). Kanske borde jag skriva några sådana? Kanske även passa på att nämna att det finns en eller två adlinks? Eller kanske tror jag högre om mina läsare och att de har tillräckligt med pommes på tallriken att förstå det skrivna därtill läsa mellan raderna samt också att fatta egna beslut.

När detta är avklarat återstår för mig att dels fråga hur Ditt år har varit, dels önska god fortsättning och ett riktigt Gott Nytt År!

Marius Victrix!*

* Disclaimer (hmm..."tillkännagivande"); Jag har skrivit Gaius Marius - Roms Tredje Grundare - Novus Homo och det jag har skrivit om boken bör i högsta grad betecknas som ren PR från min sida. Mitt syfte tillika vilja är att du skall köpa den alt. sprida dess existens till andra som kan tänkas vara intresserade. 

En julhälsning

Efter att ha vandrat på denna jord i snart exakt trettio år har jag kommit på mig själv att jag, faktiskt, har utvecklats, detta såväl fysiskt som psykiskt. Beträffande det psykiska hoppas jag att det blivit till det bättre, men överlåter, likt alltid, domen till betraktaren att fälla.

Då julafton vankas kommer jag idag att viga min personliga därtill psykiska utveckling till denna tradition. Under senare år har denna högtid verkligen kommit att betyda mindre, men samtidigt mer för mig. Ja, det är en paradox som skulle få män likt Piaget att dregla men jag skall försöka att förklara det motsägelsefulla.

Som ung var det roligt att träffa gamla morfar, mormor, farfar, farmor och hela resten av den stora tjocka släkten men på en skala ett till tio, där julklappsutdelning med tillhörande öppning (läs: rivning) var en självklar tia, kom de trevliga samtalen och den goda maten vid julbordet att hamna på sn stabil trea... som bäst. Visst, farmors köttbullar och revben i all ära, men dessa kunde jag äta året runt om jag ville. Presenter, Kalle Anka på TV, pepparkakor, glögg...ja, allt detta var helgat en dag och endast denna den 24 december.

"[...]Är det inte egentligen det som man hatälskar?[...]"

Idag, några kilo tyngre, några centimeter längre samt, förhoppningsvis, några klokheter rikare, är fallet det motsatta. Idag ser jag verkligen fram emot julbordet. Inte för maten, då jag tyvärr tappat smaken för dessa hemska kulinariska blandningar, utan mer för sällskapet. Förvisso är vi ej lika "tjocka" som förr, men de som fortfarande drar sitt strå i stacken och närvarar är människor jag vill spendera denna högtidsdag med. Visst, ofta blir det samma samtalsämnen och att man mer eller mindre vet vad envar skall säga, men vad gör det? Är det inte egentligen det som man hatälskar? Att veta att min morfar är kvar och är sig lik - likt julaftonen; julbord, Kalle med glögg därtill fika kl 15:00, julklappar därefter et cetera.

Att få vara med mina nära och kära, känna att jag är närvarande och inte har mina tankar på annat. Att veta att alla runt bordet har kärlek till och för varandra är för mig en gåva många förunnad, men av kanske inte lika många observerad. Visst gillar jag att få julklappar - gärna mjuka paket med strumpor då jag har en förmåga att få hål på alla mina, vilket gjort att varje pars livslängd brukar snitta 1 månad, max. Emellertid är detta ej dagens höjdpunkt.

"[...]kan hålla istider värdiga Game of Thrones på mils avstånd[...]"

Att ge och få julklappar är bara en symbol; förhoppningsvis en sådan för kärlek och omtänksamhet och visst kan, och även bör, man ge något/några en dag som denna. Men min förhoppning är att alla ger minst lika mycket emotionellt samt psykiskt som fysiskt. En filt kan tränga undan kyla till en viss grad men en kram, ett leende, en vetskap om att X finns där och tänker på mig, kan hålla istider värdiga Game of Thrones på mils avstånd.

Vad vill jag säga med detta, i stort sätt ologiska, svamlande denna fredag? Hmm...ja, att ta vara på tiden och var närvarande. Har du barn; gör dem delaktiga i allt. Låt dem få vara med i diskussionerna. Låt dem få säga sitt och låt deras ord väga. Skapa en jul där alla och envar känner att de är uppmärksammade; en jul där alla hjälper alla; ty ingen familjemedlem skall ensam behöva stå för mat, disk, städa eller dylikt. Julen är en tid för familjen - för släkten.

Njut inte för att du skall, njut för att du gör det. Att fokusera sig på att njuta; att sitta och tänka "nu skall jag njuta" är inte att göra detta. Släpp allt; var bara där; var närvarande. Se glädjen i dina käraste ansikten och känn att den är mer värd än alla materialistiska julklappar tillsammans.

"[...]För cirka två veckor sedan hade jag den stora lyckan att bli[...]"

Således kommer jag inte ge bort några julklappar? Anfäkta och anamma att jag skall, och har! Mor och far har fått och skall få några; min bror blir bortskämd och jag har även skämt bort mig själv med såväl ett en vän som hjälper mig med tiden som en ny maskin som göder mitt koffeinbehov.
Enligt tradition, vilket ni som följer mig fick möjlighet att läs om förra året, har jag även haft min speciella lilljul med en av mina kära vänner. Denne, med sällskap av sin sambo, kom till mig igår och vi spenderade en fika med att ömsom prata om tv-spel, ömsom titta på vilka stortitlar komma skall under 2017. Självklart blev det utbyte av julklappar och det är något så vackert att få en varm kram och ett genuint leende från honom varje gång han vill visa sin uppskattning.

Emellertid kommer en annan person att bli än mer uppmärksammad. För cirka två veckor sedan hade jag den stora lyckan att bli farbror och det var årets höjdpunkt! Marius, en utveckling på dryga +20 % et cetera i all ära, men att få vetskap om att min bror har blivit fader och jag farbror till en välskapt människa... det var och är rena rama julafton twenty-four-seven nu och hädanefter. Den lille har fått en KF som gåva, vari ett månadsspar i tre fonder sker fram tills hen fyller arton år!

Vad blir summan av denna ovan förda kardemumma? Tja... var närvarande på denna högtidsdag men räkna ej bort årets övriga dito. Köp och ge julklappar, men fokusera på det immateriella; det emotionella! Ät, njut och umgås i goda vänner lag! Från mig till er alla - En Riktigt God Jul!

Erfarenhet är i sig inte vetenskap

Edmund Husserl var som filosof besatt av den dröm som gäckat tänkare sedan de gamla grekernas tid (läs: min tid); drömmen om visshet. För Sokrates såg problemet ut likt följande: Trots att vi ganska lätt kan komma fram till gemensamma svar på frågor som handlar om sådant man kan mäta, som t.ex. "hur många oliver finns det i den där burken", "hur många grader det perfekta ägget skall kokas i", "hur många ansiktslyft har Dolly Parton gjort" et cetera, verkar det ej finnas någon framkomlig väg till ett gemensamt svar när det gäller filosofiska frågor som "vad är rättvisa?" eller "vilken är den absolut bästa tillika vinnande investeringsstrategin?". Och, likt fallet är med rättvisa och investeringsstrategi; att vi ej kan säkert kan veta vad det är, hur kan vi då säga något alls om detta?

Husserl inledde sin vetenskapliga bana inom matematiken. Medan vi andra drömmer om att kunna resa jorden runt, bestiga något berg, besöka tillika dinera på samtliga av Michelinguidens trestjärniga rekommendationer, skaffa barn, grilla(!) et cetera, drömde denne filosof om att kunna lösa problem likt "vilken är den absolut bästa investeringsstrategin?" med samma grad av visshet som han kunde lösa matematiska problem á la "hur många oliver finns det i burken?".
Med andra ord hoppades han kunna samla alla vetenskaper - och med det menade han alla grenar av mänskligt vetande därtill mänskliga aktiviteter; från matematik, kemi och fysisk till etik och politik - på en säker grund.

"Vetenskapen strävar efter visshet om världen" 

--> "Men vetenskap är empirisk; den beror på erfarenhet" 

--> "Erfarenhet utsätts för antaganden och fördomar" 

--> Så erfarenhet i sig är inte vetenskap"

Vetenskapliga teorier baseras på erfarenhet, likt livet - vilket John Locke, med sin tabula rasa, slog in i det öppna målet. Men Husserl trodde ej enbart erfarenhet kunde utgöra grunden för vetenskapen, eftersom alla forskare vet att erfarenheten är fylld av alla orters förutfattade meningar och missförstånd. Österrikare, ja, den snubbe jag dividerar om var född och uppvuxen i det tidigare österrikiska kejsardömet á al 1850-talet, ville driva bort all osäkerhet för att därigenom ge vetenskapen en helt stabil grund. Tänk om han hade lyckats (eller; kanske gjorde han det?). Då skulle vi alla veta exakt vilken investeringsstrategin som var den yppersta; den gyllene!

"[...]tvivel ej är ett behagligt tillstånd, men att visshet är en absurditet[...]"

För att åstadkomma detta tog Husserl hjälp av 1600-talsfilosofen René Descartes, ni vet han som påstod sig tänka och därför existerade. Precis som Husserl ville Descartes frigör filosofin från alla förutfattade meningar, fördomar och tvivel. Descartes skrev att trots att nästan allt går att tvivla på, kunde han inte tvivla på att han tvivlade. Detta om något är mycket intressant, då tvivel, detta obehagliga tillstånd är något som en föregångare till Husserln diskuterade kring. Denne var Voltaire, som sade att tvivel ej är ett behagligt tillstånd, men att visshet är en absurditet. Således är tvivel en källa till kunskap. Ty genom dess existens ifrågasätter vi och når således denna viktiga tillika ovärderliga valuta - kunskap.

Husserl intar en liknande ståndpunkt som Descartes, men använder den på ett annat sätt. Han föreslår att vi intar en vetenskaplig attityd till erfarenhet och försöker lägga alla våra förutfattade meningar åt sidan (även att en värld utanför oss själva existerar). Först då kan vi börja med filosofin, med en tom duk och utan förutfattade meningar (jmf. John Locke och hans tabula rasa). Husserl kallar detta tillvägagångssätt för fenomenologi; en filosofisk undersökning av fenomenet erfarenhet. Vi -människan - måste se på erfarenhet från en vetenskaplig utgångspunkt och lägga alla förutfattade meningar åt sidan. Om vi är tillräckligt noggranna och har tillräckligt med tålamod kan vi bygga en säker grund av kunskap som kan hjälpa oss med de filosofiska spörsmål som vi har varit medvetens om sedan filosofins barndom.

"[...]Eller skulle jag bara chansa likt narcissisten...[...]"

För cirka tre år sedan slets jag ofta med tankar kring hur jag skulle investera. Likt Lundaluppen? Likt Ägamintid? Likt Vägen Till Frihet? Likt valfri person på börssnack? Eller skulle jag bara chansa likt narcissisten Chansar mest? Det tycktes gå bra för en majoritet av dem men var fallet verkligen som sådant att de alla satt på denna alkemistiska kod till den gyllene tillika fullständiga investeringsstrategi? Jag försökte syna dem; finna det som de gjorde så rätt. Dock mynnade allt ut i en fortsatt osäkerhet, där jag till en börja tog rygg utan att själv göra egna analyser. Det kom snabbt att visa sig att deras strategi ej var min och att min vetenskap grundade sig på andra erfarenheter än ovan nämnda.

Idag, efter såväl upp- som nedgångar samt ett par år av härdande, är jag mer trygg i min strategi men är den fullkomlig? Utdelningsinvestering, detta år 2016 års modeord, tycks vara en av de bästa strategierna men är det den fullkomliga? Hittills visar sig den, i alla fall för mig, vara en bra sådan. Detta säger mig min erfarenhet. Emellertid är ju ej erfarenhet vetenskap(?).

Erfarenheten säger oss alla mycket men den säger sällan samma ord till envar. Alla har vi vår egen erfarenhet och att bortse från denna är att negligera sig själv; sina tankar; sitt väsen. Om detta tror jag föga tvivel råder. Det intressanta blir, som ovan framkommit; hur väljer vi att använda oss av denna?

Kommer jag att byta strategi? Kommer jag göra en revolution á la Voltaire och Rousseau i min väska? Nej, erfarenheten säger att jag bör köra "buy & hold" med utdelningsfokusering. Dock har ju också min erfarenhet visat, att då jag tidigare varit "säker", likt då jag mer fokuserade på värdeinvestering, att jag de facto ej varit det... och att göra samma sak, dvs. i detta sammanhang förlita sig på min erfarenhet, men att förvänta sig ett annat resultat, är definitionen på idioti...

Pengar gör dig ond?

Vi är nog fler än en som har läst, eller i alla fall hört talas, om Mr Scrooge, som är rik men extremt snål därtill elak och ond. Intressant i sammanhanget är att det till stor del gäller en annan "Scrooge", men att denne heter McDuck i efternamn (för alla som älskade Ducktales, håll ut. Enligt Disney kommer nya avsnitt under 2017).

De säger pengar kan fördärva även de mest ärliga människor. Nu har en socialpsykolog avslöjat en serie experiment som visar att detta ordspråk mer är sant än dess antonym. I stället för att omvandla människor till en välgörande välgörare á la altruister hävdar professor Paul Piff att pengar får människor att bryta mot reglerna på bekostnad av andra.

Professorn hävdar att pengar - rikedom - gör dig mer anpassad efter dina egna intressen, dina önskemål och dina tankar och ej andras dito. Det intressanta med detta förfarande, som kommer som en implicit konsekvens, är att den "rike" isolerar sig från övriga människor, detta såväl psykologiskt som materiellt.

"[...]50 procent av de dyraste bilförarna rusade över övergångsställe[...]"

För att styrka sina slutsatser har Piff (passande namn nu i jultider, försök att inte tänka på den, av två, kända ekorrarna) gjort fela experiment. Ett av dessa var att han analyserade huruvida bilförare stannade vid ett övergångsställe eller ej. Under en eftermiddag, då han ej hade något bättre för sig, ägnade han denna tid till att passera fram och tillbaka över detta. Han fann att ingen av de minst dyra bilarna bröt mot lagen, medan nästan 50 procent av de dyraste bilförarna rusade över övergångsställe.

I en annan färsk studie tog professor Piff in mer än 100 par av främlingar in i labbet i syfte att de skulle spela en omgång av Monopol. För att inte göra någon besviken eller arg lät han singla slant om vem som skulle vara en "rik" spelare och vem som skulle vara en "fattig" sådan. De rika spelarna samlade in två gånger lönen när de passerade "Gå". Därtill fick de rulla båda tärningarna i stället för en, vilket gjorde att de fick flytta runt bordet mer.

"[...]smällde på spelbrädet med sin pjäs och talade högt[...]"

Dolda kameror avslöjade, att under en sessension på endast 15 minuter, visade de rika spelarna tecken på ett kroppsspråk tillika förfarande som signalerade "dominans", smällde på spelbrädet med sin pjäs och talade högt. Den rika spelaren blev också oförskämda mot den andra personen, mindre känslig för den svåra situationen den fattiga spelaren befann sig i och mer demonstrativ av sin materiella framgång.

När de rika, efter att experimentet var avklarat, fick de i uppgift att berätta om varför de vann och vilka strategier de använda. Vad som framkom var att ingen av dem kunde förmå sig att sätta sig in i sin motståndares situation ej heller känna någon större sympati för denne och dennes orättvisa förutsättningar. Professor Piff ställer sig förvånad till hur människans sinne så snabbt kan stänga av sin förmåga att sätta sig in i andra individers, vars situation tillika förutsättningar, är sämre ställda. Detta resultat framkom även hos dem som tidigare tillhört de "mindre lottade".

"[...]har mer pengar/tillgångar en gemene man i detta avlånga tillika janteälskade land[...]"

Ytterligare undersökningar har gjorts och i dessa framkommer liknande resultat; att de rika/bättre lottade tenderar att bortse och ej känna sympati för de mindre lottades situation tillika förutsättningar att klara sig. Detta trots att de tidigare befunnit sig i samma eller i liknande situation.

Fler experiment tillika underlag för detta inläggs slutsats finns och frågan är om dessa laboratoriumsförsök verkligen återspeglar verkligheten? Skall jag gå till mig själv upplever jag mig vare sig mer ond eller god sedan jag upptäckte att jag hade lite mer på kontot än en "average joe". Dock är ju detta utifrån min synvinkel. Kanske uppfattas jag annorlunda av andra?

Många av de spm läser min blogg har mer pengar/tillgångar en gemene man i detta avlånga tillika janteälskade land. Således blir min fråga - hur anser du dig se, tänka och prata med/kring de som har det sämre ställt kontra dig själv? Vilka tankar har du kring dig själv, den situation du idag befinner dig i och hur mycket du har att göra med den? När denna reflektion är klar ber jag dig reflektera kring hur du ser tillika förhåller dig till de som du vet har det sämre ställt och hur du är därtill förhåller dig till dem. Anser du dig förmer eller känner du en genuin sympati och empati för dem?

Med andra ord; har din ökade rikedom gjort dig mer "ond" gentemot de mindre lyckligt lottade?
Som tillägg ber jag om att vi denna gång bortser från det filosofiska reflekterande kring "begreppsvärld", "skuggvärld", Wittengensteins alternativa dito et cetera.

Belåning

Via en nära vän fick jag för för ett tag sedan förfrågningen om jag övervägt att belåna portföljen. Detta i syfte att lägga in mer krut då räntan är så låg och den beräknande avkastningen med råge överträffar Ingves huvudbry. 

Rent matematiskt känns det som en självklarhet och visst finns det många vinster med att göra detta. Dock, och för mig är detta ett stort sådant, då jag är en "känslig" person, vet jag att detta ger mig obehagskänslor. Jag gillar inte att ligga i skuld, detta oavsett såväl summa som till vem. Jag har aldrig kunnat känna mig tillfreds med att leva på/bruka lånade pengar då jag vet att jag ej är i det behovet. 

Emellertid, när jag vänder på myntet framkommer att det rent matematiskt tillika "logiskt" vore klokt att, till en viss del, belåna portföljen nu för att ge den ytterligare bensin mot resans mål. En som tydligt gestaltar detta är rikatillsammans.

Det finns många parametrar att ta hänsyn till; min arbetssituation, min hälsa, bostadsförhållande, mina tankar om räntan och dess rörelser (om jag nödgas gissa enligt kaffesumpsprincipen tror jag den kommer vara låg en lång tid framöver) och min dröm tillika mål med investeringarna. 

"[...]Jag är en sköldpadda på trettio år[...]"

Jag har suttit med dessa tankar under en veckas tid och begrundat dem noga. Vilka för- respektive nackdelar finns? På ett sätt känns det som ett givet val, men då jag känner mig själv, att det med största sannolikhet kommer leda till en sorts ökad inre oro tillika obehag, är jag tveksam om det är rätt väg att gå. Varför stressa? Jag är en sköldpadda på trettio år och kanske är det värt ett par extra år att leva utan denna förmodade oro som kommer av en eventuell belåning? 

I detta fall kan jag inte undlåta mig att begrunda tillika koppla till Skivvärldens värld, du vet den som vilar på ryggen av fyra elefanter, som i sin tur står på en stor sköldpadda som simmar genom universum(?). Inte? Då är min starka rekommendation att du ger dig an denna underbara värld och lär dig både om Nanna Ogg, Mormor Vädervax, Bibliotekarien, Rensvind, Cohen Barbaren med flera. Jag är sköldpaddan och jag har världen - min värld - på min rygg/axlar. Det handlar om att simma rätt; ty en varelse likt denna jätte till sköldpadda gör inte en u-sväng i första tillika snabbaste laget.

Min vän som ställde denna förfrågan menade inget fördolt utan frågan var genuint ärlig och ämnad för något gott. Därtill hålor jag denne högt och vet att han vet precis vad han pratar om; ty han har själv gjort detta och gjort det bra. Emellertid är jag inte han och han inte jag. Vi är alla olika och till syvende och sist är vi alla våra egna herrar. 

Som framgår är jag kluven. Målar jag upp en skräck för en oro som egentligen ej kommer infinna sig? Kanske kommer den infinna sig men att jag snabbt förlikas med den? Skall jag applicera en sorts KBT alternativt ACT även denna gång, likt då jag valde att ta mer från krigskassan för cirka 1 år sedan? 

Kluven är bara förnamnet...

Hur resonerar du kring belåning? 

Om populism

"Real stupidity beats artificial intelligence every time"
(T. Pratchett)

Jag vill ej påstå att jag kan mycket om populism i dess nutida bemärkelse, då jag de facto härstammar från en tid då inte ens Jesus var uppfunnen, än heller begreppets ursprung; populares från romarriket, då bröderna Gracchus bestämde sig för att sätta sig emot etablissemanget - optimaterna. Detta till trots har jag i alla fall ett och annat att säga om detta i allmänhet och om Trump i synnerhet. Ja, du läste rätt; det är dags för mig att vädra lite kring det amerikanska valet och den populistiska anda som tycks skölja över världen likt en syndaflod.

I Frankrike ser vi Le Pen, i Sverige SD, i Ungern Fidesz och i USA Trump, för att bara nämna några bland många. Vad bottnar detta i? Har vi glömt de väl citerade tillika minnesvärda orden "aldrig mer", som kom att etsa sig fast i envar huvud då mänskligheten överlevt inte bara ett, utan två världskrig?

Som lärare har jag ett ansvar att undervisa om demokrati, rättigheter till olika åsikter därtill förståelse och acceptans. Detta är jag noga med och under de diskussioner jag haft med mina elever - Sveriges och världens framtid - har många kloka och insiktsfulla åsikter framkommit och jag känner inget annat än att de elever jag har äran att undervisa inte bara har en pommes frites på tallriken, utan minst två! Nu kommer jag inte redogöra för de intressanta klassrumsdiskussioner vi haft. Istället tänker jag raljera lite kring mina högst personliga tankar kring fenomenet populism och knyta an till en intressant bok - "What is populism?".

Innan jag gör detta måste det i sammanhanget framläggas att Marius, protagonisten i min nysläppta bok, var en sann popular som visste hur att anspela till plebs tankar tillika åsikter. Han gick emot etablissemanget, kom att bli konsul sju gånger, vinna folkets tilltro tillika repsekt et cetera. Var han nytänkande? Till viss del, ja. Men studerar man situationen mer noggrant framkommer att han egentligen gjorde föga, då etablissemanget öppnade såväl sin högra som vänstra flank. Genom att utkristallisera Marius, sätta honom på en piedestal, bemöta hans anhängare likt lort, kom de mer att göda hans åsikter och tankar mer än att bekämpa dem. Mer logiskt hade varit att bekämpa honom likt ett hungrigt därtill sockersuget barn en lördageftermiddag på ICA Maxi då detta skriker efter godis; ignorans!

Det är många som upprörs av fenomenet "populism" och dess framgångar. Tyvärr är det många färre som faktiskt försöker förstå sig på detta fenomen. Åtminstone fram till nu, då det plötsligt kommer fram flera seriösa och allvarliga genomgångar. En som kommit att bli citerad allt fler gånger är Jan-Werner Muller och hans verk "What is populism?". I tre korta kapitel klarlägger författaren om vad populister säger, hur de agerar när de får makten och hur de bäst bör hanteras. Mellan raderna framkommer att han de facto tycks hysa en rädsla för att nuvarande demokratiska konstruktion, som en majoritet av världens länder har, kan komma att raseras om "etablissemanget" inte ser till att agera korrekt.

"[...]slagorden "vi-mot-dem", mediaanpassningen - inget av detta har uppfunnits av populisterna själva[...]"

I sin bok framlägger Muller att utrymmet för populisterna har skapats av den etablerade offentligheten. När våra partiledare väljer att uttrycka sig i sound-bites, låter pr-byråerna utforma valkampanjer, ägnar sig åt polemiska förenklingar och övertalningsdefinitioner samt är mediatränade intill total opersonlighet, undergräver de inte bara sin egen trovärdighet, utan de lägger samtidigt grunden för populismens framgångar; förenklingar, slagorden "vi-mot-dem", mediaanpassningen - inget av detta har uppfunnits av populisterna själva.

Fördömandena från dem som redan anses tillhöra etablissemanget bidrar bara till att stärka populisternas utanförskap, som är så viktigt i deras framtoning. Detsamma med kändisar som engagerar sig mot dem med slagfärdiga paroller. Alla dessa förenklingar, att som Hillary Clinton kalla medborgare för "a bag of deplorables" (se video nedan) och liknande uttryck för förakt, ökar bara spänningarna, stärker motsättningarna och bekräftar i alltför mångas ögon populisternas beskrivning av det politiska landskapet.

Populismens är den representativa demokratins skugga, skriver Muller. Den bygger på tanken att motsättningarna skall överbryggas, att folket inte längre ska vara splittrat, att man skall kunna enas och samarbeta som en organsik tillika harmonisk helhet. Populister är antielitistiska, men de är också antipluarlistiska. För att exemplifiera tar Muller fram Erdogan och citerar dennes ord: "Vi är folket. Vilka är ni?". Populisterna identifierar vad de menar är det sanna folket, som alltid bara är en del av folket - den del som stöder de populistiska politikerna.

"[...]det hjälper inte att slå ned på dess uttryck och fördöma dess företrädare[...]"

Populismen försvårar saklig debatt (se debatterna mellan Trump och Clinton om du ej tror på de orden), den undergräver hur offentligheten fungerar, den sprider inte sällan både hat och lögner, inte minst över nätet, där dess anhängare är aktiva i sociala och alternativa medier av olika slag. Exempel på sistnämnda är hemsidan Breitbart. Men det hjälper inte att slå ned på dess uttryck och fördöma dess företrädare. Den är nämligen framför allt ett symptom; dess djupare orsaker måste bearbetas, proaktivt och konstruktivt, av demokratiska politiker som har både mod och intelligens att rannsaka såväl sig själva som den politik de vistas i.

"Populism borde tvinga den liberala demokratism försvarare att tänka djupare över på vilka sätt den nuvarande representationen misslyckas. Den borde också driva dem att ta upp mer allmänna moraliska frågor. Vilka är kriterierna för att höra till staten? Varför exakt är populism värt att bevara?" (Muller, 2016)

"[...]Machiavelli har vissa poänger...[...]"

En intressant tillika högst adekvat därtill filosofisk fråga jag vill lyfta fram är huruvida människorna (pluralis) vet vad de behöver? Människan må veta, men människor? Tveksamt. Jag vill ej bli anklagad för att vara konservativ men jag anser att Machiavelli har vissa poänger om att det krävs ledarskap. Beträffande hans syn på att medlen helgar målen finns såklart både ett och annat att diskutera, men låt oss, för denna gång, bortse från det.
Populismen må låta vackert när man känner sig förbisedd, åsidosatt, negligerad et cetera men frågan är om människorna(!) förstår konsekvenserna av allt de hör sina populistiska förespråkare lova? Visst; mer jobb, sänkta skatter, mer skatt på rika och så vidare låter bra, men hur kommer verkligheten - samhället - att se ut om allt detta realiserats? Kanske blir det bra under en period. Emellertid, att denna period skulle vara lång finner jag svårt att se.

"[...]Varje mynt har två sidor och jag säger inte att kronan är bättre än klave[...]"

Diskussionerna från "folket" tillika deras förfäktare i allmänhet, men ledare likt Trump i synnerhet, säger att etablissemanget ej lyssnar på dem. Absolut finns mycket sanning i det, men....är det inte en sanning med stor modifikation? Sällan hör jag etablissemanget skrika sig hesa: "Folket lyssnar inte på oss". Varje mynt har två sidor och jag säger inte att kronan är bättre än klave, men det folk måste inse är att dessa sidor måste få finnas. Ingen jing utan jang, ingen sill utan nubbe, ingen jul utan en tomte et cetera. Kanske vimsar jag, men jag tycker att media därtill "folket" är extremt snäva...

"[...]Ja, åtminstone kommer Novo Nordisk och Cloetta bli glada[...]"

Populisternas frågor kan förtjäna att tas på allvar. Emellertid innebär inte det att det ske vare sig genom debatt med dessa själva eller genom att deras problemformuleringar tas som utgångspunkt. Liberaler måste börja tänka över sitt eget engagemang när det av så många upplevs som  om liberalismen enbart är en ideologi för "vinnare". Det är viktigt att kunna erkänna de sociala och politiska problem som faktiskt finns i Västeuropa liksom Nordamerika. Proaktiva demokratiska politiker måste ta tag i problemen innan populisterna gör dem till sina. Att förlita sig till tidigare resultat, på folkets "förnuft" datorer och dess hypoteser om hur folket tycker och tänker och den erkända kaffesumpen är att idiotförklara sig själv. En av mina favoritförfattare tillika filosofer är Terry Pratchett och, likt i många situationer, finner jag hans citat, om än i detta sammanhang krystat, träffande: "Real stupidity beats artificial intelligence every time".

Slutligen, när populisterna börjar gnägga och tjata; bemöt dem med saklig fakta en gång. Beträffande gång nummer två; ignorera dem. Detta gäller såväl politiker som media. Sluta ge dem det utrymme de vill ha. Godis är för lördagar och inte varje dag. Förvisso är det gott och visst kan man unna sig en pralin eller två i veckan. Men varje dag året om? Ja, åtminstone kommer Novo Nordisk och Cloetta bli glada medan magen; kroppen, blir raka motsatsen...

Modeller

Modeller, struktur, ordning, logik... ord som faller många i smaken, detta såväl utifrån ett arbets- som socialt liv. Känslan av att på ett ungefär veta - att ha kontroll - gör att vi av människosläktet anno 2016 är lugna till sinnet och med det kan koncentrera oss på sådant som inte är lika självklart tillika självskrivet. Jag är en av dem som gärna har mycket klart och planerat. Förvisso kan, ur en utomståendes perspektiv, min vardag te sig som mindre...tilltalande? Det finns de som avskyr struktur, planering, schema et cetera och jag har full respekt för dem, men jag avundas dem ej. Mer ofta än sällan är det just dessa som "missar" något, som att t.ex. veckohandla istället för att varje dag applicera "panik-köpet" och därmed spendera mer pengar än nödvändigt. Hörde jag julklappsköp den 23/12?

Nu blev det lite väl mycket utsvävningar ovan men låt mig återgå till detta inläggs kärna - modeller och hur dessa ömsom kan vara vår bästa allierade, ömsom vår värsta fiende. Ty det är en sanning utan modifikation att modeller kan göra oss blinda. Vi är för fast i ett gammalt och förlegat synsätt som baseras på en modell. 

I mitt yrke har jag förmånen att undervisa vetgiriga och duktiga ungdomar i bland annat historia och jag brukar börja mina kurser med att gå igenom flodkulturerna och antiken. Jag har mer och mer under senare tid börjat att ta in uppseendeväckande forskning som vill framlägga att civilisationens vagga - Grekland med dess fina och ideala kultur, inte alls är så mycket "grekisk" utan mer är ett hoppkrux av lite från Egypten samt från övriga flodkulturer i allmänhet men Fenicien i synnerhet. Underlaget för detta står att läsa i flera nya rön, men den absolut mest intressanta därtill mest omdiskuterade är Martin Bernals alster "Svart Athena", som utkom 1987.

I denna visar han hur modeller skapat den historieskrivning, och därmed världsuppfattning, vi har idag. I sin bok, som jag för övrigt varmt rekommenderar, framlägger han tre sådana.

Den "antika modellen" var den som hölls av grekerna, medborgare i Medelhavet och egyptierna i antiken fram till omkring 1790, då nationalismens ålder kom att alstras. Enligt Bernal såg och erkände grekerna sina rötter till det egyptiska kulturarvet tillika de ännu äldre flodkulturerna. Detta kom att stå i skarp kontrast mot de tyska forskare samt de vetenskapsmän, som under slutet av 1700-talet ansåg att detta ej fick vara en "sanning" - det gick ju emot den vita rasens suveränitet! Således skapade de den "ariska modellen", där grekernas öppenhet tillika egna utsaga om deras beroende därtill bundenhet till egyptierna och övriga afrikanska länder suddades bort. Att de grekiska öarna hade befolkats av afrikaner kring 2000-1500 f.kr. var något som enkelt lät sig suddas bort. Ännu en gång; dessa afrikaner var ju en lägre stående ras...

Antagandet i den "antika modellen" är att grekerna lånade sin matematik, sitt statliga system, sitt språk tillika skrivande, sin filosofi och religion direkt från afrikanska och semitiska källor. Även om grekerna ej förnekade detta arv; detta lån, var de noga med att tona ned det i syfte att helga samt framhäva sin nationalism.

Den "ariska modellen" hade sin uppkomst i protestantiska Nordtyskland mellan 1790 och 1830. Vid denna tidpunkt föddes en ny  disciplin -  "Altertumswissenschaft". Modellen har sina rötter i tysk nationalism och känslor av motvilja mot den franska revolutionen. Denna modell hävdar att Grekland och dess kultur beror på de indoeuropeiska folkens vandringar, vilka kom att bosätta sig i landområdena kring medelhavet kring 3000-1200 f.kr. Således är den grekiska kulturen härkommen från det indoeuropeiska folket. Fokus i den nya modellen var på det grekiska idealet. Detta grekiska ideal var en reflektion av den tyska nationalismen. I huvudsak användes grekerna som en samlande kraft för att förena det tyska folket. 

"[...]valde man att förbise de källor som antydde att grekerna själva var influerade av egypterna och andra flodkulturer[...]"

Enligt Bernal kom behovet av att likna det tyska folket till den grekiska idealet att leda till att de intellektuella också gjorde anspråk på en rasrenlighetslära. Det ständiga, av grekerna, lån tillika stölder av kultur, litteratur et cetera, vars inneboende inte till fullt överensspelade med det som de tyska intellektuella ville skapa, ledde till att den antika modellen slopades och "skrevs om". Således; för att kunna anspela på det grekiska idealet, som alla såg som det yppersta, valde man att förbise de källor som antydde att grekerna själva var influerade av egypterna och andra flodkulturer (läs; icke-vita). Om dessa togs bort framstod den grekiska antiken som klippt och skuren för västvärldens ideal under nationalismens ålder.

Bernal kritiserar denna modell och menar att den rasism och antisemitism som präglade "den ariska modellen" är oacceptabel. Istället föreslår han, i sin egna modell - "Bernals modell" - att den grekiska kulturen i allmänhet var starkt påverkad av norra Afrikas (särskilt Egypten) och den feneciska kulturen. Även om han finner det svårt att bevisa håller han ändå dörren öppen för att det indoeuropeiska folket kom till Grekland och påverkade landets kultur och övrig utveckling, bland annat genom regelrätta invasioner men också genom enkla folkvandringar.

Bernals slutpoäng är att det antika Grekland som en kultur har sina rötter i Egypten, men att de själva också formade många av dessa kulturella symboler på ett sätt som är tydligt grekiska. Han ser det som en mittpunkt mellan den grekiska idén om interaktion men inte ursprung i Afrika, och rasens renhet och anti-afrikanska tendenser i den "ariska modellen".

Den framstående forskaren pläderar för en reviderad version av den historia som antikens greker själva höll sig med. De betraktade inte sin vetenskap, sitt språk eller sina gudar som egna påfund. "Nära nog alla gudarnas namn kom till Hellas från Egypten", skriver Herodotos i sin "Historia". Han skildrar också den egyptiska och feniciska koloniseringen av Boetien i Grekland under tidig bronsålder. I Aischylos "De skyddssökande" finns en historisk undertext som skildrar hur Danaos anländer från Egypten till grekiska Argos och instiftar lag, medan en välkänd legend återger hur alfabetet infördes till Grekland av Kadmos som kom från andra sidan havet och grundade Thebe.

"[...]Tänk...civilisationens vagga var ej Grekland, detta land där män likt jag själv, Sofokles, och Aristoteles, Platon, Sokrates med flera vistades[...]"

Att det antika Grekland var en blandkultur som hämtat sina avgörande drag från Egypten, ungefär som dagens USA är en blandkultur som hämtat sina mest avgörande drag från Europa - detta var en självklarhet bland de lärde ända fram till 1700-talets slut. Om man före dess talade om civilisationens vagga tänkte man på Egypten! Tänk...civilisationens vagga var ej Grekland, detta land där män likt jag själv, Sofokles, och Aristoteles, Platon, Sokrates med flera vistades, utan Egypten.
Men vid denna tid, kring 1700-talets slut, uppkommer en annan tolkning, som hävdar att den antika kulturen skapades av indoeuropeiska folk - hellener och dorer - som hade invaderat Grekland från norr och slagit sig ned där någon gång före 1200 f Kr. Den klassiska kulturen hade sedan utvecklats på egen hand av dessa folk. Tyska vetenskapsmän betecknade dem gärna som arier och utnämnde dem till skapare av vetenskap, filosofi, demokrati och civiliserade seder.

Bernal ställer bilderna mot varandra: den "antika modellen" av det klassiska Grekland som en afroasiatiskt präglad blandkultur kontra den "ariska modellen" av det klassiska Grekland som en autonom indoeuropeisk kultur. Hans slutsater är inget annat än högst intressanta och finner du allt jag skrivit intressant men ej har tid samt energi att läsa finns även detta klipp på youtube.

"[...]Utan dessa stödhjul faller vi så fort vi placerar vår andra fot på cykelns pedal[...]"

Nu blev det mycket historia här, men jag finner detta enormt fascinerande. Således ber jag om förståelse. Det jag vill komma till är att världen, vår vardag, våra liv...ja, allt, bygger på att vi har modeller som vi utgår från. Utan dessa finns ingen ordning; ingen logik. Utan dessa stödhjul faller vi så fort vi placerar vår andra fot på cykelns pedal.

Nationalekonomin har sina modeller som utgångspunkt, Riksbanken utgår från sina modeller då de försöker få fart på inflationen, FED har sina modeller, Japan sina och..., ja, jag tror ni förstår poängen.

Själv har jag en sorts modell i mitt investerande som jag utgår från tillika förhåller mig till. Emellertid är jag mer ofta än sällan "rädd" för att denna modell är grundad på felaktig fakta; svagt underbygd på godtyckliga tolkningar och tidigare åstadkommanden. När jag tänker på denna modell och kopplar den till den kunskap jag har utifrån Bernals slutsatser ställer jag mig frågande till min dito, dess plats i mitt investerande samt om den är "rätt".

Styrs du av modeller? Ifrågasätter du strukturer, modeller et cetera då du "vet" att dessa mycket väl kan vara falska? Hur klarar man av att skapa bra tillika användbara modeller som är "sanna"? Går det?

Memento Mori

Föreställ dig att du har arbetat med ett projekt i flera år, närmare bestämt sex sådana. Föreställ dig att du många gånger undrat vad du givit dig in på. Du har inte direkt övervägt att lägga ned, men visst har tankar likt "det finns bättre saker att göra" eller att "vad försöker du att uppnå?" förekommit. Lägg därtill känslan av att alltid känna en sorts ångest över att oavsett hur mycket du anstränger dig; hur mycket kraft tillika fokus du än lägger ned infinner sig aldrig känslan av tillfredsställelse. 

Föreställ dig allt detta ovan. Låt nu detta verka i ditt bakhuvud och tillåt dig fortsätta din imaginära resa men att denna spolas framåt till nutid, närmare bestämt idag, fredagen den 11 november nådens år 2016. I din hand har du under veckan fått hålla i ett fysiskt exemplar av all din ansträngning. Det väger. Det syns. Det är. 

Memento mori

Ni som följt mig på hela min resa vet att jag har skrivit en bok under cirka sex års tid. Ömsom har jag kunna lägga mycket tid på detta projekt, ömsom desto mindre. Emellertid har projektet alltid funnits med mig, såväl i tanken som via mina fingrar och sönderpepprade tangentbord. Den 22 juli publicerade jag ett inlägg om där jag sökte stöd att slutföra mitt bokprojekt med finansiering via Kickstarter. Mottagandet tillika gensvaret var större därtill vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Via Twitter, mail, meddelanden et cetera fick jag underbar feedback och lyckönskningar och detta kom även att synas monetärt! På 60 dagar lyckades jag insamla en stödsumma på dryga 61 000 kr!Jag har tackat alla av er flera gånger, men det tåls att göra igen (och igen om så ges tillfälle). Utan er hade jag aldrig suttit här idag och författat dessa rader! Ett stort tack till envar!

För er som missat detta och vill veta mer finns fortfarande länken till min Kickstarter kvar. Är du intresserad av att läsa ett utkast finns prologen här. Är du intresserad att köpa gör du det smidigast och klart billigast genom att skicka mig ett mail på: roms3grundare@gmail.com


Det är med hjälp av denna summa har jag de senaste dagarna haft den surrealistiska upplevelsen att få öppna upp en pall med kartonger, vari mitt livsprojekt - min livsdröm - i en konkretiserad form legat! Ännu en gång ber jag dig att föreställa dig. Jag vill att du blundar och tänker på känslan att få plocka upp en upplaga av något du så länge gått med inom dig; som skrikit efter att få iklädas en fysisk form. Öppna den. Känna doften av det nytryckta materialet. Höra hur omslaget och bokryggen liksom "segar" sig vid första bläddrandet, likt de gör ett motstånd. Känslan att veta att för varje stavelse du läser ligger otaliga timmars slit bakom.

Fortsätt föreställa dig känslan att få placera din bok bredvid andra i din bokhylla. Se den stå bredvid andra dylika författare såsom Conn Iggulden, Robert Harris, Steven Saylor m.fl. Tänk dig se ditt namn på en bokrygg, som inte bara tar plats utan också är extremt tilltalande.

Föreställ...ja, som du säkert förstår har denna vecka varit en fylld av enbart ren och skär eufori.

Vad händer nu? Ja, alla som köpt boken kommer få den idag, fredag, alternativt tidigt nästkommande vecka (reservation för snigelposten). Utöver det finns min bok att köpa via Adlibris, Bokus m.fl. Dock är det ej de billigaste alternativen, då dessa "mellanhänder" vill ha sin del av kakan. Jag fick höra att de ofta lägger på allt från 60 % upp till 80 % på det pris jag vill ha (F-pris). Således hade/har jag två val:

1. Sänka mitt produktionspris så att kundpris landar på 230 kr, vilket betyder att jag gör en förlust genom att sälja via dessa och andra mellanhänder. Däremot syns jag och med det kan vinna marknadsandelar/publicitet.

2. Behålla mitt produktionspris på 230 kr/st, och med det riskera att mellanhänderna lägger ett slutpris på allt från 250 kr till 300 kr. Även här vinner jag en sorts publicitet då jag syns via deras hemsidor. Dock kommer jag nog sälja få böcker men hoppas på att potentiella köpare använder en hjärncell eller två och googlar om boken/mig och då finner denna blogg samt en hemsida som är under uppbyggnad). Via mig är priset 230 kr.
Vill man köpa är det absolut bästa tillika smidigaste sättet att skicka ett mail till: roms3grundare@gmail.com eller skicka en tweet till mig. Mitt twitter finner du här.

Jag valde en mellanväg, men var mycket nära på att köra helhjärtat på alternativ nummer 2. Detta dels för att envar köpare kan köpa boken via mig direkt och då få bästa pris, dels för jag har svårt att acceptera tillika förstå att dessa bokhandlare kan vara så fräcka att lägga på en sådan väsentlig procentsats. Kanske är jag naiv, oförstående därtill egocentrisk i den mån att jag ej vill att andra skall tjäna på mitt arbete. Låt så vara, för faktum är att jag, till en viss del, är just detta. Jag hade kunnat acceptera 20-30 %, men 60-80 %? No way! Därtill är det ingen som helst respekt för alla de stöttat mig med 230 kronor eller mer.

Nu kanske någon av bokhandlarna läser detta och bestämmer sig för att inte sälja min bok via deras kedja. Må så vara. De skjuter enbart sig själva i foten för alla som läste detta inlägg kommer då veta deras anledning. Sedan kan jag tycka att bokhandlare skulle kunna visa en större hjälpsamhet med nya och framför allt egenutgivande författare genom att b.la. ge bättre förmåner. Förmåner som sedan successivt, i takt med författarens potentiella framgång, dras undan. Kanske tänker jag utopiskt?

"[...]Surrealistiskt? Fuck, det är helt fantastiskt![...]"

När jag nu fått spy ut mig dessa dumheter vill jag återgå till känslan; glädjen. I Sverige är det nästintill straffbelagt att hävda sig själv. Jag vet ej vilken paragraf jantelagen står under men den tycks ha en väsentlig börd. Med risk att riskera såväl onda (läs: avundsjuka) blickar som spydiga "bakom-ryggen-kommnetarer" tänker jag härmed säga vad jag ärligt känner: Stolthet! Jag känner mig verkligen stolt. Stolt över mig själv och mina åstadkommanden. Absolut, det finns andra som gjort vad jag gjort och även gjort det mycket bättre. All "cred" till dem, för jag vet vilket arbete som ligger bakom slutprodukten. Detta till trots är det inget annat än ren och skär stolthet jag känner! Att se sitt verk på en hemsida såsom bokus.se. Att se sitt namn på en sådan stor försäljningssida jämte andra författare är...ja, jag kan ej beskriva det. Surrealistiskt? Fuck, det är helt fantastiskt!

Jag lyckats med något många har drömmar om. Inte för att jag jämför mig med andra - tvärtom. Jag är ömsom min bästa allierade, ömsom min värsta fiende. Emellertid läser och hör jag ofta om folk som säger: "Jag skulle vilja...", "Jag drömmer om att..." et cetera men, tyvärr, stannar där. Varför? Finns lust, energi tillika vilja går det. Tro mig; det går!

Emellertid vill jag i detta rus även betona att jag mer än väl tänker på de gång på gång, av romerska slavar, upprepade orden: "memento mori", som de hade till uppgift att viska till sin herre då denna hedrades med ett triumftåg genom Rom. Dessa skådespel var något utöver det extra; det högsta någon romare kunde önska. Endast gudarna, vilka man helgade och respekterade, hyste högre makt. 

Marius resa är ej slut, ty den har enbart börjat. I den första delen får vi knappt ta del av en bråkdel av hans åstadkommanden. Mer finns att förtälja och jag ämnar göra just detta. Jag hoppas att du vill fortsätta göra mig sällskap på denna resa vars slutdestination endast gudarna vet. Allt jag vet är att den går. Går, går och går, och det är ingen annat än fantastiskt att få vara en del av den! Tillhör du legionen?

Boksignering 2016-11-11

Marius Victrix!

Superstar Economy

Under antiken kom flera stadsstater att bildas. För oss dödliga anno 2016 är det framför allt två vi snabbt kan referera till: Aten och Sparta. Medan den första kom att styras genom (grekisk) demokrati kom den sistnämnda att applicera oligarki, en term Aristoteles kom att använda för att förklara en urartad aristokrati. Numer får detta begrepp beteckna ett fåtal mäktiga, som genom kontakter, arv eller dylikt kommit att dominera en organisation, ett företag eller ett helt land. 

Sparta kom att stå sig väl men mötte till slut sitt öde. Emellertid kom styrelseskicket oligarki ej att dö ut med detta. Under renässansen kom bland annat Milano och Florens att växa sig stora och mäktiga via detta styrelseskick. Många i staden hade det knapert men för de styrande var det inget annat än guld och gröna skogar. Släkter såsom Medici, idag kända för att bland annat ha startat Medicibanken, som under 1400-talet var Europas största, samt ha agerat mecenater för Leonardo da Vinci och Michelangelo, för att nämna några, kom att bli sin tids Krösus. Tillsammans med några få andra släkter kom denna att styra Florens efter eget godtyckligt tycke, vilket resulterade i mer rikedomar för dem själva och mindre dito för övriga.

Lorenzo de´Medici

Idag, och speciellt sedan nyheten om AT&T:s bud på mediejätten Time Warner, har begreppet "Superstar economy" börjat florera. Under 1980- och 1990-talet hävdade diverse kunniga till "demise of size" för de stora företagen och att dessa tycktes att mer och mer ge vika för en mycket mer entreprenörekonomi. Jättar som AT&T bröts upp och statsägda företag privatiserades. Högteknologiska företag dök upp från ingenstans. Peter Drucker, erfaren konsult inom företagande och drift av dessa, meddelade att "Fortune 500 är över". 

"[...]köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000![...]"

Nu verkar det dock som att storlek har betydelse igen, vilket framkommer i en rapport från The McKinsey Global Institute. De beräknar att cirka 10 % av världens största bolag genererar 80 % av alla vinster. Bolag med mer än 1 biljon i årlig omsättning står för nästan 60 % av de totala globala intäkter och 65 % av marknadsvärdet. Strävan efter storlek producerar en global bullmarknad för fusioner och förvärv. År 1990 fanns det 11.500 M&A-uppgörelser med ett sammanlagt värde som motsvarar 2 % av världens BNP. Sedan 2008 har antalet stigit till 30.000 per år, vilket, i runda slängar, är värt cirka 3 % av den globala BNP:n. USA: s konkurrensmyndigheter har nyligen gett Anheuser-Busch InBev, en av världens största dryckesföretag, klartecken att köpa SABMiller, ett globalt dryckföretag, för $ 107.000.000.000!


Effekten av "superstat economy" är mest synlig i Amerika, världens mest avancerade ekonomi. Andelen nominell BNP, som genereras av Fortune 100 största amerikanska företag, ökade från ca 33 % av BNP:n 1994 till 46 % år 2013. Beträffande Fortune 100:s andel av intäkterna från Fortune 500 gick dessa upp från 57 % till 63 % under samma period. Antalet noterade bolag i USA har nästan halverats mellan 1997 och 2013, från 6797 till 3485, enligt en studie av Gustavo Grullon, vilket speglar trenden mot konsolidering och växande storlek. Försäljningen av "mellanstora" börsnoterade bolag är nästan tre gånger så stor som den var för 20 år sedan. Därtill har vinstmarginalerna ökat i direkt proportion till koncentrationen av marknaden.

"[...]svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet[...]"

Superstar economy tycks ej bara gälla inom bolagens värld, utan även bland oss dödliga. Förra veckan skrev Andreas Cervenka i SVD om hur lotto-ekonomin skapade Donald Trump och visar med siffror att de rikaste har fått det bättre, ja även den precis under den stegpinnen, även kallade övre medelklass, medan de på medelklasspinnen samt därunder har krympt. Detta har lett till att glappet mellan rika och "mindre rika" ökat. Pew Research framlägger siffror som visar att kategorin medelklass krympt från 62 % 1970 till 43 % 2014.

Vad säger detta? Jo, låt mig dra det lite längre och även väva in BNP på generell basis. Om en minoritet blir rikare och en majoritet blir "mindre rikare" syns detta inte lika klart som det annars vore, då de rika "täcker upp" för övriga. Inflationen tar inte fart för att den stora massan inte får mer i plånboken och detta medan svål världens centralbanker som Ingves kliar sig i huvudet medan de reflekterar kring varför ingenting händer.

Förlåt för ovan utsvävning. Låt oss återgå till "Super economy" i anknytning till storbolag. Alan Kreuger, som är rådgivare till Obama, menade i ett tal för ett tag sedan att ekonmin blivit som musikindustrin; ett litet antal stjärnor suger åt sig alltmer av strålkastarljus och biljettintäkter medan övriga slåss om bördsmulorna. Några få begåvade, eller tursamma då det där svårt att skilja dessa åt inom finanssektorn, kapar åt sig en stor del av vinsten.

"[...]och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid[...]"

Superstar economy-effekten är särskilt tydlig i den kunskapsbaserade ekonomin. I Silicon Valley njuter en handfull jättar med marknadsandelar och vinstmarginaler som inte setts sedan rövarbaroner i slutet av kapten Sparrows tid. "Konkurrensen är för förlorare", säger Peter Thiel, en av grundarna av PayPal, och den första utomstående investeraren i Facebook. På Wall Street har de fem största bankerna ökat sin andel av USA: s banktillgångar från 25 % år 2000 till 45 % idag.

Bilden i andra rika länder är mer varierad. Medan det varit snarlikt USA i Storbritannien och Sydkorea har den varit mindre uttalad i kontinentala Europa. I en lista över världens 100 bästa företag utifrån börsvärde, vilket sammanställts av PwC,  har antalet kontinentala europeiska företag minskat från 19 i 2009 till 17 idag. Sett till världen generellt framkommer att en viss konsolidering regeln. OECD, en klubb av mestadels rika länder, konstaterar att företag med fler än 250 anställda står för den största andelen av förädlingsvärdet i varje land den övervakar. Som ytterligare ett närbesläktat exempel kanske Tele2:s förvärv av TDC kan räknas.

"[...]en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen[...]"

Det finns goda skäl att tro att "Superstar economy"-effekten kommer att samla styrka. Stora och mäktiga företag tvingar sina konkurrenter gå "all in" för att kunna konkurrera med dem. De trugar också ett stort antal advokater, konsulter och andra företag som säljer professionella tjänster att bli globala för att leverera deras behov. Digitalisering förstärker trenden eftersom digitala företag kan utnyttja nätverkseffekter och verka över gränserna. Således blir det en win-winsituation för de inblandade på rätt sida om gränsen. Dock blir det raka motsatsen för de på den andra sidan...

Släkten Medici och dess makt kom att ebba ut under slutet av 1600-talet för att, mer eller mindre, dö ut under 1700-talet. Just det oligarkiska styret hade dock försvunnit lite tidigare, men existerade fortfarande - om än mer i det fördolda. Milano kom först att invaderas av Frankrike, som sedan kände för att förlora det till Spanien. Beträffande styrelseskicket i staden kom dock oligarkin att fortsätta in till 1700-talet. Dock med ett visst "överseende" från de statliga herrarna.

Vad tror du? Kommer vi se de stora, kolosserna, att bli större och mäktigare på de mindres bekostnad? Vad ser du för för- respektive nackdelar med detta? Om detta nu är en sanning; skall man då köpa stort eller litet, och hoppas på att bli uppköpt av de starkare? Eller, skall man, vilket är en strategi jag mer ofta än sällan förespråkar, bara låta allt vara och "go with the flow"? Läs gärna Gustavs inlägg samt kommentarerna när du reflekterar över ovan inlägg.